Confessions, eller när grodor trillar ur min mun

Jag satt och orerade på vår bokcirkel härom fredagen; sade några sanningens ord om sakernas tillstånd, så som jag ofta gör när vi pratat böcker en god stund, ätit oss mätta på ost och druckit några glas vin.

I min djupa enfald trodde jag att jag gav uttryck för någon sorts kollektiv åsikt när jag satte ord på mina känslor inför att jag faktiskt börjat handla vissa plagg på Lindex. Denna butik har aldrig talat till mig. Jag kan som bakgrundsinformation berätta att har köpt ett enda plagg på Lindex tidigare, en klänning till stora H när hon var fem år.

Nu, när Lindex lanserat kollektionen Holly & Whyte, som frontades av Gwyneth Paltrow när den lanserades, då har klädmärket i fråga lyckats slå an en sträng hos mig. Det finns oerhört mycket snyggt i denna kollektion, och kvaliteten är hög. Mycket kläder för pengarna, helt enkelt. Både preppy och elegant, på samma gång.

Efter denna lilla utvikning ska jag tillåta mig själv att komma till saken. Jag bekände det för mig smått skamliga i att ha handlat på Lindex, och jämförde det med om jag hade varit man och handlat på Dressman. Kanske inte världens smidigaste jämförelse, då det genast framgick att några i sällskapet tyckte att Lindex är en alldeles utmärkt trevlig butik att handla kläder i.

Well, well. Jag kan inte hjälpa att jag trampar i klaveret ibland. Jag vidhåller att 95% av kläderna jag ser på Lindex är vansinnigt trista. Oinspirerande. Säkert hade jag kunnat hitta guldkorn om jag hade orkat ta mig tiden att bläddra igenom ställningarna, men problemet är att den lust som krävs för att orka utföra detta bläddrande fullständigt rinner bort så fort jag satt min fot i butiken.

Det lysande undantaget är den ovan nämnda kollektionen, Holly & Whyte. Jag hade turen att komma över det enda kvarvarande exemplaret av klänningen ni ser nedan, när jag besökte en butik i fredags. Obegripligt nog just i min storlek. Hur snygg som helst; även på. Kanske något att ha på sig när jag besöker The Cube på onsdag?