tisdag 30 november 2010

Experiment i advent

Jag har prövat lite olika bakgrunder för att hitta någon som passar lite bättre till årstiden. Vill inte sitta och titta på blad och grenverk, när det är snö och polarkyla som råder.

Jag provar den här ett par dagar, så får vi se om den håller i längden; eller åtminstone december månad ut.

måndag 29 november 2010

Giv mig styrka...

Hemkommen efter en mycket trevlig helg kollapsade jag igår kväll i soffan. Göteborgstrippen bjöd på två vitt skilda tågresor; den första minst sagt dramatisk, till en början, den senare ett bevis på hur duktiga våra barn är på att åka tåg i jämförelse med många andra barn.

Få se om jag ens orkar skriva om det, vilket jag borde, för det var en farsartad början på fredagens tågresa som förtjänar att sättas på pränt.
Återträffen med logopedkursarna var både lyckad och god. Och inte minst en studie i förnedring, när jag fick svart på vitt hur underbetald jag är som logoped inom barnhabiliteringen i Stockholm.

I kväll drar jag igång tomteverkstaden hemma i radhusköket. Detta så att jag ligger några dagar före, i min självpåtagna, och - vet jag av dyrköpt erfarenhet från tidigare år - väldigt lätt allt uppslukande adventskalender på SMASKENS.
Det blir mycket saffran i år, kan jag säga. Mycket saffran.
Och nötter.
Och kryddor.
Stay tuned.
På onsdag drar det igång!

fredag 26 november 2010

Dag 11: Saker jag aldrig fått veta

Jag kan egentligen hoppa över detta tema, för jag har inte några syskon. Det bara blev så. Mina föräldrar fick inte fler barn, fastän de gärna hade velat.

Nog är det delvis på grund av att jag vuxit upp som enda barnet, som jag blivit mor till med svenska mått stor mängd barn? Säkerligen har det fler orsaker än denna enda, men det är lite spännande att fundera kring varför det blir som det blir.

Tänk om jag haft en yngre bror - hur hade jag varit då? Eller, kanske både en yngre bror och en yngre syster? Jag tror jag hade kunnat bli en härligt mästrande besserwisser till storasyster. En som styrde och ställde och alltid hade svaret på alla frågor; lösningen på alla problem.

Det får vi aldrig veta.

torsdag 25 november 2010

Dag 10: Hög lägstanivå?

Jag gillar kläder, och jag bryr mig om vad jag tar på mig. Det är viktigt för mig att jag känner mig snygg. När jag känner mig snygg, tänker jag inte så mycket på vad det egentligen är jag har på mig. Jag går bara omkring och är tillfreds med den biten av tillvaron, och kan fokusera på annat.
En distinkt känsla säger mig av att många av mina arbetskamrater tycker att jag är på tok för finklädd på jobbet.
De har fel.

Jag tycker om smycken, jag sminkar mig varje dag och jag går mycket sällan klädd i byxor; max en dag i veckan. Just idag hade jag på mig det här:

En svart klänning från InWear, inköpt förra hösten. Den når nästan till knäna, och är i finstickad bommull. Den har 2/3-långa ärmar med lite puff, och en dekorativ knapprad som löper från vänster nyckelben ned till sömmen under armen.
Till klänningen bar jag mörkt grönblåa strumpbyxor, sjalen jag fick härom sisten samt silverörhängen och två armband; en silverring, samt mina förlovnings- och vigselringar.

När jag var utomhus hade jag dessutom på mig svarta yllebenvärmare, svart ullkappa och svarta läderstövlar med grov sula.

Så var det med det. En ganska vanlig vardagsutstyrsel för mig.
Lila nagellack, ska tilläggas.

onsdag 24 november 2010

Dag 9: Alla saker

Jag vet ärligt talat inte vad jag tror på, eller hur jag ska beskriva min tro. Jag är definitivt inte ateist, men skulle inte kalla mig för en andlig person. Snarare har jag väldigt svårt för allt som förknippas med andlighet, i bemärkelsen flum.

Min vardagstro går inte att beskriva. Kanske skulle jag önska att jag kunde tro fullt ut? Utan att låta alltför fånig, men vore inte livet lite lättare att leva då?

Jag tror att det aldrig är för sent att förändras. Jag tror på kärlekens kraft, men vet inte om den alltid räcker till.
Vi kommer nog inte längre än så här.

måndag 22 november 2010

Dag 7: Vänskap kommer och går

Upptäckte att jag av misstag hoppat över dag sju. Kanske för att jag tycker det är en svår sak att skriva om. Jag vill börja med att citera Ingela på All is Pretty. Hon formulerade sig så bra i ett blogginlägg härom dagen; lyckades sätta på pränt precis det jag och A många gånger samtalat om:

"Med åren har jag insett att uttrycket allt har sin tid även gäller vänner och att man måste acceptera att vissa människor bara finns i ens liv under en viss period. Under denna period betyder dessa människor oerhört mycket, de utvecklar en och gör en till en bättre människa men det är inte säkert att det bästa är att dra vänskapen i långbänk genom olika livsfaser. Alla vänner och all vänskap är inte ägnade eller menade för det. Men jag har några trogna vapendragare som jag aldrig i livet skulle ge upp och de ser jag till att hålla kontakten med oavsett hur olika livsfaser vi befinner oss i."

Vilka är mina äldsta vapendragare? Jo, det är M och A, som jag lärde känna under gymnasieåren. Vi träffas inte så ofta som jag skulle önska, eftersom de efter sina respektive utflykter i Sverige och världen landat i vår gemensamma hemstad Göteborg, medan jag har hamnat (och inte minst blivit kvar) i Stockholm. Jag vill inte mista dem, och gör därför mitt bästa för att bibehålla kontakten, fastän det inte alltid är så lätt.

Vännen E i Göteborg träffar jag inte så ofta. Det kan gå flera år emellan de gånger vi ses, men varje gång vi ses känns det för mig lika självklart som om vi sågs bara dagen innan. Så upplever åtminstone jag saken. Vi träffades när jag läste kulturvetenskap, 1995-96.

Som vuxen är det kanske inte så viktigt att ha en bästa vän?
Min bäste vän är A, men han är ju så mycket mer. Om vi enbart talar om vänskap, kan vi inte komma ifrån det faktum att så många av mina vänner är personer jag ursprungligen träffat via internet.
L, min fina vän; tänk att vi har känt varandra i åtta år! J och J med fina barn; A och M med sin flickor.
Samt, inte minst, A och M (också med familjer), som jag träffade när jag var föräldraledig med lilla H, och kom att återupptäcka som vänner i samband med att M föddes.

H. Före detta vännen H. Det är ett svårare kapitel. Ett kapitel för sig. En berättelse om en intensiv vänskap, som varade i nästan tio år, men som inte längre finns kvar.
Vi träffades två veckor innan jag skulle åka hem från min au pair-vistelse på Island, sensommaren 1994. H tog över min islandskompis K' s au pair-familj. Vi fick bra kontakt, brevväxlade under det år H var på Island och jag själv hade kommit hem till Göteborg och läste litteraturvetenskap. När H kom tillbaka till Sverige, var det också till Göteborg, där hon hade haft sin lägenhet uthyrd. Vi blev bästa vänner.
H är den enda bästa vän jag haft i hyfsat vuxen ålder där vänskapen blivit sådär nästintill överdrivet symbiotisk som den annars ofta är hos unga tjejer. Vi levde väldigt tätt. Periodvis gjorde vi allt tillsammans. Var glada tillsammans, var nedstämda tillsammans, festade tillsammans, lagade mat tillsammans...var panka tillsammans. Reste tillsammans; till Storbritannien, och inte minst till Korsika.
Första resan till Korsika, sommaren 1996. Det var en fantastisk resa, som givit så oerhört mycket genklang. Egentligen något av det sista vi gjorde tillsammans, innan vänskapen började falna. Första gången jag hade övertaget. Jag hade körkort, och jag talade hjälplig franska. Nog så viktigt, på den vackraste av medelhavets öar.
I efterhand har jag kunnat konstatera det jag visste redan då. Det var H som styrde och ställde. Det var H som var huvudpersonen. Jag spelade glatt birollen; den grå fonden, mot vilken hon kunde lysa. Jag beklagar mig inte i efterhand; jag bara konstaterar faktum. Det var inte den första vänskapliga relation där jag iklätt mig den rollen, men, det var definitivt den sista. På så vis blev det en vattendelare i mitt liv, vad vänskap anbelangar.

Vi gled isär. Det började egentligen redan när H blev tillsammans med M, vårvintern 1996. Vår vänskap klarade inte av att transformeras. Den började långsamt krackelera. Samma höst flyttade H och M till Stockholm.
Genom H träffade jag A. H's sambo (avskyr det ordet) M och A hade varit studiekamrater. Från det att A och jag hade blivit ett par i augusti 1998, gick det bara utför.
Senast jag träffade H (och M) var augusti 2004. Det faktum att jag är gudmor till hennes äldsta dotter, som föddes hösten 2000, förändrar inte det faktum att vi inte längre hade något som helst utbyte av varandra. Tragiskt? Jag vet inte. Var sak har sin tid.

Självklart ska vi vara rädda om våra gamla vänner. Men - det är aldrig för sent att få nya vänner. Det ena utesluter inte det andra. Och all vänskap är inte fruktbar i längden. Det vi kallar vänskap kan utvecklas till destruktiva relationer. Det gäller att vara vaksam, och att våga se saker så som de är.

söndag 21 november 2010

Dag 8: Just där, just då

Det finns ett ögonblick som jag funderat över fler än en gång. Ett sådant där ögonblick som blivit en vattendelare; som gjorde att livet tog en ny vändning. Låt mig ge er en bakgrund.
Jag hade sökt in till logopedprogrammet i Göteborg. Jag hade väntat länge; det vara bara intagning vartannat år, och jag blev medveten om att utbildningen och yrket över huvud taget fanns mellan två av dessa intagningsår. Tiden fördrev jag med att läsa 40 mycket meningslösa poäng i kulturvetenskap. Mådde piss mest hela tiden. Det enda riktigt positiva var att jag träffade vännen E. Hon blev en ljuspunkt i tillvaron under läsåret 1995-96.

Jag sökte in till programmet. Under en semesterresa i Storbritannien med dåvarande vännen H, fick jag via telefonkiosk på en bensinmack i Skottland (detta var före mobiltelefonernas genombrott, märk väl) veta att jag låg på tjugonde plats på reservlistan. Detta trots mina 4,4 i studentbetyg och 1,7 på högskoleprovet.
Fullständigt knäckande. Det blev många cigaretter, och många glas whisky på den lokala bypuben, den kvällen.
Jag hade sökt och kommit in på två andra utbildningar, nämligen journalistprogranmnet, respektive kostekonomprogrammet. I efterhand har jag inte sällan tänkt tanken att jag kanske borde ha tolkat det hela annorlunda; borde ha sett det som ett tecken. Men - nejdå. Jag var så bergsfast övertygad om att logoped, that´s the shit.

Jag tackade nej både till journalistprogrammet och kostekonomprogrammet. Kunde inte någon ha talat om för mig att journalist, det kan betyda så många saker. Man kan till exempel skriva om mat. Jag drabbades i stället av akut mindervärdeskomplex; avfärdade mina skribentdrömmar som gymnasiala och pubertala fantasier.
Och kostekonomprogrammet, det såg jag mest som ett anfall av tillfällig sinnesförvirring. Vad som kunde ha kommit ur det, det får vi aldrig veta.

Nu kommer vi till själva ögonblicket. Det var i mitten av augusti 2006. Det var mycket hett. Jag hade varit ute och sprungit en runda. Bodde hemma hos mamma och pappa, i radhuset i Tynnered. Jag låste upp ytterdörren, hämtade ett stort glas vatten; drack, eftersvettades, och stretchade. Då ringde telefonen.
Det var institutionssekreteraren vid logopedprogrammet, som berättade att de hade fått en ledig plats på utbildningen, och undrade om jag var intresserad av den.

Vad hade hänt om jag sprungit långsammare? Om jag inte brytt mig om att låsa upp dörren, och hämta vatten. Om jag hört telefonen ringa, skyndat mig att låsa upp ytterdörren, men inte hunnit fram för att svara?
Det kan jag inte veta. Jag måste helt enkelt anta att det var meningen, det som skedde.

Här är jag. Jag, som blev logoped, men som egentligen borde ha blivit journalist med inriktning på matlagning och livsmedel?
Eller?

Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma.

lördag 20 november 2010

Cherry on top

Ni som har läst här ett tag har säkert märkt att jag länkat till En bok om dagen, i samband med alla bokbyten. Nu har kvinnan bakom bloggen i fråga förärat mig ett Cherry on Top Award.
Som om nu inte detta vore nog, så har även Eva-Cecilia, som nog hittills bara läst på SMASKENS, tilldelat mig mig samma award.
When it rains, it pours.
Jag är givetvis glad, tacksam och hedrad. I awarden ingår att:

1. Tacka den som du har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Ja, mest av allt är jag nog överraskad (höll på att skriva överskattad; snacka om freudiansk felskrivning). Jag tar frågorna på största allvar. Känner att jag egentligen inte skrivit tillräckligt mycket om mitt läsande här på Alla Saker. Det hinns helt enkelt inte med. Så, nu kör jag:

Carol Shields, den fantastiska kanadensiska författarinnan som tyvärr gick bort i bröstcancer för ett par år sedan. Hon är en stor favorit. Hennes roman "Kärlekens republik" vet jag inte hur många gånger jag har läst om. Det känns som att jag läser den en gång om året; senast i somras, på landet. Jag helt enkelt älskar den romanen.

Jag äger två romaner av den isländska författarinnan Steinunn Sigurdardottir. Dessa två romaner är de enda jag har läst av denna en av Islands mest välkända författare. Romanerna heter "Tidstjuven" och "Fiskarnas kärlek". Jag vet verkligen inte hur många gånger jag har läst dem. Jag återkommer till dem, gång på gång, även fast det nu var några år sedan.

Margaret Atwood är en gammal favorit, som jag nog skam sägande måste erkänna att jag delvis övergivit på senare år. Jag har inte följt med i hennes senare utgivna titlar, inte sedan jag kapitalt misslyckades med att läsa ut "Alias Grace" (I engelsk pocket, ska sägas till mitt försvar) för flera år sedan. Bland hennes romaner är "The Robber Bride" ("Rövarbruden") min stora favorit. Den är fantastisk.

Fem mottagare? Lite svårare. Jag skickade för inte så längesedan en utmärkelse till flera bloggar jag följer. Men, det finns ju så många läsvärda bloggare. Bland dem finner ni till exempel, följande fem kvinnor, vars bloggar jag följt olika länge och av väldigt olika skäl:

Brysselkakan

Mellan Sabb och Skogis

Radhustankar

Apple of my Eye

All is Pretty.

Lika hedrande som det är att få en award (eller utmärkelse, borde jag snarare skriva), lika stressande kan det också vara.
Jag har som alltid full respekt för den som inte vill; den som inte har tid eller helt enkelt inte känner för att skicka detta vidare. Betrakta utmärkelsen som ett tecken på uppskattning. Och, det går ju faktiskt alldeles utmärkt att enbart svara på författar- och romanfrågorna. Det är ju det jag är nyfiken på...

They're playing our song

Låt oss börja dagen med ett fantastiskt musikstycke, som alltid får mig på gott humör. Vi dansade vår så kallade "bröllopsvals" till denna melodi. Lite ironi, men samtidigt en stor portion allvar och kärlek.

Min man ska börja på ett nytt jobb. Saker och ting faller på plats. En stor lättnad sprider sig i familjen. Allt kommer blir så mycket lättare; så mycket bättre.

fredag 19 november 2010

Dag 6: En fredag i november

Vaknar av klockradion; vi stiger upp strax efter halv sex, A och jag. Därefter följer de sedvanliga morgonrutinerna. Stryka barnkläder, väcka barnen, duscha; två av barnen skulle dessutom duscha lite mer grundligt och tvätta håret. Kanske inte alldeles nödvändigt på morgonen, men nu fick det bli så, av olika skäl.
Barnen äter frukost och ser sedan på TV en stund. A och jag läser DN, surfar lite, dricker kaffe.
Tandsborstning, skolväskekoll, påklädning, och så bär det iväg åt varsina håll. Just i morse lämnade jag F och M på förskolan, medan A tog H och H till skolan.

Jag kör bil till jobbet. Lyssnar på P1. Parkerar i garaget, tar hissen upp till tionde våningen.
Dricker en kopp kaffe, pratar lite med några arbetskamrater. Går upp till mitt rum på elfte våningen. Startar datorn, kollar mailen, skriver lite journal från igår.

Dagens första besök: 10.00-10.45.

Dagens andra besök: 11.00-12.00.

Dagens tredje besök: 12.00-13.00

Därefter tar jag en sen lunch vid skrivbordet; surfar lite, tänker på vad vi ska äta till middag och vad vi ska bjuda våra goda vänner på som kommer på middag imorgon.

Journalför förmiddagens besök. Ringer telefonsamtal; rådgivning. Kolla igenom almanackan och ser vad som ska hända på måndag. Stänger ned datorn, pratar några minuter med en logopedkollega, stämplar ut och drar från jobbet vid strax efter fyra.
Handlar på Willys och Sandströms på vägen hem. Hämtar därefter F och M på förskolan. Vi åker hem och kraschlandar.
Fredag kväll. Vi lagar, som så ofta, pizza. Ovanligt lyckad sådan, med mozzarella, och Sandströms fantastiska fänkålssalami. Det dricks lite vin och äts lite chips. Barnen får läsk; det är fredag.
Mycket mys i soffan. Store H får välja film, och det blir "Det våras för rymden" (Mel Brooks). F somnar i soffan redan vid tio i åtta. A och jag lär sannolikt somna i soffan minst en gång under kvällen.

Klart slut, 19:59. En ganska vanlig fredag.

torsdag 18 november 2010

Dag 5: Och hur ska jag kunna svara på det?

Kärlek. Länge trodde jag att jag aldrig skulle träffa någon att älska. Visst, jag var förälskad fler gånger än jag kan minnas under tonåren, och gjorde väl några trevande försök till att etablera något djupare, men - kärlek?
Nej.
För mig kom kärleken i augusti 1998.
Nu syftar jag alltså på den romantiska kärleken, inte kärleken till mina barn, mina föräldrar eller andra viktiga närstående.

Vad är då kärlek? Det ska jag gärna försöka förklara för er.
Hur jag ser på kärlek, vill säga.
Då är det svårt att inte vingla tangerande nära avgrunden till den totala sentimentaliteten, klychorna och flosklerna vi alla hört till leda; så många gånger förr.

Kärlek är känslan av att någon gör dig fullkomlig; till mer än summan av dig själv.

Kärlek är att känna fullständig tillit och samhörighet. För att inte tala om trygghet. Känslan av att vi är menade att vara tillsammans.

Kärlek är att kunna visa sina sämsta sidor, och ändå veta att personen inte slutar att älska mig.

Kärlek är att turas om att vara stark, positiv och drivande. Livet är inte alltid så muntert. Om vi förmår, kan vi turas om med att stötta varandra. Men ibland kommer det peroder då livet är tungt för båda. Då måste vi försöka samla våra gemensamma krafter, även fast de kanske inte motsvarar mer än kraften från en av oss när vi mår som bäst. Då måste vi bara hålla ut, i visshet om att vi varit med om värre saker, och att det förr eller senare blir bättre.

Kärlek är att aldrig tröttna på att se på, röra vid och umgås med sin älskade.
Kärlek är att jag fortfarande blir lika sprittande glad inombords, när jag hör nyckeln i ytterdörren och vet att min älskling är hemma. Jag hoppas att den känslan alltid kommer bestå, så länge vi båda lever.

Nu har även Ingela på All is Pretty hoppat på bloggtemat "30 dagar". Läs, och njut av hennes fantastiska förmåga att formulera sig.

tisdag 16 november 2010

Dag 4: Bränsle och njutning

06.35: En kopp svart kaffe,ett glas apelsin-blodgrapejuice.

08.20: Några chokladdoppade russin, medan jag loggade in på jobbdatorn.

08.40 Frukost på jobbet; alltid på tisdagar: tre Finn Crisp med smör, ost, skinka, leverpastej, salami och grönsaker, samt mer kaffe. Mycket kaffe blir det.

12.15: Lunch i form av medhavda rester från gårdagskvällens middag.

12.45: Några fler chokladöverdragna russin framför datorn, medan jag skötte administration.

14.15: Eftermiddagsfika på jobbet; alltid på tisdagar. Kaffe och en bit mjuk pepparkaka

18.00: Ett glas öl i väntan på middagen.

18.30: Middag i form av en pastagratäng, delvis baserad på kycklinggryte-rester från i torsdags. Ett glas öl.

20.30: En kopp te, med honung och mjölk.

21.00: Glass. En kula Häagen-Dazs Chocolate, Pralines and Caramel. Trots att jag frös som en hund efter att alldeles för tunnklädd ha tillbringat en timma vid Gubbängens IP, där store H spelade bandy. Hade helt glömt hur råkallt det blir vid den stora isplanen. Ett glas whisky till glassen. Känner mig frusen in i märgen.

Representativt för en dag i mitt liv? Knappast. Jag har mycket oregelbundna kostvanor. Men, så här var det idag.

Fantastiska Kicki har också antagit bloggutmaningen/temat "Trettio dagar". Tänk vad mycket vi får veta om varandra. Denna lilla lista, till synes inte så märkvärdig, kommer att göra våra bloggar än mer intressanta för varandra.
Helt klart oväntat givande.

måndag 15 november 2010

Dag 3: Tack för att jag finns

Vi har haft en del duster under årens lopp. Jag har irriterat mig på dem; intill vansinne. I perioder höll jag på att krypa ur skinnet, av det blotta faktum att det bara fanns jag.
Att vara enda barnet innebär att ha allt ljus på sig.
Det har jag haft.

Vi är inte överens om allt, långt därifrån, men vi älskar varandra. Det goda har alltid övervägt. Ingen människa är perfekt, ingen förälder kan heller vara felfri. Det räcker väldigt långt att vara tillräckligt bra. Att göra så gott man kan, och att vara medveten om att alla kan göra misstag, men att misstagen inte alltid går att identifiera förrän de går att skönja i livets backspegel.

Mina föräldrars allra bästa egenskap, förutom deras ovillkorliga kärlek, är att de aldrig tvekat att erkänna att allt inte alltid blev så bra som de hoppats, trots hängivenhet och de bästa intentioner.

Det tycker jag är stort. Jag ska göra allt jag kan för att kunna bete mig likadant mot mina barn, när de är vuxna.

Fler och fler hänger på detta bloggtema, så också Julia Skott - pangbrud och skjutjärnsjournalist, To Brussels and beyond, Mellan Sabb och Skogis samt Onekligen...och säkerligen någon mer i min blogglista, som jag missat.

söndag 14 november 2010

Dag 2: Kärleken är evig, sägs det

Jag var fyra år, pappa höll mig i famnen; vi stod på gården utanför bostadsrättshuset i Högsbo, där vi bodde fram tills jag var fyra och ett halvt, och vi flyttade till Tynnered.
Pappa höll mig alltså i famnen, eller så satt jag på hans arm. Och jag var rosenrasande arg, kränkt och generad över att de vuxna omkring mig skrattade åt mig.
Varför skrattade de? Jo, därför att det är en ganska förståelig spontan reaktion på en fyrårig flicka med långa blonda flätor och stora ljusblåa ögon som på fullaste allvar deklarerar att

"...jag ska gifta mig med pappa, när jag blir stor.
Mamma kan få diska på bröllopet"
.

Pappa var helt klart min första kärlek. Sedan då? Förälskelser, betuttningar; klara problem med att differentialdiagnistisera mellan diagnoserna "förälskelse" och "djup sympati".
Men - kärlek, då?
Kärleken fann jag i slutet av augusti 1998, i en rosa, noppig soffa i Årsta, hemma hos (dåvarande) goda vänner. Jag har bloggat om dessa personer tidigare.

Jag syftar givetvis på A, därför att han är min första riktiga kärlek. När man har träffat rätt person, inser man att ingen innan dess ens varit i närheten av att vara - rätt.

Så enkelt är det.

lördag 13 november 2010

Jag bara måste dela med mig av denna länk

Via bloggen "Alla har en bok inom sig" hittade jag denna länk (scrolla nedåt, så ser ni bilderna).

Det var inte bättre förr, om man säger så. Man kan nästan inte tro att det är sant. Se, läs och förfasa er.

fredag 12 november 2010

Dag 1: Det är jag som är jag

Det är jag som är jag. Men, vem är jag? Jag tillhör de som tror att vi aldrig blir riktigt vuxna, vi bara förhåller oss till vår barndom med en ökande distans.

Jag är en sjuttiotalist, en bokmal, en matnörd och en missbrukarpersonlighet. Jag är en som snöar in på olika saker; sådan har jag mer eller mindre varit oavbrutet sedan tidiga tonåren. Mitt dilemma är att jag tycker mig snöa in på ett ganska ytligt sätt, inte djupt och analytiskt. Så nedvärderar jag själv mina intressen. Mina kunskaper och förmågor tenderar jag nämligen, tråkigt nog att undervärdera. Jag leker mitt liv; vi är alla huvudpersoner i vår egen långfilm, eller hur?

För att vara lite mer konkret, och lite mindre högtravande - jag är en kvinna i mina bästa år. Jag är gift med min stora kärlek, jag har fyra fina barn, jag är frisk och har hälsan.
Det är i sig fantastiskt.
Jag brottas med samma problem som många andra gör, med en kombination av skuldkänslor och vardagsstress. Mitt jobb (eller rättare sagt min utbildning) har jag försonat mig med. Den senaste tidens inslag av att handleda logopedstudenter har resulterat i att jag faktiskt fått upp ögonen för att jag nog är ganska så kompetent, trots allt.

Jag är summan av så många saker. Jag kan som i ett avlägset töcken minnas mina olyckliga tonår, då jag kände mig fet, ful och avvikande; visste inte hur jag skulle bete mig, förstod inte spelreglerna i samvaron mellan ungdomar, vågade inte närma mig det motsatta könet. Kände mig alltid annorlunda, förstod mig inte på omgivningen och jämnåriga. Detta accentuerades under högstadiet. Jag förskte spela rollen som normal, men det fungerade inte. Återstod då att bli avvikande.
Jag engagerad mig politiskt, och i miljörörelsen. Så här i efterhand kan jag se att detta snarare bottnade i ett närapå desperat sökande efter ett sammanhang, snarare än ett reellt engagemang. Jag blev vegetarian och tillförskansade mig de avgörande attributen för att på långt håll kunna identifieras och klassificeras som "alternativ".

Det är inte konstruktivt att grotta ned sig i gamla, felaktiga beslut, baserade på dålig självkännedom och bristande analyser. Jag fascineras i stället av att det trots allt har gått så bra som det har gått.
Min värsta tid i livet var åren mellan 15 och 23. En liten del av mig kan gråta inombords över att jag aldrig fick uppleva några egentliga tonår, så som den gängse bilden är av hur tonår ska vara. Jag fungerade helt enkelt inte så; var så inlåst i mig själv. Spelade med, höll masken (ganska så framgångsrikt), men deltog inte i egentlig mening. Dessa år kan inte spolas tilbaka eller göras ogjorda. Jag bär dem med mig som en erfarenhet och som en del av den jag är.

Trots att det är avlägset, så biter det sig fast. En vattendelare var sommaren 1998. Men, det återkommer jag till i ett senare inlägg. På vissa sätt känns det som att det var då jag verkliigen blev vuxen, och började leva.

Vem är jag? Det skulle jag egentligen vilja fråga min man och mina vänner. Skulle faktiskt vara ganska så intressant att få höra hur de skulle beskriva mig, för mig.

onsdag 10 november 2010

(Inte så) lite bloggkärlek

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

Jag har fått denna blog award från Japple of my eye. Fantastiskt trevligt med lite bloggkärlek, tycker jag.

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.


Givetvis delar jag med mig, och sprider kärleken vidare till:

1. Ingela på All is pretty
Kloka Ingela skriver så fint, och fotar fantastiskt. Duktig formgivare är hon dessutom; just nu föräldraledig.

2. Karin på Kalas blog
Jag följde en tidigare blogg som Karin skrev, tappade bort henne, och hittade slutligen tillbaka för...några år sedan? Hon skriver om, och beskriver, livet som så kallad utlandssvensk i Israel. Nog så exotiskt. Tack vare Karin är jag också med i en bloggbaserad bokcirkel.

3. Sara på Looking for Sara
Jag hittade Saras blogg sommaren 2009, av en slump, när jag sökte band utlandssvenskars bloggar på Bloggtoppen. Sedan dess är jag fast. Sara skriver så klokt, witty (vad kallar man det på svenska?) och personlig, och råkar dessutom bo på Korsika, det resmål jag ständigt längtar till.

4. Åsa på Miss Meisters Mat
Åsas blogg är egentligen en matblogg, men hon skriver om mycket så mer än enbart mat. Mycket tankar, mycket livsvisdom, och Åsa skyggar inte för att skriva om/beskriva när tillvaron inte går i rosenrött.

5. Weronica på En mammas dag
Jag tror att Weronica var den första bloggaren jag började följa, back in the days kring 2006 (?). Hon är en ständig inspirationskälla, som gör livet lite skönare, och som inte minst tipsat mig om otaliga smarta och snygga inköp genom sina lockande och vackra kollage.

6. Pandamamman, min väns smeknamn, på Pandamamman
Pandamamman är en snygg och smart kvinna i sina bästa år. Mamma till två fina gossar, barnmorskestudent och förmodligen en av de coolaste kvinna jag träffat. Som om inte detta vore nog, är hon dessutom otroligt bra på att formulera sig i skrift.

7. Filippa på Den lilla pyttemonarkin
Det var faktiskt Filippa som hittade mig, på SMASKENS. Nu läser jag hennes blogg, och följer henne på twitter. Vet egentligen inte så förfärligt mycet om henne, men gillar hennes sätt att skriva, hennes matnörderier och hennes inställning till livet, i största allmänhet.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Fruktansvärt svårt. Bara riktigt egocentriska människor ser väl sig själva som intressanta? Nåväl, jag gör ett tappert försök.

1. Jag har PCO. Jo, det är faktiskt i sig intressant. Allt som handlar om fertilitet och fortplantning är intressant, och PCO handlar dessutom om så mycket mer än detta. Trots min diagnos har jag utan bekymmer lyckats bli gravid med och föda fyra barn. Alla som delar diagnosen vet hur remarkabelt detta är. PCO är en del av mig; jag lever med det, och jag måste anpassa mig efter hur det påverkar och begränsar mig. Sedan några år tillbaka står vi faktiskt på ganska god fot, diagnosen och jag. Mina symtom är ytterst lindriga numera. Kanske tack vare att jag chockat kroppen med alla dessa upprepade grossesser.

2. Jag är enda barnet. Det är en stor del av min identitet. Ett ämne jag ständigt återkommer till, i olika sammanhang, och i diverse diskussioner och samtal.

3. Jag har bra självförtroende, men samtidigt låg självkänsla. Detta är något jag hela tiden jobbar på att komma tillrätta med. Kanske innan jag fyller fyrtio?

4. Mitt jobb är för mig något av en bisyssla. Jag har försonat mig med detta. Jag brinner inte för logopedi. Det är intressant, men inte så att jag ägnar mig åt det utanför arbetstid. Jag är bara logoped när jag får betalt för att vara det.

5. I ungdomen tror jag att jag hade någon sorts Asperger light. Kanske borde jag inte formulera mig så slarvigt; jag har professionell kunskap om vad det innebär att ha denna neuropsykiatriska diagnos, och jag skämtar inte när jag skriver det jag skriver. När jag ser tillbaka på hur jag levde, hur jag mådde, hur jag tänkte, kände och interagerade med andra människor...när jag inse hur jag nästintill tränat mig själv socialt, även vad gäller basala saker...då undrar jag om jag inte är en högfungerande Asperger-personlighet. Än i dag.

6. Jag har i grund och botten ett oerhört stort behov av att vara ensam. Ensam nu för tiden, det är jag i stort sett bara när jag har min "egentid" i bilen, till och från jobbet. Det är lite märkligt att jag, med mitt stora behov av ensamhet, gått och skaffat mig en så stor familj. Eller också är det alldeles glasklart. Jag mår kanske bättre av att inte få utrymme till att vara för mycket ensam?

7. Varje dag tränar jag på balansgången mellan två ytterligheter: att inte vara för förlåtande och tillåtande vad gäller mina egna svaga sidor, och samtidigt inte döma mig själv för hårt, när jag gör så gott jag kan.
Jag insåg i förra veckan, när vår familj tillfälligt reducerats till att bara bestå av två vuxna och två barn, hur otroligt mycket enklare det faktiskt var. Jag vill inte ha det annorlunda än vi har det, och jag tycker om att vara en relativt stor familj. Men, kanske är det inte så konstigt att jag inte hinner med allt jag skulle önska? Vi har trots allt ganska fullt upp.
Att vara snäll mot sig själv, på rätt sätt, är ganska svårt.

Nu låter jag bloggkärleken flöda vidare...

tisdag 9 november 2010

Ännu ett välfyllt paket -
"Pocket & Påhitt"


Jag fick detta paket redan i fredags, men helgen var så intensiv att jag inte hade ro att öppna det förrän nu i eftermiddag. Jag öppnade ett minst sagt välfyllt paket, fyllt med en mängd roliga saker, som jag garanterat lär få användning för.
Där ligger man i lä, må jag säga. Käner mig lite enkelspårig, men det går väl an, så länge mottagaren är nöjd?

Te, choklad, salmiak, strumpor, lypsyl, smycken....och mer därtill. En CD-kokbok (skulle man kunna kalla det) och inte minst en mycket spännande roman som jag garanterat aldrig hade hittat på egen hand - "Ingen fara" av Selma Mahlknecht.

Det kan vara svårt att hitta ny inspiration; nya romangenrer. Nu kanske jag snöar in på tysk litteratur, vem vet?
Stort tack till dig, Kerstin.

måndag 8 november 2010

Tvagad och barberad,
spacklad och draperad -
på galej med A

I lördags begav vi oss ut på galej, A och jag. Min snälla mamma passade barnen. Det händer inte precis varje månad att A och jag kan göra något på tu man hand. Senast var i april, när vi var i London.

Vi började på Gondolen. Där var tjock av folk, men efter en liten stund fick vi plats vid bardisken. Utsikten därifrån är lika fantastisk varje gång jag ser den. Det var en mycket blandad publik, med behagligt hög medelålder. Jag, som är ute alldeles för sällan, känner mig närmas som morsor och farsor på stan om det är för mycket "ungdomar" omkring mig. Vad vi drack? Godfather.

Vi promenerade från Slussen till Rolfs Kök, som ligger nästan i korsningen Drottninggatan/ Tegnérgatan. Maten, vinet och servicen var precis lika bra som vi hoppats på och önskat. Lokalen var skönt avskalad. Vår servitör var charmig, föreföll mycket engagerad och var inte minst ganska så salongsberusad (min tolkning); dock på ett trevligt sätt.
Jag åt sylta på dikalv, fläskkorv med gräddstuvade grönsaker och avslutade med en kula av husets vaniljglass - måste bara meddela att min egen glass är mycket godare. Helt ärligt.

Vi fortsatte till Riche. Ja, det var en riktigt fin kväll. Underbart att få gå på date med sin egen man. Fantastiskt att vi kan ha så kul ihop, och fortfarande uppskatta varandras sällskap. Det var ett konstant pågående samtal från det att vi lämnade huset tidig kväll, tills att vi klev ur taxin framåt nattkröken.
Det kanske är det som är "hemligheten"? Att alltid ha något intressant att samtala om. Då spelar det ingen roll att vi varit tillsammans tolv år, bott tillsammans i tio år, varit gifta i nio år och har fyra barn. Det gör snarare saken bättre.

söndag 7 november 2010

Min vän Annas julblogg -
"Jul hos Anna"

Bilden är lånad.
Min vän Anna bloggar om sin stora kärlek till allt som hör julen till. Jag är själv en julälskare, men jag är inte ens i närheten av att vara så passionerad som Anna är. Titta in och se på allt roligt, vackert och läsvärt hon delar med sig av på bloggen Jul hos Anna.

tisdag 2 november 2010

Någonstans innerst inne är jag
fortfarande en fjortonåring, som
älskar att läsa romaner och äta godis

Jag måste säga att jag aldrig trodde att Agnes von Krusenstjernas självbiografiska romansvit "Fattigadel" skulle ges ut i nytryck. Så roligt att jag trodde så fullständigt fel.

Jag minns det rätt så tydligt, men ändå avlägset, när jag var en fjortonårig bokmal; en läsnörd, som gick på Göteborgs Högre Samskola. Jag satt hellre kvar inomhus och läste Krusenstjerna på rasten, än gick ut och umgicks med klasskamraterna.

Romandelarna som ingår i "Fattigadel" var inte lockande, kittlande och fascinerande som von Pahlen-serien, men de var fängslande, i sin obegriplighet. De skildrade ett liv, en tid och sociala konventioner som historieböckerna aldrig kommer i närheten av att beskriva.
Och de var gigantiska. Tjocka, tunga, jättelika inbundna volymer från bibliotekets arkiv. Sådana släpade jag i ryggsäcken, på spårvagnen till och från skolan; ut till förorten där jag bodde. Där satt jag på spårvagnen, djupt försjunken i en roman; ofta snaskandes på något sötsliskigt.

Sådan var jag, och är innerst inne fortfarande. Fast den knubbiga, folkskygga och nördiga fjortonåringen är inbäddad i en trettiosexårig kvinnokropp, och omhöljd av en självkänsla och ett självförtroende som jag aldrig kunnat föreställa mig.
Självklart tänker jag köpa dem; givetvis ska jag läsa dem.
Fattas bara annat.

Martina Lowden har recenserat och analyserat böckerna i DN.

måndag 1 november 2010

Någon måste ha varit en
riktigt god hustru

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

När min käre man kom hem i fredags hade han med sig ett paket till mig. Nej, det var vare sig fråga om födelsedag, namnsdag, bröllopsdag eller någon annan bemärkelsedag. "Det är ju fredag!", sa min älskling, och det kunde jag ju inte förneka.

Paketet innehöll en vacker sjal, och ett armband. Givetvis blev jag både glad och överraskad. Det är fantastiskt roligt att få oväntade presenter.

Jag måste ju få framhålla min mans förtjänster, även fast det kanske blir lite tjatigt för vissa av er.
Han är unik.
Jag är privilegierad

In vino vanitas

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Till vardags arbetar jag i en mycket kvinnodominerad verksamhet. Jag har enbart kvinnliga arbetskamrater, kollegor och chefer. De barn jag träffar åtföljs oftast av kvinnlig förskole- eller skolpersonal. Föräldrar jag möter är oftare mödrar än fäder.

När jag då, privat (eller snarare i matbloggsrelaterad sidoaktivitet) plötsligt befinner mig i en kontext där det är en klar övervikt av män - då blir jag nästan full i skratt. Jag säger bara: banketten på Chark-SM. Vi snackar ett hav av män i kostym. Förmodligen var det åtminstone 30% kvinnor, men det kändes inte så.
För mig är det exotiskt.
Intressant är också att iaktta hur män beter sig under påverkan av alkohol. Ingen var annat än trevlig mot mig, med undantag för en lite berusad man som ville dansa, men honom lyckades jag vänligt avspisa, utan några hard feelings från hans sida.

I vilket fall - det är trevligt med lite uppmärksamhet, emellanåt. Jag vet inte hur många gånger under torsdagskvällen (och en bit in på natten) jag fick höra att "det är en mansdominerad bransch, det här" eller "se dig omkring, det behövs fler kvinnor i charkbranschen". Jag kan bara instämma.

I torsdags lekte jag att jag var en av dem, iklädd min snyggaste lilla svarta stass. Och rejält med bling-bling, så klart. Naglarna var målade i "Plum Attraction". Jag var helt enkelt hur snygg som helst. Det behöver vi få vara lite till mans (kvinns?), ibland. Eller hur?

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...