Kan man flytta till en annan postadress?

Nu är vi på gång igen. Jag blev duktigt bränd av den snabba och känslomässigt omtumlande processen i våras, och kände stor skepsis inför att ge mig in i det igen. Nu gör vi det, trots allt.

Jag pratar om att titta på annat boende.

Den stora frågan just nu är - kan man (läs: vågar man) flytta till en annan postadress? Med det vågspel allt är som rör geografisk tillhörighet, och syskonförtur, när det kommer till vilken skola barnen hamnar i? Vi har två förskolebarn som vi vill ha in på samma skola som de äldre syskonen.

En presumtiv, ytterst hypotetisk, ny adress; med ett acceptabelt geografiskt avstånd till skolan, men också med närhet till två andra skolor.

Vågar man? Vågar vi? Och, vad är det värsta som kan hända?

Steget före

Oj, vad goda de var, de här saffranssnurrorna med russin- och vaniljfyllning. En klar favorit i adventskalendern 2010.

Nu har jag (mat)bloggat så det ryker, och ligger steget före, såpass mycket att jag inte behöver skriva något förrän framåt onsdag nästa vecka. Orsaken till detta är att helgen delvis måste gå i julstökets tecken. Det där samarbetet jag tidigare nämnde, det ska jag ta och se till att få gjort på lördag och söndag. Julstök ska det bli, mitt i vad som nästan känns som sommarvärme.

Det är inte direkt med full energi och inspiration jag utför min plikt. Tänker hela tiden på att jag kunde publicerat det jag publicerar på min egen Smaskens, om jag följt min magkänsla och sagt upp mitt avtal ännu tidigare.

Nu får jag helt enkelt vara glad att jag gjorde slag i saken. Den 21:a oktober kan inte komma tillräckligt snabbt, vad mig anbelangar.

Det har sina fördelar att vara bilburen

Egentligen är det självdestruktivt att använda sin egna bil i tjänsten, med den löjligt låga ersättning vi får. Samtidigt underlättar användat av egen bil mitt arbete så oerhört mycket. Det ger mig en större flexibilitet, och möjliggör att jag kan vara mer effektiv.

Positivt är också att jag kan sitta och filosofera och lyssna på P1 på arbetstid, när jag är på väg till eller från besök i olika verksamheter. Det kan stundtals vara riktigt avkopplande.

Det dagliga bilflackande har givetvis sina sidor. Det innebär att jag inte rör mig så mycket som jag skulle behöva. Under föregående och innevarande veckor har jag dessutom haft svårt att få tid för de lunchpromenader jag fått in som en skön vardagsrutin.

Bland annat på grund av detta, är jag särskilt glad över att ha kommit igång med att springa igen. Jag har en runda på drygt fem kilometer, som passar mig som hand i handske. I går lyckades jag dessutom bita huvudet av mördarbacken, i slutet av rundan. Se där, en verklig milstolpe! Låt mig nu får förbli frisk och skadefri, så att jag kan fortsätta springa hela hösten.

I kväll blir det efterlängtad läsning i form av denna roman. Jag ser verkligen fram emot att krypa upp i soffan, och försvinna in i en annan värld.

Lunchrapporten

Möte hela förmiddagen på Huddinge Sjukhus kring handledning av logopedstudenter senare i höst.
Snabb smörgpåslunch på Sandy´s, med bästa kollegorna K och M.

(Plats för tonfiskrap.)

Journalskrivande.
Behandlingsbesök.
Simskola.
Snabbt hem för uppfräshning.

Sedan smygläsning (det vill säga mingel, mat och dryck) av Gourmet och Plaza tillsammans med J.

Sådan är måndagen, denna vecka.

En oväntad kommentar

Jag hoppade till när jag såg att det kommit en kommentar signerad Denise Rudberg. Men, det är faktiskt DR själv som kommenterat mitt blogginlägg från härom dagen.

Förfärligt tråkigt för DR att bli feltolkad, och omskriven i en andemening som inte stämmer med hur det faktiskt förhåller sig.

Jul i oktober

Jag är jätteglad över ett kommande samarbete med en större livsmedelsproducent, ett samarbete som jag dessutom får skäligt betalt för. Resultatet får ni se i december. Synd bara att allt alltid blir på så kort varsel. Om bara två veckor ska jag ha presterat fyra blogginlägg; text, recept och foton. Och dessa foton måste givetvis tas på dagtid. Här går det inte att slänga fram någon dassig kvällsbild med gulskiftande nyanser.

Givetvis är jobbkalendern de två närmaste veckorna nästan helt fullbokad. Opraktiskt, men samtidigt är det så kul att faktiskt bli behandlad som en skribent, med respekt och med betalning; som en självklarhet, och inte som en andra klassens textleverantör som nöjer sig med en länkning och en goodiebag som ersättning för sina ansträngningar.

Det är kul, till och med jättekul, men nu gäller det verkligen att gnugga geniknölarna, och sätta igång inspirationen på alla kanaler. Tur att jag har för vana att nästan alltid skriva upp alla idéer jag får. Där finns en (om än liten och grund) sjö att ösa ur.

Skilsmässor överallt

I eftermiddags stod jag och glodde in i tidningshyllan, medan jag väntade på min tur i kön till tobaksdisken. Plötsligt spanade jag in en för mig okänd tidning, bara därför att min blick fastnade i texten på omslaget. Denise Rudberg citeras med orden "Jag blomstrar efter skilsmässan".

GIvetvis var jag tvungen att bläddra lite förstrött (eller snarare med patologisk nyfikenhet) i ett exemplar av tidningen. DR sitter i en grå Howard-soffa med vackra kuddar i en vacker,vitmålad lägenhet. Sopar upp smulor från golvet i ett lantkök med stora fönster och högt i tak. Ser fräsh, vältränad och stylad ut. Så klart - hon blomstar ju (skrivet med bara en liten uns ironi; jag unnar så klart DR allt gott).

Tidigare på dagen hade jag läst en anteckning av en av bokbloggen Bokhoras skribenter på Facebook. I kväll såg jag att det i själva verket var ett återgivet blogginlägg, vid namn Att skiljas är att dö en smula.

Detta är bara ett skärmklipp av början på detta mycket läsvärda blogginlägg. Läs resten själva.

På min önskelista på AdLibris finns bland annat Helena von Zweigbergs senaste roman Anna och Mats bor inte här längre, fortsättningen på den fantastiska romanen Ur vulkanens mun. Jag ser verkligen fram emot att få veta om hur det gått för Anna och Mats. Den första romanen om dem var plågsam att läsa, på många nivåer.

Som sagt, höstens trenden verkar vara skilsmässa.

En sådan vecka

Jag har fullt upp.
Kanske hör jag inte alls av mig den här veckan.
Vi får se.
Bara så ni vet.

Helg. Nu. Tack!

Jo, jag vet att jag bara har en fyradagars arbetsvecka, men nu i kväll känner jag mig dödstrött. Utmattad.

Ska upp och stryka kläder inför imorgon, hänga en tvätt, och läsa igenom innehållet i det första tillfälle av en föräldrautbildning om kommunikation och kommunikationshjäpmedel som jag och en kollega drar igång i morgon.

Konstig arbetsdag idag. Lite småstressig eftermiddag, med matlagningsrace innan barnvakten dök upp och jag störtade till ett av kvällens två föräldramöten. Med två föräldramöten samma kväll och samma tid, och med A i Madrid, var jag glad att jag kunde gå på det ena föräldramötet.

Kom hem till ett hus där två av fyra barn redan sov. Åt min middag vid halv nio. Ingen optimal dag; inte alls.

I morgon kommer A hem. Sedan bär det av till landet.
Jag vill mest av allt bara sova.
Helg. Nu. Tack!

Man spanar

En stor del av London resan ägnade jag, eller rättare sagt vi, åt att kort och gott spana. Titta på saker.

Vi spanade på ostar....

...och på kött...

...jag stirrade lystet på sortimentet av fågel...

...när jag inte beundrade utbudet av smör i lösvikt (bland annat fanns det getsmör)...

...fluktade på ostron...

...eller föll i trance över en liten armé av pilgrimsmusslor.

Så mycket att titta på. Bilderna sitter kvar innanför ögonlocken, men det är trevligt att kunna ta fram de faktiska, fotografiska bilderna och minnas denna fantastiska helg.

Shop 'til you drop

Jag kom hem från London med en hel del mer än jag hade med mig dit. Faktum är att jag lyckades shoppa loss ganska så ohämmat. Sammanlagt medförde jag följande härligheter i bagaget:

* Två par BH:ar, fyra par trosor och denna fantastiska torsolette från besöket på What Katie Did. Bättre service än man får i den butiken, det finns inte. Jag kan fortfarande knappt förstå att den fanns i en storlek som passade perfekt på mig. Ljuvligt. Gudomligt.

* Två par byxor från G-Star (ett par som liknar dessa svarta, samt ett par supretighta militärgröna)

* En t-shirt från COS

* Tre likadana tröjor, men i tre olika färger (svart, vitt champagne) från French Connection
* Ett coolt skärp från samma ställe.

* Ett par nya solglasögon från Ray-Ban

* Ett förkläde från Borough Market

* En praktisk och snygg tygkasse från Neal's Yard Dairy

* utöver detta: ostar, färska lagerblad, maltvinäger, en intressant currysås på flaska, som var god till ostron.

Kort sagt: illfredsställande shopping, allt som allt.

"Sorry, sorry"

Läs gärna Jens Liljestrands intressanta recension av skilsmässoantologin jag orerade kring härom dagen.

Det börjar dra ihop sig

Morgondagen blir nog aningen hektisk. Jag ska jobba (så klart), vi ska förbereda mat inför helgen (vill inte slita ut mina föräldrar), stryka och packa klart, plocka fram allt från ju jutsu-kläder till jympakläder och häxutklädningskläder till kalaset lilla H ska till på söndag. Dessutom ska vi landa mentalt i att vi faktiskt ska åka iväg.

Flyget till London går strax före åtta på fredag morgon. Denna gång åker vi inte SAS Eurobonus-sponsrad business class, utan vanlig turistklass. Å andra sidan har vi åtminstone Diners-kort, så vi kan få lite lounge-häng. Samt att det är en sorts garanti för någorlunda komfort om flyget skulle krångla.

Jag ser fram emot allt. Till och med själva resandet. Ser fram emot att komma till hotellet, som vi ju valt för att vi trivs så bra där. Ta en dusch, ta på en tjock, fluffig hotellmorgonrock och sjunka ned i soffan med ett glas med något kallt och gott.

Dessa resor är magiska. Vi kopplar bort allt, och kan vara lugna och trygga i förvissningen om att både barnen, och mina föräldrar, som passar dem, har det bra. Det är en ynnest.

Kanske postar jag något under helgen; jag kommer nog inte kunna låta bli.
I annat fall ses vi på tisdag.

Apropå den rådande skilsmässodebatten

Jag har gått och hållit inne med detta inlägg sedan förra veckan, och inte riktigt vetat om jag ska släppa fram det. Till att börja med, så ska jag ska genast erkänna att jag aldrig gillat Maria Sveland. Mina känslor är barnsliga och mina argument är osakliga, det vet jag, men det är något i hennes framtoning som kort sagt retar gallfebern på mig.

När nu författaren till den omskrivna och omdebatterade romanen Bitterfittan har gått och skiljt sig och tillsammans med en mängd andra kvinnliga författare och skribenter ger ut ett skilsmässoevangelium vid namn Happy Happy, så briserar en fördämning inom mig. Jag kan inte ta människan på allvar. Måste nog läsa boken, likafullt.

Jag undrar bara om det är så att allt ska vara perfekt, annars är det lika bra att skilja sig. Allt ska vara perfekt; perfekt jämställdhet, perfekt frihet, perfekt millimeterrättvisa. Är det så? Annars är det bara att bryta upp. Och hur kul är det egentligen, på en skala, att bara träffa sina barn varannan vecka? Alla föräldrar drömmer nog om att bara kunna stänga av kraven ibland; att bara får lov att vara i fred en stund. Men,vem vill vara ifred varannan vecka?

Handlar det om känslor som tagit slut, eller om att livssituationen inte överensstämmer med en idealiserad bild av hur ett förhållande ska vara?

Jag ser nästan fram emot när varannanveckas-barnen talar ut i media om hur det varit att ha tillbringat sin barndom i en kappsäck. Missförstå mig inte nu, det är klart att folk måste skilja sig om det inte finns någon kärlek kvar, eller om det förekommer misshandel. Men kom inte och säg att det alltid blir bra för barnen, eller att det skulle vara en sådan enkel lösning på problemet, för - det köper jag inte. För mig framstår det som ett enda stor kompromiss. En kompromiss för alla inblandade. Detta förstärks när jag lyssnar på de vänner och bekanta jag har, som har erfarenhet av skilsmässa.

För, det är ju trots allt så, att det finns inga enkla lösningar på svåra ekvationer.

Om ni i stället för mina onyanserade, illa formulerade personliga åsikter vill läsa något mer nyanserat om skilsmässor, med intressanta fakta och länkar, så gå genast till Nattens Bibliotek, och läs det här , eller det här samt detta mer personliga blogginlägg.

Runkeeper, jag tror jag älskar dig

Ni som är ointresserade av sådant här, ni får ha överseende. Jag är bara så glad över att ha hittat tillbaka till löpningen.

Här, kära bloggläsare, har ni min nya springrunda. En drygt fem kilometer lång runda, men några små uppförslut, samt en riktigt seg backe under den sista tredjedelen av rundan. En helt perfekt runda för mig, på alla sätt. Just nu vill jag inte överdriva. Jag ska eftersträva att springa rundan utan att stanna, och därefter att förbättra min tid.

I lördags var det alldeles för varmt när jag var ute och sprang, och jag var dessutom trött. I kväll var det precis lagom varmt, och dessutom blåste det en sval, skön vind. Jag uppför backen på Grycksbovägen, men bortsett från det, så sprang jag hela rundan.

Jag bara måste framhålla Runkeepers storhet. Den ger mig feedback under löprundan, visar mig efteråt hur jag sprang under rundan, och inte minst var jag sprang. Ovärderlig feedback.

Kolla in den coola stilen

Nu har jag bläddrat i bloggvänners länklistor igen. Via Esmes mamma hittade jag till Siv, och hos Siv hittade jag denna fantastiska blogg - ADVANCED STYLE. Grymt snygga, välklädda äldre medborgare, i de mest fantastiska kreationer.

Ni bara måste titta, ni också. Vilka fantastiska människor. Vilken stil de har!

Tänk om

Vid den här tiden för tretton år sedan hade jag alldeles nyligen träffat A. Blivit absolut och allt överskuggande blixtförälskad. Sådär underbart banalt och omvälvande så att jag vare sig kunde äta eller sova. Kär med huden, med de inre organen och de endokrina och metabola systemen. Ämnesomsättningskär, kanske man borde kalla det? Vaknade mitt i natten, alldeles proppfull; överväldigad av känslor och tankar. Satt och kedjerökte på balkongen och tittade på stjärnorna och gatlyktorna.

Jag visste så säkert att det här var Den Stora Kärleken. Det gick så att säga inte att ta miste på.

Tänk ändå vad märkligt det är att man faktiskt träffas. Jag kan inte låta bli att delge er hela förloppet, så som jag lite förenklat väljer att se det. Tänk om.

Tänk om jag inte hade sett det där vackra omslaget på skolbiblioteket, och inte hade lånat, och slukat, "Världens ljus och himlens skönhet" av den isländske författaren och Nobelpristagaren Halldór Kiljan Laxness? Då hade kanske inte min Islands-fixering uppstått.

Tänk om inte denna Islands-fixering hade uppstått? Då hade jag inte hamnat i Reykjaviks-förorten Seltjarnarnes som au pair 1993-94. Då hade jag inte blivit vän med fina K. När K reste hem, kom hennes efterträdare H. H och jag umgicks intensivt under några veckor.

Jag reste hem, men brevväxlade med H under hennes Islandsår. Tänk om inte H hade kommit hem till just Göteborg? Hon ringde upp mig, vi träffades, och blev oskiljaktiga. På gott och ont. Nära, nära vänner, från hösten 1994 ett nästan tio år framöver.

Tänk om inte H hade träffat sin sin blivande man M, via vänner? De flyttade till Stockholm, sommaren 1997 (om inte mitt minne sviker mig).

Sent i augusti 1998 unnade jag mig ett par dagars semester i Stockholm. Jag hade arbetat precis hela sommaren. Tänk om inte A några dagar in på semestern hade ringt till M, och undrat om han kunde sova hos H och M ett par nätter? A hade precis kommit tillbaka till Sverige efter att ha jobbat i Saudiarabien i nästan ett år. Jag hade hört talas om honom, men våra vägar kunde lika gärna aldrig ha korsats.

H och M var ordentligt förkylda, och gick och lade sig tidigt på kvällarna. A och jag hängde, pratade och drack vin. Första kvällen var det ganska oskyldigt flirtande. Andra kvällen hamnade vi i soffan.

Vi vågade chansa på att det hela ändå inte bara var en tillfällig, trevlig sinnesförvirring, med vin och en bekväm soffa. Helgen därpå reste A hem till mig i Göteborg. Och på den vägen är det.

Slump eller mening, inte vet jag. Men jag blir alltid väldigt nostalgisk i månadsskiftet augusti-september.

För första gången

Efter en vecka ev alldeles för lite sömn (vilket inte ska skyllas på någon annan än mig själv), har jag, sent om sider, insett vad för lite sömn gör med mig. Det gör mig inte enbart trött och lättirriterad, vilket vem som helst skulle kunnat räkna ut. Nej, det är värre än så. Sömnbristen gör att jag blir nedstämd och börjar se världen i grått. Detta är inte heller särskilt förvånande, men jag har inte insett sammanhanget förrän först nu.

Ni undrar säkert varför jag är så dum att jag lägger mig för sent. Gör ni det? Det beror på två saker. Dels handlar det om att jag har så mycket jag vill hinna med på kvällarna att tiden inte räcker till. Utöver detta, råkar det förhålla sig så att jag har så otroligt svårt att gå och lägga mig när A inte är hemma. Och A åkte till Köpenhamn i onsdags, och kom inte hem förrän i fredags kväll.

När man är ensam med barnen, blir de där timmarna på kvällen när barnen lagt sig särskilt värdefulla. Jag läser, bloggar, surfar runt och söker idéer och inspiration. Och rätt vad det är, så är klockan 23:15. Då dukar jag frukostbordet, plockar fram bröd ur frysen, lägger kanske fram saker så som en jympapåse, för att påminna om att den ska med till skolan dagen därpå. Gör mig i ordning, hänger kanske upp en maskin tvätt. Och vips, så är klockan midnatt.

Jag vet att det här är ett väldigt dumt beteende, och jag måste sluta med det. Inte minst därför att de negativa tankarna väldigt lätt blir till en nedåtgående spiral. Till en obehaglig, bitter coctail av personliga misslyckanden, jobbångest, besvikelser över grusade förhoppningar, självförakt över min oförmåga att förändra det jag är missnöjd med, stress över att hösten på jobbet verkar kunna bli obehagligt intensiv, uppgivenhet inför vår boendesituation, funderingar och oro kring barnen och deras dagliga tillvaro; ja, kort sagt, det är som att man skulle ta den så kallade vargtimman och smeta ut den över dygnets samtliga vakna timmar.

Några insomningsproblem lider jag inte av. Snarare tvärtom. Så, det är inte där skon klämmer. Egentligen vet jag nog inte riktigt varför jag beter mig så här. Det är tur att jag i varje fall redan nu har insett att det är ohållbart, om hösten över huvud taget ska kunna fungera.

Sånt är livet

Jag läste om min väninna J och hennes eftermiddag/kväll. Igenkänningsfaktorn är skyhög. Inte vad gäller alla aktiviteter i sig, men just själva roddandet.

Jag beskrev detta flerbarnsroddande för mina kära logopedvänner (där ingen mer än jag har fler än två barn, och vissa inte har barn) när vi träffades i våras, och illustrerade med en berättelse om hur förra terminens onsdagseftermiddagar och kvällar så ut. Med aktiviteter åt alla håll, middag emellan, och småsyskon som får hänga med på ett hörn bara för att det inte finns något alternativ. Logopedvännerna såg aningen chockade ut. Mitt syfte var inte att chockera, eller fika efter beröm. Det var ett sätt att illustrera hur tillvaron kan te sig.

Vi ska vara stolta, J över allt vi klarar av. Och trösta oss, när det känns lite tungt, med att rutinerna ändras nästan varje termin. Denna höst är det inte onsdagen som är roddig. Undrar vilken dag det kommer visa sig ska bli veckans logistiska utmaning?