Pionmord

För tredje våren i rad rantar lilla M ut i vår minimala trädgård, och bryter av en pionknopp. Därefter kommer hon in med den till mig, som ovetande befinner mig i vardagsrummet, och utbrister:

"Titta mamma, en blomma!"

Varför, varför, varför. Jag blir faktiskt bara ledsen. Gav mitt barn en förmodligen ganska opedagogisk verbal avhyvling.

Hoppas detta var sista året hon massakrerar pionerna.

Daggkåpor, pioner, mer daggkåpor, rosor och vita löjtnantshjärtan. I bakgrunden vår fantastiska klematis.

Jag har gjort allt för att förtjäna en förkylning

Nu sitter jag här med svullen, kliande hals och rinnande näsa. Själva kliandet kom krypande redan i lördags kväll. Kanske finns det inget glasklart samband, men jag tror att den främsta orsaken till att förkylningen brutit ut är att jag har en sedan länge pågående sömnskuld. En lätt utmattning, helt enkelt, utan att därmed lägga alltför mycket dramatik i ordet.

Nu ser vi fram emot en långhelg på landet, och tills dess är jag garanterat frisk. Att jag på grund av ryggont och förkylning bara sprang en gång förra veckan, det är inget mycket att göra åt. Jag ser fram emot att kunna springa igen om några dagar. När man hållit på med en aktivitet i nästan tre veckor, så börjar den närapå bli en rutin.

Jo, just det - lilla M är också förkyld. Kraftigt förkyld, och febrig. Vi har sällan haft febriga barn, men i natt sov jag med en liten glödhet kamin i sängen. Nu verkar hon ganska pigg, men fullständigt utan aptit, precis som igår. Det lär bli en omgång av favoritfilmen Totoro i dag igen, som vanligt, vid vab. Säsongens sista vab, får vi väl ändå hoppas?

Fredag, tack och lov!

Jag sitter med en rejäl Godfather i glaset, och njuter i fulla drag av att det äntligen är fredag. Tack och lov för det!

Helgen är ganska lugn, åtminstone i jämförelse. Lördagen bjuder på gradering i ju-jutsu för store H, och senare lördagsmiddag med A och M och deras flickor, som vi inte träffat på alldeles för länge. På söndag är det familjegudstjänst i Söderledskyrkan, vilket inbegriper körsång för lilla H, och därefter familjefest.

En inplanerad matbloggar-picnic på Djurgården hade varit en trevlig eftermiddagsaktivitet, som dock förefaller aningen orealistisk, om jag inte drabbas av en attack av effektivitet och inspiration, och solen skiner. Men, det är tveksamt.

Nu blir det alldeles strax pizza med mozzarella och fänkålssalami, med ruccola, för oss vuxna - och rosé i glasen.

Jag slutar som jag började - fredag, tack och lov!

Blogger bråkar med mig

Jag kan inte logga in som jag brukar, och jag kan inte kommentera i min egen blogg. Jag har försökt att svara på era kommentarer de senaste dagarna; hittills utan att lyckas. Något mycket märkligt hindrar mig just nu från att blogga som jag vill. Hoppas att det löser sig å det snaraste.

Bara så ni vet vad som händer.

Tiden räcker inte till

Så är det bara. Det är alldeles för många saker jag vill göra, men inte hinner med. I synnerhet vad gäller barnen.

Måtte nu inte någon komma dragande med bloggandet som ett exempel på att jag ju inte kan ha ont om tid. Bloggar, det gör jag till 90% när barnen sover, eller är upptagna av annat. Det är inte det som äter tid. Tro mig.

Jag förstår inte riktigt när man ska ha tid att bara vara. Kom gärna med kloka råd, om ni har några sådana. Själv funderar jag mest på hur jag ska bete mig för att sommaren ska bli så barnfokuserad som möjligt. Funderar på fullaste allvar på att förbjuda mig själv att läsa när barnen är vakna. Det ska dessutom bli ett minimum av TV, och mer av sällskapsspel och högläsning.

Önska mig lycka till - det behöver jag sannerligen.

Vådan av att lyfta barn

Jag lyfte lilla M från badrumsgolvet igår. Vanligtvis tycker jag att jag har en ganska bra lyftteknik, men igår var jag snabb och lyfte henne (denna lilla, ganska bastanta dam) alldeles för ryckigt. Aj, sa vekryggen.

Trots detta gav jag mig ut att springa, och det gick, även fast det inte gick så bra som det hade kunnat gå, rent tidsmässigt. I dag ska jag köpa någon form av smärtstillande samt någon kräm på Apoteket, som jag kan behandla det hela med.

Så onödigt; så fånigt. Vad skulle det här vara bra för? Dags att sluta lyfta barn, helt enkelt. Innan något går sönder på riktigt.

Nygamla vanor

Jag har börjat löpträna igen. Det var alldeles för länge sedan sist. Jag kom igång bra under sommaren 2009, men frampå höstkanten fick jag ont i ett knä, och sedan kom alltsamman av sig. Tidig vår 2010 var jag ute och sprang en, en gång; något mer blev det inte av det hela.

Nu har jag varit ute och sprungit tre gånger i veckan under två veckors tid. Det känns fantastiskt bra. kroppen svarar alldeles strålande på denna typ av träning. Jag bär knäskydd på båda mina knän, och jag är mycket lyhörd för kroppens eventuella signaler. Än så länge känns allt bara bra.

De två viktigaste förändringarna sedan jag senast sprang regelbundet, de är att jag har P1 i lurarna, och att jag låter appen Runkeeper monitorera min löprunda. Runkeeper informerar mig (via en kvinnlig, engelsktalande röst) var femte minut om hur långt jag sprungit, och med vilket medelhastighet per kilometer jag springer. Det passar mig som hand i handske.

Jag hoppas verkligen att denna nya rutin ska befästas. Jag ska göra mitt yttersta för att se till att det blir så. Det råkar ju faktiskt vara så att jag gillar att springa.

Tilläggas ska att också A har börjat springa igen. Det är en vinst, att vi kan sporra varandra.

Konsten att överleva ett femårskalas

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att lille F's femårskalas kändes så stökigt och rörigt. Kanske att vi för första gången fullt ut exponerades för det faktum att många av de barn han umgås och leker med på förskolan är barn som vi själva inte känner, med föräldrar vi vare sig kan namnen på, än mindre känner igen till utseendet. Förskolan är jättestor, många barn är mer eller mindre nya, och jag känner det ofta som att jag inte har någon aning om vilka barnen är.

Kalasets medelpunkt, vår käre som, var på sitt mest busiga, stökiga och obstinata humör. Så kan det också vara. Gossen själv är i varje fall nöjd, som tur är. Och tårtan, en variant på otaliga tidigare varianter, den blev både fin och god.

Nedräkning i maj

Det känns inte riktigt klokt att det ska kännas så här, men jag längtar nästan till att maj månad ska ta slut. Då kommer jag dra en lättnadens suck. Tack och lov är det fredag i morgon. Veckan har varit underlig; full av planeringsdagar, teamaktiviteter och idag metoddag med logopedkollegor. Ingen vanlig arbetsvecka; snarare tvärtom. En sådan vecka som kan kännas stressande om man tänker på sin besöksstatistik.

Just denna vecka känner jag mig alldeles särskilt tacksam över att vi har städhjälp. Det var en närapå religiös upplevelse att komma hem till ett nystädat hus sent i eftermiddags.

Om jag skulle ge mig själv en bra present, så skulle det vara att gå och lägga mig före klockan tio i en hel veckas tid. Chansen att detta ska hända är obefintlig.

Att ha en sömnskuld är närmast en livsstil.

Mitt i Söderort, typ

Intervjuad och fotad för "Mitt i Söderort" (uppslaget sidorna 12-13, eller klicka på bilden ovan för att förstora den). men, kunde de inte ha varit lite tillmötesgående och bjussat på att skriva ut länken till bloggen i artikeln? Jag behöver all trafik jag kan få.

En riktigt trevlig fest

Jag är så nöjd med min lilla fest i lördags. Ja, kalla det var man vill - öppet hus, födelsedagskalas, mingel...god mat, trevliga vänner, hög stämning och inte minst fantastiskt självgående och harmoniska barn. Vi var inalles femton vuxna och tolv barn, men det kändes inte alls trång eller stimmigt; mycket tack vare att vädret medgav att barnen kunde springa ut och in och leka.

Buffémenyn var osedvanligt lyckad; kanske den bästa hittills? God mat gott vin, och goda sötsaker till kaffet. Fina presenter, dessutom. Jag är riktigt rörd.

I morgon är det min riktiga födelsedag, men det känns faktiskt som att den inföll redan i lördags. Tack, alla ni vänner som faktiskt tittar in här då och då, fört att ni kom, för att ni är så trevliga, och för att ni var så hungriga!

Snygga kläder, och kläder man är snygg i

Snygga kläder är per automatik inte detsamma som kläder man är snygg i.

Det är dagens sanning. Under tonåren levde jag som om min hjärna inte var kopplad till min kropp. Jag var djupt missnöjd med mitt utseende, och klädde mig i kläder jag skulle ha velat passa i, vilket jag inte gjorde, och givetvis resulterade detta i att jag blev än mer missnöjd. Att se en klädesplagg, föreställa sig hur snyggt det skulle vara på mig, inbilla mig att hela jag skulle förvandlas, bara jag fick det där klädesplagget...och sedan - platt fall ned i självförakt och äckel, när klädesplagget bara framhävde de i mitt tycke sämsta sidorna hos min kropp, och fick mig att känna mig ännu fulare. Där kan vi snacka om en negativ spiral.

Detta fick til följd att jag utvecklade en överlevnadsstrategi, som gick ut på att jag pendlade mellan att närmast klä mig i manskläder, och att klä mig i vad som då för tiden måste ha kallats "alternativ klädstil". Kavajer från second hand, långa kjolar, broderade västar, blusar som fick hänga utanpå, schalar och stora örhängen. Lite så där miljögruppsvänster, vilket ju var precis vad jag var. Och gudarna ska veta att jag anpassade min klädsel efter när jag skulle vistas i sådana sammanhang. Vilka kläder var okej att ha på sig, och vilka kunde uppfattas som för vanliga? Det var en ständigt pågående inre siskussion. Om det var snyggt? Nej, för fasen. Men det var vad jag klarade av, just då.

Esmes mamma skrev så klokt härom veckan:

"Däremot är jag inte så säker på att normbrytande kläder egentligen är så mycket mer än just normbrytande kläder. Personligen har jag i alla fall aldrig varit ängsligare och otryggare än i de perioder då jag klätt mig som ett utropstecken."

Det skriver jag under på. Fullständigt.

Klänningen ni ser här ovan, den köpte jag igår. På HM. Jag klär för övrigt mycket bra i den modellen av skjortklänning. Det passar mina breda axlar, mina smala höfter och ben och min nätta byst. Bara så ni vet, så tycker jag faktiskt den är snygg - också.

Jag, som aldrig tävlar...

...är plötsligt semifinalist i "Årets bak- och dessertmästare 2011". Hur gick detta till, undrar väl ni, om jag nu aldrig tävlar? Jo, jag fick ett infall härom veckan, en sen kväll, och laddade upp mitt grymma recept på mandelkaka med ugnsbakade rabarber och vaniljmascarpone, som jag bjöd på när vi hade besök av familjen L på Valborg.

Det tog fruktansvärt lång tid att ladda upp receptet, och till slut hade det dröjt så länge att jag blev tveksam til om det hela var vettigt, så jag stängde ned datorn för kvällen. Tydliogen hade receptet och bilden ändå laddats upp, för jag fick ett telefonsamtal från en PR-byrå i morse, som meddelade mig att jag är semifinalist vecka 18; den tionde av sammanlagt femton semifinalister, varifrån det i september ska koras sex stycken finalister, vilka ska tävla någon gång framme i oktober.

Varje semifinalist vinner en KitchenAid. Så, nu kommer jag kunna baka med stil, även på landet. Så kan det gå, när man plötsligt får ett ryck och beslutar sig för att tävla.

Vi ses om en liten vecka

Bilden är lånad.

De närmaste dagarna, fram till helgen, rymmer ingen tid för detta lilla tidsfördriv som kallas blogg. Jag återkommmer med rapport efter min logopedhelg i Kristianstad. Där hoppas jag få njuta av lite skånsk vårvärme.

Det kändes ganska avlägset just idag, då det föll snöblandat regn över Flemingsberg strax efter lunch, och snålblåsten ven genom märg och ben. Skitväder. Vad skulle det vara bra för?

Söndagskväll, igen

Det har varit en lite ryckig helg. Trevligt besök i går kväll; god mat, och goda vänner. Två födelsedagskalas. Lite bråk,mycket tjat. En otroligt duktig lilla M som inte kissat ned sig en enda gång på hela helgen. Som själv säger till när hon vill gå på toaletten.

Veckan kommer gå snabbt, som alltid. Och på fredag, tidigt på eftermiddagen, åker jag ned till Kristianstad för en helg med logopedvännerna.
God mat; mycket prat.
Det blir bra.

I övrigt: mycket ambivalens, många tankar, lite besvikelse över att något som verkade så bra inte riktigt håller vad som lovades.

Ny vecka; nya tag.

För snyggt och för gott för att inte visas upp

Påskaftons middag i bilder

Förrätt

Varmrätt

Efterrätt