Jag hinner inte med

Nej, jag har inte glömt att rotera bilden. Det är så här jag känner mig just nu. Lite på sniskan, helt enkelt.

Det är märkligt, för det är den här perioden som alla längtat så mycket efter. Det grönskar, det är behaglig utomhustemperatur, och alla de tunga otympliga vinterkläderna känns mest som en ond dröm. Allt det vardagspraktiska går fortare att utföra.
Ändå.

Jag tycker inte att jag hinner någonting. Allt bara släpar efter. Jag har åtminstone, i en glimt av plötligt insikt, förstått i varje fall en del av vad det hela kan komma sig av.

Jag längtar efter att göra saker med barnen. Tillsammans med barnen. Inte bara uträtta ärenden, skjutsa hit och dit, eller hålla dem sysselsatta medan vi vuxna gör sådana där tråkiga saker som ingår i vuxenlivet.

Kanske kan vi hinna med lite av detta nu i helgen. Vi får väl se hur det går. Det är mycket upp till mig själv, det är jag fullt medveten om.

London, igen

Nu är det bokat. London i början av september, eller närmare bestämt 9-12 september. Vi firar tioårig bröllopsdag i år, och vi vill åka någonstans med anledning av detta. En vecka i New York hade inte suttit fel, i ett annat liv.
Nu är det ju verkligen inte något nedköp att resa till London - tvärtom. Jag längtar redan.

Vi kommer att bo på samma ställe som vi bott på de senaste gångerna vi varit i London, och jag vet att det kommer bli en bra resa. Och en skön uppstart på hösten. Samt, det faktum att jag räknar med att temperaturen kommer att vara som svensk sensommar.

Med tanke på hur fort tiden går, så är vi snart där.

Glad Påsk!

Bilden är lånad.

Vi åker till landet nu i kväll. Lite senare än de flesta andra, hoppas vi, så att vi slipper de värsta köerna.

Jag ser fram emot en helg fylld av god mat och vackert väder tillsammans med familjen och mina föräldrar. Hoppas att också ni får en skön och solig påskhelg!

Dag 27: Platsen som icke är

Dag 27: Min favoritplats

Jag har ingen favoritplats. Är det vanligt att ha det, undrar jag genast? Jag längtar ingenstans. Så är det. Jag kan inte för mitt liv beskriva en plats, eller minnas en miljö, dit jag längtar.
Tyvärr; så är det bara.

Gårdagen - från den ena ytterligheten, till den andra

I går vabbade jag. Förhoppningsvis för sista gången i vår. Inte för att vi varit särskilt drabbade, utan bara, helt enkelt, för att det är skönt att slippa. Det var lilla M som var anledningen till vab; hon hade varit magsjuk tidigt i lördags morse.

Tidig eftermiddag var det dags att hämta store och lilla H. detta för att store H skulle på ett läkarbesök. Jag hade givetvis uppskattat att få ägna mig enbart åt honom under detta besök, men min roll var i stället att punktmarkera en uttråkad treåring och en rastlös sexochetthalvtåring i ett väntrum som var pinsamt dåligt utrustat, med tanke på att vi befann oss på en barnläkarmottagning.

Vår store, duktige H klarade ensam av två spirometriundersökningar och ett pricktest. Därefter genomförde vi ett läkarsamtal under ackompanjemang av ovan nämna små damer.

Vi hämtade lille F, och därefter tyckte jag att vi skulle köpa glass; solen sken, det är egentligen påsklov, och store H hade varit alldeles otroligt duktig och självständig hos doktorn. Var och en av dessa anledningar var i sig nog för ett glassinköp.

Tyvärr blev det kaos när vi skulle köpa glass. Det var ångest över att välja glass, svårigheter att inte peta på allt, en allmän rastlöshet, en plötslig, lång kö till kassan...och så den där lilla detaljen, att jag inte hittar mitt bankkort, när det är dags att betala. Srtessfaktorn var redan skyhög.
Inte en av mina stoltaste stunder, när lilla M försöker snatta en påse Ahlgrens bilar, och de andra barnen står och sliter i tidningar, trots mina tillsägelser. Jag fick ta till den mer militäriska stämman, och vallade ilsket ut min avkomma ur butiken; skamsen, och med känslan att inte ha kontroll över barnaskaran.

Körde hem, spärrade kortet efter att ha letat överallt; åt utan större nöje min egen, vid det laget halvsmälta, glass. Lugnade ned mig.

Att börja kvällen på Urban Deli med anledning av att Vagabond ger ut en specialtidning om mat, var en ganska skönt miljöombyte, och en trevlig avrundning på dagen. Att då och då bli inbjuden till den typen av event, är en av bieffekterna av att matblogga.

Från den ena ytterligheten, till den andra.

Spridda tankar om Åsa Mobergs ungdomsromaner

När jag i dagens DN än en gång läste om Åsa Mobergs senast utkomna roman, den självbiografiska "Kärleken i Julia Anderssons liv", som hon skrev på 70-talet och gömde i byrålådan - ja, då påmindes jag än en gång om hennes ungdomsromaner. "Andra resan till Folkestone", "Familjen som exploderade" och "Snart är det 1968". I synnerhet de två sistnämnda minns jag som läsupplevelser som jag gick och tänkte på länge efteråt.

Så vitt jag kan minnas, handlar de faktiskt i mångt och mycket om detsamma som "Kärleken i Julia Anderssons liv", om man ska utgå från recensionerna (exempelvis de jag läst hos Bokhora och på DN).
Jag undrar varför ingen tar upp det i de intervjuer som gjorts, eller i recensionerna. Är det ingen som minns dem, eller räknas de inte, eftersom de är ungdomsromaner?

Så googlar jag, och hittar till min stora glädje Kulturbloggen på Sydsvenskan, och där finner jag till min förtjusning att man nämner dessa ungdomsböcker. Konstigt vore det väl annars? Däremot inte alls konstigt att jag hittade det jag sökte just på Sydsvenskan. Det är ju nämligen en väldigt bra tidning. Tur att den finns på nätet.

Jag har ingen lust att vara tacksam

Jag är så fruktansvärt trött på att förväntas vara tacksam. Nu ska jag väl erkänna att min personlighet inte direkt kännetecknats av att jag gått omkring och andats tacksamhet, eller predikar tacksamhetens lov. Många skulle säkert redan innan detta blogginlägg beskriva mig som otacksam. Jag har till och med uttryckligen fått det sagt till mig.
Jag skiter rent ut sagt fullständigt i det.

Nu råkar det vara så att jag inte har lust att jämföra mig med de som har mindre eller som har det sämre än jag (med stor reservation för allt som kan tänkas tolkas in i dessa begrepp).

Jag står för mina onda tankar och mina primitiva, barnsliga känslor. Ja, jag är avundsjuk. Rent otroligt avundsjuk. Och jag är missunnsam. I ordets mest sanna bemärkelse. Jag går omkring vissa dagar och bara osar missunnsamhet. Den fräter inuti mig.

Jag ser på alla de hus som får ut- och tillbyggnader, jag hör om personer som säljer; och köper nytt och större. Jag grämer mig över mitt val av utbildning och den pinsamt dåliga löneutveckling jag haft sedan jag tog examen. Jag känner mig lurad, blåst på konfekten; lite lätt korkad, till och med.

Vissa dagar känner jag mig närapå spyfärdig. Vårt misslyckade försök att ge oss in på bostadsmarknaden igen, för några veckor sedan, eldade bara ytterligare på dessa känslor.

Men, nu har jag bestämt mig. Aldrig mer, säger jag. Jag tänker aldrig mer utsätta mig för budgivningens förnedring, eller för att tvingas förklara för barnen att vi ska titta på ett hus vi är intresserade av, ta med dem dit, se deras intresse och förväntningar, och sedan tvingas förklara "nej, det blev tyvärr ingenting, för det var en annan mamma och pappa som hade mer pengar än vi som köpte huset". Aldrig mer.

Jag orkar helt enkelt inte med anspänningen, besvikelsen, och de negativa känslorna allt detta för med sig.

På ytan kan jag låtsas glädja mig åt att tvåbarnsfamiljerna bygger ut sina stora villor med ytterligare ett rum, eller att bostadsrättsinnehavarna i innerstan säljer sina lägenheter med miljonvinster och flyttar till vår stadsdel. Men, i hjärtat vill jag bara ställa mig och skrika rakt ut.
Som tur är har jag såpass mycket självbehärskning, att jag nöjer mig med att använda min egen blogg som spypåse.

En tyst vecka

Det har varit en tyst vecka här, men en aktiv vecka på nya Smaskens. Jag har hur mycket inspiration som helst just nu, när det kommer till matlagning.

Det mentala locket har lyfts av mitt huvud. Vad det än kan bero på, så känns det som att det verkligen har vänt nu; det är någon sorts vår, trots att det fortfarande är alldeles för mycket grus, och alldeles för lite grönt. Temperaturen är trots allt behaglig, och jag bär sedan tre veckor tillbaka min älskade trench. Jag har funderat en hel del över det faktiskt förfärliga faktum att jag under vinterhalvåret fungerar på halvfart. Vad kan jag göra åt det? Jag har en arbetskamrat som satt en dagsljuslampa i sin kökslampa, och sitter under den på morgnarna under den mörkaste vintern.
Jag vet inte om det är något som skulle fungera för mig, men vetskapen om att vintrarna är den tid på året då jag inte förmår använda mina resurser fullt ut känns inte rolig; inte rolig alls.

Roligt, vacker och rörande är det däremot när barnen kommer med buketter. I söndags fick jag en hel drös med vackra blommor. Vi placerade ut dem i mindre glas och koppar, och ställde dem sedan tillsammans på en tallrik.
Vårfint.

...och så undrar folk varför man twittrar!

I lördags var jag hemma hos en rasande trevlig (och mycket framgångsrik) matbloggare, i sällskap av ett flertal andra bloggare, och några icke-bloggare. Skälet till detta? Jo, vi är allesamman någorlunda aktiva på twitter. Vi började prata på twitter om att träffas; ta med kakor, och fika tillsammans. Det hela utvecklades till en träff. Vi fick reda på värdinnans adress och telefonnummer via ett Facebook-meddelande.

Jag har så många vänner jag träffat via olika nätforum under årens lopp; de äldsta träffade jag hösten 2002, då jag var gravid med store H. Jag har många vänner och goda bekanta bland matbloggare; både sådana jag träffat, och sådana jag aldrig träffat. På twitter kommunicerar jag glatt med såväl främlingar som följer mig, som med vänner och bekanta.

Antingen förstår man det, eller så förstår man det inte. Eller, för att låta aningen mindre kategorisk: antingen har man användning för det, eller så har man inte användning för det. Eller så har man helt enkelt inte förstått vilken användning man skulle kunna ha.

Oavsett, så hade jag två trevliga timmar i Nacka i lördags, med sex sympatiska kvinnor, varav jag bara träffat två tidigare; båda som hastigast, och vid två olika tillfällen.

Det räcker långt med att ha en gemensamt intresse.
Det är rent otroligt, vad mycket trevligt jag hamnat i tack vare maten.
Matbloggandet.
Facebook och twitter.

Jag älskar sociala medier; så är det bara.

Igår kom jag plötsligt att tänka på Malgorzata Musierowicz

I går kom jag plötsligt att tänka på den polska författarinnan Malgorzata Musierowicz. Jag läste hennes ungdomsböcker "Ljugisen" och "Sjätte sinnet" när jag gick på
högstadiet. Senare hittade jag "Sjätte sinnet" vid en biblioteksutförsäljning, och köpte den givetvis. Men "Ljugisen", den suktar jag efter, och den finns inte ens på Bokbörsen.

Är det någon av er som läst dessa böcker?

Ja, det var dagen då jag blev en "superbloggare"

Just nu finns denna lilla artikel att läsa på Allt om Mats websida. Känner ni igen mig, vänner? Jo, jag känner själv igen mig. Hanna har gjort en bra tolkning av vem jag är och vad jag tycker.

Jag sörplar tacksamt i mig all uppmärksamhet jag får just nu; njuter, så länge det varar. Det var så välbehövligt, det här. Otroligt vältajmat. En riktig vitamininjektion.

Jag glädjs också så oerhört åt alla positiva reaktioner jag fått. Alla kommentarer har varit glada. Vänner och bekanta verkar unna mig detta. Jag hade nog väntat mig någon anonym, magsur kommentar på gamla SMASKENS, som jag ju nu får kalla den, mitt skötebarn, som jag lagt ned så mycket tid och möda på, och som skänkt mig så mycket glädje.

Kanske bottnar de positiva reaktionerna i att jag dels varit tydlig med att inget förändras vad gäller min stil, min mat och mitt sätt att skriva, och dels i det faktum att Allt om Mat trots allt är en minst sagt respekterad och väletablerad tidning. Sveriges största, och äldsta, mattidning. Och de vill ha mig, mig, som bloggare.

Det är fantastiskt. Hurra!

Äntligen kan jag berätta om nya SMASKENS

Från och med idag bloggar jag inte längre på SMASKENS, utan i stället på alltommat.se. Jag är jätteglad för detta, och det känns som em möjlighet för mig att utveckla matbloggandet. Jag har velat förändra SMASKENS en längre tid, men inte riktigt vetat hur jag ska bära mig åt. Förändra, men ändå vara densamma.

Det bästa är nämligen att jag inte behöver ändra på mig, eller på mitt sätt att skriva. Allt om Mat vill ha mig som jag är, som tur är; annars hade jag ställt inför ett svårt val. Nu kändes det i stället som ett ganska lätt val.

Jag hoppas att ni följer med er. Och, om det mot förmodan finns läsare här som inte brukar läsa på SMASKENS, så är det väl hög tid att ni ändrar er, och börjar följa mig på Allt om Mat, inte sant?

Jag gillar när mina vänner börjar blogga

Nu har vännen J börjat blogga; ja, just hon, den snygga kvinnan bredvid mig på bilden härom dagen, den från releasefesten.

Det här blir bra, J, det känner jag.

Dag 26: Med strupen spänd av ångest

Dag 26: Mina rädslor

Jag är rädd för en hel del saker, men mest av allt för att mina barn på något sätt ska råka illa ut. Då tänker jag inte främst på fysiska olyckshändelser, så som bilolyckor och liknande, utan på mobbing och trakasserier. Att barnen ska vara olyckliga; ensamma, ledsna. Att de inte ska få bra liv.

För egen del? Att jag ska begå misstag som inte går att reparera. Att jag ska vara en dålig förälder och en dålig fru. Och, en dålig dotter.

Att misslyckas med det jag så gärna vill. Kanske att bli ensam kvar? Övergiven? Gammal, och isolerad?

Rädslorna styr mig inte; de är inte något jag till vardags går omkring och lider av eller oroar mig över. Men, de finns där. Och närhelst jag mår lite dåligt, och känner mig nere, då kryper de så klart fram. Det är väl så, för de flesta av oss?

Under samtliga mina fyra graviditeter, har jag råkat ut för samma sak. Jag har vaknat mitt i natten, och känt en fruktansvärd dödsångest. En förlamande, vidrig dödsångest. Det är inte konstigt. Att vara gravid är ju faktiskt att vara närmare både livet och döden. För inte så längesedan var det förenat med akut livsfara att föda barn.

Jag kan inte ens erinra mig en skugga av den dödsångest jag kände vid dessa tillfällen, men det var fasansfulla upplevelser. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver känna något liknande.

Jag försöker pimpa fram lite vår

I bakgrunden skymta soptunnan, takboxen och en pulka. Höstlöven bidrar inte heller de till en känsla av vår, men - hallå, jag ryckte upp en rutten krysantem, och grävde ned två tête-à-tête i dess ställe. Jag blev så överraskad och inspirerad av att murgrönan jag planterade i somras överlevt vintern i krukan - därav denna plötsliga attack av gröna fingrar. Nog sjutton blev det aningen lite trevligare på framsidan, i varje fall?

I ett utbrott av frenesi grävde jag undan snö och frilade rabatten nästan helt, så att de stackars lökväxterna fick lite hjälp på traven.

Sedan fick det räcka. Klockan var trots allt sju på söndagskvällen.

Ann Heberlein, igen, och lite DN på nätet-bashing

Jag har skrivit om Ann Heberlein förut; bland annat här och här. Det är några år sedan jag upptäckte henne, genom SvD.

I dagens DN skriver hon under vinjetten Kultursöndag Opinion. Och nu till DN på nätet-bashingen: DN på nätet är usla på att lägga ut artiklar. Hur svårt kan det vara? Jag återkommer med länk när, eller om, den dyker upp.

Jag måste i varje fall göra mig omaket att citera Ann Heberlein, även fast det bjuder mig emot att sitta och skriva av en tidningsartikel. Titeln är "Utan hemligheter är man ingen", och behandlar bland annat den självutlämnande romanen. Ingressen lyder:

"Den självutlämnande romanen, finns den? Berättar inte den som lämnar ut allt i själva verket ytterst lite om sig själv? Ann Heberlein läsar Knausgård, Nietzsche och Kierkegaard och menar att det finns hemligheter att bevara - att vårt inre, vårt allra dyraste, är vårt jag."

Vid det här laget har kanske många av mina läsare slutat läsa. Men, till de som finns kvar, serverar jag slutklämmen på artikeln:

"Det fulaste jag känt och tänkt och det vackraste, det bor i samma rum, mitt hemliga rum dit bara jag har tillträde. Alla de där hemliga tankarna och känslorna jag knappt vet, de är jag, mitt själv, och om dem vet ingen annan något.
Vad kan vi veta om varandra? Vad vet jag om min mans innersta tankar? Vad vet jag om barnens drömmar och förhoppningar? Vad vet jag om deras hemligheter? Tillräckligt mycket för att de inte ska känna sig ensamma och tillräckligt lite för att de ska känna att de har makt över sitt eget jag, hoppas jag. Jag vet att det är viktigt att bevara delar av sig själv dolda från omvärldens blickar. Inte för att jag skäms, utan för att jag behöver något som är bara mitt för att kunna vara jag."

"Jag behöver något som är bara mitt för att kunna vara jag." Jag önskar så att det vore jag som hade skrivit den där meningen.

Det är precis så det är. Det är så jag känner.

I går eftermiddag

Ni som läser SMASKENS, vilket jag kan tänka mig att många gör, ni vet kanske redan vad jag gjorde i går eftermiddag. För er andra kan jag berätta, att jag under ett par trevliga timmar befann mig på Matlabbet, vid Hornstull, här i Stockholm. Syftet med min närvaro var att delta i ett event jag bjudits in till av en PR-byrå, med anledning av att Ögon-cacao är huvudaktör bakom Årets bak- och dessertmästare 2011.

Jag kände mig ärligt talat som något av en Joker i leken, trots att jag tycker om att baka och göra desserter, och vid det här laget är en ganska väletablerad bloggare. Bakning och desserter är ju inget jag brinner för mer än något annat allt det jag sysslar med i köket, och de andra duktiga bloggarna verkade vara mer fokuserade på detta. De hade allesamman skickat in bidrag till ovan nämnda tävling.
Själv brukar jag alltid säga att jag inte är en tävlingsmänniska, vilket kanske är en sanning med modifikation, men det har aldrig legat för mig att skicka in bidrag. Jag har varken lust, tid eller ork - helt enkelt.

Vad jag egentligen ville komma till, det är hur fantastiskt trevligt det är att få bli medbjuden på sådana här tillställningar. Det händer titt som tätt att jag blir bjuden på olika matrelaterade PR-event, men inte av den här kalibern.

Matlabbet är ett otroligt trevligt ställe. Säkerligen en inspirerande arbetsplats, för Mia Öhrn och de tre övriga som delar på stället. För den som i likhet med mig kommer utifrån (jag har visserligen varit där tidigare, i privat, matblogg-relaterad aktivitet) är det något av en dröm. Ett stort kök, fullt med redskap, bänkytor och ett rekvisita- och kokboksförråd i et ännu större rum, som rimligen måste ha varit lager- eller tillverkningslokal. Matlabbet kan inte ha varit annat än en gammal butikslokal, det är åtminstone den känsla jag får, trots att ingången är från porten och inte från gatan.

Ett långrandigt blobbinlägg, men nödvändigt. Det var en otroligt trevlig och inspirerande eftermiddag, som resulterade i godsaker, vilket var särskilt passande då vår store H hade namnsdag. Han blev, som ni förstår, ordentligt firad. Både med min sockerkaka med cocosgrädde, apelsin, pistagenötter och vit choklad, samt med en dessert i form av en chokladsemifreddo med hackad choklad, kanderade valnötter och marshmallows.
Recept kommer.