tisdagen den 30:e mars 2010

Surprise!

Jag upptäckte att jag ansökt om och beviljats semester på skärtorsdagen. Oväntat och väldigt skönt. Visst, jag borde kanske sitta och jobba ikapp för att jag vabbat så mycket, men jag har å andra sidan väldigt lite inbokat veckan efter påsk. Just med tanke på att komma ikapp (värst vad jag var förutseende).

Sofi Oksanen vann Nordiska rådets litteraturpris med sin kritikerrosade och topplisteplacerade roman Utrensning. Nu längtar jag än mer efter att läsa den.

Jag kom förresten på i helgen att jag slarvat med att uppdatera min lista/mitt blogginlägg Böcker lästa under 2010. Nu skrider jag till verket.
Det angenäma med att vistas på landet är bland annat att det finns så mycket tid att läsa. Jag hade till och med med tagit mig för få böcker nu i helgen som gick. Fick ägna mig åt omläsning - inte mig emot. Jag är ju en notorisk omläsare.

Jag sörjer dock att vi har i stort sett alla våra (mina) böcker på landet. Vi har inte plats i stan, helt enkelt. Inte för konventionella bokhyllor i varje fall. I höst måste vi påbörja projekt konsollhyllor uppe vid taket. Vi har sådana på landet; ännu några fler efter helgen som gick. Jag arrangerade bokryggar som en regnbåge med matchande färgfält. Har tidigare tyckt att sådant var lite fånigt - men oj, vad vackert det blev! Långt ifrån mina tidigare arrangemang i antingen alfabetisk ordning eller sorterat efter litterära släktskap och min egen syn på vilka författare som passar ihop.
Jag gillar ju böcker. Glömmer det ibland.

söndagen den 28:e mars 2010

Barnvakt saknas

Vi begär inte att få göra en massa saker på tu man hand, A och jag. Det finns inte utrymme för det. Det har jag inga som helst svårigheter att acceptera. Vi får gör saker på var sitt håll, eller hela familjen tillsammans. Inga konstigheter.

Däremot har jag svårt att fördra att ett av mig efterlängtat tillfälle till att träffa några andra trevliga matbloggare givetvis måste krocka med att A's avdelning ska iväg på något som försigår på kvällstid, fortsätter in på nästa dag och även krockar med store H's sedan länge inplanerade utvecklingssamtal.
Mitt lite mer oresonliga jag tycker att det borde vara förbjudet med jobbrelateradre aktiviteter på kvällstid. Mitt mer resonliga jag uttrycker sig lite mer nyanserat och säger att det borde vara fullt normalt att helt enkelt säga att man av familjeskäl inte kan delta i sådana arrangemang.

Vi kanske måste börja leta efter någon form av barnvaktsservice, trots allt?
Men de är ju så många.
Och lilla H är fortfarande så liten.

fredagen den 26:e mars 2010

"Semesterstängt på grund av sjukdom..."

...som Häxan Surtant skulle ha sagt. Så har det varit den här veckan. Nu ska jag till jobbet för första gången sedan i måndags, och försöka komma ihåg vad det egentligen var jag skulle ha gjort; vilka samtal jag skulle ha ringt och vad det var jag skulle ha planerat.

I kväll åker vi till landet.

Islossningen på vårt tak på radhuset drar med sig tegelpannor. Ångest. Tack för det, Kung Bore.

tisdagen den 23:e mars 2010

Rapport från vabb-träsket

Så var det dags igen. Av en slump har det varit just på tisdagar som våra barn varit sjuka den här vintern. Tisdagar, som är den dag i veckan då vi på min arbetsplats har teammöten, möten med föräldrar och annat som kan vara ämpligt att närvara vid.

Nu var det inte mycket att göra. Lilla M kräktes precis när jag hämtade på dagis igår. Jag var mest glad över att hoin inte kräktes i bilen; hellre torkar jag kräks på dagis. Resultatet av den tidpunkt då spyan lades är emellertid att vi måste vabba tisdag och onsdag. Jag respekterar självklart den så kallade 48-timmarsregeln. Med tanke på lilla M's obefintliga aptit, så kommer det behövas två dagars återhämtning. Hon var inte i gott skick i går kväll.

Som jag sagt till så många de senaste dagarna, så är det ju inte enbart den dag då själva vabbandet utförs som är problemet. En dags frånvaro ger efterklang på flera plan. Planering går om intet, och jag nödgas ställa in besök och behandlingar på grund av att jag inte har det arbetsmaterial jag behöver eller inte har hunnit tänka klart vad det är jag ska göra. Jag jobbar så lite som det är (känns det som), och på detta vis blir det ju än mindre. Förvärvsarbete som bisyssla? Nu hoppas jag på att april ska föra med sig färre inslag av sjukdom. Jag minns så väl mars 2009, då A var föräldraledig med lilla M. Det var samma sak då; syskonen turades mer eller mindre om med att vara sjuka. Kroppens immunförsvar är helt enkelt slutkört så här års.

Lilla M är både sur, rastlös och trött på samma gång. Ingen aptit, men vill ändå ha saker att äta, som hon sedan finfördelar. Snart tror jag att hon somnar sittande. Själv känner jag mig också rastlös. Ska ringa några samtal, och försöka bli av med några dåliga planerings-samveten.

måndagen den 22:e mars 2010

Spring, spring, spring

Jag kom ut på en löprunda igår, för första gången på fem månader. Det var ovant, men ändå märkligt bekant. Lite kyligt till en början, men det problemet är ju övergående. Ganska snabbt kände jag att all förmåga inte förtvinat under min stillasittande vinter. Visserligen är jag långt, mycket långt iftån toppform (eller ens den form jag var i i höstas), men jag har ju hela våren och sommaren framför mig.

Jag investerade inte enbart i skor
i somras, utan även i riktigt bra kläder; även för kalla senvinterdagar som gårdagen. Det är jag mycket glad för nu.

lördagen den 20:e mars 2010

Nu börjar våren

Sista simskolefredagen igår. Det känns väldigt skönt. Sista simskolan är det definitivt inte, men nu tar vi en välbehövlig break. Har inte fått någon respons från aktivitetsbokningen på mina intresseanmälningar angående simskola på kommunalt badhus, så jag antar att jag helt enkelt var för sent ute. Intensivkurs i slutet av våren? Inte omöjligt.

Det töar, det droppar och allt är blött och smutsigt. Och halt. Låt det går fort; snälla Gumman Tö, låt det mesta vara borta från gator och trottoarer inom en vecka! Jag vill kunna börja springa. Jag vill kunna slippa sjöblöta barn.

Låt också parkeringsinfernot på vår gata få ett slut. Låt de som inte bor på vår gata börja parkera någon annanstans. Jag vet, jag borde kontakta ansvarig myndighet och föreslå boendeparkering i Stureby. Hela gatunänet kring tunnelbanan verkar fungera som en inofficiell infartsparkering. Får ha det på min lista över saker jag borde orka ta mig för.

Bandysäsongen är slut. Det är väldigt skönt, även fast det har varit fantastiskt kul. För vår del innebär det att store H och A inte åker på träning om lördagsförmiddagarna. Idag blev det därför sen långfrukost med ägg, bacon och hembakad surdegsbaguette med siciliansk pomeransmarmelad. Lördagslugnet infinner sig. Barnen huserar på ovanvåningen med diverse projekt, själv har jag läst ut dagens DN och sneglar nu lystet på ViLäser och Filter som dök upp i brevlådan igår. (Elle Mat och Vin var däremot en så monumental besvikelse att jag hade beslutat mig för att inte fortsätta prenumerera - om det inte vore för att jag redan tagit det beslutet. Vi har vuxit ifrån varandra. Jag blir bara uttråkad av medelhavspajer. Försöker tidningen konkurrera med Hemmets Journal, eller vad är det frågan om?)

I eftermiddag väntar intensivt umgänge hos A och J; det blir tio barn och sex vuxna. Ser fram emot både umgänget och maten.

Nu: en till kopp te.

tisdagen den 16:e mars 2010

K-märkt

I dag låg det ett kuvert med avsändare Stadsbyggnadskontoret i vår brevlåda. Det var adresserat till oss båda vuxna i hushållet. Inuti kuvertet låg ett brev som informerade oss om att radhuslängan vi bor i, i likhet med ganska många byggnader i Stureby, är K-märkt.
Jag blev inte direkt glad, måste jag säga.

För oss innebär detta att vi kan sluta spekulera kring ifall det skulle gå att kunna bygga om vinden, så att den går att göra beboelig; för att öka på vår boyta. Ingenting i fasad eller tak får förändras eller ändra färg.

Jag kan inte påstå att jag tycker att våra radhus är så fantastiska att de förtjänar att K-märkas. Kanske för att jag ser till husens interiör, och de förutsättningar som råder. En planlösning med total brist på biytor, samt avsaknaden av en tvättstuga. Tag dessutom det faktum att trädgårdarna är så olika stora i längan, beroende på att tomten längan ursprungligen byggdes på är oregelbunden i formen.

Spiken i kistan för alla planer. Tack för det, Stadsbyggnadskontoret. Enda trösten vore om det ökar husets värde, men det betvivlar jag starkt.

måndagen den 15:e mars 2010

Ensam hemma


Inte så ensam egentligen; barnen sover på ovanvåningen. Filmkväll var längesedan. Jag slog till med en riktig klassiker; faktiskt en vansinnigt bra film. Barbra Streisand och Robert Redford visar hur bra skådespelare de faktiskt är (var).

Ibland har jag lite svårt att förstå att A och jag hade ett distansförhållande de första två åren. Att vi bara sågs på helgerna, och att vårt längsta rekord för dagar vi tillbringat tillsammans länge var en vecka.
A reste mycket under många år. Nu tillhör det ovanligheterna att vi är ifrån varandra över natten. Det slår emellertid aldrig fel - jag har alltid lika svårt att komma i säng när jag är "ensam hemma".
Från ovanvåningen hörs lilla M's hesa hosta. Vi får se om det blir vab i morgon, eller om det bara är falskt alarm.

söndagen den 14:e mars 2010

Jag ska

* Sluta kommentera på bloggar där bloggägaren inte svarar på kommentarer.

* Sluta reta mig på bloggar där länkar inte öppnas i ett separat fönster. Eller vara förnumstig och skriva en kommentar och lämna html-koden till hur man skapar sådana länkar.

* Försöka sluta läsa sådant som jag ändå bara stör mig på eller tycker är dåligt (här snackar vi vissa matbloggar som jag hyser en sorts besatthet för; sjukt är vad det är).

* Lära mig en gång för alla varför jag kanske inte ska låna böcker på biblioteket - därför att de ska lämnas tillbaka innan ett visst datum. Fast, jag ger det en chans till. Lite förseningsavgifter får väl ses som bidrag till verksamheten.

* Börja räkna ned till London.

lördagen den 13:e mars 2010

Jag kan inte annat än beundra
Carina Nunstedt

Vissa människor har en sådan drivkraft, och förmåga att få saker att hända. Nu är det givetis mer komplicerat än så; det räcker inte med att ha en bra idé och en stark vilja - faktorer som nätverk, kontakter och bakgrund spelar alltid in. Men, Carina Nunstedt är beundransvärd.
Hon finner ständigt nya nisher. Jag stötte på detta nya projekt då det började dyka upp kommentarer om det på twitter i veckan. Inte särskilt positiva kommentarer, ska tilläggas. Hon väcker ju känslor. Tänk allt som tidningen mama anklagats för under årens lopp.

Personligen har prenumererat på mama i ganska många år, men kände i somras att jag inte längre var målgrupp för tidningen. Family Living har jag slöläst som underhållning, medan Passion for Business inte riktigt känns relevant för mig som landstingsanställd löneslav helt i avsaknad av karriärmöjligheter.

Senaste projektet, YOURlife, verkar emellertid interssant. Till och med mycket intressant.
Jag lägger till Carinas blogg i min lista. Första numret av tidningen kommer inte förrän i augusti, men marknadsföringebn är redan i full gång.

fredagen den 12:e mars 2010

Plötsligt fick jag lite andrum

Lilla M blev plötsligt väldigt varm i går kväll. Visserligen åt vi sen middag; ovanligt sen, även för att vara hemma hos oss, men hon brukar inte somna vid middagsbordet.
Senare på kvällen vaknade hon, och var febrig och ledsen. Fick henne att somna om i egen säng, men givetvis ville hon komma över till oss under natten. Det har sina sidor att sova med en glödgad flipperkula i sängen.

Genom att dagen innebar vab, fick jag plötsligt en liten frist. Lite andrum. Åkte och handlade med lilla M som duktig hjälpreda. För kännedom vill jag berätta att hon självscannar utan anmärkning. Hon prickade in varenda kod. Tänk på det, alla ni som tycker att sådant är besvärligt. Om en knappt tvåårig flicka klarar av det, klara nog nästan alla vuxna av det också.

Jag har funderat på hur jag ska disponera min arbetstid till hösten. Då går både H och H i skolan, och lämnas av A på morgnarna. Det innebär att jag lämnar två barn på förskolan på morgnarna. Kanske kan jag disponera om mina timmar, så att jag är ledig en dag varannan vecka?
Hösten 2005 och våren 2006, när jag var gravid med F, var jag ledig alla onsdagar. A var ledig varannan onsdag.
De onsdagar då vi var lediga tillsammans, kallade vi för våra familjeonsdagar. Då var det förbjudet att uträtta ärenden eller att fixa saker. Vi gjorde bara trevligheter tilsammans. Muséer, utflykter eller bara hemmamys.
Min tanke är att kunna ge motsvarande till F och M. Jag ska fundera vidare på detta.

torsdagen den 11:e mars 2010

Hur gör alla andra då? (Kan någon
förklara för mig hur det fungerar.)

Jag sitter och försöker hitta en simskoletid till store H som:

A. Inte innebär att helgen är helt låst (t ex kl 12.00 på söndagar)
B. Inte krockar med ju-jitsuträningen kl 15.00 på söndagseftermiddagarna.
C. Inte innebär att jag måste ta med alla tre småsyskonen till simskolan.

Som ni förstår är det rätt kört.
Antingen krockar tiden med ju-jitsun, eller så ligger den vid lunchtid, och låser den hela söndagen sju veckor framöver (inga helger på landet, med andra ord), eller så krockar den med lilla H's kör på onsdagar, eller så skulle ett fult drag från min sida innebära att jag hämtade store H på skolan och åkte till simskolan på torsdagseftermiddagen, och lät småsyskonen vara kvar på förskolan till 16.30....shouldn't think so. Förskolan är inte min barnpassningsjour.

Vad som fattas är:
A. Samordning med någon annan. Men jag känner ingen annan som är i samma sits.
B. Den där sortens grannsämja, "alla känner alla" och "alla hjälper varandra"-idyll som inte existerar bland våra grannar, eftersom de är mellan 90 och döden (bokstavligt talat).
C. Släktingar i stan som kan ställa upp.

I fredags kom mamma och store H med tåget från Göteborg vid lunchtid. Det innebar att jag kunde stressa från jobbet, handla på vägen, hämta upp lilla H, F och M på förskolan, stanna till hemma och byta F och M mot store H, och därefter åka till simskolan enbart i sällskap med de två barn som faktiskt skulle simma.
Förstår ni storheten i detta?
Förstår ni att det är så vissa alltid har det, men någon som kommer och ställer upp och passar barn och hjälper till att "lösa livspusslet", som det så fint kallas.

Livspussel, my ass. Så här ligger det till. Ju fler barn man har, desto mer mån är man om att klara sig själv och inte ligga andra till last.

Jag kommer att lösa detta, var så säker. Jag vet bara inte riktigt hur, just nu.
Återkommer.

Dagens I-landsproblem

Ibland undrar jag om de inte har rätt ändå, de som säger att småbarnsmammor inte ska arbeta. Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med. Hur mycket nytta jag gör på jobbet, och hur lite jag känner att jag åstadkommer hemma.

måndagen den 8:e mars 2010

Den där dagen som det är idag

Jag behöver inte skriva något, eftersom Lisa Förare Winbladh redan gjort det.

En underlig eftermiddag

I förmiddags, på jobbet, blev jag plötsligt och oförklarligt illamående. Jag bet ihop en stund, och det gick över, men kom sedan tillbaka med full kraft. Det vara bara för mig att åka hem och inta ryggläge i soffan, med en filt över mig.
Fullständigt obegripligt. Jag sov större delen av eftermiddagen, och släpade mig sedan iväg för att hämta barnaskaran.

Lika härligt som det är att våren känns på väg, lika förfärligt är det att tänka på det slask och blask som komma skall. Redan nu i eftermiddags förtvivlade jag över dyblöta vantar och fuktiga byxben.
Nu blir det galonisar över utebyxorna. Vi måste planera inköp av fodrade gummistövlar, om det finns att få tag på. Jag är ju aldrig i några butiker nu för tiden. Kanske består utbudet endast av gymnastikskor och sandaler?

Utifrån perspektivet att man ska ta vara på varje dag, känns det ganska förskräckligt att just nu enbart önska att mars månad ska passera förbi så fort den bara kan. Jag vill ha april, jag vill ha påsk; även fast april inte precis alltid överensstämmer med hur jag skulle önska att våren ska te sig.

Under tiden handlar det, tyvärr, bara om att stå ut. Med vädret, med jobbet och med en hel del andra mindre irritationsmoment som jag absolut inte orkar fördjupa mig i just i kväll.

söndagen den 7:e mars 2010

Jag ändrade mig; igen

Det var något med kantbandet på den andra templaten som jag inte riktigt kunde komma överens med mig själv om jag gillade eller inte.

Det här är mer jag.

Ni har inte kommit fel

Jag experimenterar bara, genom att ge bloggen ett nytt utseende. Tyckte det kunde behövas en liten uppryckning.

lördagen den 6:e mars 2010

Plötsligt förstår jag

Inte konstigt att pengarna tryter när jag fick 3000 kronor mindre i lön, på grund av vabbandet! Tänker tillbaka på den goda tiden då man anmälde vab via nätet och fick snabb utbetalning. När lär jag se pengarna från Försäkringskassan? Det vete sjutton. Lagom till påsk?

Dessutom skulle de tydligen ha nya inkomstuppgifter av mig. Varför kan de inte bara samköra sina register med Skatteverket?

torsdagen den 4:e mars 2010

Apropå ingenting alls

Jag skulle kunna betala för att få vara ledig i morgon, och bara sova hela dagen. Jo, jag vet att jag alldeles nyss var ledig. Men jag gått omkring hela dagen med en molande värk (the end of that time of the month, om ni fattar) och en märklig känska av att bära på en tung mantel. Som att jag rörde mig i ett motstånd. En sorts fantomkänsla av vattenjympa. Därtill en lätt yrsel. Det låter ju inte riktigt klokt, när jag ser det i skrift, men så kändes det.

Nu ska jag gå och lägga mig. Intensiv dag i morgon. Jag har bokat in fler besök än jag borde, mot bättre vetande. Så kan det bli ibland.

Min mamma och store H tar tåget hit i morgon bitti. Det är alltid en märklig känsla när familjen inte är komplett. Märkligt att det kan kännas så stor skillnad när bara en person, därtill det äldsta barnet, är borta. Han är ju verkligen inte jobbig, store H. Ändå är det ju onekligen en mindre att tänka kring, när han inte är hemma.

tisdagen den 2:e mars 2010

Som om inget hade hänt - nästan

Jag har gjort lite tillbakablickar i bloggen på senare tid. I vissa avseenden kan jag konstatera att mycket blivit väldigt annorlunda sedan jag började skriva här. Vi är sex personer i familjen; bara en sådan sak. Jag har vidgat min bekantskapskrets och fått nya intressen, samt återtagit nygamla.
Somligt är däremot plågsamt välbekant. Det var efter en riktigt allvarlig attack av avundsjuka som jag började blogga. Så här skrev jag som avslutning i det allra första blogginlägget; några förhoppningar jag hade inför hur jag skulle vilja utvecklas:

"Lite lugnare.
Lite snällare - både mot barnen och mot mig själv ibland.
Lite mindre rädd för att missa chanser.
Lite mer nöjd över vad jag har och vad jag faktiskt kan; inte tänka så mycket på vad jag inte har och vad jag inte kan.
Vi får väl se vad som händer."

Ja, vad har egentligen hänt? Jag känner mig inte så nöjd över hur jag har utvecklats, måste jag tillstå.
Avundsjukan är nog en av mina absolut sämsta sidor. Jag erkänner den villigt - jag är stundtals förfärligt avundsjuk, och stundtals även missunsam. Vad gör man åt det? Det har jag funderat på nu i nästan tre och ett halvt år, och inte har jag blivit mycket klokare av mina funderingar. Problemet med avundsjukan är att den kan hållas i chack i långa perioder. Sedan kommer det plötsligt en svacka, och så bubblar den fram igen och visar sitt fula tryne.

Självkänslan, denna eviga stötesten. Självförtroendet finns där, men fundamentet som självförtroende ska byggas på, det svajar stundtals ordentligt. Är det den bristande självkänslan som gör att avundsjukan kan få ta så mycket plats?

Handlingsförlamningen. Den som jag inte kan tillåta ta plats, eftersom det helt enkelt inte går när man är förälder och har ansvar för andra människors väl och ve.
Jag kanske skulle vilja strunta i att gå upp och bara ligga kvar i sängen, men det fungerar helt enkelt inte. Det är bara att bita ihop och gå upp. Tråkigt på jobbet? Bit ihop. Ingen lust att göra något över huvud taget vissa dagar, efter att jag kommit hem? Vilket dåligt skämt. Det fungerar inte så, helt enkelt. Inte för mig.
Det enda som fungerar är mutor. Att muta mig själv med det där jag ska få lov att ägna mig åt så snart vissa andra saker är avklarade.

Ibland känns det som att jag inte hinner med att tänka en endaste tanke klart. Svaren på frågorna kommer stötvis och i efterskott, när jag är helt oförberedd. Jag kan vakna på morgonen och komma på något som jag funderad över flera dagar tidigare.
Jag kan komma på mig själv med att inte kunna avsluta en mening bara för att det är något som låter i bakgrunden.

Just därför var det skönt med ett litet sportlov; ett sportlov i miniatyr. I morgon ska vi se hur skarp jag förmår att vara.
Hur utvilad jag egentligen är.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...