alla saker

Kanske ett adjö

2012-01-11T21:57:00.000+01:00

Jag vet ärligt talat inte om jag har lust att blogga här längre. Det jag vill skriva är inte sådant som lämpar sig för att basuneras ut till allmän beskådan.

Baksidan med att blogga är att man lämnar ut så mycket av sig själv, även när man inte är privat eller publicerar bilder på hela sitt liv. Jag är inte längre bekväm med tanken på alla vänner, bekanta, släktingar, SMASKENS-läsare och fullständiga främlingar som läser här och som får inblick i mitt liv. Jag får helt enkelt inte tillräckligt mycket tillbaka.

Det enda sättet att komma åt detta är att sluta blogga. Inte för alltid, men för en obestämd tid framöver. Tack för mig - vi kanske ses igen.

Vart tog julledigheten vägen?

2012-01-07T12:42:00.001+01:00

Förkylda och trötta sitter vi här hemma, och konstaterar att detta varit ett minst sagt märklig julledighet.
Hysteriskt stressigt, fram till den 22:e.
Mysig men lite avslagen jul. Det fanns liksom ingen ork; i varje fall inte hos mig.
Delvis besvikna barn (på grund av avsaknad av gran, pepparkakshus och allmänt pynt här hemma).
Nyår kom som ett överfall; man vet varje år att det bara är en vecka mellan julafton och nyårsafton, men jag blir ändå alltid lika överraskad. Trevligt var det, och gott, men jag var inte på topp.
Från nyårsdagen och framåt har jag varit starkt påverkad av den nedstämdhet som jag nu inser alltid drabbar mig vid den här tiden på året. Det är dags att göra något åt den.

På måndag sätter allt igång igen. Jobb, förskola, skola, fritidsaktiviteter.Det hade varit väldigt skönt att ha samlat kraft och energi under julledigheten, men så är det tyvärr inte.

Konsten att hålla truten

2012-01-04T06:00:00.000+01:00

Denna konst ska jag fullända den närmaste tiden. På jobbet, vill säga. Periodvis känner jag att jag bara inte orkar vara social och prata med gud och alla människor. I synnerhet då det ofta känns som att mina åsikter och värderingar går stick i stäv med hur flertalet på min arbetsplats är funtade. Detta gäller såväl politiskt åskådning, som prioriteringar, eller synen på livet i största allmänhet.

"Konsten att hålla truten", det låter nästan som titeln på en bok. Jag tror banne mig jag ska notera mentala guldstjärnor varje gång jag håller tand för tunga och inte ger mig in i diskussioner eller inleder samtal. Jag har haft sådana här perioder tidigare, och det brukar efter några dagar kännas väldigt behagligt.

Betydelsen av att ha något att se fram emot

2012-01-03T18:29:00.002+01:00

Jag läser detta inlägg på min vän J's blogg Ivarjefall , och konstaterar att det är en milsvida skillnad mellan hennes tillförsikt inför 2012 om min egen, i skrivande stund, bristfälliga entusiasm och initiativförmåga.

Med risk för att låta rent av patetisk, så kan jag ärligt skriva att jag just nu inte ser fram emot någonting över huvud taget. Möjligtvis skulle det vara sommarens semester, men den ligger trots allt ett halvår fram i tiden.
Detta är inte bra.

Periodvis lever jag det limbo det innebär att inte dras ned i den känsla av hopplöshet som präglade stora delar av min tonårstid och de första åren mellan tjugo och trettio. Gudarna ska veta att det är inte lätt att hålla emot när den stora hopplösheten kommer glidande. Det händer fortfarande att jag övermannas av denna känsla, och det händer att jag undrar vad som skulle hända om jag slutade att hålla emot och tillät mig själv att verkligen känna efter.

(Jag kan helt ärligt säga att jag inte kan tillåta mig att känna efter. För att det skulle vara genomförbart skulle jag behöva en samtalskontakt, och det fins det vare sig tid eller ekonomi till.)

Det värsta är att det är så svårt att sätta ord på vad det är jag känner. Om jag skriver ned det, så ser det så futtigt och så fånigt ut, att det skulle räcka med att någon handlingskraftig människa med hög självkänsla och hög prestationsförmåga kom och sade "gör inte si, gör så" eller"tänk inte si, tänk så" för att jag skulle skämmas över hur jag känner. Inte bara lida av det jag känner, utan också skämmas över det. För, det var så det var när jag var yngre. Jag mådde dåligt, men det var av för mig så pinsamma skäl och så svårt att formulera att jag inte ens kunde uttrycka det på ett sätt som jag trodde att någon skulle kunna ta på allvar.

Jag minns det inledande samtalet med en terapeut på Göteborgs Psykoterapi Institut, där jag inte kunde låtsas som att jag inte kände hur den manlige psykoterapeuten tyckte att mina skäl för att söka hjälp vara vaga och obetydliga. Ungefär så känner jag mig, än idag, om någon undrar vad det egentligen är som är mitt problem. Patetiska, löjliga "problem". Vad är egentligen ett "problem"? Vad innebär det egentligen att inte må så som man skulle önska? Är det inte i grund och botten det ultimata tecknet på att vara misslyckad som människa?

Vissa dagar känner jag mig som att jag inte utvecklats ett endaste dugg de senaste tretton-fjorton åren. Som att allt bara är en falsk polityr. Jag förflyttades från en kontext till en annan; allt blev annorlunda, och jag kunde låtsas att också jag förändrats, och inte bara de yttre omständigheterna. Det låter säkert obegripligt, men det är precis så det är. Ytan är så tunn.

På jakt efter inspiration

2012-01-02T17:01:00.002+01:00

Jag spanar runt, och lockas av vackra miljöer och läckra beskrivningar, men inspirationen, den är inte alltid så lätt att locka fram. Den dyker inte upp på beställning. Här hemma har vi enats om att det viktigaste projektet är att få det riktigt fint i vårt sovrum. För ett och ett halvt år sedan gjorde vi en ordentlig uppryckning; slängde ut några hemska skåp som tjänat som nödlösning för förvaring, och inredde ett sovrum med blocket-fyndade möbler som A målade högblankt svarta. Jag gillar vårt sovrum, men det ska bli ännu bättre. Det ska bli klart.

För att tala klarspråk - när man inte riktigt trivs i sitt hem, så som det ärligt talat är för mig, då är det ganska lätt att bara strunta i saker. Det är inte roligt att fixa och inreda ett hus som inte känns rätt.

Nu är det med största sannolikhet så, att om det inte sker ett veritabelt mirakel, så blir vi var här i ganska många år til. Jag hade i ärlighetens namn aldrig ens kunnat föreställa mig att vi skulle fira 10-årsjubileum i detta hus. Det skulle bara vara vårt första hus, innan det större huset. Men, om det nu inte blir så? Vad återstår då?

Jag har varit oinspirerad, på gränsen till handlingsförlamad. Hela förra året var jag sådan. Nu har jag bestämt mig för att verkligen anstränga mig för att ta mig ur denna nedbrytande känsla.

Vi börjar med sovrummet. Framåt våren ska vi ta itu med vår baksida, vår lila miniatyrträdgård, och förvandla den till ett trevligare ställe att vara.

Jag vet inte hur detta slutar, men det är viktigt för mig att mentalt återerövra huset. Det är inte så som jag skulle vilja att det var, men det blir inte bättre av att jag inte orkar se det som faktiskt går att förbättra. Det fanns en tid, under det första åren vi bodde här, då jag var stolt över hur vi hade inrett och tyckte att vi hade ett väldigt snyggt hus. Jag inbillar mig inte att jag kan känna likadant igen; förutsättningarna saknas, och det var en annan värld. Jag var en annan person.

Jag vill av att saker och ting ska stå på sin plats av en anledning, och inte av en slump. Att möbler och föremål är valda med viss urskiljning, och inte bara som en praktiskt lösning på ett problem. Det borde nog gå att kunna åstadkomma.

Ett bättre år

2012-01-01T18:21:00.001+01:00

Året som gick, ja, vad ska jag säga om det? Bloggandet möjliggör tillbakablickar som påminner mig om vad som faktiskt hände. Vad jag faktiskt gjorde. Eller, inte gjorde.När jag läser igenom mina tankar efter nyåret 2011 kan jag konstatera att jag verkar befinna mig på ungefär samma plats, mentalt, då som nu. Det känns inte särskilt roligt att tänka tanken att så lite har hänt. Eller, är det verkligen så? Det hände en hel del under 2011. Tråkigt nog var det också en hel del saker som kunde ha gått väldigt annorlunda, men som inte gjorde det.

I januari-februari förra året var jag riktigt under isen. Det gick över, men var kanske inte någon lysande start på året. Jag har inte orkat skriva om den otroliga besvikelsen kring min sejour på alltommat.se. Inte heller har jag velat fördjupa mig i turerna kring de två hus vi tittade på under året som gått. En hel del besvikelser har det varit, och de kanske inte för en utomstående ter sig särskilt dramatiska. Probemet är att de dränerat mig på kraft och lust.

På de personliga planet vet jag inte om jag över huvud taget utvecklats. Men, kanske är det helt i sin ordning? Hur mycket förändras man egentligen som människa under ett år, om man trots allt varit förskonad från svår sorg och ohälsa? kanske inte så mycket, trots allt.

Nu får vi se hur det här året kommer att te sig. Jag har allvarliga funderingar på att försöka tillbringa mindre tid framför datorn, och kanske kommer det gå ut över bloggandet. I så fall får det vara så. Jag måste försöka använda min tid till fler saker, om jag kan.

Gott slut - gott nytt

2011-12-31T11:08:00.000+01:00

I kväll avnjuter vi, som traditionen sedan några år tillbaka bjuder, en lång och läcker nyårsmeny hemma hos goda vännerna A och M. Vi delar på matlagningen, och hjälps givetvis åt i köket. Det blir trevligast så.

Jag har så många tankar och funderingar i mitt huvud, men orkar och hinner inte fördjupa mig i dem just nu. Eller snarare bena ut dem, inan jag ens kan börja fördjupa mig.

Jag skriver mitt sista blogginlägg för 2011, och avslutar det med följande ord:

Det här har varit ett tungt år. Många besvikelser; många saker som inte alls blev så som jag hade förväntat mig och hoppats på. Givetvis också många glädjeämnen och fina upplevelser, men, det säger ju sig självt. Jag hoppas verkligen att 2012 blir ett år då det jag lägger kraft och energi på ger lite mer utdelning.

Gott Nytt År, alla bloggvänner och läsare!

Det ena och det andra

2011-12-28T23:36:00.000+01:00

Nyss hemkommen från middag hos goda vänner, njuter jag i soffan med en en Godfather nära tillhands. Jag skriver på min nya dator, som vilar så lätt i mitt knä. Jo, jag har gått över till Den Andra Sidan. De slantar jag tjänade på mitt bloggande under året som gått, medgav att jag med hjälp av A på juldagen kunde ta tillfället i akt att införskaffa en MacBook Pro. Det känns bra, men fortfarande lite ovant.

Lite lätt bloggtrött är jag, det medges. Nu ser jag ändå fram emot nyår. Et klassiskt nyår, med goda, om än en aning förutsägbara, rätter. Hummer, löjrom, gåslever. Det största avsteget från sedvanlig nyårsmat blir nog att vi kommer servera oxkind som varmrätt. Annars funderar jag mycket kring nyårsglassen. Vad ska det bli i år? Just nu litar jag åt bourbon-vaniljglass.

Det bygger också upp till något av en nyårskrönika. En summering av det gångna året. Ett knepigt år. Jag hoppas att 2012 skiljer sig från 2011 i ganska många avseenden.

Jag återkommer.

Note to self

2011-12-19T22:00:00.002+01:00

Jag vill aldrig mer vara med om en sådan här december. När jag ser tillbaka på de veckor som gått av denna årets sista månad, så känner jag mig outsägligt gnällig, för det är så svårt att summera de olika faktorer som tillsammans har gjort att mina kraftersinat.

Låt mig helt enkelt säga som så, att det rent generellt inte varit bra timing. A har haft en fruktansvärd arbetsbörda på jobbet, och jag har själv varit stressad över mitt eget jobb och över att ha studenter i praktik under just denna olämpliga månaden.

Luciafirande, en generell trötthet, bristande inspiration och mörker. Jag är så ledsen och besviken över att vi vare sig lyckats få till gran eller pepparkakshus. Krafterna tröt någonstans i början av den förra, hektiska veckan.

Vad var det som hände?

Delvis kommer sig allt av att jag själv dräneras när A är trött. En annan faktor är att vi inte i tid började fundera över vad vi ville med den här julen. En del av mig är outsägligt tacksam över att slippa fira hemma. En annan del sörjer över att jag faktiskt inte vill fira jul här hemma, utan bara vill fly vårt hem över jul.

Kanske kan jag av detta dra några lärdomar inför nästa år? En av dem är i varje fall att ta ledigt några extra dagar. Inte precis innan jul, utan under december månad 2012. Just nu är det den enda lösning jag kan komma på. Det enda jag vet, det är i varje fall att jag aldrig mer vill ha det så här.

Jodå, jag överlever

2011-12-15T17:54:00.000+01:00

I går morse ville jag helst av allt bara stanna kvar i sängen, och glömma alla åtaganden. Nu är det inte så jag fungerar. Givetvis steg jag upp, precis som vanligt.

Torsdagskvällen brukar för mig vara en av veckans bästa kvällar. Det är en sådan skön känsla i att veta att det bara är en arbetsdag kvar, innan helgen kommer. Nu är detta visserligen en helg full av aktiviteter, men enbart trevliga sådana. Jag ska baka, fixa och fota till sista adventsveckan på SMASKENS. Vi ska ha goda vänner på middag. Jag hoppas till och med kunna smita iväg och handla några julklappar; men, det är kanske för mycket begärt? Det skulle då möjligtvis vara på någon kvällsöppen galleria någonstans, på söndag kväll.

Någonstans börjar ändå ett adventslugn lägga sig. På tiden, kan man tycka.

Nu ska jag bara klara av den närmaste veckan

2011-12-12T07:59:00.000+01:00

Måndag: Jobba, så klart. På eftermiddagen tandläkarbesök med H och H. Bandyträning för store H. Mormor och morfar kommer på några dagars besök.

Tisdag: grötlunch på jobbet. Jag är givetvis tomtemor, och kokar 30 portioner risgrynsgröt till hela styrkan. Samtidigt är jag ensam handledare åt två logopedstudenter, då min stackars kollega blivit sjukskriven i sluttampen av sin graviditet. På eftermiddagen är det Luciafirande på dagis kl 15:00 och på skolan kl 16:00.

Onsdag: Handleder studenter hela arbetsdagen. Eftermiddagen ägnas åt att följa med lilla H på Lucia-repetition. På kvällen är det Luciakonsert (eller rättare sagt Luciagudstjänst?).

Torsdag: Jobba halva dagen, sedan jullunch/fest med hela organisationen. 650 personer på Münchenbryggeriet. Hade gärna avstått. Måste dessutom hinna utvärdera studenterna och planera avslutningssamtal med dem.

Fredag: Ett eller två patientbesök på förmiddagen. Avslutningssamtal med logopedstudenterna. På eftermiddagen sedan länge inplanerad men i nuläget ytterst dåligt tajmat frisörbesök för både mig och lilla H.
Så kan det gå, när man planerar saker två månader i förväg.

Om man då ser på denna vecka utifrån, så kanske den inte verkar så förfärligt besvärlig. Det kan jag förstå. Själv känner jag emellertid så här: jag drar ett djupt andetag, och kastar mig in i veckan, väl medveten om att det kommer gå som i snabbspolningsläge.

Vad jag egentligen hade velat göra, det är - baka pepparkakshus, köpa och klä en liten julgran, mysa med familjen. Trevliga saker; inte alls besvärliga. Jag känner bara att jag inte har någon som helst ork. Kanske löser det sig, tack vare morföräldrasupporten från idag och fram till torsdag förmiddag? Man kan ju alltid hoppas?

Jag säger bara: tack!

2011-12-10T23:56:00.001+01:00

Underbart att vara bortbjudna på middag en sådan här märklig lördag i december, som började i råkall hutter invid bandyplanen, men slutade i hempromenad i vad som väl närmast kändes som en mild höstkväll.

Trerätters hos A med familj. Efter bubbel följde gubbröra i sällskap av snaps; älgstek med kantarellsås och ett fantastiskt rödvin från Basilicata; Hälsingeostkaka i grädde med saftsås, som läcker och spännande avslutning.

Glada barn, och trevligt sällskap. Samt, som jag nämnde här i början, lyxen i att kunna promenera hem. Fler middagar i närområdet - ja, tack!

I morgon ska vi fixa, röja, trixa och planera inför den kommande, minst sagt intensiva veckan. Men, först av allt ska jag sova.
Förhoppningvis länge.

När läsupplevelser går i arv

2011-12-06T22:46:00.001+01:00

När vi skulle åka till landet i helgen, tog jag med mig Laura Ingalls Wilders "Det lilla huset i stora skogen", i syfte att ge store H något att läsa. Han blir så lätt rastlös, om han inte har en bra bok att försjunka i. Till en början förhöll han sig aningen skeptisk, och jag hade inte förväntat mig att han skulle falla för boken. Den var endast en lämplig helgläsning.

Till min förtjusning läste han boken med stor behållning. Han tyckte helt enkelt att den var jättebra. Egentligen är det inte så förvånande, för bokserien om Laura är en av min uppväxts stora läsupplevelser. Böckerna är så oändligt mycket mer än den ganska banala TV-serien som ju mycket löst baserades på grundstoryn. Böckerna innehåller så många anekdoter, och inte minst intressanta fakta; vardagsbeskrivningar av hur livet levdes i mitten av 1800-talet.

När store H hade läst ut boken frågade han om jag har resten av böckerna i serien. Tyvärr har jag inte det. Jag har endast första och tredje delarna. Däremot hade jag för mig att böckerna kommit ut i nyutgåva ganska nyligen, men där hade jag fel.

Då är det tur att Bokbörsen finns. Nu har jag beställt delarna två, fyra, fem och sex. Förhoppningsvis hinner de levereras utan problem i god tid innan jul.

Jag tror jag tar ett uppehåll

2011-12-04T19:56:00.001+01:00

Ni vet var ni hittar mig, om ni saknar mig.

Om någon mot förmodan har missat det

2011-11-30T22:56:00.001+01:00

I morgon sätter den igång.
Vad då?
Adventskalendern på SMASKENS, så klart!

Vad var det här för en första Advent?

2011-11-27T20:53:00.000+01:00

Söndagar är inte några särskilt bra dagar. De känns hetsiga, upphackade och oharmoniska.

Just idag hade vi ett schema som innefattade körsång under högmässa på första advent. En högmässa på 1,5 timma, där jag till slut fick panik av att småbarnen inte kunde uppföra sig så som de faktiskt brukar kunna. Vi fick gå ut, när det var 20 minuter kvar av denna stämningsfulla, men i mitt tycke på tok för långa gudstjänst.

Under tiden var A och store H på Sturebyskolans Julmarknad. En julmarknad som verkar ha svällt över alla bredder, med en ambitionsnivå som känns skrämmande och avskräckande. A och H gjorde i varje fall sitt arbetspass, och jag hade lagat till tryfflar med espresso och cognac, som salufördes bland otaliga andra godsaker och produkter.Fuktigt, milt och mulet. Uppsprickander sol, en kort stund, därefter hotfulla moln och tilltagande blåst. Glöggfika med lussekatter och mina små underliga, urgoda smörkolakakor.

Ju jutsu-träningar, och en riktig comfort food-middag med halvblodg rostbiff, potatisgratäng och en cognacsspetsad rödvinssås. Ett glas rött till det.

I kväll blir det tidig sänggång, den saken är säker. Jag ser inte fram emot veckan som kommer. Inte alls. Alldeles för mycket att göra, på alla plan.

Ännu en hemmadag

2011-11-24T08:54:00.005+01:00

Lilla M är fortfarande krasslig, och eftersom vi så långt det är möjligt kör en varannandagsprincip när det handlar om vab, så tillbringar jag återigen en dag hemma. Detta ger mig möjlighet att återigen fotografera i dagsljus. Det blir så otroligt mycket bättre bilder - så klart. Till och med i det dova novemberljuset, dagar som denna, då det känns som att solen knappt går upp.

En liten teaser kan jag bjuda på. Smörkola-panna cotta, vad sägs om det? Snart på en matblogg nära dig.

I övrigt ska jag se om jag kan locka med lilla M på lite lussekattsbak. Vi får se hur hon ställer sig det det.

En otippat produktiv dag

2011-11-22T21:53:00.000+01:00

Lilla M blev varmare och varmare igår kväll, och när hon somnade hade hon feber. Hon vaknade någon timma senare, var orolig, och fick sitta nere hos oss i soffan. Följaktligen var hon sjuk idag, och det föll på min lott att vabba.

Vår vanligtvis så ystra lilla dotter har legat i soffan och sett på film hela dagen. Jag släpade med henne till lokala ICA för att snabbt handla några saker, men oj, så stillsam hon var.

Lilla M'stillstånd möjliggjorde för mig att tillbringa ett par timmar växelvis framför datorn och växelvis vid spisen. Förberedelserna för adventskalendern på SMASKENS gör mig lugn i förvissningen om att jag minst sagt kommer ligga steget före mig själv i början av nästa vecka. Varje färdigt blogginlägg som kan placeras i kategorin Schemalagd publicering gör mig nöjd.

Det här är så kul, och jag njöt av att kunna fotografera i dagsljus. Det är annars en lyx jag enbart är förunnad på helger.

Alltför snabbt blir eftermiddagarna mörka, men jag bjuder ändå på lite försmak med bilder, vars innehåll jag dock inte delar med mig av ännu. Det får ni vänta på till i december.

Sidenblusar och vinterskor

2011-11-21T23:00:00.005+01:00

Så värst mycket shopping har det inte varit sedan London. Det är inte synd om mig, inte det minsta. Jag hittade bra plagg på resan, som jag har använt flitigt hela hösten: precis som det ska vara - kläder ska användas.

men, om jag hade haft pengar över som låg och brände i plånboken, då hade jag satsat på dessa sidenblusar från InWear. Lika snygga till lite mer formella kläder, som till jeans.

Nu till något mer prosaiskt än sidenblusar, men desto med nödvändigt. Jag har jag under några veckor bekymrat mig över vad jag ska ha på fötterna när stövlettsäsongen är till ända. Till min stora sorg gick mina fina, varmfodrade vinterstövlar hädan i slutet av februari, efter lång och trogen tjänst.

I fredags gjorde jag slag i saken, och passade på inrådan av A på att införskaffa ett sådant här par vinterskor, när jag för ovanlighetens skull befann mig i närheten av en skoaffär. Fantastiska skor. Jag får plats med yllestrumpor och varma sulor i dem. Vintern är räddad.

Julklappsdrömmar

2011-11-20T06:00:00.004+01:00

Jag drömmer om en Kindle Touch 3G. En läsplatta som rymmer upp till 3000 böcker. En läsplatta som laddar ned en hel bok på 60 sekunder. Den ger sin användare tillgång till gratis nedladdning av bokstavligt talat miljontals boktitlar, vars copyright gick ut innan 1923. En veritabel skattkista av klassisk litteratur, helt enkelt.

Jag köper redan idag årligen en mängd engelskspråkiga böcker. Jag kan lika gärna ladda ned dem till en läsplatta, för en billigare penning.

Nu återstår bara att se hur snäll jag varit i år.

Här händer det inte mycket

2011-11-19T21:19:00.003+01:00

Jag har inte varit särskilt blogginspirerad här den senaste veckan. Faktum är att jag inte riktigt vet vad det beror på. Kanske är det en reaktion på att jag drabbats av den plötsliga insikten att jag skulle behöva lägga till en vecka fram till jul, för att hinna med allt jag ska, måste och vill?

Arbetsbördan på jobbet, julklappsplaner, barnens fritidsaktiviteter, bloggplanering inför adventskalender på SMASKENS...listan kan göras lång. En sak är i varje fall säker - jag är lika grad som förra året över att vi inte ska fira jul hemma. Jag vill verkligen inte fira jul hemma.
Kanske nästa år?

Ordning och reda

2011-11-14T06:00:00.002+01:00

I vuxenlivets plikter ingår ganska många oglamorösa sysslor. Sådant man helst skulle vilja slippa, och oftast skjuter framför sig. Det vill säga, tills man når en punkt då det inte går att ignorera eländet längre,

Under större delen av eftermiddagen rensade jag i skåp och lådor. Tillfredsställelsen efteråt var rent otrolig. Jag slängde, sorterade, och möblerade om bland hyllplanen. Patéformar, kakformar, glasburkar och kakburkar fick ett alldeles eget skåp. Bara en sådan sak är i sig nog för att jag ska känna mig nöjd.

Nu är det en ren fröjd att kika ned i lådorna. Det bådar gott, inför adventsaktiviteterna här hemma. Jag hade egentligen tänkt ägna dagen åt att baka och laga inför SMASKENS adventskalender, men det får bli nästa helg. Detta var så mycket viktigare.

Jag säger bara: konservburkar med bäst före-datum för flera år sedan. Gamla dammiga mannagryn. Herregud. Det var sannerligen på tiden.

En vacker julklänning - men, kanske inte för mig

2011-11-13T18:54:00.003+01:00

När jag läste "Fredagssvepet" inne hos Weronica, såg jag att hon tipsade om klänningen här ovan, fast i svart. Den röda varianten såg jag först när jag gick in på Åhléns hemsida för att kika.

Jag tycker den är fantastiskt fin, men modellen passar med största sanolikhet inte på mig. Den skulle ha varit betydligy mer urringad, för att vara klädsam på mig.

Kanske passar den på någon av er som läser här?

Mumin i advent

2011-11-12T14:17:00.000+01:00

Förra året fanns det fina Mumin-adventskalendrar i handeln. Då köpte jag inte några sådana, men som tur är fanns de kvar i år, till nedsatt pris. Ja, jag borde verkligen trycka på fanns, eftersom de jag köpt, likadana som den ni ser här ovan, inte längre verkar finnas kvar. Jag hittade dem på Ellos på nätet. Av alla ställen, kan man tycka. En ny bekantskap för mig.

Så här fina figurer finns inuti kalendern. Jag hoppas flickorna ska bli glada. Lilla H ska dessutom få Mumin-böcker i julklapp.

Sedan hittade jag den här, otroligt billiga kalenderockså hos Ellos. Den fanns inte där, när jag beställde härom kvällen. Har de månne snubblat över dessa i ett hörn på lagret? Ja, om någon som läser här är intresserad, så finns de i varje fall där.

Vådan av att slappna av

2011-11-07T07:24:00.001+01:00

Det var skönt, väldigt skönt, med några dagars miljöombyte. Att komma hem till mina föräldrar är, minst sagt, detsamma som att bli varmt omhändertagen. Vådan av att slappna av är, emellertid, att jag blir så otroligt avslappnad att jag nästan går i mental dvala.
Kanske är det bara bra?

Jag väljer att tänka så. Jag har en hel del saker framför mig på jobbet i höst, som känns ganska tunga. Saker som jag verkligen inte ser fram emot; inte ett dugg. Nu försöker jag samla lite kraft inför dessa utmaningar. Vi får väl se hur det går.

Måndag morgon är aldrig behaglig. Jag längtar redan till fredag. Är det inte alltid så?

Det enda jag lärde mig

2011-11-01T18:29:00.003+01:00

Jag är verkligen inte förtjust i uttrycket "inget ont, som inte har något gott med sig", men vid enstaka tillfällen kan det faktiskt stämma. När det handlar om min tid på alltommat.se, så vande jag mig vid att prestera en viss mängd inlägg i veckan, utan att tumma på min lägstanivå för hur mycket substans ett blogginlägg faktiskt måste innehålla.

Detta har jag i allra högsta glädje av just nu. I går satt jag och skrev ett par timmar, och plötsligt insåg jag att jag hade så många inlägg att jag med hjälp av den fenomenala funktionen Schemalagd publicering hade fyllt SMASKENS fram till och med tisdag nästa vecka. Inte dumt alls.

Här då? Jo, här kan det kanske komma att eka lite tyst de närmaste dagarna. I morgon bitti åker jag, store H och lilla H ned till Göteborg. Vi ska ha det skönt och fira höstlov, och vi kommer inte hem förrän på söndag kväll.

Mat, dryck familj, släkt, och vänner. Bättre saker finns det knappast att ägna höstlovet åt, eller hur?

Bloggvänskap i praktiken

2011-10-30T11:25:00.001+01:00

Igår träffade jag Brysselkakan, som visade sig vara precis lika trevlig i verkligheten som hon framstår som i bloggen. Nu anade jag ju att det förhöll sig så, redan då jag började läsa hennes blogg. Uppfattningen förstärktes än mer av det faktum att hon för några veckor sedan generöst erbjöd sig att inte endast frakta en patéform till mig från Bryssel, utan också lagt ned tid på att gå runt i butiker och jämföra priser.

Så, nu har jag den i min ägo, Terrine à foie gras et sa presse". Man bara måste älska det franska språket ibland. Nu är det väl inte just gåslever jag kommer hantera i min fina terrinform. Nog är det märkligt att sådana här formar finns i drivor i butikerna i Bryssel, men inte verkar stå att finna i Sverige, trots idoga sökningar?

Utöver terrinformen, hade jag också bett om att få dijonsenap med dragon. Som om detta inte vore nog, hade den generösa kvinnan i fråga helt på eget bevåg köpt med sig belgisk choklad, belgiska korvar (!), ett snitsigt litet köksredskap samt belgiska kex och bokstavschoklad till barnen. Det lär bli fler bloggposter kring dessa saker framöver.

Tusen tack, än en gång, Brysselkakan!

Missa inte detta

2011-10-27T06:00:00.000+02:00

Igår blev jag förolämpad av PR/Marknadschefen på Matric Italogross, det vill säga firman som har generalagenturen för Mutti tomatprodukter i Sverige. Följ länken, och läs mitt svar till henne här på SMASKENS, om du blev nyfiken på vad detta kan röra sig om.

Jag följde upprymt mitt blogginläggs vindlande färd på nätet igår, medan det delades på Facebook och min tweet med länk till inlägget retweetades på twitter.

Det var riktigt underhållande.

Två månader till julafton

2011-10-24T22:15:00.000+02:00

Bilden är lånad.

Förlåt. Det är närapå brottsligt att skriva så här; att påminna om julen, med tanke på att vi inte ens närmar oss advent.

Jag kan inte låta bli att längta lite, trots att december ofta brukar vara en förfärligt hektisk månad. Så hektisk att det är svårt att faktiskt kunna finna ro att njuta. Så vill jag inte jag det i år. Jag vill ha pyntat till första advent. Ombonat, varmt och doftande.

Just därför var det riktigt trevligt att snubbla rakt in i Åhléns julavdelning, när jag egentligen var på jakt efter prisvärda vinterkläder till barnen. Där fanns en hel del riktigt fina saker. Kanske återvänder jag dit, tidigare än jag egentligen tänkt, bara för att försäkra mig om att de saker jag spanat in inte hinner ta slut, innan jag kommit mig för att införskaffa dem.

Det blir ju Advent på SMASKENS i år igen, fortare än man någonsin kan tro.

Risken för antiklimax, och ett uppdämt behov av att uttrycka mig

2011-10-22T17:25:00.003+02:00

Jag har ett stort, uppdämt behov av att skriva som jag vill, utan känslan av att behöva anpassa mig eller smälta in - eller att inte egentligen veta vem som läser det jag skriver.

Här inne känner jag aldrig någonsin vare sig prestationsångest eller behov av att försöka skriva på ett annat sätt än det som är mitt eget. På alltommat.se, däremot, kände jag konstant prestationsångest, parat med ovissheten kring utifall någon från publikationen eller sajten i fråga någonsin över huvud taget läste vad jag skrev.

Nu när jag är tillbaka på hemmaplan, har jag ett så otroligt uppdämt behov av att skriva som jag själv vill, att jag förmodligen riskerar att passera någon sorts gräns för vad som är lämpligt.
Så får det helt enkel vara.

Samtidigt är det något av ett antiklimat, att vara tillbaka. Det finns en risk att jag landar i känslan av att var det inte mer än så här? Jag kan bara hoppas att det inte blir så.

Jag undrar vad de tänkte att de skulle ha mig till, egentligen?

2011-10-21T06:00:00.004+02:00

Så här i efterdyningarna av min tid hos alltommat.se, måste jag ägna ett inlägg åt att beskriva hur mina tankar har gått, fram och tillbaka, under den trots allt korta tid jag försökte matblogga under någon annans flagg. Det rör sig bara om drygt sex månader, men det känns mycket längre.

Jag var stolt, smickrad och kände mig utvald.

Jag fick ett dåligt avtal, hade rent faktiska, kontraktsbundna prestationskrav, och kunde inte fakturera en krona förrän först i juli månad.

Den tekniska supporten, såväl som mina administrativa rättigheter i Wordpress, var undermåliga. Jag kände mig hämmad av kontexten. Jag visste i grund och botten inte vad de skulle ha mig till.

Alla andra bloggare på alltommat.se är och var yrkesverksamma inom områdena mat och dryck, och flertalet samarbetar med eller anlitas av alltommat.se i andra sammanhang. Alla, förutom jag. Katten bland hermelinerna.

Har de andra lika dåliga avtal som det jag hade? I så fall förstår jag inte varför de gör sig besväret att blogga. Jag har givit bort fem månaders matbloggande gratis. En enda månaderna har jag kunnat fakturera för. Det blir en absurt låg timpenning, om man slår ut ersättningen över de faktiska timmar jag lagt ned på receptskapande, provlagning, textskrivande, fotograferande och bildbehandling.

Den bästa lärdomen jag bär med mig är att jag aldrig ska göra något utan att få erforderlig ersättning. Undantaget är om det rör sig om ren goodwill, eller när åtminstone inte någon annan tjänar på det jag presterar.

Vad gjorde jag själv för fel? Jo, jag blev smickrad. Det är aldrig en bra start. Det fördunklar nämligen omdömet. Dessutom var jag dåligt påläst. Om jag hade gjort min hemläxa, hade jag kunnat konstatera att även om Allt om Mat är Sveriges största papperstidning om mat och dryck, så är alltommat.se inte ens bland tio i topp av svenska matsatjer.
Dessutom började trafiken till alltommat.se sjunka drastiskt från och med att de bröt sitt samarbete med Expressen 1 april 2011. Själv började jag blogga där 6 april 2011. Jag hade med andra ord aldrig en chans att med mitt avtal komma upp i anständiga besökssiffror, som i sin tur kunde generera ersättning.

Vad mer då? Jo, jag var inte medveten om hur mycket av min trafik till gamla Smaskens som kom från diverse sökmotorer, då främst givetvis google. Om jag hade bemödat mig att ta reda på det, hade jag kunnat inse att den trafiken inte skulle följa med mig när jag flyttade; lika lite som många läsare orkade eller ville följa med mig till en sida som var och är rörig, full av distraherande reklam, och vars krav på inloggning och säkerhetskoder motarbetar läsarinteraktion, vilket är en av grundpelarna för meningsfullt bloggande.

Som om inte det jag beskriver ovan vore nog, så har jag dessutom blivit bortvald från somliga matbloggrelaterade aktiviteter med motiveringen att jag är för professionell. Sett utifrån det perspektivet har det i allra högsta grad varit ett nedköp att liera sig med den stora mattidningen.

Jag är tillbaka där allt började, och det känns verkligen bra. Det var en lärorik utflykt, men den var knappast värd besväret.

Sista dagen

2011-10-20T07:27:00.002+02:00

Sista inlägget på alltommat.se. Från och med imorgon är jag fri.

Så var vi där igen

2011-10-19T12:00:00.001+02:00

Sovit för lite.
Dessutom sovit för dåligt.
Väacktes vid fyrasnåret av att en hostande lilla H ko över till vår säng. Och hon fortsatte att hosta. Inte sjutton gick det att sova. Vi rotade igenom badrummet och hitade någon gammal hostmedicin. Flickan fick sig en slurk, gick tillbaka till sin säng, och somnade; utan en endaste ytterligare hostning.

Då undrar jag genast hur stor del av hostandet som är hostreflex, och hur stor del som sitter i huvudet? Oavsett, så somnade jag om.
Det är dock inte särskilt muntert att vakna en onsdagsmorgon och hkänna sig som om man varit uppe till två på natten och svirat, när så icke är fallet.

Av dena anledning sitter jag nu och längtar tills i kväll, då jag ska få gå och lägga mig. Samt - känner givetvis ett monumentalt stort sötsug. Vad annars?

För övrigt är jag nästan inte förkyld längre. Det finns med andra ord egentligen inget som hindrar mig på att försöka ta mig en springrunda; vilken kväll som helst. Bara det inte spöregnar iskallt, så som det gjorde igår kväll

Jag har ett inre filter

2011-10-17T21:14:00.004+02:00

Peppe skriver följande på sin läsvärda blogg Livet & Helsingfors, under bloggrubriken Att konstruera ett liv:

"Konstruerar jag ett jag på bloggen? Kan det i så fall bero på att jag bloggat så länge och så mycket att jag inte längre funderar på rollen jag eventuellt går in i när jag skriver här eller på att jag själv tycker att jag är samma person i verkligheten som på internet.
Jag vill kanske hellre se det som att jag visar upp en del av mitt liv. Små fragment av min verklighet och saker jag tänkt på som jag sedan diskuterar med er.
Vad säger ni bloggare. Konstruerar ni ett liv på nätet?"

Nu jämför jag mig inte med Peppe, långt därifrån. Hon har ett helt annat sätt att blogga, utifrån sin professionella roll som en (halv?)offentlig personlighet. Problematiken är emellertid densamma.

Konstruerar ett liv? Kanske det. Konstruerar en bloggpersonlighet, det gör jag väl i viss mån.

Under en längre tid låg denna blogg i en sorts halvdvala. Den fyllde ingen uttalad funktion. Det var ganska längesedan. Nu har jag ett behov av att skriva på Alla Saker. Det finns mycket jag vill få ur mig som inte platsar i matbloggandet.

Jag är privat ibland, och alltid ganska personlig. Men - jag har ett inre filter, genom vilket jag silar mina ord. Så är det. Annars skulle det inte fungera.

Hösten är den farligaste årstiden

2011-10-16T22:40:00.001+02:00

...och allra farligast är det tydligen en
torsdagsförmiddag i november?

Såg detta tidigare i höstas och kunde inte låta bli att fnissa lite åt rubriken. Dock finns det ett allvar bakom. Tydligen är det i november som det sker flest arbetsplatsrelaterade olyckor. Åtminstone enligt denna artikel.

Nya gardiner, och en helg på landet

2011-10-14T06:00:00.000+02:00

A är så mycket bättre än jag på det här med inredning. Dessa snygga gardiner spanade han in redan tidigt i höstas på Hemtex (den här modellen, fast i färgen ovan - den finns inte ens kvar på hemsidan). Av olika skäl kom vi inte till skott, förrän A passerade förbi butiken vid Skanstull i onsdags. Då var de på rea! Ibland har vi verkligen tur.

Vi åker till landet i kväll. Det ska blir rent otroligt skönt med miljöombyte. Visserligen stannar vi bara till lunchtid på söndag, för därefter är det kalas för lilla H och ju-jutsu för både store H och lilla H.
Det blir ändå omväxling och avslappning.
Promenad, soffhäng, brasa, god mat.
Bra så.

Jag har ältat varvet runt

2011-10-12T19:00:00.002+02:00

Ni vet säkert hur det är när man inte mår riktigt bra; inte sjuk, men inte heller riktigt frisk. Krafterna tryter, och det är besvärligt att utföra även de mest nödvändiga och vardagliga sysslorna. Humöret är inte på topp, och tålamodet blir därefter. Det gäller att hålla tand för tunga. Att inte ta ut sitt eget lilla elände på någon annan.

Humöret påverkas på fler än ett sätt. Det är som när jag skrev om vådan av att sova för lite. Jag blir nedstämd och negativ av att inte må riktigt bra. I det avseendet är jag nog som alla andra. Det problematiska är att jag upplever att jag snart har ältat varvet runt. Det blir så att säga inget konkret av det hela.

Jag hade i samråd med A tänkt att jag fram tills jag var 38 skulle ha kommit på vad det är jag vill syssla med resten av livet. Detta började jag fundera kring under våren 2006. Vad som har hänt sedan dess, det vet ni som följt bloggen.

Det har egentligen inte hänt någonting över huvud taget.

Inte med mig som person, även fast familjen hela tiden förändras och utvecklas. Jag står och stampar på samma plats. Både vad gäller jobbet, längtan efter att göra något annat, och inte minst förmågan att faktiskt förändra min situation.
Jag kommer inte vidare.
Jag är fast.

Kanske är det helt enkelt en följd av min personlighet? Jag är dålig på att få saker och ting att hända. Det krävs att någon ger mig en push i rätt riktning, styr upp mig och säger åt mig ur jag ska börja. Då är det inte så konstigt att dte inte händer något. Det kommer ju inte någon utifrån och bara plötsligt erbjuder mig en massa chanser och möjligheter. Visserligen trodde jag nästan att det var vad som hände, när jag blev tillfrågad att börja blogga på alltommat.se, men så var inte fallet, som ni vet.

Nu i efterhand skäms jag nästan över min egen naivitet och över hur jag lät mig smickras så att jag tappade allt omdöme. Gjort är gjort, och jag kan inte få tillbaka sex bortkastade matbloggarmånader. Något har jag ju ändå lärt mig av det hela, om än inte så värst mycket som jag inte egentligen redan visste. Dyrköpta erfarenheter vad det dessutom. Det blir småpengar i slutändan, det jag kunnat fakturera.

Vad ska jag göra nu? Krya på mig. Det är vad jag ska göra. Härda ut fram till helgen. Krya på mig, rycka upp mig, och vila upp mig. Vi funderar på att åka till landet i helgen. Det skulle passa perfekt.

Pausfågel

2011-10-10T21:09:00.002+02:00

Förkylningen tar ut sin rätt. Jag är kraftlös och ganska oinspirerad. Nu ska jag däcka i soffan, med en kopp te och en bok.

Vill du mig något, så träffas vi där: @SMASKENS på twitter.

Det började med kaffe och bulle . Sedan blev det lite till.

2011-10-09T13:25:00.007+02:00

Store H och jag bakade kanel- och kardemummabullar på kvällen den fjärde oktober, det vill säga på kanelbullens dag, veckan som gick. Många tycker detta är en utomordentligt fånig dag. Strunta i den då, säger jag (eller tänker, snarare).

Jag gillar kaffe och bulle. Det var i sanning livskvalitet att kunna ta en bulle till kaffet alldeles nyss. En visserligen microugnstinad, men ändock hembakad och ypperligt välsmakande bulle.

Varje gång jag bakar kanelbullar numera tänker jag på när jag läste att Ebba Witt-Brattström bakade (och kanske fortfarande bakar?) kanelbullar varje söndag, för att hennes söner skulle förknippa feminism med nybakade bullar. Ja, kanske var det inte så det egentligen hängde ihop, men om jag minns artikel rätt så var det så det hela framställdes.

Jag vet inte vart jag vill komma, mer än att jag ibland undrar om barnen i vuxen ålder kommer att minnas alla våra goda måltider; minnas alla middagar, frukostar och fikor i ett nostalgiskt skimmer? Det händer att jag fantisera om att vi är tjugo år äldre, A och jag, och hembjudna till något av barnen på middag. Vi sitter med varsitt glas vin och njuter av dofterna från köket, och vi vet att det snart kommer att serveras något som smakar alldeles fantastiskt gott.

I vår familj lägger vi ned mycket tid på mat; både på att planera, laga och äta. Det är inte enbart jag som är skyldig till detta. Matintresset är något jag och A i allra högsta grad delar. Jag tror i vilket fall att den till största delen är positivt, denna fixering vid mat. Det handlar ju om så mycket mer än att äta.

I stället för att trassla in mig i att försöka beskriva vad måltiden, ätandet och matlagningen betyder för mig, och därmed riskera att hamna i en djungel av floskler och plattityder, skriver jag kort och gott vad som är en av mina ledstjärnor. Vad jag lyckas uppnå nästan varje dag:

Inte en dag utan en god middag.

Lite sjuk, och lite annat

2011-10-08T09:22:00.004+02:00

Den kliande känslan jag haft bak i halsen under arbetsveckan, den utvecklades i går kväll till en halsinfektion. Idoniskt nog skedde denna utveckling under det att jag och A somnade i soffan vid elvatiden (hej, fredagspigga föräldrar) och vaknade till vid tvåsnåret i sagda soffa (lika sömndrucket förvirrade som man alltid är i sådana situationer).

Vad skulle det här vara bra för? Jag har varken tid eller lust att vara sjuk. Känner mig som vanligt närmast lite personligt förolämpad av att kroppen sviker. Hade längtat efter en löprunda, men det är ju givetvis inte aktuellt nu.

Jag blev klar med det material jag producerat till samarbetet jag lite kryptiskt nämnt tidigare, och mailade iväg text och bilder igår. Det blir säkert bra. Samarbetspartnern i fråga är Dansukker, och det hela handlar om att jag deltar med material till en julkampanj online, som kommer att kunna ses i december, med recept från olika bloggare.

Jag är någorlunda nöjd med mina prestationer, och hoppas att de inte ska se alltför ynkliga ut i jämförelse. Själva recepten i sig är det absolut inget fel på, tvärtom, men vissa matbloggare verkar ha oändliga resurser med avseende på rekvisita, bildbehandlingsprogram och kamerautrustning.

Själv slänger jag upp en gammal bit av en bänkskiva på en fåtölj vid vardagsrumsfönstret, där det är bäst dagsljus. Sedan gräver jag i lådan med juldukar eller kökshanddukar med julfärger, tar ett lämpligt fat, och hoppas på det bästa.

Märkligt hur dränerad på kraft man kan känna sig av bara en lite halsinfektion. Få se vad jag får gjort denna helg. Inte så mycket som jag skulle önska, antar jag.

Är det konstigt om jag känner mig snurrig?

2011-10-05T22:33:00.002+02:00

Min högsta önskan just nu är att få koncentrera mig på en sak i taget. Givetvis är det fullständigt orealistiskt och ogenomförbart.

Vad jag menar, är att jag skulle vilja få möjlighet att slippa splittra tiden. Att ägna öronmärkt tid åt allt som har med mat och bloggande att göra. En trevlig tanke, men knappast genomförbart.

Vänner och bekanta har ibland svårt att förstå min frustration, och undrar varför jag jämför mig med andra? Det kommer sig helt enkelt av att jag är avundsjuk på de som får ägna all tid åt det som för mig är en hobby. Dessutom förhåller det sig så att jag faktiskt, helt ärligt, tror (eller snarare vet) att jag skulle kunna åstadkomma så mycket mer, så mycket bättre saker, om jag bara fick chansen.

Jag har helt enkelt inte tid att bli riktigt bra på det jag tycker är allra roligast. Så enkelt är det.

Just nu...

2011-10-05T21:55:00.003+02:00

...är budgivningen (den som vi inte ens gick in i) uppe i 5.650000:-.

Fem miljoner sexhundrafemtio tusen kronor.

Det brinner i någons huvud. Om jag vore en bank, skulle jag inte vilja låna ut den mängden pengar till någon som vill köpa det objektet med den postadressen.

Klart slut.

Missmod

2011-10-04T20:13:00.004+02:00

Priset på huset vi var intresserade av skenade iväg över allt vett och sans. Ett hus av den storleken, med den postadressen, är inte värt 5.375000:- (där har budgivningen hamnat i skrivande stund). Inte ens mäklaren ryckte det, när han ringde och informerade om var budgivningen låg. Han var chockad. Över en miljon mer än utropspriset.

Samtidigt basuneras det ut att huspriserna sjunker.
Var då någonstans?
Trollhättan?

Missmod, det är känslan jag känner.

Jag antar att det bara är att klämkäckt rycka upp sig och fortsätta titta på hus. Synd bara att utbudet är så begränsat och objekten så ointressanta; eller, för dyra.

Om vi hade haft obegränsade resurser

2011-10-03T21:24:00.005+02:00

Följ länken och skåda själva (så länge den nu ligger kvar på hemnet.se). Någon som har 5.950000:- över?

Det här huset har vi gått och spanat på sedan 2003. Fantiserat, och föreställt oss hur det ser ut inuti. Nu kan vi se.

I detta hus har alltså en liten farbror gått och skrotat runt i sin ensamhet. På 210+105 kvadratmeter. Det måste ha ekat lite ödsligt, det är det enda jag kan säga.

Moderniseringsbehov, står det i annonsen. Ja, det är ju också ett sätt att beskriva ett hus som har tre badrum och ett kök som behöver totalrenoveras. Samt el som behöver dras om. Lycka till, säger jag till den som köper huset. Måtte du ha kapital nog att kunna leja ut all renovering, på det att ditt äktenskap inte ska sluta i skilsmässa.

Skilsmässor ligger bakom ett förvånansvärt stort antal av alla de fräscha, renoverade objekten på marknaden. Tro mig.

Vad vi anser att det är värt

2011-10-02T19:00:00.004+02:00

Nu har vi varit på husvisning. I ett hus, som - givetvis - i verkligheten är mindre än det såg ut att vara på nätet. Dessa bilder tagna med vidvinkelobjektiv är nästan löjeväckande.

Det är inte något jättehus vi tittar på. Snarare skulle nog många betrakta det som ett perfekt hus för en tvåbarnsfamilj. Vi ser i stället en planlösning som påminner mycket om hur vi har det på landet. En planlösning som vi vet att vi utnyttjar, till skillnad från hur vi ibland känner oss i vårt nuvarande boende.

Här hemma saknar vi biytor, tvättstuga och förvaring, men har många sovrum. vilka oftast (faktiskt) står tomma. Alla vill ju ändå bara hänga tillsammans på nedervåningen i mat- och vardagsrummet.

(Info till de av er som inte känner oss och varit hemma hos oss - vi har ingen matplats i köket, utan äter, pysslar, sitter vid datorn - ja, lever - på det stora matbordet ute i vardagsrummet.)

Jo, vi skulle kunna bo i det hus vi tittade på idag. Men vi har en tydlig gräns för när vi hoppar av budgivningen. Och den gränsen handlar faktiskt mest av allt om vad vi anser att detta hus är värt; mer än vad vi skulle ha råd att ge.

I slutet av veckan vet vi. Och jag tror att jag vet hur det blir. Det blir en tvåbarnsfamilj som flyttar från lägenhet i Hammarby Sjöstad, som vinner budgivningen.

Kan man flytta till en annan postadress?

2011-09-30T20:49:00.000+02:00

Nu är vi på gång igen. Jag blev duktigt bränd av den snabba och känslomässigt omtumlande processen i våras, och kände stor skepsis inför att ge mig in i det igen. Nu gör vi det, trots allt.

Jag pratar om att titta på annat boende.

Den stora frågan just nu är - kan man (läs: vågar man) flytta till en annan postadress? Med det vågspel allt är som rör geografisk tillhörighet, och syskonförtur, när det kommer till vilken skola barnen hamnar i? Vi har två förskolebarn som vi vill ha in på samma skola som de äldre syskonen.

En presumtiv, ytterst hypotetisk, ny adress; med ett acceptabelt geografiskt avstånd till skolan, men också med närhet till två andra skolor.

Vågar man? Vågar vi? Och, vad är det värsta som kan hända?

Steget före

2011-09-29T21:40:00.003+02:00

Oj, vad goda de var, de här saffranssnurrorna med russin- och vaniljfyllning. En klar favorit i adventskalendern 2010.

Nu har jag (mat)bloggat så det ryker, och ligger steget före, såpass mycket att jag inte behöver skriva något förrän framåt onsdag nästa vecka. Orsaken till detta är att helgen delvis måste gå i julstökets tecken. Det där samarbetet jag tidigare nämnde, det ska jag ta och se till att få gjort på lördag och söndag. Julstök ska det bli, mitt i vad som nästan känns som sommarvärme.

Det är inte direkt med full energi och inspiration jag utför min plikt. Tänker hela tiden på att jag kunde publicerat det jag publicerar på min egen Smaskens, om jag följt min magkänsla och sagt upp mitt avtal ännu tidigare.

Nu får jag helt enkelt vara glad att jag gjorde slag i saken. Den 21:a oktober kan inte komma tillräckligt snabbt, vad mig anbelangar.

Det har sina fördelar att vara bilburen

2011-09-28T12:35:00.004+02:00

Egentligen är det självdestruktivt att använda sin egna bil i tjänsten, med den löjligt låga ersättning vi får. Samtidigt underlättar användat av egen bil mitt arbete så oerhört mycket. Det ger mig en större flexibilitet, och möjliggör att jag kan vara mer effektiv.

Positivt är också att jag kan sitta och filosofera och lyssna på P1 på arbetstid, när jag är på väg till eller från besök i olika verksamheter. Det kan stundtals vara riktigt avkopplande.

Det dagliga bilflackande har givetvis sina sidor. Det innebär att jag inte rör mig så mycket som jag skulle behöva. Under föregående och innevarande veckor har jag dessutom haft svårt att få tid för de lunchpromenader jag fått in som en skön vardagsrutin.

Bland annat på grund av detta, är jag särskilt glad över att ha kommit igång med att springa igen. Jag har en runda på drygt fem kilometer, som passar mig som hand i handske. I går lyckades jag dessutom bita huvudet av mördarbacken, i slutet av rundan. Se där, en verklig milstolpe! Låt mig nu får förbli frisk och skadefri, så att jag kan fortsätta springa hela hösten.

I kväll blir det efterlängtad läsning i form av denna roman. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, och försvinna in i en annan värld.

Lunchrapporten

2011-09-26T13:23:00.003+02:00

Möte hela förmiddagen på Huddinge Sjukhus kring handledning av logopedstudenter senare i höst.
Snabb smörgpåslunch på Sandy´s, med bästa kollegorna K och M.

(Plats för tonfiskrap.)

Journalskrivande.
Behandlingsbesök.
Simskola.
Snabbt hem för uppfräshning.

Sedan smygläsning (det vill säga mingel, mat och dryck) av Gourmet och Plaza tillsammans med J.

Sådan är måndagen, denna vecka.

En oväntad kommentar

2011-09-23T17:40:00.003+02:00

Jag hoppade till när jag såg att det kommit en kommentar signerad Denise Rudberg. Men, det är faktiskt DR själv som kommenterat mitt blogginlägg från härom dagen.

Förfärligt tråkigt för DR att bli feltolkad, och omskriven i en andemening som inte stämmer med hur det faktiskt förhåller sig.

Jul i oktober

2011-09-23T06:00:00.001+02:00

Jag är jätteglad över ett kommande samarbete med en större livsmedelsproducent, ett samarbete som jag dessutom får skäligt betalt för. Resultatet får ni se i december. Synd bara att allt alltid blir på så kort varsel. Om bara två veckor ska jag ha presterat fyra blogginlägg; text, recept och foton. Och dessa foton måste givetvis tas på dagtid. Här går det inte att slänga fram någon dassig kvällsbild med gulskiftande nyanser.

Givetvis är jobbkalendern de två närmaste veckorna nästan helt fullbokad. Opraktiskt, men samtidigt är det så kul att faktiskt bli behandlad som en skribent, med respekt och med betalning; som en självklarhet, och inte som en andra klassens textleverantör som nöjer sig med en länkning och en goodiebag som ersättning för sina ansträngningar.

Det är kul, till och med jättekul, men nu gäller det verkligen att gnugga geniknölarna, och sätta igång inspirationen på alla kanaler. Tur att jag har för vana att nästan alltid skriva upp alla idéer jag får. Där finns en (om än liten och grund) sjö att ösa ur.

Skilsmässor överallt

2011-09-20T23:22:00.005+02:00

I eftermiddags stod jag och glodde in i tidningshyllan, medan jag väntade på min tur i kön till tobaksdisken. Plötsligt spanade jag in en för mig okänd tidning, bara därför att min blick fastnade i texten på omslaget. Denise Rudberg citeras med orden "Jag blomstrar efter skilsmässan".

GIvetvis var jag tvungen att bläddra lite förstrött (eller snarare med patologisk nyfikenhet) i ett exemplar av tidningen. DR sitter i en grå Howard-soffa med vackra kuddar i en vacker,vitmålad lägenhet. Sopar upp smulor från golvet i ett lantkök med stora fönster och högt i tak. Ser fräsh, vältränad och stylad ut. Så klart - hon blomstar ju (skrivet med bara en liten uns ironi; jag unnar så klart DR allt gott).

Tidigare på dagen hade jag läst en anteckning av en av bokbloggen Bokhoras skribenter på Facebook. I kväll såg jag att det i själva verket var ett återgivet blogginlägg, vid namn Att skiljas är att dö en smula.

Detta är bara ett skärmklipp av början på detta mycket läsvärda blogginlägg. Läs resten själva.

På min önskelista på AdLibris finns bland annat Helena von Zweigbergs senaste roman Anna och Mats bor inte här längre, fortsättningen på den fantastiska romanen Ur vulkanens mun. Jag ser verkligen fram emot att få veta om hur det gått för Anna och Mats. Den första romanen om dem var plågsam att läsa, på många nivåer.

Som sagt, höstens trenden verkar vara skilsmässa.

En sådan vecka

2011-09-19T22:13:00.001+02:00

Jag har fullt upp.
Kanske hör jag inte alls av mig den här veckan.
Vi får se.
Bara så ni vet.

Helg. Nu. Tack!

2011-09-15T22:38:00.002+02:00

Jo, jag vet att jag bara har en fyradagars arbetsvecka, men nu i kväll känner jag mig dödstrött. Utmattad.

Ska upp och stryka kläder inför imorgon, hänga en tvätt, och läsa igenom innehållet i det första tillfälle av en föräldrautbildning om kommunikation och kommunikationshjäpmedel som jag och en kollega drar igång i morgon.

Konstig arbetsdag idag. Lite småstressig eftermiddag, med matlagningsrace innan barnvakten dök upp och jag störtade till ett av kvällens två föräldramöten. Med två föräldramöten samma kväll och samma tid, och med A i Madrid, var jag glad att jag kunde gå på det ena föräldramötet.

Kom hem till ett hus där två av fyra barn redan sov. Åt min middag vid halv nio. Ingen optimal dag; inte alls.

I morgon kommer A hem. Sedan bär det av till landet.
Jag vill mest av allt bara sova.
Helg. Nu. Tack!

Man spanar

2011-09-14T23:20:00.001+02:00

En stor del av London resan ägnade jag, eller rättare sagt vi, åt att kort och gott spana. Titta på saker.

Vi spanade på ostar....

...och på kött...

...jag stirrade lystet på sortimentet av fågel...

...när jag inte beundrade utbudet av smör i lösvikt (bland annat fanns det getsmör)...

...fluktade på ostron...

...eller föll i trance över en liten armé av pilgrimsmusslor.

Så mycket att titta på. Bilderna sitter kvar innanför ögonlocken, men det är trevligt att kunna ta fram de faktiska, fotografiska bilderna och minnas denna fantastiska helg.

Shop 'til you drop

2011-09-13T21:45:00.002+02:00

Jag kom hem från London med en hel del mer än jag hade med mig dit. Faktum är att jag lyckades shoppa loss ganska så ohämmat. Sammanlagt medförde jag följande härligheter i bagaget:

* Två par BH:ar, fyra par trosor och denna fantastiska torsolette från besöket på What Katie Did. Bättre service än man får i den butiken, det finns inte. Jag kan fortfarande knappt förstå att den fanns i en storlek som passade perfekt på mig. Ljuvligt. Gudomligt.

* Två par byxor från G-Star (ett par som liknar dessa svarta, samt ett par supretighta militärgröna)

* En t-shirt från COS

* Tre likadana tröjor, men i tre olika färger (svart, vitt champagne) från French Connection
* Ett coolt skärp från samma ställe.

* Ett par nya solglasögon från Ray-Ban

* Ett förkläde från Borough Market

* En praktisk och snygg tygkasse från Neal's Yard Dairy

* utöver detta: ostar, färska lagerblad, maltvinäger, en intressant currysås på flaska, som var god till ostron.

Kort sagt: illfredsställande shopping, allt som allt.

"Sorry, sorry"

2011-09-08T12:55:00.002+02:00

Läs gärna Jens Liljestrands intressanta recension av skilsmässoantologin jag orerade kring härom dagen.

Det börjar dra ihop sig

2011-09-07T22:14:00.000+02:00

Morgondagen blir nog aningen hektisk. Jag ska jobba (så klart), vi ska förbereda mat inför helgen (vill inte slita ut mina föräldrar), stryka och packa klart, plocka fram allt från ju jutsu-kläder till jympakläder och häxutklädningskläder till kalaset lilla H ska till på söndag. Dessutom ska vi landa mentalt i att vi faktiskt ska åka iväg.

Flyget till London går strax före åtta på fredag morgon. Denna gång åker vi inte SAS Eurobonus-sponsrad business class, utan vanlig turistklass. Å andra sidan har vi åtminstone Diners-kort, så vi kan få lite lounge-häng. Samt att det är en sorts garanti för någorlunda komfort om flyget skulle krångla.

Jag ser fram emot allt. Till och med själva resandet. Ser fram emot att komma till hotellet, som vi ju valt för att vi trivs så bra där. Ta en dusch, ta på en tjock, fluffig hotellmorgonrock och sjunka ned i soffan med ett glas med något kallt och gott.

Dessa resor är magiska. Vi kopplar bort allt, och kan vara lugna och trygga i förvissningen om att både barnen, och mina föräldrar, som passar dem, har det bra. Det är en ynnest.

Kanske postar jag något under helgen; jag kommer nog inte kunna låta bli.
I annat fall ses vi på tisdag.

Apropå den rådande skilsmässodebatten

2011-09-07T06:00:00.004+02:00

Jag har gått och hållit inne med detta inlägg sedan förra veckan, och inte riktigt vetat om jag ska släppa fram det. Till att börja med, så ska jag ska genast erkänna att jag aldrig gillat Maria Sveland. Mina känslor är barnsliga och mina argument är osakliga, det vet jag, men det är något i hennes framtoning som kort sagt retar gallfebern på mig.

När nu författaren till den omskrivna och omdebatterade romanen Bitterfittan har gått och skiljt sig och tillsammans med en mängd andra kvinnliga författare och skribenter ger ut ett skilsmässoevangelium vid namn Happy Happy, så briserar en fördämning inom mig. Jag kan inte ta människan på allvar. Måste nog läsa boken, likafullt.

Jag undrar bara om det är så att allt ska vara perfekt, annars är det lika bra att skilja sig. Allt ska vara perfekt; perfekt jämställdhet, perfekt frihet, perfekt millimeterrättvisa. Är det så? Annars är det bara att bryta upp. Och hur kul är det egentligen, på en skala, att bara träffa sina barn varannan vecka? Alla föräldrar drömmer nog om att bara kunna stänga av kraven ibland; att bara får lov att vara i fred en stund. Men,vem vill vara ifred varannan vecka?

Handlar det om känslor som tagit slut, eller om att livssituationen inte överensstämmer med en idealiserad bild av hur ett förhållande ska vara?

Jag ser nästan fram emot när varannanveckas-barnen talar ut i media om hur det varit att ha tillbringat sin barndom i en kappsäck. Missförstå mig inte nu, det är klart att folk måste skilja sig om det inte finns någon kärlek kvar, eller om det förekommer misshandel. Men kom inte och säg att det alltid blir bra för barnen, eller att det skulle vara en sådan enkel lösning på problemet, för - det köper jag inte. För mig framstår det som ett enda stor kompromiss. En kompromiss för alla inblandade. Detta förstärks när jag lyssnar på de vänner och bekanta jag har, som har erfarenhet av skilsmässa.

För, det är ju trots allt så, att det finns inga enkla lösningar på svåra ekvationer.

Om ni i stället för mina onyanserade, illa formulerade personliga åsikter vill läsa något mer nyanserat om skilsmässor, med intressanta fakta och länkar, så gå genast till Nattens Bibliotek, och läs det här , eller det här samt detta mer personliga blogginlägg.

Runkeeper, jag tror jag älskar dig

2011-09-06T22:21:00.002+02:00

Ni som är ointresserade av sådant här, ni får ha överseende. Jag är bara så glad över att ha hittat tillbaka till löpningen.

Här, kära bloggläsare, har ni min nya springrunda. En drygt fem kilometer lång runda, men några små uppförslut, samt en riktigt seg backe under den sista tredjedelen av rundan. En helt perfekt runda för mig, på alla sätt. Just nu vill jag inte överdriva. Jag ska eftersträva att springa rundan utan att stanna, och därefter att förbättra min tid.

I lördags var det alldeles för varmt när jag var ute och sprang, och jag var dessutom trött. I kväll var det precis lagom varmt, och dessutom blåste det en sval, skön vind. Jag uppför backen på Grycksbovägen, men bortsett från det, så sprang jag hela rundan.

Jag bara måste framhålla Runkeepers storhet. Den ger mig feedback under löprundan, visar mig efteråt hur jag sprang under rundan, och inte minst var jag sprang. Ovärderlig feedback.

Kolla in den coola stilen

2011-09-06T06:00:00.000+02:00

Nu har jag bläddrat i bloggvänners länklistor igen. Via Esmes mamma hittade jag till Siv, och hos Siv hittade jag denna fantastiska blogg - ADVANCED STYLE. Grymt snygga, välklädda äldre medborgare, i de mest fantastiska kreationer.

Ni bara måste titta, ni också. Vilka fantastiska människor. Vilken stil de har!

Tänk om

2011-09-05T07:00:00.001+02:00

Vid den här tiden för tretton år sedan hade jag alldeles nyligen träffat A. Blivit absolut och allt överskuggande blixtförälskad. Sådär underbart banalt och omvälvande så att jag vare sig kunde äta eller sova. Kär med huden, med de inre organen och de endokrina och metabola systemen. Ämnesomsättningskär, kanske man borde kalla det? Vaknade mitt i natten, alldeles proppfull; överväldigad av känslor och tankar. Satt och kedjerökte på balkongen och tittade på stjärnorna och gatlyktorna.

Jag visste så säkert att det här var Den Stora Kärleken. Det gick så att säga inte att ta miste på.

Tänk ändå vad märkligt det är att man faktiskt träffas. Jag kan inte låta bli att delge er hela förloppet, så som jag lite förenklat väljer att se det. Tänk om.

Tänk om jag inte hade sett det där vackra omslaget på skolbiblioteket, och inte hade lånat, och slukat, "Världens ljus och himlens skönhet" av den isländske författaren och Nobelpristagaren Halldór Kiljan Laxness? Då hade kanske inte min Islands-fixering uppstått.

Tänk om inte denna Islands-fixering hade uppstått? Då hade jag inte hamnat i Reykjaviks-förorten Seltjarnarnes som au pair 1993-94. Då hade jag inte blivit vän med fina K. När K reste hem, kom hennes efterträdare H. H och jag umgicks intensivt under några veckor.

Jag reste hem, men brevväxlade med H under hennes Islandsår. Tänk om inte H hade kommit hem till just Göteborg? Hon ringde upp mig, vi träffades, och blev oskiljaktiga. På gott och ont. Nära, nära vänner, från hösten 1994 ett nästan tio år framöver.

Tänk om inte H hade träffat sin sin blivande man M, via vänner? De flyttade till Stockholm, sommaren 1997 (om inte mitt minne sviker mig).

Sent i augusti 1998 unnade jag mig ett par dagars semester i Stockholm. Jag hade arbetat precis hela sommaren. Tänk om inte A några dagar in på semestern hade ringt till M, och undrat om han kunde sova hos H och M ett par nätter? A hade precis kommit tillbaka till Sverige efter att ha jobbat i Saudiarabien i nästan ett år. Jag hade hört talas om honom, men våra vägar kunde lika gärna aldrig ha korsats.

H och M var ordentligt förkylda, och gick och lade sig tidigt på kvällarna. A och jag hängde, pratade och drack vi. Första kvällen var det ganska oskyldigt flirtande. Andra kvällen hamnade vi i soffan.

Vi vågade chansa på att det hela ändå inte bara var en tillfällig, trevlig sinnesförvirring, med vin och en bekväm soffa. Helgen därpå reste A hem till mig i Göteborg. Och på den vägen är det.

Slump eller mening, inte vet jag. Men jag blir alltid väldigt nostalgisk i månadsskiftet augusti-september.

För första gången

2011-09-04T09:09:00.005+02:00

Efter en vecka ev alldeles för lite sömn (vilket inte ska skyllas på någon annan än mig själv), har jag, sent om sider, insett vad för lite sömn gör med mig. Det gör mig inte enbart trött och lättirriterad, vilket vem som helst skulle kunnat räkna ut. Nej, det är värre än så. Sömnbristen gör att jag blir nedstämd och börjar se världen i grått. Detta är inte heller särskilt förvånande, men jag har inte insett sammanhanget förrän först nu.

Ni undrar säkert varför jag är så dum att jag lägger mig för sent. Gör ni det? Det beror på två saker. Dels handlar det om att jag har så mycket jag vill hinna med på kvällarna att tiden inte räcker till. Utöver detta, råkar det förhålla sig så att jag har så otroligt svårt att gå och lägga mig när A inte är hemma. Och A åkte till Köpenhamn i onsdags, och kom inte hem förrän i fredags kväll.

När man är ensam med barnen, blir de där timmarna på kvällen när barnen lagt sig särskilt värdefulla. Jag läser, bloggar, surfar runt och söker idéer och inspiration. Och rätt vad det är, så är klockan 23:15. Då dukar jag frukostbordet, plockar fram bröd ur frysen, lägger kanske fram saker så som en jympapåse, för att påminna om att den ska med till skolan dagen därpå. Gör mig i ordning, hänger kanske upp en maskin tvätt. Och vips, så är klockan midnatt.

Jag vet att det här är ett väldigt dumt beteende, och jag måste sluta med det. Inte minst därför att de negativa tankarna väldigt lätt blir till en nedåtgående spiral. Till en obehaglig, bitter coctail av personliga misslyckanden, jobbångest, besvikelser över grusade förhoppningar, självförakt över min oförmåga att förändra det jag är missnöjd med, stress över att hösten på jobbet verkar kunna bli obehagligt intensiv, uppgivenhet inför vår boendesituation, funderingar och oro kring barnen och deras dagliga tillvaro; ja, kort sagt, det är som att man skulle ta den så kallade vargtimman och smeta ut den över dygnets samtliga vakna timmar.

Några insomningsproblem lider jag inte av. Snarare tvärtom. Så, det är inte där skon klämmer. Egentligen vet jag nog inte riktigt varför jag beter mig så här. Det är tur att jag i varje fall redan nu har insett att det är ohållbart, om hösten över huvud taget ska kunna fungera.

Sånt är livet

2011-09-01T11:39:00.004+02:00

Jag läste om min väninna J och hennes eftermiddag/kväll. Igenkänningsfaktorn är skyhög. Inte vad gäller alla aktiviteter i sig, men just själva roddandet.

Jag beskrev detta flerbarnsroddande för mina kära logopedvänner (där ingen mer än jag har fler än två barn, och vissa inte har barn) när vi träffades i våras, och illustrerade med en berättelse om hur förra terminens onsdagseftermiddagar och kvällar så ut. Med aktiviteter åt alla håll, middag emellan, och småsyskon som får hänga med på ett hörn bara för att det inte finns något alternativ. Logopedvännerna såg aningen chockade ut. Mitt syfte var inte att chockera, eller fika efter beröm. Det var ett sätt att illustrera hur tillvaron kan te sig.

Vi ska vara stolta, J över allt vi klarar av. Och trösta oss, när det känns lite tungt, med att rutinerna ändras nästan varje termin. Denna höst är det inte onsdagen som är roddig. Undrar vilken dag det kommer visa sig ska bli veckans logistiska utmaning?

September

2011-08-30T21:07:00.003+02:00

Vad händer i september? Förutom att vi reser till London, och att jag ska gå en korvkurs hos Sandströms?

Det undrar jag också. Först nu slår det mig fullt ut att jag kommer ha en tung höst på jobbet. Vi är ett decimerat team, som saknar såväl specialpedagog som psykolog. Det ska rekryteras, och jag har råkat hamna i två av de processerna. Jag försöker dessutom så gott det går att vara både logoped och specialpedagog.

Barnens aktiviteter drar igång igen. Kvällarna blir mörkare. Orken börjar tryta. Hur ska jag göra för att hantera detta? Jag tror mig ha kommit på en plan. Den lyder ljus och luft, som i att ta en lunchpromenad varje dag, för att få dagsljus och frisk luft. Ett alternativ är att gå en promenad på kvällen, när barnen har lagt sig. Det är också ett bra sätt att piggna till. Inte lika mycket ljus, men, i varje fall luft.
Dessutom har jag ju faktiskt brutit förbannelsen, och börjat springa igen.

Ljus och luft. Så får det bli i september

Allvarligt talat

2011-08-29T07:00:00.001+02:00

Hur har jag kunnat missa det här programmet? det frågade jag mig en eftermiddag i förra veckan, då jag hamnade mitt i det när jag körde hem från jobbet. Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen svarar i radioprogrammet "Allvarligt talat" på läsarfrågor, utifrån sina egna livserfarenheter, och filosoferar utifrån dessa läsarfrågor inte sällan kring livet. Programmets undertitel är "Om livets stora och små frågor".

Det är ett fantastiska program, ledda av dessa två kloka kvinnor och väninnor sedan nästan 40 år. De svarar ärligt, insiktsfullt och utan pekpinnar på läsarnas frågor. Dessa läsarfrågor är dessutom osedvanligt välformulerade och mångfacetterade. Det var helt enkelt en ren fröjd att hamna mitt i detta, på väg hem från jobbet, och lika mycket en stor källa till frustration när jag var tvungen att sluta lyssna på grund av att bilresan tog slut.

Jag blev förtjust då jag insåg att alla program finns som podradio (jag är nämligen en pod-novis av stora mått). När jag sprang i våras, lyssnade jag på P1 samtidigt som Runkeeper hjälpte mig att hålla koll på hur snabbt och långt jag sprang. Det blev lite surrealistiskt. Ena kvällen kunde jag springa med en pjäs från radioteatern i lurarna. Andra gånger kunde det vara ett utrikespolitiskt samhällsmagasin, eller ett konsumentupplysningsprogram. Jag tyckte det var helt okej att lyssna förutsättninglöst, och att hamna mitt i ett program. Det var i sig ganska underhållande med denna slumpmässighet.

Nu öppnar sig i stället en värld av möjligheter för mig. Tänk, att springa till ett avsnitt av Stil med Susanne Ljung, eller kanske till Kulturradions Biblioteket? Det är nästan så att jag tror att jag kommer springa oftare, och längre, bara för att få lyssna på fantastiska radioprogram.

Filmen baserad på boken

2011-08-28T19:42:00.006+02:00

Via Apple of My Eye hittade jag till Hemmanet, och där snubblade jag över denna trailer:

Jag tyckte mycket om Nigel Slaters självbiografiska roman Toast, som jag läste förra året. Blev lite orolig bara, över att jag läste att man skulle göra en sorts komedi av romanen. Det kändes instinktivt fel. Jag tycker den var en vemodig och ganska sorglig roman.

Jag blir lite ambivalent av trailern, men ändå försiktigt positiv. Det verkar vara mycket bra skådespelare, och snygga miljöer, dessutom. Det kanske kan fungera, trots allt, att lägga en liten komisk twist till det genuint sorgliga temat i boken.

Den får ses på DVD, antar jag? Det här är väl inget som kommer på bio i Sverige. I Sverige är ju den geniale Nigel Slater i stort sett okänd annat än för ett fåtal. Döm därför om min förvåning när jag i våras såg att hans matlagningsprogram äntligen visades på svensk TV. Men, då var det givetvis på någon obskyr kanal, och på dagtid. Dagtid! vem sjutton har tid att se på TV på dagtid?

Hobbyrummet dyker upp överallt

2011-08-28T07:00:00.002+02:00

Jenny, som har koll på trender, har skrivit om hobbyrum både på sin blogg, och å jobbets vägnar. Att göra plats för sina intressen är ett stort tema i årets IKEA-katalog.

Härom dagen kom jag då att tänka på att jag faktiskt har en vän, en annan Jenny, som har ett helt fantastiskt alldeles äkta hobbyrum (det står till och med på husets byggplansritning) i sin radhuskällare. (Den som ändå hade en källare, tänker jag avundsjukt.)

I hobbyrummet i källaren har Jenny alla sina tyger, och där syr hon sina fina kreationer. Där finns också plats för ett stort bord, där hennes barn kan rita, pärla eller på annat sätt skapa. En soffa finns det också plats för. Och så finns det rum för sådant där som ska sorteras, kategriseras och kanske rangeras bort. Det är dig väl unnt, Jenny. Alla (som vill) borde ha ett eget rum.

Jag skulle så gärna vilja ha ett stort arbetsrum med plats för ett bord där jag kunde bre ut kokböcker och receptskisser; laptopen, pennor och papper. I detta arbetsrum skulle det så klart finnas ett pysselbord, med plats för barnens aktiviteter. Ett sådant där stort, praktiskt och rejält bord, gärna täckt med en fasthäftad, slittålig vaxduk. Och en stor, oöm soffa, så klart, att slappa i.

Man vet ju aldrig. En dag kanske jag har ett sådant rum? Och om inte barnen då är i ålder för att sitta där och pyssla medan jag sysslar med mitt, så kanske det finns barnbarn?

Tanken svindlar.

Alfons får ett eget hus

2011-08-27T08:57:00.003+02:00

Via bokbloggen Flaskposten uppmärksammades jag på att man planerar att bygga ett Alfons Åberg-hus i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Vad glad jag blir! Precis som bloggerskorna på Flaskposten konstaterar jag att det är lite märkligt att detta inte gjorts för längesedan?

Nu ser jag fram emot att kanske kunna besöka detta hus med barnen redan nästa år, om planerna håller för bygget. Här kan man läsa mer om byggplanerna.

Nu är det officiellt

2011-08-25T20:04:00.004+02:00

Klicka på bilden för att förstora den, om det är svårt att se vad det står.

Lättnaden är enorm. Detta beslut borde jag tagit redan innan sommaren.

Och var annars skulle jag välja att berätta detta, annat än på Smaskens Facebook-grupp?

Från min bevakningslista på AdLibris

2011-08-23T22:38:00.004+02:00

Jag blev mycket förtjust i Denise Rudbergs första roman i serien om Marianne Jidhoff (så kallad elegant crine, vilket jag faktiskt inte tycker är en så dum titel, trots att jag läst att många kritierat benämningen).

Bland ett flertal titlar på min bevakningslista på AdLibris finns andra delen i serien, Två gånger är en vana. Jag ser mycket fram emot att fortsätta att läsa Rudbergs ovan nämnda, något okonventionella huvudperson.

Om jag skriver att jag inte har något att skriva om

2011-08-23T20:52:00.006+02:00

Om jag redogör för dagen som gick. Kanske dyker det då upp lite inspiration?

Dagen som gick:
* planeringsdag med jobbet
* in till stan på eftermiddagen, för att träffa bästa A B
* hem; ett så kallat "debacle" med ett av barnen(för privat för att gå in på, men jobbigt)
* förbereda morgondagen, då jag - ve och fasa - ska åka kommunalt till jobbet (hej, vad jag inte har lust med det)
* middag: fetaost, oliver och coppa; mineralvatten
Läser Knausgård. Väldigt fängslande. Bokcirkelbok. Kommer inte kunna vara med på själva cirkelträffen, för då är vi i London.
Over and out.

Ni andra då?

2011-08-22T07:00:00.000+02:00

Jag vet att ni är mellan 53 och 104 (i snitt 77 om dagen) som läser här varje dag. Så, jag härmar Esmes mamma, och stöter på er. Ni kan väl svara på frågorna här, är ni snälla. Snälla?
Jag vill ju veta lite mer om vilka ni är.
Jag är nyfiken, helt enkelt.

Hade alldeles missat detta

2011-08-21T08:00:00.001+02:00

I fredags snubblade jag över Malin Wohlins blogg på mama. Slöläste lite först. Tyckte att hennes tonfall i texterna var så vemodigt. Förstod inte riktigt vad hon syftade på. Så, jag scrollade, läste, och och bläddrade mig bakåt. Det var då jag läste de första blogginläggen, och insåg att hon och hennes man förlorat sitt fjärde barn i magen, sent i maj.

Jag blev så bestört. Så oerhört berörd. Faktiskt oväntat berörd; jag har trots allt inte själv varit gravid på tre och ett halvt år.

Det är precis sådant man inte tror kan hända. Ändå händer det. Det händer varje dag.

Hon har fått en del kommentarer, Malin, om att hon ju redan har tre barn. Att hon borde tänka på de som inte alls har några barn, och som förlorar barn i magen. Hur kan man skriva så? Som om det skulle gå att resonera på det viset?

Jag har en vän som förlorade sitt tredje barn i magen. Inte lika långt in i graviditeten som Malin Wohlin, tror jag mig minnas, men - ändå. Jag har en gammal kursare som också drabbats av detta. Nog tror jag att de tänker på de barnen ibland, på det som hade kunnat vara ett levande barn? Inte försvinner den sorgen bara för att man får ett annat barn, eller har barn sedan innan. Det fungerar inte så.

Jag är så glad över det jag har. Och jag är otroligt glad över att jag inte ska vara gravid någon mer gång. Att den fasen är över. I efterskott kan jag inte förstå att jag rent psykiskt klarat av att bli med barn, att vara gravid om och om igen. Att vänta, och inte ha några garantier för hur det i slutändan ska gå.

Det är ju som att spela på lotto. Visserligen en speciell variant av lotto, där de flesta vinner storvinster, men där ändå alldeles för många går tomhänta ur spelet.

Alla kan ju inte älska alla här i världen (lite lösryckt om så kallade sociala medier)

2011-08-20T22:46:00.005+02:00

Jag skulle kunna skriva något om hur skönt det är att vara ärlig mot sig själv, och erkänna att man inte tycker särskilt bra om vissa personer. Kanske egentligen aldrig gjort, men hållit skenet uppe, för att det varit mest praktiskt så.

Lättnaden, att inte längre vara "vän" med somliga på Facebook. Insikten om att ifall jag inte känner mig bekväm med att skriva det jag vill, så måste jag antingen rent ut sagt skita i om de som läser stör sig på det jag skriver, eller, så kan jag (på ovan nämnda ställe, fejjan) välja att låta just de personerna slippa se mina statusuppdateringar. Med några enkla knapptryck.
Lättnaden i det.

Tacksamheten över att twitter finns. Eller snarare, över de vänner, bekanta, matbloggvänner och bara i största allmänhet kloka, intressanta och spännande personer som jag egentligen inte känner alls, men som berikar mitt liv med sina tankar, åsikter, lösryckta kommentarer och länkar till intressant läsning.

I dag har jag fått så mycket feedback och pepp (två hemskt uttjatade och utslitna ord) av vänner och bekanta på twitter. De har stärkt mig i ett beslut jag legat och ruvat på länge, och de hejjade på och gratulerade mig när jag genomförde det jag ville (och var tvungen) att göra.

Spotta inte på de så kallade sociala medierna, det säger jag bara. Om du inte har något utbyte av dem, så har du dig själv att skylla. Eller så följer du och följs av fel personer.

Några av dessa mina stöttare i morse kanske till och med har förirrat sig hit, och läser här. Tack än en gång till er, i så fall!

Det här hade jag alldeles glömt bort

2011-08-20T15:25:00.007+02:00

Jag blev intervjuad av Veidekke bostäder i våras, med anledning av att de ska bygga nya bostäder i Stureby.

Att jag sedan är ganska skeptisk till hur det kommer att fungera med trafik, på den redan hårt trafikerade och vintertid knappt framkomliga Bastuhagsvägen, det är en annan fråga. Och var alla dessa nyinflyttade sturebyborna sedan ska parkera sina bilar, samt det faktum att bostäderna byggs mitt över gatan från den redan proppfulla Sturebyskolan, det är ett problem som jag inte ens orkar oroa mig över just nu.

Två trevliga kvinnor bjöd mig på en god lunch i Huddinge centrum, och intervjuade mig om både det ena och det andra under en knapp timma.

Efteråt kom jag att tänka på hur svårt det måste vara för offentliga personer, att sitta och prata om sig själv. Nu berättade jag en hel del om Stureby med omnejd också, men de var så intresserade av matbloggandet och allt kring det, att fokus hela tiden vreds tillbaka till just det ämnet.

En helt okej artikel, måste jag faktiskt säga. Bilden togs av samma kvinna som skrev texten.

Det bidde en tumme

2011-08-19T11:00:00.000+02:00

Jag hade trott, nej, vi hade trott att vi skulle hinna med så många saker, de här dagarna då vi lekt tvåbarnsfamilj. Vi lämnade H och H hos morföräldrarna i söndags, körde hem till Stockholm, och har sedan dess befunnit oss i ett tillstånd av förundran.
Återigen.
Jag vet att det handlar om vad man är van vid, men det är så otroligt okomplicerat att bara ha en femåring och en treåring i huset.

Detta til trots, så har vi inte åstadkommit så värst mycket. Inte sådant vi hade hoppats få gjort, i varje fall. I gårkväll blev jag oerhört stressad av just detta, vilket resulterade i att vi faktiskt tog oss an två pappershögar, samt två påsar i vilka vi bara hade öst ned saker som låg i vägen för den storstädning vi hade beställt till förra torsdagen. Dessa påsar är nu ett minne blott.

På slarv-kontot kan också noteras att vi hittade en lapp från förskolan med dagar och tider för planeringsstängt respektive arbetsplatsträffar. Inget att skämmas över. Bättre att vi hittade den nu, än att den helt hade försvunnit. Det var så mycket just där och då, i början av juni.

Jag kan förundras över dessa abnorma mängder papper vi får från skola och förskola. Det papperslösa samhället känns mycket, mycket avlägset.

Det är lite jobbigt, att vi under de dagar store H varit borta redan förvandlat hans rum til stryk. och tvättrum. Detta belyser med full kraft den skriande brist på ett sådant utrymme som råder i vår bostad. Snart är vi där igen, när det hänger kläder på tork över hela övervåningen. Ett radhus byggt 1962 som inte har tvättstuga. Det är ju inte riktit klokt.

Hallå där

2011-08-18T11:23:00.004+02:00

Jag tycker mig ha blivit en riktig tråkmåns; dålig såväl på att läsa andras blogar som att kommentera i dem.

Ändå måste jag härma Peppe, och be er besvara följande frågor. Kom igen nu, inte bara mina vänner och bekanta och bloggvänner, utan även ni som läser här i smyg. För att ni finns, det vet jag. Man har väl Google Analytics...

1. Hur gammal är du?
2. Bloggar du? (Lämna gärna adressen!)
3. Har vi setts i det verkliga livet?
4. Hur länge har du läst "Alla Saker"?
5. Vad skulle du vilja att jag bloggade mer om?

Just fråga nummer 3 kanske inte är så aktuell för mig, eftersom jag inte är någon sorts offentlig person eller halvkändis, men, den kan vara kul ändå.

Kom igen nu!

Ett rum med utsikt

2011-08-16T19:13:00.004+02:00

Jag tror väl inte direkt på feng shui. Däremot kan jag säga som så, att mitt gamla rum på jobbet var som en smal tarm. Det var en del av ett större rum, som fått en skiljevägg, och som bara hade ett ynka litet fönster i bortersta hörnet. Med den här utsikten.

Nu har jag morgonsol, och jag ser himlen, och lite därtill. Flemingsberg i all ära, men det här är ändå en utsikt jag kan leva med.

Tillbaka på jobbet

2011-08-16T07:39:00.003+02:00

Nytt rum.
Någon är gravid.
Någon är sjukskriven.
Någon har sagt upp sig.

Det händer saker hela tiden.
Och ändå är allt precis som vanligt.
Som vanligt, fast ändå inte.

Pencez de moy (han slår mig på fingrarna)

2011-08-12T09:46:00.005+02:00

När det kommer till presenter, då är A så otroligt mycket bättre än mig. Jag har inte en chans att komma ens i närheten av vad han hittar på.

Nu kan jag ju i och för sig urskulda mig med att mina möjligheter till inköp varit aningen begränsade, av det faktum att vi varit på landet, samt att jag varit ensam med barnen.

Men - ändå. Faktum kvarstår. Han vinner alltid.

Pencez de moy. Efva Attling. Och den sitter fint tillsammans med ringen jag fick när lilla M föddes. Amor vincit omnia, lyder dess inskription. Jag tror på det.

I dag för tio år sedan

2011-08-11T10:00:00.002+02:00

För tio år sedan hade vi inte digitalkamera. Jag äger ingen scanner, men det går faktiskt att ta kort på sina kort. På så vis får n ändå en glimt av hur det såg ut, när det begav sig.

Vi firar tioårig bröllopsdag idag. För tio år sedan satt jag, vid ungefär den här tiden, och blev fixad i håret. Jag tycker fortfarande att frisyren var otroligt fin. Förmodligen hade jag valt något liknande, så här tio år senare.

Även dukningen har hållit sig väl. Menyn, den tänker jag kåsera kring på en matblogg nära dig.

Vad som händer i kväll! Inga våldsamheter; det är trots allt en torsdagkväll. Vi ska fira med barnen, så klart. Jag har lovat store H att det blir trerätters, och det löftet tänker jag hålla.

Vi åker till London i början av september, och då ska vi fira på tu man hand.

En sådan här skulle man ha i trädgården

2011-08-10T23:31:00.000+02:00

På Sagostigen, strax utanför Malmköping, finns en liten lekpark. Där finns ett fantastiskt pariserhjul, vilket, som synes, drivs av pedalkraft.

Jag gillar det. Vi gillar det. Vi var där i måndags. Rekommenderas, om ni har vägarna förbi. Inte enbart för pariserhjulets skull.

Sommarens sista blogginlägg från landet

2011-08-08T08:00:00.000+02:00

Bara ett inlägg till. Om barnen. Barnen, som har lekt och sysselsatt sig så fantastiskt bra hela sommaren; både för sig själva, och tillsammans. Vi var lite oroliga över eventuell frustration vad gäller just detta, men vi är så imponerade över hur fint de interagerat och hur kreativt de roat sig med varandra.

Det är inte detsamma i stan.

Vad jag kommer sakna detta.

Vi ses i stan

2011-08-07T10:40:00.002+02:00

Regnig söndag. Det krävs så lite för att bryta illusionen om att semestern evighetslång. Sommaren känns redan avlägsen.

På stranden, i fredags eftermiddag, undrade jag när jag packade ihop våra saker, ifall det kanske var sista strandhänget den här sommaren? Nu känns denna slumpmässiga tanke närmast som en förutsägelse; som en profetia.

Dilemmat för mig är att jag är lite rädd för att komma hem igen. Kraschlanda hemma, så att säga. Möta alla förväntningar.
Packa upp.
Landa.

Tisdag kväll. Det lutar åt det, just nu. Då dockar vi moderskeppet igen.

Vi ses i stan.

Nedräkningen

2011-08-06T11:03:00.003+02:00

Snart börjar min sista semestervecka. Om bara några dagar ska vi åka hem från landet, för den här sommaren. Det är vår femte sommar på landet, och i alla avseenden den bästa sommaren hittills.

Lika glad som jag är över att ha haft en fin semester, lika matt blir jag vid tanken på att komma tillbaka till stan. Tillbaka till ett icke ändamålsenligt boende, till stress, till brist på frihet, till känslan av instängdhet och av att fortfarande vara tvungen att vakta barnen och inte kunna känna friheten i att de kan gå ut genom ytterdörren och leka någorlunda fritt.

Det finns inte mycket att göra åt detta faktum. Jag är inte heller ute efter vare sig råd eller sympati. Jag försöker bara formulera för mig själv hur jag känner inför att vardagen ska sätta igång igen. Märk väl, att det egentligen inte är vardagen i sig jag har något emot. Det är snarare bristen på möjligheter att påverka vardagen. Vi kan inte flytta, och vi kan heller inte förvandla vårt boende i stan till något annat än det är. Jag kan inte annat än att försöka göra mitt bästa för att se de goda sidorna i mitt jobb, trots att jag av flera arbetsplatsrelaterade skäl (som jag inte vill skriva om här) har en tung jobbhöst att se fram emot. Både vad gäller arbetsbelastning, och rotation bland arbetskamrater.

Jag vill rensa bort, strama upp och hitta bättre redskap för att tämja min spretiga och ostrukturerade livsstil.

Drömmen om att kunna gå ned i arbetstid och (mot betalning) syssla mer med det jag tycker är roligast, den drömmen känns mer avlägsen än någonsin. Min besvikelse kring detta, den är större än vad som får plats att skriva om här. Låt mig sammanfatta det hela med följande mening:

Saker om ting blev inte så som jag i våras trodde att de skulle bli.

Delvis klandrar jag mig själv, och delvis känner jag att jag inte fick rätt förutsättningar. Oavsett, så är det väldigt tråkigt, och har varit en stor källa till frustration och missmod de senaste månaderna.

Snart står jag inte längre i köket på landet, utan i stället i köket hemma i stan. Och hur det känns, det ber jag att få återkomma till om en vecka.

Sista veckan innan skolstart ska H och H tillbringa nere i Göteborg hos mina föräldrar. Den veckan ska jag och A jobba, medan F och M är tillbaka på dagis. Då måste tiden utnyttjas optimalt. Vi måste rensa i garderober, skriva listor, inventera kläder som ska plockas fram, rensa och slänga, ja, över huvud taget försöka komma så mycket i fas som möjligt inför skolstarten. Innan allt tar fart igen.

Varje höst är ju i grund och botten som en nystart; en chans att befästa nya vanor och nya rutiner. Jag hoppas verkligen kunna lyckas med detta. Jag behöver det så väl.

Tillfälligt avbrott - högst ofrivilligt

2011-08-05T21:42:00.003+02:00

Min älskade HTC Desire tvärdog tidigt i onsdags eftermiddag. Plötsligt kände jag mig väldigt isolerad. När ja är ensam på landet med barnen. är mina vuxenkontakter via Facebook och tvitter väldigt betydelsefulla.

För att intye tala om det faktum att jag hela semestern använt min mobil som wi fi-hot spot, det vill säga, bloggat och surfat tack vare den.

Nu ska jag passa på att slänga ut så många inlägg jag orkar och hinner, när A är här över helgen. Annars återgår allt till det normala först i samband med att jag åker hem till stan i mitten av nästa vecka.

Bara så att ni vet vad jag har för mig. Ni som mot förmodan undrat.

Ful, men god

2011-08-02T13:40:00.002+02:00

Ju mer jag tänker på den här flarntårtan, desto mer inser jag hur god den var. Även fast den är svår att dela, och inte ser så vacker ut på tallriken.

Baka den!

Hallonlycka

2011-08-01T10:26:00.003+02:00

En och en halv liter vildhallon fick jag, H, H och F plockat i förrgår. Det resulterade i tre burkar vildhallonsylt, som kommer förgylla vinterns pannkaksstunder. Vildhallonsylt är verkligen något av det godaste som finns.

Jag hoppas att vi kanske kan få ihop lite mer bär. Det handlar bara om tid, och tur. Även på semestern kan tiden tyckas knapp. Svisch, så är det kväll. Och turen, den handlar om att hitta de där riktigt bra ställena, där hallonbuskarna fått både sol och vatten. Det ställe vi bespetsat oss på, det som hade sett så lovande ut, det blev en ren besvikelse. De flesta hallonen hittade vi av en ren slump, i en brant slänt, bara ett stenkast från vår egen tomt.

Tid och tur, som sagt.

Mer sommarläsning

2011-07-30T08:00:00.001+02:00

När jag och lilla M väntade på att bli hämtade på Göteborgs Central i måndags , passade jag på att botanisera på Pocket Shop. Då snubblade jag över The Other Family av Joanna Trollope. Joanna Trollope är en av mina favoritförfarrate, och varje ny roman känns som att få en fin present. Jag var till och med positivt överraskad över Pocket Shops prissättning. 109 kronor för en engelsk pocket kändes som ett helt okej pris.

Ja, det vill säga, tills jag upptäckte var den kostar på AdLibris. Där man dessutom kan få gratis frakt på böckerna, om man är beredd att vänta någon vecka på sin leverans. Att spontanshoppa pocketböcker på Pocket Shop, det känns i jämförelse som rena rånet.

Trevlig sommarläsning är det, i varje fall.

Squashblommor och mjukdjurskirurgi

2011-07-29T10:10:00.001+02:00

Jag sänder återigen en tacksam tanke till den av mina odlande arbetskamrater som så frikostigt delade med sig av sina fina squashplantor. För att inte tala om de egenhändigt skördade mangoldfrön hon dessutom erbjöd. Bådadera har givit fin avkastning i vårt lilla land. Första mangoldbladen avnjöts härom kvällen, och nu blommar squashen.

Bilden ovan är redan inaktuell; i morse när jag gick ut hade de första blommorna slagit ut, och det finns mängder av fler knopar, vara många håller på att skifta färg från grönt till gult. Underbart. Vi kommer, om allt går vägen, kunna skörda egen squash; sådan där fin, fast och späd squash som i stort sett aldrig finns att få tag på i de vanliga butikerna.

Mjukdjurskirurgi? Det kom sig av att lille F och lilla H drog i var sin arm på lilla H's kanin, i går morse. Det var faktiskt inte helt lätt att laga kaninen, för den hade spruckit upp åt alla håll, i flera sömmar, och armen hade lossnat.

Jag är inte bra på att sy, men ibland är man bara så illa tvungen att laga.

Kanin med kompis. Vi har många sådana kaniner i vår familj. Jag är lika svag för dem nu, som första gången jag stötte på dem, för ungefär fem år sedan. Då var de mer ovanliga; nu tycker jag mig se dem precis överallt. Fina är de, i varje fall. Märket heter Maileg (om ni inte redan visste det).

Ja, vem vill egentligen vara muminmamma?

2011-07-27T18:42:00.005+02:00

Bilden är lånad.

Precis som Weronica läste jag Ann Heberlein i DN i lördags, men hann inte blogga om det.

Vem vill vara Muminmamma? Tja - vill och vill, ibland är det kanske bara så att man måste?

Åtminstone så här i semestertider. Jag känner mig som en korsning mellan Muminmamman och någon sorts mamma som jag inte hittat någon motsvarighet till i litteraturen - en mamma som kan med att vara lite egoistisk; att säga "nej, jag har inte lust, lämna mig i fred en stund, mamma behöver lite lugn och ro".

Det bästa av två världar? Kanske det.

Sommarläsning, tågläsning och några boktips

2011-07-24T13:20:00.002+02:00

Jag har haft tur hittills, med mina val av sommarböcker; de böcker jag planerat att läsa (inklusive några eftersläntrare, som inte blivit lästa under våren). Den enda missen är att jag igår upptäckte att jag i ren förvirring lyckats beställa en pocketbok jag redan läst.

Bland de böcker jag läst kan jag nämna Dödssynden, Främlingen i huset, Högre än alla himlar samt Maken. Samtliga läsvärda, på mycket olika vis, vilket ni säkert förstår. Den mest lättviktiga är givetvis "Högre än alla himlar", som jag skulle vilja kategorisera som en sorts Denise Rudberg-liknande prosa, när hon är som bäst, men med högre litterär och språklig nivå och färre sexscener. Ni som läst DR, förstår vad jag menar. Jag läste också The man of my dreams, av Curtis Sittenfeld. Hon har också skrivit Presidentens hustru, som var en av mina bästa läsupplevelser under förra året.

Nu läser jag en bok som Karin rekommenderade för ett bra tag sedan, nämligen Vandrande stjärna av Jean-Marie Gustave Le Clézio. En Nobelpristagare, märk väl, och sådana har jag minst sagt blandade erfarenheter av. Just denne författare, eller kanske snarare romanen i fråga, gjorde mig glatt överraskad. Ett otroligt vackert språk, och berättelse som faktiskt grep tag i mig ordentligt.

Nu är den ovan nämnda romanen snart slut, och jag sitter och funderar över vad jag ska ta med mig som tåglitteratur i morgon. I sällskap med lilla M ska jag åka ned till Göteborg för att hämta hem lille F, som tillbringat en vecka hos mormor och morfar. Nu kanske det kan tyckas naivt att tro att det ska finnas tid till att läsa, när man åker tåg med en treåring. Jag vill i varje fall gardera mig. Det har hänt förr, att jag under tågresor plötsligt befunnit mig i sitsen att oväntat vara utan reselektyr.

Jag tror jag tänker ta med mig en av mina absoluta favoritböcker, av en av mina (många) favoritförfattare. En bok som jag läst många gånger. Back When We Were Grownups, av Anne Tyler. Ni vet kanske redan att jag är en omläsare av stora mått? Det är härligt att återkomma till gamla favoriter. Jag vill minnas att jag skrivit om detta mitt omläsande tidigare? Just det, det hade jag.

När jag tittade bland böckerna igår, hittade jag en roman som jag faktiskt delvis köpte för det snygga omslagets skull. Detta var många år sedan. Boken i fråga är Cranberry Queen av Kathleen Demarco. Jag tyckte mycket bra om boken (ja, jag har läst om den), och så här i efterhand, får jag för mig att författarens sätt att skriva påminner lite om Curtis Sittenfeld. Har jag rätt eller fel? Det krävs nog ytterligare en omläsning.

Nu ser jag att Kathleen Demarco skrivit ytterligare en roman, The Difference Between You and Me. Undrar hur bra den är? Jag noterar den på min mentala boklista.

Pannkakskungen in action

2011-07-23T22:03:00.005+02:00

Att steka pannkakor är inte det enklaste. I synnerhet inte i en tung gjutjärnsstekpanna, med höga kanter.

I dag var det tredje gången gillt. Han klarar sig i stort sett själv. Trots att pannkaksgräddningen inbegrep de trevliga, men arbetsamma momenten att bestryka pannkakorna med en sträng Nutella, lägga på bananskivor, och sedan rulla ihop pannkakan. Detta tar nästan precis lika lång tid som det tar för nästföljande pannkaka att bli färdiggräddad på första sidan i stekpannan.

Med andra ord krävs det en viss logistik. Den klarade han nästan helst själv. Jag fanns till i bakgrunden, men det var han som var kock.

Tänk, så lätt det blir när vi är hemma i Stureby, där vi steker pannkakorna i pannkakslagg. Lättare att lyfta, och utan höga, varma kanter.

Vänner - detta är en milstolpe i föräldraskapet.
Märk mina ord.

Halvtid på semestern

2011-07-18T20:38:00.006+02:00

Nu har vi inlett andra halvan av vår gemensamma ledighet, A och jag. Ytterligare två veckor tillsammans. Därefter ska jag vara ledig själv med barnen i två veckor, innan ekorrhjulet börjar snurra igen. Men, det vill jag inte tänka på nu. Det bästa med att vara ledig är att man kan låtsas att arbetslivet inte finns.

Vi tar promenader.

Vissa av oss, som har åldern inne, dricker goda och vackra drinkar.

Annat som vi ägnar oss åt är att laga, och äta, god mat.

Vad mer? Vi läser böcker och tidningar. Och så tänker jag så klart en hel del på vad jag ska ta mig till med resten av mitt liv. Det här med att försöka uppfinna sig själv, eller snarare att försöka bli den man tycker sig egentligen vara, det är inte helt okomplicerat. Inte när man är 37 år och fyrabarnsmamma.

Blåbärsfrossa

2011-07-13T23:40:00.004+02:00

Världens godaste blåbärsefterrätt hittar ni här. Ja, det vill säga, framåt helgen tänker jag nog göra något blåbärsaktigt åt parfait-hållet, med ljust muscovadosocker och kanderade mandlar - men, fram tills dess, så får denna läckerhet behålla förstaplatsen.

I förrgår plockade jag blåbär med flickorna. Lilla H är en grym bärplockerska. Snabb och effektiv, och så har hon ögonen med sig. Vi fick ihop drygt åtta deciliter.
I kväll drog jag ut i blåbärsskogen med killarna. Store H, som är lite smått paniskt rädd för insekter (vi snackar närapå bananflugefobi), fick ett spel, när han blev stungen av två myggor på samma gång. Då släppte han vår lilla blåbärshink, och minst tre deciliter bär rann ned i terrängen. Jag lyckades kanske rädda hälften. Gossen i fråga blev förolämpad, då jag ilsknade till över hans ganska fåniga beteende. Han sprang iväg och satt och surade i ett närbeläget buskage, medan lille F och jag plockade vidare. En halv liter blev det i kväll.

Sedan spankulerade vi hemåt. Det är helt klart bara vi som plockar bär här i området. Ja, det känns så. Vi plockar smultron och blåbär, och iakttar hallonens väg mot mognad. Det blir mycket hallon i år. Och vi ska inte upprepa förra årets misstag, då vi på grund av lättja hamnade i sitsen att vi omedvetet lät hallonen bli övermogna.

Bärplockning. Det blir inte mer mindfullness än så, för min del.

Jag är gästredaktör på YourLife

2011-07-12T11:31:00.003+02:00

Inte så mycket att orera över, kanske, men lite kul, trots allt. Ni har kanske redan läst recepten på Smaskens, annars kan ni läsa dem här, på YourLife.

Och så kan jag drömma en smula om en dag då jag kanske till och med kan få betalt för allt det arbete jag lägger ned. Om den dagen någonsin kommer.

Min fina kasse

2011-07-12T08:00:00.000+02:00

Titta, vilken fin kasse jag fått av min duktiga vän Jenny! Hon hade med sig den som present till mig när hon och hennes familj kom på besök hos oss på landet, i helgen som gick.

Jenny syr, och bloggar, ytterst läsvärt - och vackert- samt, inte minst, inspirerande.

Denna kasse kommer jag slita med kärlek. En sådan fin present får man ytterst sällan.

Sommaren i bilder

2011-07-11T22:19:00.007+02:00

Jag fick fina squashplantor av min kollega, och de växer så det knakar i vårt lilla land.

Lavendel,ljuvlig lavendel, i kanten av vårt vanskötta kryddland. Jo, men det levererar mynta till våra mojitos, och dragon till vår bearnaisesås, så. på det stora hela är det ett mycket välfungerande kryddland.

Tjejerna. Jag säger inte mer än så. Tjejerna. Tänk, att vi har tv så vackra döttrar. Helt otroligt.

Blåbärsplockning i förmiddags. Det finns gott om dem här i Sörmlandsskogen, det säger jag bara. I morgon blir det blåbär i ugn under knäckigt täcke, med kallrörd vaniljsås.

Livskvalitet är att laga, och äta

2011-07-05T22:04:00.005+02:00

Det bästa med att ha semester är att man med gott samvete kan lägga ned ännu mer tid än till vardags på att planera och tillaga sina måltider. Ett paradis, i all enkelhet.

Vad spelar det för roll att det har varit mulet hela dagen, när barnen leker och stojar utomhus, och vi grillar en stor bit sidfläsk till middag?

Innan dess smaskade vi i oss var sitt knippe grön sparris, A och jag. Och vi doppade dem vällustigt i vad som kan ha varit den godaste hollandaisesås jag någonsin lagat. En specialvariant, pimpad med finhackad schalottenlök och gräslök, dagen till ära.

Det här är ingen matblogg. Bara nästan.