onsdagen den 11:e januari 2012

Kanske ett adjö

Jag vet ärligt talat inte om jag har lust att blogga här längre. Det jag vill skriva är inte sådant som lämpar sig för att basuneras ut till allmän beskådan.

Baksidan med att blogga är att man lämnar ut så mycket av sig själv, även när man inte är privat eller publicerar bilder på hela sitt liv. Jag är inte längre bekväm med tanken på alla vänner, bekanta, släktingar, SMASKENS-läsare och fullständiga främlingar som läser här och som får inblick i mitt liv. Jag får helt enkelt inte tillräckligt mycket tillbaka.

Det enda sättet att komma åt detta är att sluta blogga. Inte för alltid, men för en obestämd tid framöver. Tack för mig - vi kanske ses igen.

lördagen den 7:e januari 2012

Vart tog julledigheten vägen?

Förkylda och trötta sitter vi här hemma, och konstaterar att detta varit ett minst sagt märklig julledighet.
Hysteriskt stressigt, fram till den 22:e.
Mysig men lite avslagen jul. Det fanns liksom ingen ork; i varje fall inte hos mig.
Delvis besvikna barn (på grund av avsaknad av gran, pepparkakshus och allmänt pynt här hemma).
Nyår kom som ett överfall; man vet varje år att det bara är en vecka mellan julafton och nyårsafton, men jag blir ändå alltid lika överraskad. Trevligt var det, och gott, men jag var inte på topp.
Från nyårsdagen och framåt har jag varit starkt påverkad av den nedstämdhet som jag nu inser alltid drabbar mig vid den här tiden på året. Det är dags att göra något åt den.

På måndag sätter allt igång igen. Jobb, förskola, skola, fritidsaktiviteter.Det hade varit väldigt skönt att ha samlat kraft och energi under julledigheten, men så är det tyvärr inte.

onsdagen den 4:e januari 2012

Konsten att hålla truten

Denna konst ska jag fullända den närmaste tiden. På jobbet, vill säga. Periodvis känner jag att jag bara inte orkar vara social och prata med gud och alla människor. I synnerhet då det ofta känns som att mina åsikter och värderingar går stick i stäv med hur flertalet på min arbetsplats är funtade. Detta gäller såväl politiskt åskådning, som prioriteringar, eller synen på livet i största allmänhet.

"Konsten att hålla truten", det låter nästan som titeln på en bok. Jag tror banne mig jag ska notera mentala guldstjärnor varje gång jag håller tand för tunga och inte ger mig in i diskussioner eller inleder samtal. Jag har haft sådana här perioder tidigare, och det brukar efter några dagar kännas väldigt behagligt.

tisdagen den 3:e januari 2012

Betydelsen av att ha något att se fram emot

Jag läser detta inlägg på min vän J's blogg Ivarjefall , och konstaterar att det är en milsvida skillnad mellan hennes tillförsikt inför 2012 om min egen, i skrivande stund, bristfälliga entusiasm och initiativförmåga.

Med risk för att låta rent av patetisk, så kan jag ärligt skriva att jag just nu inte ser fram emot någonting över huvud taget. Möjligtvis skulle det vara sommarens semester, men den ligger trots allt ett halvår fram i tiden.
Detta är inte bra.

Periodvis lever jag det limbo det innebär att inte dras ned i den känsla av hopplöshet som präglade stora delar av min tonårstid och de första åren mellan tjugo och trettio. Gudarna ska veta att det är inte lätt att hålla emot när den stora hopplösheten kommer glidande. Det händer fortfarande att jag övermannas av denna känsla, och det händer att jag undrar vad som skulle hända om jag slutade att hålla emot och tillät mig själv att verkligen känna efter.

(Jag kan helt ärligt säga att jag inte kan tillåta mig att känna efter. För att det skulle vara genomförbart skulle jag behöva en samtalskontakt, och det fins det vare sig tid eller ekonomi till.)

Det värsta är att det är så svårt att sätta ord på vad det är jag känner. Om jag skriver ned det, så ser det så futtigt och så fånigt ut, att det skulle räcka med att någon handlingskraftig människa med hög självkänsla och hög prestationsförmåga kom och sade "gör inte si, gör så" eller"tänk inte si, tänk så" för att jag skulle skämmas över hur jag känner. Inte bara lida av det jag känner, utan också skämmas över det. För, det var så det var när jag var yngre. Jag mådde dåligt, men det var av för mig så pinsamma skäl och så svårt att formulera att jag inte ens kunde uttrycka det på ett sätt som jag trodde att någon skulle kunna ta på allvar.

Jag minns det inledande samtalet med en terapeut på Göteborgs Psykoterapi Institut, där jag inte kunde låtsas som att jag inte kände hur den manlige psykoterapeuten tyckte att mina skäl för att söka hjälp vara vaga och obetydliga. Ungefär så känner jag mig, än idag, om någon undrar vad det egentligen är som är mitt problem. Patetiska, löjliga "problem". Vad är egentligen ett "problem"? Vad innebär det egentligen att inte må så som man skulle önska? Är det inte i grund och botten det ultimata tecknet på att vara misslyckad som människa?

Vissa dagar känner jag mig som att jag inte utvecklats ett endaste dugg de senaste tretton-fjorton åren. Som att allt bara är en falsk polityr. Jag förflyttades från en kontext till en annan; allt blev annorlunda, och jag kunde låtsas att också jag förändrats, och inte bara de yttre omständigheterna. Det låter säkert obegripligt, men det är precis så det är. Ytan är så tunn.

måndagen den 2:e januari 2012

På jakt efter inspiration

Jag spanar runt, och lockas av vackra miljöer och läckra beskrivningar, men inspirationen, den är inte alltid så lätt att locka fram. Den dyker inte upp på beställning. Här hemma har vi enats om att det viktigaste projektet är att få det riktigt fint i vårt sovrum. För ett och ett halvt år sedan gjorde vi en ordentlig uppryckning; slängde ut några hemska skåp som tjänat som nödlösning för förvaring, och inredde ett sovrum med blocket-fyndade möbler som A målade högblankt svarta. Jag gillar vårt sovrum, men det ska bli ännu bättre. Det ska bli klart.

För att tala klarspråk - när man inte riktigt trivs i sitt hem, så som det ärligt talat är för mig, då är det ganska lätt att bara strunta i saker. Det är inte roligt att fixa och inreda ett hus som inte känns rätt.

Nu är det med största sannolikhet så, att om det inte sker ett veritabelt mirakel, så blir vi var här i ganska många år til. Jag hade i ärlighetens namn aldrig ens kunnat föreställa mig att vi skulle fira 10-årsjubileum i detta hus. Det skulle bara vara vårt första hus, innan det större huset. Men, om det nu inte blir så? Vad återstår då?

Jag har varit oinspirerad, på gränsen till handlingsförlamad. Hela förra året var jag sådan. Nu har jag bestämt mig för att verkligen anstränga mig för att ta mig ur denna nedbrytande känsla.

Vi börjar med sovrummet. Framåt våren ska vi ta itu med vår baksida, vår lila miniatyrträdgård, och förvandla den till ett trevligare ställe att vara.

Jag vet inte hur detta slutar, men det är viktigt för mig att mentalt återerövra huset. Det är inte så som jag skulle vilja att det var, men det blir inte bättre av att jag inte orkar se det som faktiskt går att förbättra. Det fanns en tid, under det första åren vi bodde här, då jag var stolt över hur vi hade inrett och tyckte att vi hade ett väldigt snyggt hus. Jag inbillar mig inte att jag kan känna likadant igen; förutsättningarna saknas, och det var en annan värld. Jag var en annan person.

Jag vill av att saker och ting ska stå på sin plats av en anledning, och inte av en slump. Att möbler och föremål är valda med viss urskiljning, och inte bara som en praktiskt lösning på ett problem. Det borde nog gå att kunna åstadkomma.

söndagen den 1:e januari 2012

Ett bättre år

Året som gick, ja, vad ska jag säga om det? Bloggandet möjliggör tillbakablickar som påminner mig om vad som faktiskt hände. Vad jag faktiskt gjorde. Eller, inte gjorde.När jag läser igenom mina tankar efter nyåret 2011 kan jag konstatera att jag verkar befinna mig på ungefär samma plats, mentalt, då som nu. Det känns inte särskilt roligt att tänka tanken att så lite har hänt. Eller, är det verkligen så? Det hände en hel del under 2011. Tråkigt nog var det också en hel del saker som kunde ha gått väldigt annorlunda, men som inte gjorde det.

I januari-februari förra året var jag riktigt under isen. Det gick över, men var kanske inte någon lysande start på året. Jag har inte orkat skriva om den otroliga besvikelsen kring min sejour på alltommat.se. Inte heller har jag velat fördjupa mig i turerna kring de två hus vi tittade på under året som gått. En hel del besvikelser har det varit, och de kanske inte för en utomstående ter sig särskilt dramatiska. Probemet är att de dränerat mig på kraft och lust.

På de personliga planet vet jag inte om jag över huvud taget utvecklats. Men, kanske är det helt i sin ordning? Hur mycket förändras man egentligen som människa under ett år, om man trots allt varit förskonad från svår sorg och ohälsa? kanske inte så mycket, trots allt.

Nu får vi se hur det här året kommer att te sig. Jag har allvarliga funderingar på att försöka tillbringa mindre tid framför datorn, och kanske kommer det gå ut över bloggandet. I så fall får det vara så. Jag måste försöka använda min tid till fler saker, om jag kan.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...