torsdagen den 24:e februari 2011

Dagens bloggtips: Carina Burman i Rom

Det började med att jag upptäckte att Carina Burman finns på twitter. Där hittade jag till hennes Rom-blogg. Någon vecka senare gästbloggade hon på Taffel. Samtidigt med detta drog jag mig till minnes att CB är en lysande författare. (Min salig bror Jean Hendrich, Den tionde sånggudinnan samt Cromwells huvud är romaner som jag inte bara läst, utan även läst om igen.)

I höstas, när jag en eftermiddag satt och huttrade på Högdalens bibliotek, mobilfotade jag omslaget till Kärleksroman, den roman av CB som jag läste ut igår kväll. Jag beslöt, inspirerad av att ha blivit påmind om en uppskattad författare, för att hugga tag i en gammal mental notering om att hon faktiskt skrivit tre kriminalromaner (om det nu är rätt benämning). Dessa har en kvinnlig huvudperson, den fiktiva författarinnan Euthanasia Bondeson, och utspelar sig på 1850-talet. Jag har nu alla tre i min ägo; Babylons gator, Vit som marmor samt Hästen i porten. Samtliga inbundna; begagnade, men i gott skick, och införskaffade från Bokbörsen. När jag var yngre, besökte jag ofta antikvariat, och införskaffade många böcker som inte längre fanns att få tag på annat än som begagnade. Därför kändes det särskilt trevligt att återigen handla böcker på detta vis.

Det var dagens bloggtips. Samt, inte minst, ett antal lästips.

onsdagen den 23:e februari 2011

Jag har tjuvstartat

Jag var tvungen att plocka fram min fina väska från Fossil, som A så generöst gav mig i julklapp. Min andra väskas handtag sprack upp. Annars hade jag egentligen tänkt vänta med denna nya, fina följeslagare tills jag kunde bära den tillsammans med trenchen. Den fantastiska trenchen. Väskan och trenchen skulle, mycket symboliskt, inleda den efterlängtade våren.
Nu blev det inte så.

Jag kan som tur är meddela att jag fullkomligt älskar denna väska. Den är inte enbart snygg och väldoftande (så kallat vintage leather), den är även mycket praktisk. Ljuvlig, på alla sätt. Det var bra att jag tjuvstartade.

tisdagen den 22:e februari 2011

Kroppen och jag

För att fortsätta att beta av frågorna jag bad er att ställa, så väljer jag nu att ta mig an Esmes mammas fråga:

"Jag läser dig för att du är en välformulerad och eftertänksam kvinna med pondus och integritet.

Jag undrar lite hur du tycker att din kropp mår efter fyra graviditeter och förlossningar - och hur du har kommit i form? Du ser ju oförskämt fräsch ut på alla bilder. "

Ja, det där första var jag bara tvungen att kopiera in här, för att det gjorde mig så glad att jag nästan blev generad. I den mån det nu stämmer. Tack, i varje fall, snälla du.

Kroppen, ja. Vete sjutton om jag känner mig "oförskämt fräsch"; jag väljer givetvis att publicera bilder som framställer mig i någorlunda fördelaktig dager.
Jag kan nog säga som så, att jag är ganska tillfreds i min kropp. Den har tjänat mig väl, hittills. Självklart skulle jag behöva träna, och visst dallrar det slappt både här och där, men jag tycker att jag lyckas bra med att klä mig smickrande, vilket gör stor skillnad både för hur andra ser mig och för hur jag själv rör mig och för mig.

Jag har aldrig tränat specifikt i syfte att komma i form mellan graviditeterna. Däremot har jag sett till att komma ned till samma utgångsvikt inför varje ny graviditet, det vill säga, att jag vägt ungefär lika mycket när jag blev gravid med samtliga barn. Observera dock att detta handlat främst om att kunna påverka hormonnivåer och förmågan till att bli gravid, snarare än om en fixering vid en viss vikt. Det har gått ganska lätt, vill jag minnas. Det har tagit ett par månader, men det har inte inneburit en tröstlös kamp mot graviditetskilon.

Just nu känns det som att jag nog aldrig har varit mer nöjd med min kropp än jag är i skrivande stund, med ett enda undantag: perioden mellan årsskiftet 2004-05 och augusti 2005. Det har jag skrivit om tidigare.
Märkligt nog har jag den senaste tiden tänkt ganska mycket på att jag faktiskt fortfarande är väldigt ung. Gammal i vissa yngre personers ögon; men, ändå. Om jag får vara frisk har jag kanske fyrtiofem, ja, till och med femtio år kvar att leva. I det perspektivet är jag väldigt glad över min ålder, och min kropp, som trots allt fött fyra barn inom loppet av drygt fem år.

Det kunde varit så mycket värre.

måndagen den 21:e februari 2011

Brysselkakans fråga tog tid att besvara

Det här var en svår fråga att svara på, därför att det är en fråga som berör något av det som jag tänker mest på och är mest frustrerad över.

Brysselkakan frågade:
"Jag vet att du funderar mycket kring livet just nu, vad du ska göra med det! Tänkte trigga den tanken ytterligare och fråga vad du skulle vilja göra eller jobba med om det inte fanns några begränsningar eller hinder! Hur skulle du leva då?

Själv skulle jag vilja jobba med inredning och design men bara om och när jag har lust! Hur nu det skulle kunna funka!!!"

Om det inte fanns några begränsningar eller hinder, då - skulle jag vilja arbeta som matskribent, eller kanske rättare sagt receptmakare. Skriva recept, provlaga recept, korrekturläsa och anpassa recept. Jag tror i grund och botten inte att jag skulle bry mig så mycklet om huruvida jag fick sätta mitt namn under recepten, eller inte. Jag känner bara att det är vad jag skulle vilja ägna mina dagar åt.
Laga mat, skriva om mat och skapa recept. Om jag kunde göra detta, och tjäna motsvarande det jag tjänar nu (vilket inte är några astronomiska summor, ska tilläggas), då skulle jag vara både nöjd, glad och tacksam.

Just den senaste veckan har jag inte ens haft lust att matblogga över huvud taget. Jag har nått någon sorts kritisk punkt. Kan inte bestämma mig för om jag ska ha reklam på SMASKENS eller inte. Jag har fått "klartecken" från Tailsweep, men vill jag verkligen råka ut för att få reklambanners på bloggen, med produkter jag inte själv konsumerar eller gillar?

Jag är lite utled. Kanske kräver jag för mycket, kanske är jag orealistisk. Inte har jag fått iväg F-skattsedelblanketten heller. Går mest omkring och känner mig misslyckad.

Det krävs tid att försöka ändra sin tillvaro; försöka hitta en ny karriär (eller vad det nu ska kallas). Och det krävs mod; mer mod än jag känner att jag besitter i dagsläget. Vissa dagar tror jag att jag drabbats av någon sorts storhetsvansinne. Vem tror jag att jag är? Jag matbloggar på hobbynivå, och har aldrig blivit kontaktad av någon som varit intresserad av att jag delat med mig av mina recept i en matrelaterad kontext.

Nej, just nu är det i ärlighetens namn inte så kul. Men, jag ska ändå blogga ut de bloggbara måltider och bakverk jag åstadkommit den senaste veckan. Allt annat vore dumt.
Så länge jag aktivt driver en blogg, måste jag fortsätta att posta inlägg. Annars är det lika bra att ta ned hatten och tacka för sig.

lördagen den 19:e februari 2011

Det går aldrig att vara riktigt ärlig


Och det är egentligen ganska skönt.

Jag vet att jag har vänner och bekanta som undrar över hur jag, i deras stycke, kan lämna ut mig så som jag gör på mina bloggar.
Till dem säger jag bara: det här är ingenting. Det jag skriver är visserligen i högsta grad personligt, men tro mig, jag är aldrig privat på bloggarna. Aldrig. Det mest privata, det berättar jag inte för någon människa.
Över huvud taget.

Det går aldrig att vara riktigt ärlig. Det leder bara till ifrågasättande hos mottagaren av budskapet, eller dåligt samvete; hos mig. Det blir för mycket, och det är för känsligt. För privat, helt enkelt.

För kännedom - som man brukar säga.

New arrivals på kvällskvisten

Kläder. Vackra kläder. Plagg som jag vare sig har råd med eller behöver (förutom blusen, den hade kunnat vara ett nyckelplagg).

Lite fägring, som lättar upp i mörkret. Fastän mörkret inte är så mörkt längre. Det ljusnar. Jag insåg i eftermiddags, vid femsnåret, att det fortfarande var ljust. Dagsljust.

Men, det kommer en 50% VIP-rea, i juni. Den ser jag fram emot, redan nu.

Bilderna är från InWear.





fredagen den 18:e februari 2011

"Tänk om alla skulle gå omkring och
känna efter hela tiden?"

Så brukar jag ofta tänka. Det vore förödande för hela samhället om alla skulle varkna på morgnarna, verkligen känna efter, och sedan agera enbart utifrån hur det kändes. Hur många skulle då släpa sig iväg till jobbet?

Hemligheten är nog att känna efter lagom mycket. Givetvis ska man inte stänga av känslorna fullt ut, så att viktiga signaler går en förbi, och man missar både tecken på fysisk ohälsa, och fullt naturliga reaktioner på att allt inte är så som det ska vara.

Kanske är det denna balansakt mellan att skita i allt och dra täcket över huvudet, och att kämpa in absurdum trots smärtor och lidanden, det fundament som hela samhället vilar på? Samtidigt som det finns det en gräns för hur stoisk och plikttrogen man kan vara. Därmed inte sagt att det alltid är så lätt att veta vad som är den egentliga grundorsaken till att allt inte känns så bra som det borde kunna kännas.

Undrar ni vart jag vill komma? Man skulle kanske kunna säga att jag värmer upp. Jag har haft en sällsynt slapp och oengagerad vecka, trots att huvudet brinner av saker jag skule vilja blogga om. Nu tar jag sats för att kasta mig över resten av frågorna. Jag har inte glömt av dem, om ni trodde det. Det är bara så enkelt att somliga av dessa frågor kräver mer eftertanke än andra.

Det kommer svar, med andra ord. Jag måste bara vara lite taktisk, innan jag lättar på locket, och börjar låta saker och ting pysa ut. Sådant som kan leda vidare till annat.

Trevlig helg, förresten! Själv ska jag ha bokcirkel i kväll.
Efterlängtat.
Fastän boken var aningen svårsmält.
Och när jag väl tagit mig igenom det sega, då fick jag kämoa mot tidsnöd.
Jag har i ärlighetens namn inte läst ut den - än.
Men det är ett par timmar kvar.

måndagen den 14:e februari 2011

Dag 24: Ingenting har hänt

När självföraktet pyr. Känslan av att inte kunna hantera tillvaron. Maktlösheten när jag undrar hur jag ska kunna vara en tillräckligt bra mamma, och leda barnen helskinnade genom deras uppväxt.
När jag inte vet var jag har mig själv. Är jag över huvud taget förmögen att ta itu med något av allt det jag skulle vilja och önska?

Jag kan bli närapå illamående av den förlamande känslan av att inte komma någonvart. Av att tänka på allt jag gjort fel. Eller, om inte direkt fel, så åtminstone att jag kunnat åstadkomma mer, kunnat göra det bättre.

Oftast dyker dessa tankar upp sena kvällar, eller när jag är trött och utled, eller när jag stött på en motgång som får mig att vackla och som ger den där tunga klumpen i magen.

Som tur var händer det inte så förfärligt ofta. Det var värre förr. Men, känslorna är desamma; om inte värre nu, med mer erfarenhet och perspektiv. Självkännedom, på gott och ont.

Ibland blir jag bara så förtvivlat trött på mig själv.

söndagen den 13:e februari 2011

"Se mig och förstå mig" -
om den goda vänskapen

Jag läste hos Esmes mamma om när hon träffat en god vän, och får en sådan där känsla som man bara kan ha med sina riktigt goda vänner. Esmes mamma skriver:
"Det är nog alltings mening, att bli sedd och förstådd och bekräftad. Om vi bara kunde stanna upp och ge mer av den varan till varandra."

Jag håller med; herregud, vad jag håller med! Se mig och förstå mig känns som en fras så allmängiltig för mitt liv att den skulle kunna bli mitt motto.

Vänskap bygger på förståelse, acceptans, ömsesidigt intresse och en ömsesidig välvilja. Att kunna fortsätta att umgås och att tycka om varandra, genom livets alla vindlingar, och trots att alla (i viss mån) utvecklas och förändras åt olika håll.
Det intressanta med vänskap, tycker jag, är att det går att känna vänskapliga känslor även för personer som ännu inte hunnit bli en vän. Visst händer det att man möter vissa personer med viss regelbundenhet, utbyter artighetsfraser - och kanske lite mer än så. Man känner att i en annan tid, och med en tillvaro mindre fylld av plikter, hade man föreslagit en kaffe eller en öl och ett samtal.

Presumtiva vänner, skulle dessa bekantskaper kunna kallas.

Numera träffar jag mina vänner såpass sällan att jag i ärlighetens namn inte riktigt vet hur väl jag egentligen känner dem. Det enda jag är säker på, det är att jag tycker om dem. Och det är faktiskt tillräckligt för mig. Det, och att de får mig att må bra.

Vännerna ser mig. Om de alltid förstår mig, det låter jag vara osagt. Det får jag nog fråga, nästa gång jag träffar en vän.

Ibland får de till det, H&M

Denna fina klänning föll jag pladask för, när jag tittade igenom H&M's vårkollektion för barn. Vi handlar en hel del barnkläder därifrån, men det är mycket lättare att köpa kläder till pojkar än till flickor från H&M. Det går att hitta snygga, enkla, klassiska pojkläder, men det är påtagligt mycket svårare att hitta detsamma till flickor. Till flickorna är det oftast en eller flera onödiga detaljer; det blir alltid lite för mycket rysch och pysch. Jag tycker om att köpa fina flickkläder, men ofta känns det som att man skulle vilja klippa bort den där lilla onödiga rosetten, den där som förstörde hela plagget (och det har faktiskt hänt att jag klippt eller sprättat bort saker).

Ibland sker dock ett under, så som (i mitt tycke) med klänningen ovan. Den är otroligt fin, och alla detaljer är precis som de ska. Den kunde lika gärna ha varit från NoaNoa, men, nu är den från H&M, och kostar facila 199:-.

Behöver jag nämna att jag köpte en i 122/128, och en i 98/104?

lördagen den 12:e februari 2011

Halsband, bandy och en
nästan återbetald sömnskuld

När jag var på Årets Kock förra veckan, träffade jag en trevlig ny bekantskap, som bar detta vackra halsband. Jag är egentligen inte någon halsbandsmänniska, men designen föll mig på läppen.

Jag tycker över huvud taget att silversmeden i fråga gör fina saker, även fast allt inte passar på just mig.

Det blir en dag i isens och bandyns tecken, då store H i skrivande stund är iväg och tränar, samt att vi har bandykiosk-tjänst i eftermiddag och i kväll. Detta hade kunnat innebära katastrof i många familjer. Jag syftar på Melidofestival-eländet, som ju går av stapeln i kväll. Förlåt, alla ni Melidofestival-frälsta vänner som läser detta. Jag respekterar er förtjusning i detta fenomen. Själv ser jag fram emot att åka skridskor.

A och jag sov till klockan nästan var halv tio i förmiddags. NU har vi så stora och snälla barn, att sådant går för sig. Det är bara att tacka och ta emot. Vi hade båda var sin sömnskuld att betala igen på, den saken är säker.

fredagen den 11:e februari 2011

Snöstorm, och snart lunch

Tjolahopp.

Här sitter jag på jobbet, och undrar om det egentligen var så vidare värst klokt att över huvud taget åka hit i morse. Merparten av kollektivtrafiken i Stockholmsområdet är kraftigt försenad, eller helt inställd. Det har snöat och blåst oavbrutet sedan igår förmiddag.

Strax efter elvatiden i går kväll, gick jag ut för att skotta för andra gången, vilket även inbegrep att skotta bort den fina snövall som blogpilen skapat framför vår utfart. Jag borstade även av bilen all snö. I morse, när vi vaknade, var det bara en försumbar nivåskillnad i den av plogbilen tillverkade snövallen som avslöjade att jag ens varit ute och skottat.

Jag slirade mig ut ur ett snötyngt Stureby, och körde mig till jobbet, trots allt. Men, jag ska ju ta mig hem också. Skotta mig in på parkeringen. Dagens i-landsproblem? Det lutar åt att flexa ut tidigare. Jag har trots allt fått återbud till efermiddagens inplanerade besök, på grund av snöovädret och den därigenom obefintliga kollektivtrafiken.

onsdagen den 9:e februari 2011

Dagens bloggtips

Bilden är lånad.

Min gamla skolkamrat, som man brukar säga, närmare bestämt begåvade Jenny, bloggar sedan några månader på Jenny's Cabinet of Curiosities.

Om du är det allra minsta lilla intresserad av reklam, marknadsföring, mode, inredning och livsstil, så tycker jag absolut du ska ta och titta in till henne!

tisdagen den 8:e februari 2011

Dag 23: Jag är en enkel människa

Med solen i ögonen; på landet, förra söndagen.


Vad får mig att må bättre?

Att krama barnen.
Att ligga nära A när jag ska somna på kvällen.
Att vara med den närmaste familjen.
Att umgås med vänner.
Att få en riktigt bra läsupplevelse.
Att njuta av god mat och dryck.
Att, i bland (inte så ofta som jag skulle vilja), sitta ensam
på ett kafé.
Att få shoppa riktigt snygga saker, som känns som att de vore tillverkade just för mig.

Att planera vad för mat jag vill laga.
Mat. Ibland känns det som att det är det allt handlar om.

Att skriva, så klart; formulera mig, eller snarare mina tankar. Att beskriva vad jag tänkte, hur jag gjorde, och hur resultatet blev. Att sitta i soffan, med datorn i knät; en kopp te inom en armlängds avstånd. Det får mig att må bättre, just i kväll.

måndagen den 7:e februari 2011

Dag 22: All världens elände

För en utomstående kan det nog te sig som att jag lever mitt liv i ett tillstånd av att vara lite konstant småförbannad. Så är inte fallet. Visst har jag mycket lätt för att brusa upp; förmodligen alldeles för lätt - men, och ett stort men - jag håller huvudet kallt när det verkligen gäller. Trots klumpen i magen. Då blir jag iskallt fokuserad, och löser det uppkomna problemet. Sådant där som jag skriker och gapar och, skall erkännas, svär över till vardags, det är ju egentligen bara petitesser, alltsamman.

Jag blir upprörd av ren småsint elakhet. Sådana där tjyvnyp som somliga människor ägnar sig åt. De människor som (hemska tanke) verkar vara genuint elaka, och vill komma åt andra; få dem att bli ledsna.

Elaka barn upprör mig. Jag undrar så, vad de fått för värderingar med sig hemifrån? Hur de egentligen mår? Sådana barn finns, man måste få lov att säga så, även fast det mer korrekta kanske är att skriva barn som beter sig elakt. Jag tror att sådana barn växer upp till ganska fasansfulla vuxna, om ingen hejdar dem och leder dem rätt. Och jag undrar varför inte fler av dem fångas upp.

I själva verket är jag övertygad om att allt har sin rot i den person, det lilla barn, vi en gång allesamman var. Somliga klarar sig bättre här i livet, andra sämre; ytterligare några fick aldrig ens en chans. Och ett litet fåtal klarar sig mot alla odds otroligt bra, trots obefintliga förutsättningar.

Ofrivillig ensamhet.
Våld och tortyr.
Övergrepp, såväl mot barn, som mot vuxna.
Trackasserier, eller rättare sagt mobbing.
Svält.
Sjukdomar och lidande.
All världens beväpnade konflikter.
Människor som sedan decennier lever i undantagstillstånd i länder där ingenting fungerar, eller i flyktingläger.

Listan kan göras så otroligt lång. Det finns väl ingen som förblir oberörd inför de exempel jag just radat upp (och listan skulle kunna fyllas på mångdubbelt).

Jag begär inte att någon, definitivt inte jag själv, ska kunna lösa alla omvärldsproblem, ens i vår privilegierade del av världen. Men, man kan ju börja med att försöka att över huvud taget se de problem som finns i ens omedelbara närhet, i ens stad, eller stadsdel, eller nätverk.
Det är svårt, och jag är övertygad om att jag missar uppenbara saker i min egen ständiga gallopp genom vardagen, men jag hoppas att jag skulle reagera om jag stod mitt framför någon som verkligen mår dåligt.
Jag vet inte om jag skulle reagera, men, som sagt - jag hoppas.

tisdagen den 1:e februari 2011

Dag 21: I backspegeln

Jag kom i helgen som gick att tänka på ett ögonblick som inträffade för ganska många år sedan. Det tilldrog sig i september 2003. Jag hade varit på andra visningen på det som skulle komma att bli vårt radhus. Ett slitet hus, helt tömt på möbler, som inte varit bebott på åtta månader. Det var svart av folk både på första och andra visningen.
Vid denna den andra visningen, en måndagskväll, kom jag utan A, men i sällskap av store H. Han var vid detta tillfälle nio månader. Egentligen var han bara sju månader, i korrigerad ålder, eftersom han är för tidigt född. Vid denna tid var detta fortfarande viktigt att påpeka, varje gång någon undrade över hans ålder.

Jag minns att jag ställde vagnen utanför, tog H på armen, och vandrade runt med honom i trängseln i radhuset. Jag armbågade mig fram i köket, för att skriva upp oss på listan. Bägge sidorna av ett A4-papper var närapå fulltecknade med intressenters namn och telefonnummer.

Sedan gick jag ut ur huset, satte H i vagnen, och promenerade hem till Årsta; via Sockenplan, och Enskede Gård. Det skymde medan vi gick hemåt, och innan vi kom hem var det närapå mörkt. jag minns att jag tänkte på att det var första gången jag var ute och gick med H på kvällen. I skymning, och sedan i mörker.

Var A var, det minns jag inte; bara att han var på resa i tjänsten. Några dagar senare hade vi vunnit budgivningen, på det första hus vi varit och tittat på.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...