Vård Av Barn

Jag kan förstå att hon aldrig tröttnar; det är en fantastisk film.

Två vab-dagar på hela hösten; för lilla M, och det var A som var hemma med henne. De övriga barnen var friska. Kanske lite småförkylda, men inte tillräckligt för att stanna hemma.

Igår var jag inne på jobbet i två timmar, och hade lilla M med mig. Jag och ena logopedkollegan var tvungna att bli klara med en sak. Det gick över förväntan bra att ha M med sig. Hon fick se på Totoro, som varit hennes favoritfilm sedan hon var i tvåårsåldern..

Förra våren var M sjuk en hel del, och jag var ganska stressad över att det sinkade mig på jobbet. Jag fick avboka besök, som jag sedan hade svårt att klämma in i kalendern. Saker och ting blev inte av, eller, blev i varje fall inte som jag tänkt mig dem.

Nu är det tack och lov inget allvarligt. Hosta och snuva; inga kaskadkräkningar. M och jag ska handla, packa och förbereda avfärd till landet i kväll. Vi har inte varit där på mycket länge. Jag minns knappt när vi var där senast. Det kan till och med ha varit en helg under höstlovet.
Det blir en mycket lugn helg, så mycket kan jag säga. Att komma till landet är alltid lika rogivande. Det blir mat, mys, och brasor i öppna spisen. Precis vad vi behöver.

Trevlig helg!

Dag 20: Januari börjar året

Dag 20: Den här månaden

Januari 2011 kommer attt gå till historien som början på en hel del nya rutiner. Inte minst vad gäller praktiska vardagsrutiner såsom vem som hämtar och lämnar, våra planeringar kring vardagsmat. Det är i varje fall vad jag tror, just nu.

Det kommer kanske aldrig bli lättare än det är nu? Det kan jag inte veta. Det känns i varje fall som att vi nått en punkt där vi inte har några riktiga småbarn längre. Jag inser att det kan låta absurt för er som läser här, när vår yngsta inte fyller tre förrän i april. Allt är ju relativt, men vi har aldrig tidigare haft ett så stort yngsta barn. Det påverkar hela familjelivet; vad vi kan göra tillsammans, hur vi kan göra det, och hur vi ofta väljer att dela upp oss i aktiviteter och praktiska göromål.

Januari 2011 kan också sägas ha varit en månad då jag insåg mina begränsningar inom matbloggandet, och kunde acceptera att det kanske inte blir mer än vad det är just nu. Jag kanske helt enkelt måste vara nöjd med det jag har. Jag kan inte tävla med de som är femton år yngre, de som har mindre familj och mer fritid än jag, och framför allt inte med de som inte är lika ambivalenta till reklam och produktplacering som jag är.
Jag har bättre besöksstatistik än jag hade för två månader sedan (decembers intensiva adventskalenders-statistik var ju inte representativ), men sjunker ändå på Bloggtoppen. Strunta i det, tycker kanske någon, men det är inte så lätt. Det är inte så lite prestige inblandat. Och avundsjuka. Det är inte vackert, men så ser det ut.

Januari. Några dagar till, i varje fall.

Min favoritefterrätt? (Nu snackar vi svåra frågor.)

Efterrätten på bilden föreställer en inte särskilt god choklad-crème brûlèe med hallon, som tillagades efter ett felaktigt recept, och som aldrig mer kommer att serveras i mitt kök. Men den var ganska snygg att se på.

Sara skrev: "Skoj med frâgestund, det vill jag ocksâ ha! Jag undrar vilken som är din absoluta, ultimata, favoritefterrätt! ."

Oj, det var en svår fråga. Kan tyckas trivial, men det här med mat är som ni vet allvarliga saker för mig. Vad som är den godaste efterrätten, det beror givetvis på sammanhanget. Hemmagjord glass, i synnerhet min glass på rostade hasselnötter, kan vara det godaste jag vet i efterrättsväg. Men jag är också mycket svag för crème caramel. Det lagade jag ofta förr i världen, men senast jag gjorde det blev den grynig, och jag blev besviken. Måste pröva snart igen.

Jo, Sara, svaret får bli crème caramel!

Frågorna: Logopedin - och lite om isländska

Kajsa frågar: "Jag undrar vad det är som du inte tycker om med logopedi? Och när intresset försvann, någon gång måste det ju ha funnits där? Jag undrar också om du lärde dig isländska under din vistelse på Island och om du i så fall upplevde det som svårt? ."

Logopedin, ja, det är ett kapitel för sig. Visst finns det och har funnits ett intresse, men det är mer komplicerat än så.

Just nu är jag ganska försonligt inställd till mitt jobb. Detta handlar både om att jag har synnerligen trevliga logopedkollegor, och inte minst - att jag tack vare A's nya jobb har en annan frihet. Jag är inte längre den som nästan alltid både lämnar och hämtar.

Logopedin är en smal bransch i Sverige. Vi är fortfarande en mycket liten kår; kanske 1500 individer (enligt min slarviga uppskattning). Jag kan ibland känna mig väldigt trött över just den biten. Förutom att det är ett begynnande överskott på logopeder, vilket i praktiken innebär att det är lite chans att kunna byta jobb, om lusten skulle finnas.

Nu kom jag ifrån ämnet. I ärlighetens namn vet jag inte om logopedin egentligen intresserade mig så värst mycket mer än något annat, då, när det begav sig. Jag hade väl helt enkelt bestämt mig för att det var det jag skulle bli. Och eftersom jag sedan många år befann mig i en livssituation där jag var van vid att aldrig vara riktigt tillfreds, aldrig må riktigt bra, så lyssnade jag kanske inte på de signaler som för någon annan hade kunnat vara ett startskott till att byta inriktning.
Nu blev det som det blev; det är ett spännande och intressant yrke, men jag ska inte påstå att jag brinner för det.

Isländskan...ja, det var både svårt och inte svårt. Jag umgicks mest med andra svenska au pairer och med utbytesstudenter, men lärde mig såpass mycket av språket att jag utan nämnvärda ansträngningar kunde tenta av Isländska A och B på Göteborgs Universitet, när jag kom hem. De kunskaperna har tyvärr i stort sett förtvinat, men lite kommer jag allt ihåg, ändå.

Det är inte barnen som tar knäcken på mig...

Bilden är lånad.

...det är allt det praktiska. Såsom att det nästan är omöjligt att hitta en parkeringsplats utanför Högdalens sim-och idrottshall vid halvsextiden en måndagskväll. När jag väl hittat en, var den så smal att jag till och med var tvungen att be H och H att kliva ur bilen, innan jag parkerade. Och då var det inte vår Ford Galaxy jag körde, utan lilla bilen; en Renault Clio. Ni fattar.

Nästa pärs, när vi väl hade nått omklädningsrummet, var att det inte fanns ett enda jäkla ledigt skåp. Jo, det fanns ett litet, men nu råkade vi vara tre personer, inklusive vinterskor och jackor, som skulle få plats med våra saker. Det är sådana gånger jag tappar all min uppfostran och högljutt börjar gnälla på att omklädningsrummet är underdimensionerat vad gäller skåp och att det inte är riktigt klokt...varvid en närapå överdrivet artig tonårsflicka raskt tömmer sitt skåp på sina sista prylar och överlåter det till oss. Givetvis tackade jag henne varmt och innerligt.

H och H går i samma grupp på simskolan; av praktiska skäl. När barnen väl var inlämnade, skulle jag ägna mig åt något jag inte gjort på så många år att det rimligen måste betraktas som preskriberat. Motionssimning. Jag hade glömt hur jobbigt det är med människor som simmar långsamt. Jag simmade på som en utter, och vet inte hur många jag körde om. Vissa simmade ett varv, och stod sedan håglöst och hängde flera minuter vid kanten, medan de glodde tomt framför sig. Jag vet inte vad det var för fel på dem, men jag ska passa på att påpeka att min egen kondition inte är mycket att skryta med. Efter att ha iakttagit klientelet på badhuset kände jag mig dock närmast i strålande form; såväl vad gällde kondition, som rent allmänna fysiska företräden. Och jag ska inte ens börja skriva om alla lönnfeta, eller snarare feta, barn och ungdomar jag såg. Det är bara för tragiskt, och säga vad man vill, men det är en ren klassmarkör.

Nu blev store H erbjuden att flytta upp till en grupp som går efter den grupp de hittills gått i, där barnen är 8-14, och färre till antalet. Så, nu kommer jag att häcka ännu längre på simhallen på måndagskvällarna.
Jag får se det som en prövning. Och jag inser varför ställen som den privata siminrättning vi tidigare bevistat faktiskt existerar. Det är fullständigt utmattande att trängas med folk på det här sättet. Det sista vi råkade ut för var att vi, när vi gick nedför trappan, hörde gutturala skrik inifrån en träningslokal. Store H undrade vad det var. Jag ska inte återge vad jag svarade.
Sedan fick vi tränga oss igenom en massiv, tjugo meter lång kö av människor som skulle in till något träningspass. Beach 2011 hela februari månad ut, säkert.

En vecka till nästa gång.

DN är sist på bollen

Att skriva nu om trenden att allt fler skaffar ett tredje barn? Hallå, DN, det känns verkligen inte särskilt nytt eller uppseendeväckande. Det har ju pratats om detta i åratal, att "tre är det nya två". Och med det alla bieffekter både på förskolor och skolor i de områden där det bor många barnfamiljer.

Jag kan i skrivande stund bara komma på två vänner eller släktingar som har "bara" två barn; min svägerska och svåger, samt våra goda vänner A och M. "Alla" andra jag kan komma på har (minst) tre barn. Tag därtill en mängd bekanta, samt barnens dagiskompisar och skolkompisars familjer. Det är gott om trebarnsfamiljer, och har varit länge.

Inget större nyhetsvärde i detta, med andra ord.

Dags för lite vårfägring, på måndagsmorgonen

Kan tyckas lite avlägset, när gator och trottoarer till största delen är täckta av isbark, pudrade med förädiskt maskerande snö, och beströdda med grus; om man har tur. Jag är så svag för crèmefärgade mockaskor, fastän de är så känsliga att man även om man inpregnerar dem måste bära tossor när man kör bil, för att inte förstöra hälarna fullständigt. Se på dessa raringar ovan, från Vagabond. Finns även i svart skinn, med flera måhända mer praktiska färger, om man skulle fega ut och vilja ha något inte fullt så känsligt.

Dessa är inte fel, de heller. Alltid praktiskt med svarta ballerinas. Tycker dessutom att rosorna är helt bedårande.

Eftersom jag är barnsligt förtjust i vissa rosa nyanser, föll jag som en fura för just dessa fina skor. De finns i många fler färger.

Jag drömmer vidare. Februari är inte någon sko- och klädshoppingmånad, i min värld. De pengarna behövs till annat. Men jag blir riktigt glad bara av att titta på dessa skönheter.

Frågorna: om jag kunde släppa allt?

Eva kommer med fint beröm, och med frågor:

"Först vill jag säga att dina bloggar är väldigt inspirerande, välskrivna och intressanta. Det är väldigt roligt och berikande att läsa dem! Jag beundrar dig som får det att gå ihop med fyra barn, jobb och fritidsaktiviteter. Funderar du aldrig på att släppa allt, ta tjänstledigt och åka med familjen till något exotiskt ställe som Thailand i ett år? Är det något du skulle vilja göra om du hade möjlighet?"

Jag tackar ödmjukast. Är ju van både från denna blogg och från SMASKENS att få förhållandevis få kommentarer I relation till hur många som faktiskt läser), så det är alltid lika uppskatta med feedback på det jag skriver. Jag blir både glad och stolt.

Släppa allt - det känns både omöjligt och orimligt. Jag vet ju att det finns familjer som gör så; tar tjänstledigt, efter att ha sparat pengar i åratal, hyr ut huset och bara drar iväg. Jag vet inte om det ligger för mig. Jag har aldrig ens ägnat mig åt backpacking, så att bara dra iväg är nog inte riktigt i linje med mitt sätt att förhålla mig till världen.

Vad jag däremot lite drömskt kan fundera över, ibland, det är att få chansen att leva i ett annat europeiskt land. Om till exempel A skulle ha fått en utlandstjänst, där familjen kunnat följa med och leva på lönen. Detta är inte heller särskilt realistiskt eller ens aktuellt. Men, tanken har som sagt lockat mig vid flera tillfällen.

Jag skulle nog snarare önska att vi hade haft möjlighet att åka utomlands med barnen lite oftare, men, med fyra barn blir alla resor per automatik dyra, logi svårbokat, och att kunna hitta billiga sista minuten-resor är en ren omöjlighet. Tyvärr.

Man måste ju bjuda på sig själv

Jag är ju bandymorsa. Och numera åker vi skridskor nästan hela familjen, när store H har sin träning. Förra säsongens investering i skridskor har visat sig vara en mycket god sådan. Alla tycker det är jättekul, och det är ganska skönt att ha hittat en fritidsaktivitet för vinterhalvåret som engagerar hela familjen.
Att vi sedan har vad som känns som två kubikmeter skridskor, hjälmar och bandyutensilier, det är ett problem vi helt enkelt löser genom att flytta runt prylarna, innan de ska till slutförvaring ute i förrådet när säsongen är slut.

Hjälm på, såklart; fattas bara annat. Givetvis för att föregå med gott exempel, men lika mycket för min egen skull. Jag åker skridskor ungefär lika smidigt som om jag vore stelopererad.
Men kul, det är det.

Trevlig helg!

Det har blivit mycket textmassa under den gångna veckan. En hel del läsare; inte så många kommentarer.
Nåväl. Jag fortsätter svara på frågorna under helgen.

Bilden föreställer för övrigt en Godfather.
Rekommenderas.

Frågor och följdfrågor

Mina svar på Ingelas frågor ledde till följdfrågor, som jag gärna besvarar:

"Därför har jag nu en följdfråga, hur länge är det mellan nr 2 och 3 och sen mellan 3 och 4? Jag kan tänka mig att försöka få en 3:a när lillasyster är runt 3 år men känner samtidigt att jag inte vill vara en för gammal (3barns-) mamma... Ilandsproblem deluxe. Och som sagt, mest av allt är jag bara så lycklig och tacksam över våra två pigga och friska barn att jag nästan inte törs försöka få ett syskon så småningom, tänk om något går fel nu. Tänkte du så någon gång?

Hm, vet att det är slut på frågestunden men det blev liksom automatiskt två följdfrågor..."

Mennan lilla F och lille F är det 23 månader, och mellan lille F och lilla M är det lustigt nog också 23 månader. Jag kan väl inte ge några råd om hur tätt eller långt emellan barnen någon "ska" ha, det tror jag att var och en själv måste känna efter.

Själv är jag glad över att ha tätt mellan barnen. Nu har de verkligen sådan otrolig glädje av varandra. Jag har av förklarliga skäl svårt att föreställa mig något annat än det jag har. Skämt å sido - jag skulle önskar att alla kunde få bli nöjda; få det antal barn de önskar sig. Om det sedan är en eller fem barn. Jag är så lycklig över att ha fått bli nöjd, att få känna mig färdig med barnaföderie.

Visst tänkte vi tanken, att man aldrig kan veta vilket barn man får ta emot. I synnerhet som jag i jobbet dagligen träffar funktionshindrade barn; flerfunktionshindrade, många av dem små, och svårt skadade. Det blir en absurd situation, att stå där med sin egen gravidmage.
Jag vet också att min mamma var orolig, när jag väntade lilla M. Egentligen är det faktiskt helt absurt att det går att få fyra friska barn.

Fler svar på frågor

Anonym frågar: "Jag hittade din blogg för några månader sedan och följer den troget sedan dess:). Du har förmågan att formulera dig så fint och skriver om sådant som jag själv är intresserad av. Jag undrar hur du och din familj får ihop livspusslet? Vi har också fyra små barn (den äldsta är 7 år) och vi vill helst inte dra ner på de stora barnens aktiviteter för att vi vuxna inte "hinner/orkar".

Först och främst - stort tack, jag blir verkligen glad av att läsa dit beröm.
Uttrycket livpussel har jag och min man ofta raljerat över, för enligt många borde vi inte få ihop det över huvud taget. Förrän nu, vill säga, när A bytt jobb, och därmed inte pendlar till norra Stockholm, med en restid på minst två timmar om dagen.
Vi har väl aldrig nekat barnen aktiviteter, men aktiviteterna har ofta känts som ett ok och ett måste. När H och H var yngre, hände det sig allt som oftast att store H hade en aktivitet, och att jag och småsyskonen under tiden satt utanför och väntade.
Jag har känt mig mycket stressad av kraven på aktiviteter; för det är krav det handlar om, förväntningar på vad barn "ska" göra. Nu tycket jag att vi har landat. Det är fortfarande så att syskonen får följa med på varandras aktiviteter, och vänta utanför, eller göra annat under tiden. Så sent som igår var lilla H med när store H hade bandyträning. Hon och jag åkte skridskor medan han tränade. I eftermiddags var lilla H och F på sin kör, och medan de sjunger, väntar jag, store H och lilla M utanför.

Jag ser egentligen inget problem med det. Det är så vi har det. Hur skulle vi annars göra? Att komma till barnens kör, som är i kyrkans regi, och där medföljande föräldrar och syskon erbjuds fika, soffor och lekrum, det var i alla fall ett riktigt lyft. Annars har jag suttit på en bänk, eller på golvet i korridoren i idrottshallar, där jag läst böcker, ammat och distribuerat grissini för att få tiden att gå.

Passar på att ställa ytterligare en fråga: Om jag inte missminner mig så ska du starta ett företag, vad blir det för typ av verksamhet? "

Åh, min "firma". Jag ska skaffa mig F-skattsedel. Om jag skulle få inkomster av något slag, och för att det öppnar för presumtiva möjligheter. Vete sjutton vad det kan till, men det är symboliskt viktigt.

Ett spel att spela om och om igen

Jag bar mina föräldrar att köpa spelet Fruktträdgården i julklapp till lille F. Detta är ett spel jag inte nog kan rekommendera. Barnen älskar det, ja, till och med store H, som fyllt åtta, tycker det är kul att spela med syskonen.

Jag vet att detta spel finns på nästan alla förskolor, men jag tror inte att alla vet hur genialt det är. Vad är det som är så speciellt med Fruktträdgården? Spelet är enkelt, med logiska regler, och det handlar om samarbete. Kråkan vill äta upp frukterna, och spelarna måste hjälpas åt att samla upp dem innan kråkan hinner före. De små frukterna är snidade av trä; läckra i färgerna och trevliga att ta på.

Rekommenderas varmt!

Nu börjar jag svara på frågorna

Ingela frågar: "Jag är lite nyfiken på dina tankar kring barn, om du alltid vetat att du ville ha fyra barn eller om det bara blev så "på vägen"? Jag har ju två barn tätt och skulle nog egentligen gärna vilja ha tre men just nu känns tanken på ännu ett barn lite övermäktig och jag börjar tänka att två kanske är ganska bra ändå. Hur upplevde du skillnaden mellan två och tre och tre och fyra barn? Det är ju ändå mycket som ska koordineras och klaffas och med två barn är det ju alltid plats för ett barn till varje förälder om de blir ledsna samtidigt men hur känns det med fyra barn?

Någon har påmint mig om att jag i tidiga tonåren sade att jag ville ha fem barn. Det minns jag inte själv, ska tilläggas. Länge visste jag inte ens om jag skulle kunna få barn, på grund av min PCO; eller för den delen hur svårt det skulle vara att försöka bli gravid. Nu hade jag tack och lov inte några sådana problem. Snarare tvärtom.

A visste inte om han alls ville ha barn, när vi först träffades, och började prata om sådant. Jag visste att jag i varje fall ville försöka, och att jag helst ville ha mer än ett barn. Sedan gick det som det gick. Det är viktigt att tillägga att detta är något vi varit fullständigt överens om, och att alla våra fyra barn har varit planerade, som man brukar säga, fastän det låter lite banalt.

Det absolut värsta var att gå från ett- till tvåbarnsförälder. Vi har bara ett och ett halvt år mellan store H och lilla H; A vantrivdes på jobbet, och lilla H åt oavbrutet. Jag ammade dygnet runt. Att få lille F var rena idyllen i jämförelse, och lilla M, det var knappt ens besvärligt.

Jag vill inte bagatellisera, för givetvis har det funnits situationer då det varit ganska opraktiskt att ha många små barn, i synnerhet som vi inte har någon avlastning över huvud taget i vår närmaste omgivning, eller på kort varsel. Å andra sidan kan vi ju fungera som ett exempel på att det kan gå bra ändå, och att vi överlevt dessa de mest intensiva småbarnsåren utan att någon av oss fått ett sammanbrott, eller ha någon kris äktenskapet. Kanske handlar det om vad man förväntar sig? Jag vet inte riktigt. Det har stundtals varit tungt, men jag har aldrig känt mig som att jag på allvar befunnit mig på bristningsgränsen.
Just nu känns det som att vi har inlett en ny era. Vi har två skolbarn, lille 5 är på väg in i den ljuvlioge femårsåldern, och vår yngsta, lilla M, fyller tre i april. A har ett nytt jobb som både är mer flexibelt, och som ligger avsevärt mycket närmare hemmet. Vi hjälps åt med att lämna och hämta barnen, och vardagen flyter på ganska oproblematiskt; årstiden till trots.

Vi har turen att ha fått friska barn. Detta ska inte underskattas. Jag tror det kan vara besvärligare med två barn som ofta är sjuka, eller med ett endaste barn med funktionshinder, än att ha fyra friska barn. Det är ett annat perspektiv på det hela.
Att det inte går att hinna med barnen på samma sätt när man har fyra, jämfört med den som har två, det säger sig självt. Det blir annorlunda, men inte för den skull sämre.

Och så undrar jag hur det kom sig att du slog dig ner i Stockholm eftersom du verkar väldigt familjekär och kär i Göteborg?"

Jag flyttade till Stockholm för att A redan var bosatt här. Dessutom både ville och behövde jag få lite distans till Göteborg. Under de första åren tillät jag mig inte riktigt att rota mig, eftersom jag ändå hade någon föreställning om att vi skulle flytta tillbaka; senast innan store H skulle börja skolan.
Sommaren 2006, när vi var på besök i Göteborg, insåg jag plötsligt med full kraft att det inte längre kändes som hemma. Den känslan har hållit i sig. Jag åker gärna dit på besök, inte minst för att hälsa på mina föräldrar och för att träffa vänner och släktingar, men jag har ingen som helst längtan att flytta tillbaka.

Dag 19: Mer än jag vill minnas, och lite därtill

Dag 19: Detta ångrar jag

Jag kämpar på med projektet "Trettio dagar", därför att jag tycker att det hjälpt mig att fokusera, och fått mig att sätta känslor och tankar på pränt. Detta kommer kanske leda till att jag blir en bättre bloggare; vem vet? I varje fall har det satt igång en mängd processer i mitt huvud, genom att det givit mig anledning till att fundera över sådant som jag annars sällan tänker på, utan bara känner (eller snarare känner av). Tänk att en sådan liten bagatell kan fungera som en katalysator.

Jag ångrar vänner jag tillåtit mig att tappa kontakten med.
Jag ångrar bortslösade dagar, då jag aldrig ens började ta mig för en bråkdel av det jag hade kunnat hinna med.
Jag ångrar att min feghet, eller snarare min urusla självkänsla och mitt bristande självförtroende, hindrade mig från att våga ta kontakt med män(niskor) jag var intresserad av. Men, detta är vatten under broarna.

Generellt sett så är ånger fel ord för att uttrycka det jag vill beskriva. Jag snarare sörjer, ibland nästintill grämelse, det faktum att så stor del av min ungdom slösades bort på grund av omständigheter jag inte förmådde ta mig ur. Om det sedan berodde på hormoner, depression eller att jag helt enkelt inte kom till min rätt i de miljöer jag befann mig i, det kan vi låta vara osagt.
Jag tror att jag förut skrivit om att jag kan se tillbaka på mig själv, genom töcknet av självförakt, som omgav mig, och önska att jag hade kunnat be om hjälp; kunnat sätta ord på vad som fattades mig. I stället höll jag tyst, och försökte hålla skenet uppe, på grund av skam. Det är så fullt av skam att må så dåligt som jag gjorde, och att tycka så ila om sig själv. Det går bara att fungera på de premisserna om man stänger av vissa känslor, så det gjorde jag. Och därför klarade jag mig. Jag tillät mig att dyka huvudstupa ned i sådana halvt destruktiva aktiviteter som fick mig att må bra, och samlade kraft ur dem.

Den där flickan, eller unga kvinnan, som hellre satt ensam hemma och läste och åt godis och glass, än var ute på stan och festade.
Det är den person jag länge var. Och kanske i grund och botten fortfarande är, men jag har skalat av mig hennes skinn och hennes rädslor, och i stället skaffat mig erfarenheter, självkänsla och strategier för hur jag bemöter människor. Men - jag glömmer henne inte, för hon bor kvar där innerst inne, och ibland när jag får en svacka i tillvaron kommer jag nära henne igen.

Nu hamnade jag på ett annat spår. Det är så det blir, när jag börjar tänka tillbaka. På ett ytligare plan kan jag ångra andra saker, men det finns en förklaring till det mesta. Den förklaringen är oftast tillräcklig för att släta över den värsta frustrationen över uteblivna möjligheter och bortkastade chanser.
Oftast, men inte alltid. När det kommer till boendet, eller saker jag borde ha gjort med barnen, då får jag försöka påminna mig om att det faktiskt är världsligheter, det jag ångrar. Jag är inte så bra på att tänka så, men jag jobbar på det.

Jo, förresten:

Ni har tills i morgon eftermiddag på er, ni som mot förmodan sitter och ruvar på någon fråga ni vill ha besvarad.

Vad som rör sig i mitt huvud, just i kväll

Bilden har inget med inlägget att göra.
Den är enbart en aptitretare.

Kvällens lösryckta tankar.

Jag känner närapå en sorts tacksamhet över att jag inte ramlat och slagit mig under dagen. Hela världen är ju täckt av is. Jag blir vansinnigt stressad när jag för en halv sekund tappar balansen, och inte vet ifall jag kommer återfinna den, eller ramla pladask.

Högdalens sim- och idrottshall i kväll. Simskola för store H och lilla H. Femtioelfte gången. Undrar hur många tusenlappar vi lagt ned på simskola under årens lopp? Det vill jag inte ens börja försöka räkna ihop.
Vad som berörde mig mest i kväll på simhallen, det var inte våra duktiga barn, som verkligen kämpade på efter bästa förmåga. Nej, det var de två överviktiga barnen i simskolegruppen. Två flickor i sex-sjuårsåldern. Det gör mig verkligen ont. Små isterbukar, små fett-tuttar, och valkar på ryggarna. Dubbelhakor. Jag blir provocerad och arg på föräldrarna. Hur kan de utsätta sina barn för detta övergrepp, att låta dem bli feta?

På tal om simhallar, så ska jag för första gången sedan jag fick Stockholms Läns Landsting som arbetsgivare utnyttja min friskvårdspeng à 3000 kronor per år, till att köpa mig ett kort till fritt inträde till bassänger och gym i samtliga av stadens sim- och idrottshallar. Ett sådant kort går på 3400 kronor.
Det är obegripligt att jag inte utnyttjat detta tidigare, i synnerhet som det är en substantiell förmån, och med tanke på hur dåligt betalda vi är inom min division så bör vi väl ta vara på allt vi kan få?
Jag kommer få tillbringa en hel del tid i simhallar framöver. Det skulle vara så härligt om H och H kunde simma ordentligt i sommar.

Annars då? Jag lever mitt i projektet "skilja mellan vardag och helg", som inleddes efter julledigheten.
Det går faktiskt riktigt bra.
Bättre än förväntat.

Fråga vad ni vill (nästan)

Inspirerad av Brysselkakan erbjuder jag frågestund här på Alla Saker. Eftersom jag inte riktigt kan begripa vad ni som läser här får ut av att läsa här, och än mindre kan gissa vilka ni är (förutom kanske en tredjedel av er), så får ni gärna bjuda på något i gengäld.

Jag lovar inte att svara på vad som helst, men jag ska svara efter bästa förmåga. Om ni kommer upp till tjugo tio frågor, det betvivlar jag.

Dag 18: Kanske har jag inte upplevt den än?

Dag 18: Min favoritfödelsedag

Det här är egentligen ett ganska märkligt tema för ett blogginlägg. "Min favoritfödelsedag". det är ju verkligen inte så att alla de födelsedagar som förflutit lämnat outplånliga minnen.

Visst har det funnits födelsedagar som stuckit ut mer än andra. Främst tänker jag då på de tillfällen under barndomen då jag fick någon födelsedagspresent som jag verkligen önskat mig av hela mitt hjärta. Jag hade också födelsedagar då jag fick saker jag inte önskat mig, men som var så perfekta och mitt i prick att jag blev överväldigad av glädje.

Jag är tacksam över att ha sluppit uppleva någon enda födelsedag som rymt besvikelser eller sorg. Och om så inte är fallet, så kan det inte ha varit särskilt allvarligt i retrospektiv, eftersom jag inte minns det.

Min bästa födelsedag måste nog ändå ha varit min trettiotvåårsdag, den sjuttonde maj 2006. Jag hade gått över tiden med lille F, vars födelse var beräknad till den tolfte maj det året. Allt eftersom min födelsedag närmade sig, blev jag mer och mer nervös. Trots att det väl inte är att betrakta som ett allvarligt problem om mor och barn är födda samma datum, så underlättar det om medlemmarna i en familj tilldela s var sin dag att fylla år på.

Ni kan nog själva föreställa er hur glad jag var över att värkarna satte igång tidigt på morgonen den sextonde maj. Några timmar senare var han född. Och jag tillbringade den nästföljande dagen på BB, mycket nöjd med situationen, på alla sätt och vis.

"Äntligen!" - en dag i efterskott

Det är verkligen på tiden att COS kommer till Sverige. När jag och A har varit i London de två senaste gångerna, har vi tillbringat en hel del tid i dessa butiker.

Senast fick jag med mig en fantastisk svart klänning hem, som inte liknar något annat jag har i garderoben. Hoppas nu bara att förhoppningarna infrias. Undrar vilken lokal på Biblioteksgatan butiken kommer att ligga i? Vi vill ju inte ha en alltför liten butikslokal.

Den som väntar på något gott...etcetera.

Dag 17: Ett omöjligt val

Dag 17: Mitt favoritminne

Jag kan omöjligt välj ett enda minne. Det får bli en hel lista, i stället.

Nattlen då jag och A sov i soffan hemma hos H och M; efter två kvällar av vin, samtal och flirt (och inte minst ett värdpar som på grund av förkylning gick och lade sig tidigt). Föga anade vi att detta skulle resultera i äktenskap och fyra barn.

Dagen då jag för första gången testade positivt på ett gravititetstest, i juni 2002. En känsla av fullkomlig overklighet. Det har varit lika fantastiskt varje gång, men första gången var givetvis en milstolpe.

Kroppsliga minnen. Mina förlossningar, jag minns alla fyra så tydligt. De första två mer dramatiska, de senare två harmoniska och oerhört dynamiska. Känslorna precis efter att barnen kommit ut. Detta kommer jag minnas så länge jag har några högre kognitiva förmågor kvar.

Mer vaga minnen; lyckade middagar med familj och vänner, fina utflykter med barnen. Sådant som inte är ett enda minne utan snarare ett svep av känslor.

Minnesbanken byggs ständigt på. Jag tror inte den händelse som leder till mitt favoritminne har inträffat ännu. Kanske är det så, kanske har jag fel; det får framtiden utvisa.

Nu drar allt igång igen

Simskola på måndagskvällar för H och H, åtta veckor framöver; start på måndag.
Bandyträning på tisdagskvällar för H; förmodligen mars månad ut.
Kör för lilla H och F på onsdagseftermiddagar, därefter schack för store H.
Ingenting på torsdagar.
Ingenting på fredagarna; tack och lov.
Bandyträning, eller match, på lördagar för store H, så länge säsongen pågår.
Ju-jutsu på söndagseftermiddagarna för store H.

Sysselsättningsproblem? Knappast. Men det lustiga är att framåt slutet av maj återstår endast kör, schack och ju-jutsu. Aktiviteterna är säsongsrelaterade.

Simskolan intar en särställning. Den går inte att förhandla bort.

Det intressanta är att många familjer verkar låta äldsta barnet pröva allt, göra allt, bara för att senare inse att de bundit upp all sin fritid kring det äldsta barnets aktiviteter. Då finns det inte mycket tid kvar till det yngre barnet. Kanske ingen tid alls.

Hur det ser ut om ett år, det har jag ingen aning om. Men, så här ser det ut just nu.

Vad som kunde ha blivit pinsamt

När man får en kalasinbjudan på mailen, och i en veckas tid tror att det gäller store H, bara för att sent igår kväll inse att det gällde lilla H. Vad tyder det på?

Måste alla barn heta samma sak? (Observera att jag skämtar här, men det är underligt att det är så enkelspårigt på namnfronten.)

Men, framför allt - måste det vara så stora klasser i sexårs och skola, att man som förälder inte har en chans att hålla koll på vad alla dessa klasskamrater heter? (Tror för övrigt knappt att lilla H själv har koll på alla barnen i klassen...)

Dag 14: Min smak

Dag 14: Min smak

Inspirerad av Ingela ändrade jag min ändring ytterligare en gång. Jag har dock avvaktat med denna "dag". Tog dagarna 15 och 16 innan. Har nästan tagit sats en smula, och sedan hejdat mig, för att inte falla i fällan att skriva en programförklaring. När jag skriver smak, så låter jag det även omfatta åsikter och generella preferenser.

Min smak, den har sannerligen förändrats under årens lopp. Konstigt vore det väl annars. Jag blir alltid så irriterad när människor klandras för att de ändrar sig. Givetvis finns det människor som vänder kappan efter vinden och är rena opportunister, men bortsett från det, så finns det väl få saker som är mer naturliga än att faktiskt ändra sig?

Jag har varit vegetarian, men är nu en passionerad köttätare.
När jag var som mest extrem, och började må dåligt på allvar, blekte jag håret och klippte det tre millimeter kort. Nu har jag långt hår, som räcker nedom skulderbladen.
I sena tonåren och en bit upp i tjugoårsåldern var jag politiskt engagerad i Miljöpartiet, samt i miljögrupper långt ut på vänsterkanten. Numera betraktar jag mig själv som socialliberal, med konservativa stråk.

Att smaken hela livet utvecklas, det tycker jag är spännande. Somligt bär man med sig hela livet, som en djupt känd inre övertygelse, eller en så starkt rotad smak att den är som en genetisk kod. Men, detta tillhör undantagen.

Att inte få lov att förändras; att inte tillåtas av sin omgivning att utvecklas, det är förödande. Jag tror att alldeles för många människor är inlåsta i hur familjen och omgivningen tycker att det är, eller tror sig känna en person och veta exakt hur den personen ska bete sig.
Detta är till viss del detsamma som att det inte är odelat positivt att gå med samma människor från förskolan, och genom hela skoltiden. Vi måste få flera chanser i livet att hitta oss själva, eller uppfinna oss själva på nytt; i nya sammanhang, i nya miljöer och med nya människor runtomkring oss. Annars slutar vi att utvecklas.
Det är jag fast övertygad om.

Jag tröttnade igen

Bytte bakgrund; denna heter "French Flea Market". Omväxling förnöjer, men det är inte meningen att ni ska få en chock varje gång ni kommer hit. Nu ska jag försöka hålla mig lugn ett tag.

Jag fick ett mail från en läsare av SMASKENS idag, som hade hittat hit bara strax före årsskiftet. Hon undrade varför jag inte hänvisar hit från SMASKENS. Det är mycket enkelt. Jag vill inte ha hit för många läsare. Egentligen skulle jag önska att bloggarna var helt frånkopplade varandra. De är så diametralt olika. Somliga av er har utbyte av båda; andra bara av den ena. Majoriteten av de som läser SMASKENS skulle vara ointresserade av att läsa Alla Saker.
Så är det.
Det var allt för i kväll.
Jag har inget mer att dela med mig av just nu.

Det var då

Detta är en bild från midsommarafton 2005. Jag var nyss fyllda 31; lilla H var knappt ett år, store H var två och ett halvt. Jag frångår mina principer om att inte publicera bilder på barnen, av den enkla anledningen att denna bild är så gammal.

För de av er som läser här, och känner mig, är detta en bild som tydligt avspeglar inte bara hur stora våra äldsta barn blivit, utan även vad åren gjort med mig.

Jag är lite fixerad vid detta för tillfället. Jag laddar inför någon sorts programförklaring för 2011.

Någon sorts årskrönika

Förra året skrev jag en sammanfattning över tjugohundratalets första decennium, och en summering av det år som gått. När jag läste igenom den, kunde jag konstatera att vissa saker faktiskt blivit så som jag hoppades. Jag har haft förmånen att få umgås en hel del med goda vänner, och bokcirkeln som jag och E startade har varit väldigt lyckad.

Den största skillnaden mellan nu och då är att jag känner mig nästintill avtrubbad. Just i detta nu kan jag inte klämma ur mig någonting som jag faktiskt av hela mitt hjärta ser fram emot. Nu ska detta inte överanalyseras. Det kan vara så enkelt som att jag är lite trött och ofokuserad.
Tyvärr tror jag inte att det är så det förhåller sig. Faktum är att jag känner mig lite tom. Jag behöver påfyllning; jag vet bara inte hur jag ska få den, eller vad för sorts påfyllning det egentligen handlar om.

Om jag ska försöka beskriva vilka områden i livet jag känner att jag har sämst koll på, så är det (dessvärre, hur hemskt det än är att erkänna det) barnens vardag. Jag känner starkt att jag inte till fullo engagerar mig i skola och förskola. Inte så att jag inte bryr mig, men jag har inte riktigt den insyn jag skulle önska. Det beror på många saker, men delvis har det att göra med det stora barnantalet både i skolklasserna och på förskolan, och det faktum att vi har barn i två klasser och på två olika avdelningar på förskolan. Det är många barn och vuxna att hålla reda på. Jag har inte koll. Det är en omöjlighet.

Så har vi jobbet. Det är ett kapitel för sig. Jag drabbas, som så många andra, ibland av känslan "vad gör jag här?". Detta är inte unikt för mig, det är jag medveten om. Men det blir absurt, stundtals.
Mer om det en annan dag.

Så finns det en sak skiljer sig förvånansvärt lite från förra året. Jag hyser ungefär samma förhoppningar inför 2011 som jag gjorde inför 2010; i stora drag.

"Jag vill träffa vänner, både med och utan familjen; äta goda måltider..."...ja, och så var det något om att gå mer på teater och konserter; det känner jag inte lika starkt för, just inför 2011.
Vi får väl se vad som händer.

Om vi ska hålla oss till det enkla och basala, till det som faktiskt går att åstadkomma.

Tanten

På juldagen, i mina föräldrars kök. Vet inte varför jag ser så pillemarisk ut? Nu är jag i varje fall blond; avsevärt mycket blondare än jag är på denna bild.

Varför inte en lista?

Jag hittade listan hos Sara.För övrigt känner jag mig fruktansvärt tråkig. Riktigt astråkig. Vad hände egentligen under 2010? Ingenting, tydligen. Ingenting av vikt, i varje fall; inte vad gäller mig själv. Patetiskt.

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Det gjorde jag säkert, men inget särskilt dyker upp i mitt minne.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag minns bara att jag lovade att äta fler fruktiga chokladpraliner. Jag har inte köpt så många praliner i år, och vete sjutton om jag hållit just detta löfte.

3. Fick någon du känner barn?
En gammal kursare, S, fick sitt tredje barn. Och så fick en av mina äldsta vänner barn; A och hennes T fick lilla fina E. Det gjorde mig väldigt glad. Det är alltid härligt när vänner får barn. Fler vänner borde få (fler) barn, tycker jag.

4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.

5. Vilka länder besökte du?
London. That's it.

6. Är det något du saknade 2010 som du vill ha 2011?
Viljestyrka. Uthållighet. Tålamod. Självrespekt.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Inget särskilt, faktiskt.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Pass.

9. Vilket var ditt största misstag?
Pass.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
Min kära mobil; fast, i ärlighetens namn så var det inte jag som betalade den.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Räntor, räkningar, mat. Därefter kläder.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Min familj och mina vänner. Att A och jag kom iväg till London, trots att askmolnen in i det sista gjorde att det såg mycket osäkert ut.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, tack och lov.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2010?
Robyns "Hang with me". Mycket sent på året, men dock.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2010 än vad du gjort tidigare år?
Livet blir i stort bättre för varje år, men visst finns det aspekter av mitt liv som inte är så som jag skulle önska. Och i takt med att åren går, blir vissa personliga svagheter och tillkortakommanden mer framträdande; allt svårare att bortförklara.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Våra barn.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Att älta saker, kanske?
Jag lägger också väldigt mycket tid på att matblogga. Det är tyvärr inte hållbart i längden, eftersom det inte genererar några inkomster.

18. Hur var din julafton?
Mycket bra, på alla sätt. En riktigt fin dag.

19. Blev du kär?
Nej.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Nu ser jag ju knappt på TV, men "Grotesco" har varit underhållande.

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Hata är ett väldigt starkt ord. Det finns människor som jag inte tycker om och som jag undviker, men jag kan inte säga att jag hatar någon.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Sigrid Combüchens "Spill". Faktiskt en alldeles fantastisk roman. Äntligen en haussad och kritikerrosad roman som faktiskt förtjänade all uppmärksamhet den fick. En värdig August-vinnare. Detta skriver jag, efter att under året ha läst ett flertal kritikerrosade romaner som gjort mig besviken.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Åh, jag är en riktig gammal tråk-tant. Jag upptäcker ingen ny musik längre; sorgligt, men sant. Men en vän har lovat hjälpa mig på denna punkt, så det är upp till mig att ta tag i saken under 2011.

24. Önskade du dig något som du fick?
Jag, många saker. Mestadels ganska världsliga saker.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Ja.

26. Vilken var årets bästa film?
Jag går aldrig på bio, och ser ganska sällan på film numera. Inte ens på TV. Så, vad ska jag skriva? Det måste bli "Kick-Ass". Förbaskat underhållande.

27. Vad gjorde du på din födelsedag? Det kommer jag knappt ihåg. Jo, förresten, det var en vanlig arbetsdag. Men jag lagade väldigt god mat, och fick fina presenter.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Alla vänner. Mestadels gamla, men faktiskt några nya; och nygamla.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Klassisk? Damig? Kjolar och klänningar; vintertid mycket svart. Inslag av beige och blått sommartid. Armband och örhängen i silver(metall), pärlor och bergskristall. Jag trivs rätt bra i min stil.

30. Vad fick dig att må bra?
Min familj, mina vänner, och - patetiskt nog - SMASKENS, och allt den för med sig.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Jag fungerar inte så.

32. Vem saknade du?
Ingen särskild, faktiskt.

33. Vilken var din bästa månad?
Svår fråga. Juli var en fin månad.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Oh, ja. Så många saker. Fler än jag orkar rabbla upp.

35. Hur kommer 2011 att skilja sig från 2010?

Jag ska starta egen firma. Jag ska försöka ta mig själv på lite mer allvar. Tills jag fyller 38, det vill säga om ett år och fem månader, ska jag ha kommit fram till vad det är jag egentlige ska syssla med resten av livet. En karriär, som det så vackert heter. Blotta tanken gör mig illamående av stress. Men, jag kan inte vara logoped resten av livet; det går bara inte.