Adjö till landet

Gammal bild, med delvis dolda ansikten - därför frångår jag min princip att inte publicera bilder på barnens ansikten

I dag åker vi till landet och tömmer det på de sista av åra föremål som vi ska ta med oss. Köparna har mot ersättning tagit över hel stor av våra möbler, vilket påtagligt underlättat tömningen. Denna gång har vi alla barn med oss, eftersom de måste få säga adjö till landet. Det blir sista gången de är där. A och jag åker dit en kväll nästa vecka och flyttstädar, men för barnen är detta ett riktigt avsked. Jag vet inte hur känslosamt det kommer att bli, men jag är inställd på både tårar och ilska. Det är helt i sin ordning.

M kommer inte ha många tydliga minnen från landet. Hur många tydliga minnen har jag själv från åren fram till fyraårsåldern? Det är mest känslominnen, och sådana minnen som inte går att analysera, där de vuxnas berättelser flyter ihop.

Lilla M och F är de som är mest ledsna. Store H har redan distanserat sig. Jag och A gläds åt ala fina minnen, men känner båda en lättnad. Förre plikter, minskade månatliga utgifter och en lättnad att ha en mer flexibel tillvaro, nu när barnen är större.

Var sak har sin tid.