Jag bara dör...here we go again

Klänningar.
Jag älskar klänningar.
Vid det här laget tror jag att också ni vet att jag älskar klänningar. I den bästa av världar hade jag aldrig burit annat än klänningar.

InWear radar med plågsam regelbundenhet upp sina new arrivals, och jag - jag smälter. Den första vet jag i ärlighetens namn inte om jag hade klätt så förfärligt bra i, men den är ju bara så fantastisk att jag måste visa upp den:

Den här, däremot, den bara vet jag att jag hade klätt alldeles strålande bra i. Den finns även i svart, om man nu skulle känna för att falla i den fällan.

Och så, slutligen, denna lilla skapelse. Såpass transparent att den väl svårligen kan bäras utan exklusiva underkläder, och kanske även med ett litet tunt linne under? Helt underbar, i vilket fall.

Åh, jag behöver fler coctail parties i mitt liv; det känner jag så starkt.

Finest

Gårdagskvällens releasefest för första numret av Daisy Beauty dokumenterades och står att återfinna på Finest.

Tänk, vilka sammanhang man kan hamna i. Men, visst är vi riktigt tjusiga, vännen J och jag? Inte så illa för två snart 37-åriga kvinnor, med sammanlagt sju barn.

Ett eget rum

Jag parafraserar Virginia Wolf, med ett litet överseende leende åt mina egna vilt flygande fantasier. Det kan tyckas lite övermaga, men det går inte att säga ett eget rum utan att genast associera till A Room of One's Own. I varje fall kan inte jag göra det.
Nu, när jag lugnat ned mig såpass att jag inte är i färd att börja gråta så snart jag tänker på budgivningen, kan jag samla tankarna och formulera en av de små drömmar som plötsligt gick i kras när det blev tydligt att det inte skulle bli vi som gick segrande ur tvekampen.

Jag var inte fullt medveten om vilka processer som hade satts igång inuti mig. För min inre syn såg jag ett rum, eller snarare ett eget utrymme. Ett litet skrivbord, framför ett fönster. En dator; pennor och papper, en anteckningsbok. Hyllor på väggen med kokböcker och tidskrifter. Kanske till och med några små tavlor. Plats att sitta ned och planera, skriva, fundera, och låta sig inspireras.

Vart är det jag vill komma? Jag har aldrig tidigare tydligt uttalat en längtan efter, eller avsaknad av, en plats att arbeta. Tja, arbeta och arbeta; jag skriver väl blogga då, för ordningens skull. Bärbara datorer, det har jag och A haft sedan millennieskiftet. Med laptopen i knät, på matbordet eller på köksbänken, är jag alltid redo att både läsa och skriva. Detta till trots kan jag ibland känna en längtan efter att bre ut mig en aning. Lite mer än jag redan gör i vårt kombinerade matrum och vardagsrum; rummet som i allra högsta grad är ett living room; det är där vi lever och verkar.

Nu är det så otroligt lätt att avförda allt det jag skriver som barnsliga fantasier. En vuxen människa ska inte bli så besviken. Man ska inte börja möblera eller fantisera om något innan man vet hur det ska bli. Visst är det så, men jag måste få lov att drömma. Och jag måste få lova att vara besviken. För, det går faktiskt över. Inte helt, det ska jag inte låtsas som att det gör, men åtminstone delvis.

En egen yta att vara på; att kunna bre ut sina saker och få lov att ta den plats som behövs. Vilken trevlig tanke!

Jodå. Jag överlever.

Men det ha inte varit så värst muntert, de senaste dagarna. Jag har tänkt många onda tankar. Många elakheter har jag undsluppit mig. Jag ska bespara er dessa.

Det stora skämtet som går under namnet Vår behagar lysa med sin frånvaro. Jag låter mig inte luras av att solskenet in i minsta detalj belyser Flemingsbergs brist på fägring. Nog vet jag att det är svinkallt ute.

I kväll ska jag på festligheter, tack vare snälla vännen J. Tidningsreleaseparty, eller något i den stilen. Evenemanget till ära har jag lämnat in mina fem år gamla mockastövlar till omklackning. Bara en sådan sak. När jag kommit hem, sent i eftermiddag, ska jag ta på mig en klänning som är snygg, men garanterat alldeles för tunn. Bättra på spacklet, försöka fixa till det risiga burret, och sedan sätta mig på den vidrigt oglamorösa ersättningsbussen till Gullmarsplan.

Vi hörs.

Tillfälligt avbrott

Vi var i en budgivning, men det var inte vi som vann. På grund av bland annat detta, har luften gått ur mig. Jag tar en bloggpaus; ett tillfälligt avbrott, eller vad det nu kan tänkas kallas.

Känner jag mig själv så lär det inte bli långvarigt, men jag har inte fokus på att blogga just nu. Det jag kanske egentligen skulle vilja skriva, det lämpar sig inte att delge världen i en öppen blogg. I varje fall inte om man har den inställning till bloggande som jag har.

På återseende.

Den där gröna nyansen

Bilden är lånad från Villages vårkatalog.

Lite lindblomsgröna toner. Lite påskkänsla. Jag är ingen hemmafixare, eller ens särskilt duktig på att duka och dona. Det är A bättre på. Och, inte minst, min mamma.

Det är något med de ljusgröna. de vårgröna nyanserna, som är så oerhört tilltalande. Jag bara smälter. Längtar efter de skira pastellerna, efter blommor och blad; gräs, sopade gator och trottoarer, fria från grus och smuts.

Just nu pågår tre saker samtidigt. Tre ovanligt intensiva saker. Den ena saken kommer att ske under våren; det är bara fråga om exakt när. Den andra saken kommer jag kanske få besked om innan påsk. Den tredje, ja, den pågår egentligen i detta nu, och ett par dagar framöver. Kanske fram till helgen; sedan vet vi.

Jag får stresshuvudvärk på kuppen. Ge mig lite grönt, att titta på. Eller lite gult. Eller, helt enkelt bara några vackra blommor.

Dag 25: Vad då?

Dag 25: En första

Jag framhärdar med att beta mig igenom 30-dagarsutmaningen, fastän det väl i mitt fall snarare handlar om 90 dagar.

"En första" vad då? Ett mycket märkligt tema. Fast, det passar faktiskt riktigt bra, just nu.

Jag känner en första föraning av att vintereländet är på väg att övergå i någon sorts - för-vår? Detta trots att jag under dagens promenad till den lokala ICA-butiken höll på att bli vansinnig av all hundskit, vattenpölar som knappt gick att forcera, och inte minst cyklister som envisas med att komma susande utan att förvarna. Trots detta, så går det åt rätt håll. Om än vansinnigt långsamt. Allt känns lite lättare än bara för några veckor sedan.

Våren, så som vi föreställer oss den, den lär dröja. Det handlar om att stå ut. Men, om vi stått ut hela vintern, då kanske vi kan stå ut några veckor till?

Som om det fanns något att välja på. Försiktigt positiv, så känner jag mig, just nu. En första positiv tanke.

Och varför, varför finns inte den här smaken i Sverige?

Snubblade över den här när jag dumsurfade för någon vecka sedan. Hallå, Häagen-Dazs, med ert förment skandinaviska namn borde ni väl åtminstone bemöda er att erbjuda oss äkta skandinaver era limited editions?

Å andra sidan gav den mig ett grymt uppslag till en egen glassmak.

Jag måste bara köpa ett nytt frysblock till glassmaskinen först. Kanske redan imorgon? Det vore väl väl använda pengar, inte sant?

Annars kan jag meddela att min favoritsmak på glass just nu hetr så mycket som Häagen-Dazs Chocolate,Pralines and Caramel. Mörk chokladglass med seg kolasås och kanderade pecannötter. To die for. Om nu någon missat den. Åtgärda det, i så fall, är min starka rekommendation.

Det kom ett paket med Posten

Redan i slutet av förra veckan fick jag talongen, men hade inte vägarna förbi hålet i väggen där vi hämtar ut paket förrän idag.

Paketet visade sig innehålla en burk av min favoritmarmelad, som bloggvännen J skickat till mig.

Så oerhört omtänksamt, J!
Tusen tack för den fina gesten.

Jag blev verkligen jätteglad, och det var en väldigt passande dag att hämta paketet. Det kändes med ens som att världen var en trevligare plats, och solen sken lite starkare på mig.

Jag ger er ett finger. Handen får ni senare.

Det händer en massa saker just nu, men jag kan inte skriva om någondera. Hemskt frustrerande.

I slutet av nästa vecka hoppas jag kunna klämma ur mig vad det hela handlar om. Tills dess måste ni ha överseende med att jag häver ur mig sådana här små halvkvävda visor. Någonstans måste jag ju lätta på trycket.

Låt mig bara säga som så här. Tillvaron känns ofta ganska så mycket antingen - eller. Antingen händer det i princip ingenting, eller så händer det massor med saker på samma gång. Man kan undra ibland hur det hänger ihop, alltsamman.

Platt fall

Mina vinterstövlar gick sönder i fredags. Jag är nu hänvisad till stövletter, då jag vägrar köpa nya vinterstövlar i mars månad.

Stockholm är ett inferno av skitiga snöhögar, grus, is och hundbajs. På väg från tunnelbanan i eftermiddag halkade jag på isen, föll handlöst på knäna ned i gruset, och skrapade ett djupt köttsår i vänster knä, ett ytligt sår i höger knä samt, vilket gjorde mest ont, skrapade sönder mina fina, svarta G-star-jeans. Det var bara att slänga dem i soptunnan, när jag kom hem. Jag hade haft dem sedan november, och de var inte billiga, så det svider både i knäna, i garderoben och i plånboken just i kväll.

Jag avskyr den här årstiden. Allt är fult, och solen gör bara att det fula syns tydligare. Dessutom hade det inte legat kvar tjocka islager på gator och trottoarer om snöröjningen fungerat som den ska här i staden. Då hade snön skrapats och skottats bort då den föll, så att solen och de stigande temperaturerna kunnat ha sin gång och frilagt de asfalterade ytorna.

En tråkig avslutning, på en i övrigt bra dag.

Allt om slitageskadorna

Åh, jag borde egentligen ha skrivit om detta för en månad sedan, när det var aktuellt. Ända sedan jag besökte en hudläkare den femtonde februari har jag och A skämtat om mina slitageskador. Om sanningen ska fram så fick jag ett både oprofessionellt och närapå kränkande behandling av hudläkaren i fråga. En känsligare person än jag hade inte skrattat och skämtat, utan i stället tagit mycket illa vid sig.

Jag hade alltså fått en remiss till hudläkare från Vårdcentralen. Jag kom upp till Läkarmottagningen på Fjällgatan, högst upp på Söders höjder, en tidig tisdagsmorgon i februari. Solen sken, snön gnistrande, och utsikten var som vanligt bedövande bedövande vacker över Djurgården, Gamla stan och, ja, i stort sett hela centrala Stockholm.

Man skulle ju kunna tänka sig att den läkare som sitter i ett ljust och vacker mottagningsrum med denna utsikt, och en fet Mac-skärm framför sig, borde ha vissa förutsättningar att vara på gott humör, och någorlunda tillfreds med sitt yrkesval och sin arbetsplats? Det verkade inte så.

Jag fick klä av mig varenda plagg, förutom trosorna. Där stor jag, iklädd min vinterbleka skinn, med kroppen till full beskådan. Läkaren kontrollerade med hjälp av någon sorts stort, belyst förstoringsglas till instrument hela min kropp; ja, till och med mellan tårna. Men, innan dess hade jag gjort mitt första misstag. Jag dristade mig till att, i en endast lätt skämtsam ton, svara på läkarens fråga om vad som föranledde mitt besök. Jag berättade att A sedan över ett år velat att jag skulle gå och få några leverfläckar kontrollerade. Han tycker att de har förändrats.
"Det är tur att man är gift", sade jag.

Big mistake.

Detta lilla oskyldiga uttalande fick läkaren att gå igång så till den milda grad att hon, på en gång gravallvarlig och inte så lite patroniserande, upplyste mig om hur oerhört viktigt det är att jag lär mig att undersöka mig själv, eftersom, hör och häpna, det kanske inte alltid kommer att finnas någon som kan hjälpa mig med det.

Då förstod jag ju hur det var ställt. Jag hade att göra med en totalt humorbefriad person, som verkade ha grundinställningen att säga emot eller tillrättavisa mig oavsett vad jag hade att komma med. Precis så låg det till.

Hon frågade om jag solade mycket, och på den frågan svarade jag nej. Vi åker inte på solsemestrar, och jag solar inte solarium. Däremot njuter jag gärna av att vara i solen sommartid. Hennes monolog fortsatte då med att läxa upp mig, angående att

* det inte heter leverfläckar

* jag borde använda solskyddsfaktor 40 med min ljusa hud

* att hela min kropp var täckt av en massa pigmentfläckar på grund av att jag slarvat med solskydd

* att jag borde hålla mig till brun utan sol-produkter, om jag känner till att sådana finns

* att jag borde akta mig, för jag vill väl inte komma att se ut som en Kanarie-tant?

* samt, slutligen, upplyste hon mig om slitageskadorna jag har i dekolletaget och i ansiktet.

Alla dessa slitageskador. Tänk, här har jag gått runt i åratal, och inte vetat om att jag har dessa slitageskador.

Det fånigaste är att hon hade kunnat säga allt detta på ett helt annat sätt. Kunnat få fram ett vettigt budskap. Hon kunde helt enkelt sagt något i stil med detta:

"Du har ju ett typiskt ljust, nordiskt pigment; det ser jag både på ditt hår, dina ljusa ögon och din hy. Jag vill att du ska veta att det är viktigt att du skyddar dig, för man kan få ganska tråkiga pigmentförändringar annars, med åldern. Det är bra att använda starkare solskyddsfaktor än du förmodligen vanligtvis gör, och att undvika direkt solljust mitt på dagen. Tänk också på att lära dig att själv undersöka din hud, och att känna igen dina större pigmentfläckar, så att du kan vara vaksam på ifall de börjar förändras. Njut av solen, men med måtta."

Fast, då hade jag ju inte haft anledning att skriva detta blogginlägg.

Jag svarar på några frågor

Det är nog dags för mig att knyta ihop säcken, och bli klar med att svara på de frågor jag för exakt två månader sedan uppmuntrade er att ställa.
Eva undrade:

"Jag har en till fråga. Vilka tycker du att dina starka och svaga sidor är? Vilka egenskaper uppskattar du hos andra? "

Mina starka sidor är svåra att beskriva. Men, jag tycker nog att jag är ganska bra på att uttrycka mig både i skrift och i tal. Jag är bra på att laga mat. Fast, det visste ni nog tidigare.

Vad mer? Jag är bra på att uthärda smärta. Jag är anpassningsbar, ibland in absurdum. Borde nog protestera mer ibland. Jag kan sudda ut mig själv på bekostnad av andra, vilket kanske inte låter som en stark sida, men det kan vara ganska viktigt att hålla tillbaka sig själv och låta andra komma fram.
Jag är bra på att lyssna, och jag har ett ibland alltför gott minne för vad jag får berättat för mig. Ända sedan jag var barn har jag haft förmågan att kunna hålla en hemlighet.

Svaga sidor? Jag är beroende av struktur, men kan ha väldigt svårt att upprätthålla sådana. Jag har en tendens att se tillvaron i svart. Jag är impulsstyrd, och i alltför hög grad en njutningsmänniska. Prokrastinering är något jag i alltför stor omfattning ägnar mig åt. När det gäller somligt; inte allt.

Jag vet att det inte är så jag uppfattas av andra, men vem har sagt att bilden ska vara enkel att tolka?

Egenskaper jag uppskattar hos andra, det är trofasthet, tålamod, humor, förmåga att vara ansvarsfull och förmåga att inte kränka andra människor. Jag har svårt för människor som inte har förmåga att på allvar kunna lyssna på andra, och som inte kan anpassa sig eller känna av stämningar i rummet. Okunnighet, dåligt maskerad som fördomsfullhet. Ja, listan skulle kunna göras längre; jag kan be att få återkomma till detta.

Jessica undrade:

"Jag undrar om hur pass jämställda du tycker att du och din man är, dels i förhållandet och dels som föräldrar. Ge gärna exempel! "

En jättesvår fråga att besvara. På pappret är vi ojämställda. Jag har tagit ut mest föräldraledighet, och jag är den som jobbar deltid. Dessutom tjänar jag bara en bråkdel av vad A tjänar.

Men, när det kommer till att ta ansvar för familjen och hemmet, planera och genomföra projekt, att tänka kring barnen och deras behov, då skulle jag säga att vi är oerhört jämställda.

Vi hjälps åt att komma ihåg viktiga tider och datum; jympapåsar, matsäckar och allt annat som fyller almanackorna.
Under de perioder då jag varit föräldraledig har jag känt att jag haft huvudansvaret för familjen, men det är snart två år sedan jag började arbeta efter sista föräldraledigheten, så det upplägget börjar kännas avlägset.

De faktorer som bidrar till ojämställdhet i vår relation är sådant som vi inte kan påverka själva, så som exempelvis varför jag är så lågavlönad i relation till min utbildning, eller varför samhället fortfarande ser ut som det gör i bemärkelsen vilka krav och förväntningar som ställs på kvinnor respektive män.

Fredagskänslan

Trots jordbävningar och tsunamis, tokiga diktatorers hårda tag mot folkuppror, och annat elände som pågår i världen, så har jag under eftermiddagen känt en så stark fredagskänsla att jag gått omkring med ett konstant leende på läpparna. Solen har lyst på mig; fönstren är så skitiga att det är en ren skam, men jag har fortsatt att le, och känt ett underligt lugn inombords.

Ute töar det snabbt nu, och det blir slask och djupa pölar därefter. Mina älskade vinterstövlar har tjänat mig väl, men den högra gav upp nu i eftermiddags. En stor glipa fram på höger stövel; en sådan som inte går att laga. Nu får det ta och bli vår, det säger jag bara.

Mitt goda humör kommer sig mycket av att jag i går kväll tillbringade ett par välbehövliga timmar på Enskede Värdshus, med de goda vännerna A och M. Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen - dessa våra kvällar, som infaller ungefär en gång i månaden, är ovärderliga. Det är ett starkt ord att använda, men det är det ord som bäst beskriver vad dessa kvällar ger mig.

Låt helgen komma; jag är redo!

Dagens läsupplevelse (och bloggtips; allt-i-ett)

Ni måste klicka er vidare till Filippa och läsa detta blogginlägg.

Dagens läsupplevelse, enligt min mening. Jag kan se scenariot framför mig, fastän det är åratal sedan jag ens befann mig på ett gym (numera avsomnade kedjan E2, beläget i Liljeholmen).

Filippas blogginlägg skulle kunna publiceras som ett kåseri eller en krönika i vilken tidning som helst, enligt min ringa åsikt.

I skrivande stund sänder jag en tanke till våra svarta Lexington-handdukar hemma i badrummet, vilka aldrig varit i närheten av ett gym.

Så här i backspegeln

Jag fick en kommentar på ett ganska gammalt inlägg, från 2008, och blev närmast chockad när jag tittade på bilderna i inlägget. Var han så liten, vår store H? Var det så han såg ut? Ni som börjar läsa här på senare år vet förmodligen inte att vår äldste son föddes nio veckor för tidigt, i vecka 30+6. Han var 40 cm lång, och vägde 1,6 kilo, när han föddes. Så här såg han ut.

För att ni ska få lite perspektiv på hur liten han faktiskt var, så visar jag denna bild, från den första natten han tillbringade hemma hos oss. Då hade han ändå gått upp närmare ett kilo sedan han föddes.

Det känns overkligt. Vi tittar på bilderna, och vi minns någonstans, inte minst de fysiska minnena av ett litet, för tidigt fött barn. Ryckiga rörelser, en hud som känns lite klibbig, och nästintill total avsaknad av underhudsfett. Tunna, magra små armar och ben. Skinkor, som tomma små skinnpåsar. Och så det speciella, det att prematura barn inte skriker. De liksom gnäggar.

Vår store, lille gosse.

Den sista gången

"To-Titty", lilla M's favorit. Bilden är lånad.

Sara skriver så vacker (det gör hon i och för sig alltid), och hon lyckas med några få rader beskriva en känsla som jag kan identifiera mig med. Fastän hennes Sockergryn är första barnet, och vår lilla M är det sista.

Det vilar ett vemod i att gå igenom sitt sista barns utvecklingsfaser. Vissa saker tycker jag mig uppskatta som aldrig tidigare. Hon får en uppmärksamhet som hennes syskon inte fick i samma ålder, som kompensation för det faktum att hon ohjälpligen är minst, och inte sällan helt sonika får hänga med på både det ena och det andra; på syskonens villkor.

Det handlar om själva essensen av föräldraskapet, och av att leva med barn. Livet kommer aldrig mer sakna mening.

Därmed givetvis inte sagt att livet utan barn skulle vara menigslöst; absolut inte. Jag kan bara tala för mig själv. Dela en känsla.

Jag tänkte inte skriva något om det

Jag vet inte om jag orkar skriva något om Internationella Kvinnodagen. Perspektivet blir så skevt. Det vacklar mellan en sorts tacksamhet över att vara kvinna i ett i-land på tjugohundratalet, och en missnöjdhet över att debatten, samhället och könsrollerna fortfarande ser ut som de gör, i så många avseenden.

Men, jag vill gärna skriva något om förskolan, eller rättare sagt om förskolors öppettider. Om vi hämtar våra barn klockan fem eller senare, vilket nästan aldrig sker numera, då är barnen i stort sett alltid de enda som är kvar på förskolan.
Klockan fem på eftermiddagen.

Förstår ni hur abnormt detta egentligen är? Det är ju inte riktigt normalt. Det innebär att alla föräldrar (inte bara de som i likhet med mig arbetar deltid)skulle sluta sin arbetsdag vid tre-halvfyratiden. Inte sjutton fungerar samhället så?
I bloggen Skriet från kärnfamiljen som drivs av Rebecka Edgren Aldén (vars åsikter jag inte delar i allt, men i mycket) har detta ämne avhandlats ganska många gånger. I dagens Aftonbladet skriver hon också om detta ämne. Via Facebook blev jag av en vän tipsad om fackförbundet Kommunals hemsida, där följande fakta står att finna, vilka framkommit vid en undersökning:

* För 30 procent av Kommunals medlemmar med förskolebarn går det inte att arbeta heltid med de öppettider som barnens förskolor har.

* Förskolans öppettider motsvarar inte förälderns behov för var femte förälder bland Kommunals medlemmar.

* 67 procent av föräldrarna har inte blivit tillfrågade om vilka behov de har av öppettider på förskolan.

* Hälften av föräldrarna känner press att hämta tidigt från barnomsorg. Den främsta förklaringen, som varannan förälder som känner press anger, är att många andra barn blir hämtade tidigt.

* Personaltätheten i förskolan är betydligt lägre idag än i början av 1990-talet – nästan ett barn till per årsarbetare. Från i snitt 4,4 barn per årsarbetare 1990 till 5,3 idag.

Det handlar ju inte om att inte vilja vara tillsammans med sina barn, eller om att det alltid är önskvärt att alla arbetar heltid. Men - det är ett stort bekymmer, när förskolornas öppettider verkar anpassas efter de föräldrar som har flexibla arbetstider, och inte efter de faktiska behoven av barnomsorg.

Detta väcker uppenbarligen många känslor, och vissa reagerar med ilska och hån och tycker att det hela är ett icke-problem och att det enbart skule handla om valfrihet, karriärshets eller om att somliga inte skulle vilja umgås med sina barn. Dessa argument säger mer om de som avänder sig av dem, än de säger om hur verkligheten ser ut för till exempel en ensamstående butiksanställd, vars arbetstid slutar efter klockan sex på vardagar.
Inte sant?

Dagen som gick

Två långa möten.
Alldeles för mycket kaffe.
Grymma rester till lunch.
Ytterligare ett långt möte.
Simskola gånger två.
Middag bestående av en fantastisk kycklingsoppa på hemkokt buljong, med cannelinibönor, tomat och timjan. Smör, bröd och öl.
Nu: baka ut två limpor.
Snart: en balja te i soffan.
Samt, lite mer av Euthanasia Bondesons eskapader i 1850-talets London.

Sådan mor, sådan dotter

Ägnar mig åt lite dumsurfande, medan den kraftigt förkylda (men pigga) lilla M för sjuttiofjärde gången tittar på "Totoro".

H&M har lyckats, än en gång. Visst är den fin? En barn-trench, närapå. (Ja, ni har läst tillräckligt om min trench-fetisch vid det här laget, så jag länkar inte.) Lilla H hade en liknande jacka för ett par år sedan. Sedan dess har HM bara haft varianter där någon omotiverad rosett eller volang i mitt tycke förstört hela plagget.

Den här ser ut att vara helt fri från sådant. Dessutom har den bara två knappar, vilket nog är precis så många som vår stundtals minst sagt otåliga äldsta dotter kan ha ork att knäppa, respektive knäppa upp. Fast, i ärlighetens namn tror jag hon kommer strunta i knapparna. När ingen vuxen står bredvid och kontrollerar.

Oavsett, så tror jag att det är läge att leta fram den lilla jackan vår lilla H bar för några år sedan. Något säger mig att den nu kanske kan vara lagom stor för vår lilla M? Mor och döttrar i tre olika nyanser av beige. Tja, varför inte?

Lite sjuk

Jag mår inte riktigt bra.
Tidigt igår förmiddags kom jag tillbaka från Göteborg, och allt var frid och fröjd fram tills tidiga kvällen. Då fick jag plötsligt ont i magen; började frysa och må dåligt. Sov tungt med ändå inte bra. Släpade mig till jobbet för att vi skulle ha en verksamhet som startade just i förmiddags. Så fort den var klar, åkte jag hem.

Gick och lade mig och sov i flera timmar. Jag känner mig fortfarande inte bra, och det magonda molar på ett underligt sätt.

Som alltid blir jag lika överraskad och närapå förolämpad av sjukdom. Snart tänker jag gå till sängs, med en förhoppning om att känna mig mycket bättre imorgon.

Håll tummarna för det.