tisdag 30 augusti 2011

September

Vad händer i september? Förutom att vi reser till London, och att jag ska gå en korvkurs hos Sandströms?

Det undrar jag också. Först nu slår det mig fullt ut att jag kommer ha en tung höst på jobbet. Vi är ett decimerat team, som saknar såväl specialpedagog som psykolog. Det ska rekryteras, och jag har råkat hamna i två av de processerna. Jag försöker dessutom så gott det går att vara både logoped och specialpedagog.

Barnens aktiviteter drar igång igen. Kvällarna blir mörkare. Orken börjar tryta. Hur ska jag göra för att hantera detta? Jag tror mig ha kommit på en plan. Den lyder ljus och luft, som i att ta en lunchpromenad varje dag, för att få dagsljus och frisk luft. Ett alternativ är att gå en promenad på kvällen, när barnen har lagt sig. Det är också ett bra sätt att piggna till. Inte lika mycket ljus, men, i varje fall luft.
Dessutom har jag ju faktiskt brutit förbannelsen, och börjat springa igen.

Ljus och luft. Så får det bli i september

måndag 29 augusti 2011

Allvarligt talat


Hur har jag kunnat missa det här programmet? det frågade jag mig en eftermiddag i förra veckan, då jag hamnade mitt i det när jag körde hem från jobbet. Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen svarar i radioprogrammet "Allvarligt talat" på läsarfrågor, utifrån sina egna livserfarenheter, och filosoferar utifrån dessa läsarfrågor inte sällan kring livet. Programmets undertitel är "Om livets stora och små frågor".

Det är ett fantastiska program, ledda av dessa två kloka kvinnor och väninnor sedan nästan 40 år. De svarar ärligt, insiktsfullt och utan pekpinnar på läsarnas frågor. Dessa läsarfrågor är dessutom osedvanligt välformulerade och mångfacetterade. Det var helt enkelt en ren fröjd att hamna mitt i detta, på väg hem från jobbet, och lika mycket en stor källa till frustration när jag var tvungen att sluta lyssna på grund av att bilresan tog slut.

Jag blev förtjust då jag insåg att alla program finns som podradio (jag är nämligen en pod-novis av stora mått). När jag sprang i våras, lyssnade jag på P1 samtidigt som Runkeeper hjälpte mig att hålla koll på hur snabbt och långt jag sprang. Det blev lite surrealistiskt. Ena kvällen kunde jag springa med en pjäs från radioteatern i lurarna. Andra gånger kunde det vara ett utrikespolitiskt samhällsmagasin, eller ett konsumentupplysningsprogram. Jag tyckte det var helt okej att lyssna förutsättninglöst, och att hamna mitt i ett program. Det var i sig ganska underhållande med denna slumpmässighet.

Nu öppnar sig i stället en värld av möjligheter för mig. Tänk, att springa till ett avsnitt av Stil med Susanne Ljung, eller kanske till Kulturradions Biblioteket? Det är nästan så att jag tror att jag kommer springa oftare, och längre, bara för att få lyssna på fantastiska radioprogram.

söndag 28 augusti 2011

Filmen baserad på boken

Via Apple of My Eye hittade jag till Hemmanet, och där snubblade jag över denna trailer:

Jag tyckte mycket om Nigel Slaters självbiografiska roman Toast, som jag läste förra året. Blev lite orolig bara, över att jag läste att man skulle göra en sorts komedi av romanen. Det kändes instinktivt fel. Jag tycker den var en vemodig och ganska sorglig roman.

Jag blir lite ambivalent av trailern, men ändå försiktigt positiv. Det verkar vara mycket bra skådespelare, och snygga miljöer, dessutom. Det kanske kan fungera, trots allt, att lägga en liten komisk twist till det genuint sorgliga temat i boken.

Den får ses på DVD, antar jag? Det här är väl inget som kommer på bio i Sverige. I Sverige är ju den geniale Nigel Slater i stort sett okänd annat än för ett fåtal. Döm därför om min förvåning när jag i våras såg att hans matlagningsprogram äntligen visades på svensk TV. Men, då var det givetvis på någon obskyr kanal, och på dagtid. Dagtid! vem sjutton har tid att se på TV på dagtid?

Hobbyrummet dyker upp överallt

Jenny, som har koll på trender, har skrivit om hobbyrum både på sin blogg, och å jobbets vägnar. Att göra plats för sina intressen är ett stort tema i årets IKEA-katalog.

Härom dagen kom jag då att tänka på att jag faktiskt har en vän, en annan Jenny, som har ett helt fantastiskt alldeles äkta hobbyrum (det står till och med på husets byggplansritning) i sin radhuskällare. (Den som ändå hade en källare, tänker jag avundsjukt.)

I hobbyrummet i källaren har Jenny alla sina tyger, och där syr hon sina fina kreationer. Där finns också plats för ett stort bord, där hennes barn kan rita, pärla eller på annat sätt skapa. En soffa finns det också plats för. Och så finns det rum för sådant där som ska sorteras, kategriseras och kanske rangeras bort. Det är dig väl unnt, Jenny. Alla (som vill) borde ha ett eget rum.

Jag skulle så gärna vilja ha ett stort arbetsrum med plats för ett bord där jag kunde bre ut kokböcker och receptskisser; laptopen, pennor och papper. I detta arbetsrum skulle det så klart finnas ett pysselbord, med plats för barnens aktiviteter. Ett sådant där stort, praktiskt och rejält bord, gärna täckt med en fasthäftad, slittålig vaxduk. Och en stor, oöm soffa, så klart, att slappa i.

Man vet ju aldrig. En dag kanske jag har ett sådant rum? Och om inte barnen då är i ålder för att sitta där och pyssla medan jag sysslar med mitt, så kanske det finns barnbarn?

Tanken svindlar.

lördag 27 augusti 2011

Alfons får ett eget hus

Via bokbloggen Flaskposten uppmärksammades jag på att man planerar att bygga ett Alfons Åberg-hus i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Vad glad jag blir! Precis som bloggerskorna på Flaskposten konstaterar jag att det är lite märkligt att detta inte gjorts för längesedan?

Nu ser jag fram emot att kanske kunna besöka detta hus med barnen redan nästa år, om planerna håller för bygget. Här kan man läsa mer om byggplanerna.

torsdag 25 augusti 2011

Nu är det officiellt

Klicka på bilden för att förstora den, om det är svårt att se vad det står.

Lättnaden är enorm. Detta beslut borde jag tagit redan innan sommaren.

Och var annars skulle jag välja att berätta detta, annat än på Smaskens Facebook-grupp?

tisdag 23 augusti 2011

Från min bevakningslista på AdLibris


Jag blev mycket förtjust i Denise Rudbergs första roman i serien om Marianne Jidhoff (så kallad elegant crine, vilket jag faktiskt inte tycker är en så dum titel, trots att jag läst att många kritierat benämningen).

Bland ett flertal titlar på min bevakningslista på AdLibris finns andra delen i serien, Två gånger är en vana. Jag ser mycket fram emot att fortsätta att läsa Rudbergs ovan nämnda, något okonventionella huvudperson.

Om jag skriver att jag inte har
något att skriva om

Om jag redogör för dagen som gick. Kanske dyker det då upp lite inspiration?

Dagen som gick:
* planeringsdag med jobbet
* in till stan på eftermiddagen, för att träffa bästa A B
* hem; ett så kallat "debacle" med ett av barnen(för privat för att gå in på, men jobbigt)
* förbereda morgondagen, då jag - ve och fasa - ska åka kommunalt till jobbet (hej, vad jag inte har lust med det)
* middag: fetaost, oliver och coppa; mineralvatten

Läser Knausgård. Väldigt fängslande. Bokcirkelbok. Kommer inte kunna vara med på själva cirkelträffen, för då är vi i London.

Over and out.

måndag 22 augusti 2011

Ni andra då?

Jag vet att ni är mellan 53 och 104 (i snitt 77 om dagen) som läser här varje dag. Så, jag härmar Esmes mamma, och stöter på er. Ni kan väl svara på frågorna här, är ni snälla. Snälla?
Jag vill ju veta lite mer om vilka ni är.
Jag är nyfiken, helt enkelt.

söndag 21 augusti 2011

Hade alldeles missat detta

I fredags snubblade jag över Malin Wohlins blogg på mama. Slöläste lite först. Tyckte att hennes tonfall i texterna var så vemodigt. Förstod inte riktigt vad hon syftade på. Så, jag scrollade, läste, och och bläddrade mig bakåt. Det var då jag läste de första blogginläggen, och insåg att hon och hennes man förlorat sitt fjärde barn i magen, sent i maj.

Jag blev så bestört. Så oerhört berörd. Faktiskt oväntat berörd; jag har trots allt inte själv varit gravid på tre och ett halvt år.

Det är precis sådant man inte tror kan hända. Ändå händer det. Det händer varje dag.

Hon har fått en del kommentarer, Malin, om att hon ju redan har tre barn. Att hon borde tänka på de som inte alls har några barn, och som förlorar barn i magen. Hur kan man skriva så? Som om det skulle gå att resonera på det viset?

Jag har en vän som förlorade sitt tredje barn i magen. Inte lika långt in i graviditeten som Malin Wohlin, tror jag mig minnas, men - ändå. Jag har en gammal kursare som också drabbats av detta. Nog tror jag att de tänker på de barnen ibland, på det som hade kunnat vara ett levande barn? Inte försvinner den sorgen bara för att man får ett annat barn, eller har barn sedan innan. Det fungerar inte så.

Jag är så glad över det jag har. Och jag är otroligt glad över att jag inte ska vara gravid någon mer gång. Att den fasen är över. I efterskott kan jag inte förstå att jag rent psykiskt klarat av att bli med barn, att vara gravid om och om igen. Att vänta, och inte ha några garantier för hur det i slutändan ska gå.

Det är ju som att spela på lotto. Visserligen en speciell variant av lotto, där de flesta vinner storvinster, men där ändå alldeles för många går tomhänta ur spelet.

lördag 20 augusti 2011

Alla kan ju inte älska alla här i världen (lite lösryckt om så kallade sociala medier)

Jag skulle kunna skriva något om hur skönt det är att vara ärlig mot sig själv, och erkänna att man inte tycker särskilt bra om vissa personer. Kanske egentligen aldrig gjort, men hållit skenet uppe, för att det varit mest praktiskt så.

Lättnaden, att inte längre vara "vän" med somliga på Facebook. Insikten om att ifall jag inte känner mig bekväm med att skriva det jag vill, så måste jag antingen rent ut sagt skita i om de som läser stör sig på det jag skriver, eller, så kan jag (på ovan nämnda ställe, fejjan) välja att låta just de personerna slippa se mina statusuppdateringar. Med några enkla knapptryck.
Lättnaden i det.

Tacksamheten över att twitter finns. Eller snarare, över de vänner, bekanta, matbloggvänner och bara i största allmänhet kloka, intressanta och spännande personer som jag egentligen inte känner alls, men som berikar mitt liv med sina tankar, åsikter, lösryckta kommentarer och länkar till intressant läsning.

I dag har jag fått så mycket feedback och pepp (två hemskt uttjatade och utslitna ord) av vänner och bekanta på twitter. De har stärkt mig i ett beslut jag legat och ruvat på länge, och de hejjade på och gratulerade mig när jag genomförde det jag ville (och var tvungen) att göra.

Spotta inte på de så kallade sociala medierna, det säger jag bara. Om du inte har något utbyte av dem, så har du dig själv att skylla. Eller så följer du och följs av fel personer.

Några av dessa mina stöttare i morse kanske till och med har förirrat sig hit, och läser här. Tack än en gång till er, i så fall!

Det här hade jag alldeles glömt bort

Jag blev intervjuad av Veidekke bostäder i våras, med anledning av att de ska bygga nya bostäder i Stureby.

Att jag sedan är ganska skeptisk till hur det kommer att fungera med trafik, på den redan hårt trafikerade och vintertid knappt framkomliga Bastuhagsvägen, det är en annan fråga. Och var alla dessa nyinflyttade sturebyborna sedan ska parkera sina bilar, samt det faktum att bostäderna byggs mitt över gatan från den redan proppfulla Sturebyskolan, det är ett problem som jag inte ens orkar oroa mig över just nu.

Två trevliga kvinnor bjöd mig på en god lunch i Huddinge centrum, och intervjuade mig om både det ena och det andra under en knapp timma.

Efteråt kom jag att tänka på hur svårt det måste vara för offentliga personer, att sitta och prata om sig själv. Nu berättade jag en hel del om Stureby med omnejd också, men de var så intresserade av matbloggandet och allt kring det, att fokus hela tiden vreds tillbaka till just det ämnet.

En helt okej artikel, måste jag faktiskt säga. Bilden togs av samma kvinna som skrev texten.

fredag 19 augusti 2011

Det bidde en tumme

Jag hade trott, nej, vi hade trott att vi skulle hinna med så många saker, de här dagarna då vi lekt tvåbarnsfamilj. Vi lämnade H och H hos morföräldrarna i söndags, körde hem till Stockholm, och har sedan dess befunnit oss i ett tillstånd av förundran.
Återigen.
Jag vet att det handlar om vad man är van vid, men det är så otroligt okomplicerat att bara ha en femåring och en treåring i huset.

Detta til trots, så har vi inte åstadkommit så värst mycket. Inte sådant vi hade hoppats få gjort, i varje fall. I gårkväll blev jag oerhört stressad av just detta, vilket resulterade i att vi faktiskt tog oss an två pappershögar, samt två påsar i vilka vi bara hade öst ned saker som låg i vägen för den storstädning vi hade beställt till förra torsdagen. Dessa påsar är nu ett minne blott.

slarv-kontot kan också noteras att vi hittade en lapp från förskolan med dagar och tider för planeringsstängt respektive arbetsplatsträffar. Inget att skämmas över. Bättre att vi hittade den nu, än att den helt hade försvunnit. Det var så mycket just där och då, i början av juni.

Jag kan förundras över dessa abnorma mängder papper vi får från skola och förskola. Det papperslösa samhället känns mycket, mycket avlägset.

Det är lite jobbigt, att vi under de dagar store H varit borta redan förvandlat hans rum til stryk. och tvättrum. Detta belyser med full kraft den skriande brist på ett sådant utrymme som råder i vår bostad. Snart är vi där igen, när det hänger kläder på tork över hela övervåningen. Ett radhus byggt 1962 som inte har tvättstuga. Det är ju inte riktit klokt.

torsdag 18 augusti 2011

Hallå där

Jag tycker mig ha blivit en riktig tråkmåns; dålig såväl på att läsa andras blogar som att kommentera i dem.

Ändå måste jag härma Peppe, och be er besvara följande frågor. Kom igen nu, inte bara mina vänner och bekanta och bloggvänner, utan även ni som läser här i smyg. För att ni finns, det vet jag. Man har väl Google Analytics...

1. Hur gammal är du?
2. Bloggar du? (Lämna gärna adressen!)
3. Har vi setts i det verkliga livet?
4. Hur länge har du läst "Alla Saker"?
5. Vad skulle du vilja att jag bloggade mer om?

Just fråga nummer 3 kanske inte är så aktuell för mig, eftersom jag inte är någon sorts offentlig person eller halvkändis, men, den kan vara kul ändå.

Kom igen nu!

tisdag 16 augusti 2011

Ett rum med utsikt

Jag tror väl inte direkt på feng shui. Däremot kan jag säga som så, att mitt gamla rum på jobbet var som en smal tarm. Det var en del av ett större rum, som fått en skiljevägg, och som bara hade ett ynka litet fönster i bortersta hörnet. Med den här utsikten.

Nu har jag morgonsol, och jag ser himlen, och lite därtill. Flemingsberg i all ära, men det här är ändå en utsikt jag kan leva med.

Tillbaka på jobbet

Nytt rum.
Någon är gravid.
Någon är sjukskriven.
Någon har sagt upp sig.

Det händer saker hela tiden.
Och ändå är allt precis som vanligt.
Som vanligt, fast ändå inte.

fredag 12 augusti 2011

Pencez de moy
(han slår mig på fingrarna)


När det kommer till presenter, då är A så otroligt mycket bättre än mig. Jag har inte en chans att komma ens i närheten av vad han hittar på.

Nu kan jag ju i och för sig urskulda mig med att mina möjligheter till inköp varit aningen begränsade, av det faktum att vi varit på landet, samt att jag varit ensam med barnen.

Men - ändå. Faktum kvarstår. Han vinner alltid.

Pencez de moy. Efva Attling. Och den sitter fint tillsammans med ringen jag fick när lilla M föddes. Amor vincit omnia, lyder dess inskription. Jag tror på det.

torsdag 11 augusti 2011

I dag för tio år sedan


För tio år sedan hade vi inte digitalkamera. Jag äger ingen scanner, men det går faktiskt att ta kort på sina kort. På så vis får n ändå en glimt av hur det såg ut, när det begav sig.

Vi firar tioårig bröllopsdag idag. För tio år sedan satt jag, vid ungefär den här tiden, och blev fixad i håret. Jag tycker fortfarande att frisyren var otroligt fin. Förmodligen hade jag valt något liknande, så här tio år senare.


Även dukningen har hållit sig väl. Menyn, den tänker jag kåsera kring på en matblogg nära dig.


Vad som händer i kväll! Inga våldsamheter; det är trots allt en torsdagkväll. Vi ska fira med barnen, så klart. Jag har lovat store H att det blir trerätters, och det löftet tänker jag hålla.

Vi åker till London i början av september, och då ska vi fira på tu man hand.

onsdag 10 augusti 2011

En sådan här skulle man ha i trädgården


Sagostigen, strax utanför Malmköping, finns en liten lekpark. Där finns ett fantastiskt pariserhjul, vilket, som synes, drivs av pedalkraft.

Jag gillar det. Vi gillar det. Vi var där i måndags. Rekommenderas, om ni har vägarna förbi. Inte enbart för pariserhjulets skull.

måndag 8 augusti 2011

Sommarens sista blogginlägg från landet


Bara ett inlägg till. Om barnen. Barnen, som har lekt och sysselsatt sig så fantastiskt bra hela sommaren; både för sig själva, och tillsammans. Vi var lite oroliga över eventuell frustration vad gäller just detta, men vi är så imponerade över hur fint de interagerat och hur kreativt de roat sig med varandra.

Det är inte detsamma i stan.

Vad jag kommer sakna detta.

söndag 7 augusti 2011

Vi ses i stan


Regnig söndag. Det krävs så lite för att bryta illusionen om att semestern evighetslång. Sommaren känns redan avlägsen.

På stranden, i fredags eftermiddag, undrade jag när jag packade ihop våra saker, ifall det kanske var sista strandhänget den här sommaren? Nu känns denna slumpmässiga tanke närmast som en förutsägelse; som en profetia.

Dilemmat för mig är att jag är lite rädd för att komma hem igen. Kraschlanda hemma, så att säga. Möta alla förväntningar.
Packa upp.
Landa.

Tisdag kväll. Det lutar åt det, just nu. Då dockar vi moderskeppet igen.

Vi ses i stan.

lördag 6 augusti 2011

Nedräkningen


Snart börjar min sista semestervecka. Om bara några dagar ska vi åka hem från landet, för den här sommaren. Det är vår femte sommar på landet, och i alla avseenden den bästa sommaren hittills.

Lika glad som jag är över att ha haft en fin semester, lika matt blir jag vid tanken på att komma tillbaka till stan. Tillbaka till ett icke ändamålsenligt boende, till stress, till brist på frihet, till känslan av instängdhet och av att fortfarande vara tvungen att vakta barnen och inte kunna känna friheten i att de kan gå ut genom ytterdörren och leka någorlunda fritt.

Det finns inte mycket att göra åt detta faktum. Jag är inte heller ute efter vare sig råd eller sympati. Jag försöker bara formulera för mig själv hur jag känner inför att vardagen ska sätta igång igen. Märk väl, att det egentligen inte är vardagen i sig jag har något emot. Det är snarare bristen på möjligheter att påverka vardagen. Vi kan inte flytta, och vi kan heller inte förvandla vårt boende i stan till något annat än det är. Jag kan inte annat än att försöka göra mitt bästa för att se de goda sidorna i mitt jobb, trots att jag av flera arbetsplatsrelaterade skäl (som jag inte vill skriva om här) har en tung jobbhöst att se fram emot. Både vad gäller arbetsbelastning, och rotation bland arbetskamrater.

Jag vill rensa bort, strama upp och hitta bättre redskap för att tämja min spretiga och ostrukturerade livsstil.

Drömmen om att kunna gå ned i arbetstid och (mot betalning) syssla mer med det jag tycker är roligast, den drömmen känns mer avlägsen än någonsin. Min besvikelse kring detta, den är större än vad som får plats att skriva om här. Låt mig sammanfatta det hela med följande mening:

Saker om ting blev inte så som jag i våras trodde att de skulle bli.

Delvis klandrar jag mig själv, och delvis känner jag att jag inte fick rätt förutsättningar. Oavsett, så är det väldigt tråkigt, och har varit en stor källa till frustration och missmod de senaste månaderna.

Snart står jag inte längre i köket på landet, utan i stället i köket hemma i stan. Och hur det känns, det ber jag att få återkomma till om en vecka.

Sista veckan innan skolstart ska H och H tillbringa nere i Göteborg hos mina föräldrar. Den veckan ska jag och A jobba, medan F och M är tillbaka på dagis. Då måste tiden utnyttjas optimalt. Vi måste rensa i garderober, skriva listor, inventera kläder som ska plockas fram, rensa och slänga, ja, över huvud taget försöka komma så mycket i fas som möjligt inför skolstarten. Innan allt tar fart igen.

Varje höst är ju i grund och botten som en nystart; en chans att befästa nya vanor och nya rutiner. Jag hoppas verkligen kunna lyckas med detta. Jag behöver det så väl.

fredag 5 augusti 2011

Tillfälligt avbrott - högst ofrivilligt


Min älskade HTC Desire tvärdog tidigt i onsdags eftermiddag. Plötsligt kände jag mig väldigt isolerad. När ja är ensam på landet med barnen. är mina vuxenkontakter via Facebook och tvitter väldigt betydelsefulla.

För att intye tala om det faktum att jag hela semestern använt min mobil som wi fi-hot spot, det vill säga, bloggat och surfat tack vare den.

Nu ska jag passa på att slänga ut så många inlägg jag orkar och hinner, när A är här över helgen. Annars återgår allt till det normala först i samband med att jag åker hem till stan i mitten av nästa vecka.

Bara så att ni vet vad jag har för mig. Ni som mot förmodan undrat.

tisdag 2 augusti 2011

Ful, men god


Ju mer jag tänker på den här flarntårtan, desto mer inser jag hur god den var. Även fast den är svår att dela, och inte ser så vacker ut på tallriken.

Baka den!

måndag 1 augusti 2011

Hallonlycka

En och en halv liter vildhallon fick jag, H, H och F plockat i förrgår. Det resulterade i tre burkar vildhallonsylt, som kommer förgylla vinterns pannkaksstunder. Vildhallonsylt är verkligen något av det godaste som finns.

Jag hoppas att vi kanske kan få ihop lite mer bär. Det handlar bara om tid, och tur. Även på semestern kan tiden tyckas knapp. Svisch, så är det kväll. Och turen, den handlar om att hitta de där riktigt bra ställena, där hallonbuskarna fått både sol och vatten. Det ställe vi bespetsat oss på, det som hade sett så lovande ut, det blev en ren besvikelse. De flesta hallonen hittade vi av en ren slump, i en brant slänt, bara ett stenkast från vår egen tomt.

Tid och tur, som sagt.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...