Betydelsen av att ha något att se fram emot

Jag läser detta inlägg på min vän J's blogg Ivarjefall , och konstaterar att det är en milsvida skillnad mellan hennes tillförsikt inför 2012 om min egen, i skrivande stund, bristfälliga entusiasm och initiativförmåga.

Med risk för att låta rent av patetisk, så kan jag ärligt skriva att jag just nu inte ser fram emot någonting över huvud taget. Möjligtvis skulle det vara sommarens semester, men den ligger trots allt ett halvår fram i tiden.
Detta är inte bra.

Periodvis lever jag det limbo det innebär att inte dras ned i den känsla av hopplöshet som präglade stora delar av min tonårstid och de första åren mellan tjugo och trettio. Gudarna ska veta att det är inte lätt att hålla emot när den stora hopplösheten kommer glidande. Det händer fortfarande att jag övermannas av denna känsla, och det händer att jag undrar vad som skulle hända om jag slutade att hålla emot och tillät mig själv att verkligen känna efter.

(Jag kan helt ärligt säga att jag inte kan tillåta mig att känna efter. För att det skulle vara genomförbart skulle jag behöva en samtalskontakt, och det fins det vare sig tid eller ekonomi till.)

Det värsta är att det är så svårt att sätta ord på vad det är jag känner. Om jag skriver ned det, så ser det så futtigt och så fånigt ut, att det skulle räcka med att någon handlingskraftig människa med hög självkänsla och hög prestationsförmåga kom och sade "gör inte si, gör så" eller"tänk inte si, tänk så" för att jag skulle skämmas över hur jag känner. Inte bara lida av det jag känner, utan också skämmas över det. För, det var så det var när jag var yngre. Jag mådde dåligt, men det var av för mig så pinsamma skäl och så svårt att formulera att jag inte ens kunde uttrycka det på ett sätt som jag trodde att någon skulle kunna ta på allvar.

Jag minns det inledande samtalet med en terapeut på Göteborgs Psykoterapi Institut, där jag inte kunde låtsas som att jag inte kände hur den manlige psykoterapeuten tyckte att mina skäl för att söka hjälp vara vaga och obetydliga. Ungefär så känner jag mig, än idag, om någon undrar vad det egentligen är som är mitt problem. Patetiska, löjliga "problem". Vad är egentligen ett "problem"? Vad innebär det egentligen att inte må så som man skulle önska? Är det inte i grund och botten det ultimata tecknet på att vara misslyckad som människa?

Vissa dagar känner jag mig som att jag inte utvecklats ett endaste dugg de senaste tretton-fjorton åren. Som att allt bara är en falsk polityr. Jag förflyttades från en kontext till en annan; allt blev annorlunda, och jag kunde låtsas att också jag förändrats, och inte bara de yttre omständigheterna. Det låter säkert obegripligt, men det är precis så det är. Ytan är så tunn.