Bandy, och lägesrapport

Store H, lilla H, lille F som skymtar fram, och så undertecknad, deras ömma moder. Vid bandybanan på Gubbängens IP, en kylig söndag i februari 2010. Store H har blivit väldigt duktig på att åka skridskor. Han gillar att spela bandy. Innan jul var han lite trött på det, och pratade om att han ville sluta. Då förklarade vi för honom att man inte slutar mitt i en säsong. Man fortsätter säsongen ut, och tar sedan beslutet om man ska fortsätta eller ej.
I nuläget finns det inte ens någon diskussion i ämnet.

Om allt har gått bra, sitter jag ni med store H och lille F på tåget mot Göteborg, i höjd med Katrineholm. Om inte, så vete sjutton var jag befinner mig.

Nu tar jag i varje fall ett par dagar sportlov.

Min självcensur

Det finns väldigt mycket jag inte kan blogga om, eller för den delen vill blogga om. Jag har aldrig varit intresserad av att föra någon sorts dagbok på nätet. Att publicera bilder på mina vackra barn är inte heller något jag ägnat mig åt.
Jag vill inte lämna ut vare sig A eller andra närstående. Det vore både onödigt och olämpligt.

Frågan är då om det går att skriva om mig, utan att lämna ut för mycket om personerna som står mig närmast? Jag vet inte, men jag är nog beredd att försöka.

Om jag hade hur mycket tid och pengar som helst, så skulle jag vilja träffa någon sorts samtalskontakt med viss regelbundenhet. Jag har ett behov av att ta itu med vissa saker inom mig, som jag känner att jag inte riktigt har rätt forum för i nuläget. Någon upprepning av min ungdoms psykoterapi är jag inte intresserad av. Mina minnen från den tiden är grumliga, och jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att börja må bättre i mitten av de där förskräckliga åren 96-98; det var nog en kombination av många olika faktorer.

Jag vet inte vad det kommer att bli av detta, eller hur intressant det är att läsa. Kanske ska jag finna mig ett annat forum. Bloggformatet, eller just denna blogg, är säkerligen inte optimal för mitt syfte. Inte för att det handlar om smaskiga detaljer eller dramatik på hög nivå; snarare därför att det kan bli en hel del ältande, som kan tyckas obetydligt men som ändå skulle kunna såra personer i min närhet. Egentligen skulle jag nog vilja göra som min cybervän Tatiana, och skaffa mig en blogg där jag kan lösenordsskydda vissa inlägg. Men, hur skulle jag kunna avgöra vem jag vill ska läsa?

Det kan komma att bli en hel del ältande framöver. gammal skåpmat som är högitressant för mig, men ointressant för de flesta andra. Den som vill kan som tur är hoppa över dessa inlägg. Den som så vill, kan läsa.

Spänningen är olidlig

Fungerar tågtrafiken i helgen? Kommer vi iväg till Göteborg? Jag ska åka ned med store H och lille F på lördag. Hoppas innerligt att inget händer som äventyrar denna efterlängtade resa. Jag och lille F åker hem på tisdag morgon, och store H stannar hos mormor och morfar tills på fredag nästa vecka, då han och mormor åker upp till Stockholm.

Lite surrealistiskt att åka tåg utan vagn, och utan blöjbarn. Killarna kommer vara ganska självgående. Jag tror jag kommer att kunna sitta och läsa en stor del av vägen.

Det ska bli riktigt skönt att komma hem till mamma och pappa och bli lite ompysslad.

Den här vintern tar knäcken på mig

Vi körde till landet i fredags, och allt gick bra. Detta trots att det var varning för snökaos och trafikelände i stora delar av Svealand. Visst snöade det nästan helöa lördagen, men vi tog helt rätt beslut då vi valde att inte stanna i Stureby över helgen.
Vid åttatiden på lördagskvällen, när det slutat snöa, dök plötsligt en plog upp och plogade varenda väg i vårt lilla stugområde. Är det inte fantastiskt?

På landet fick vi visserligen skotta oss in, mellanskotta, och slutligen skotta oss ut - men det var en overkligt skön helg.
Mindre trevligt var att på hemvägen på E20 beskåda bogsering av bil i 110 km/timme, med passagerare i den bil som bogserades. Folk är sannerligen inte särskilt kloka.
När vi kom hem till Stureby, fick vi gräva oss en parkeringsplats i en snöhög på gatan, samt hjälpa en stackars (?) vettvilling att ta loss sin bil som han tydligen trodde han kunde parkera i en snödriva, om han bara tog tillräcklig sats. Detta med fru och två barn i bilen, givetvis utan snöskyffel. Utan vett också, uppenbarligen.

I morse gick vår lilla bil inte att starta. Orsaken kan vara en glömd blinkers, men också att batteriet helt enkelt inte klarar av att det är mer än minus 20 grader en hel natt. Vad vet väl vi? Vi kan inte bilar. Vi vet bara att detta lilla bilelände kostat oss på tok för mycket. Det började med service och byte av kamrem i höstas, och har bara fortsatt sedan dess.

Vinter. Jo, det är vackert, och praktiskt för barnens utelek, men det behövde faktiskt inte komma mer snö. Helt ärligt - det räcker nu. När inte ens tunnelbanan kan gå som den ska; när man hör talas om att det blir hotfull stämning i kön till det ytterst begränsade antalet ersättningsbussar som kan erbjudas. När folk suttit fast i timmar på fjärrtåg. När man till slut inte vet var man ska göra av all snö som kommit.

Jag har ingen lust att gå ut i kylan. Hoppas jag har en burk makrill i tomatsås nere i kylskåpet i lunchrummet, som kan få bli en frugal lunch, i sällskap av Bregott och Finn Crisp.
Och en kopp te; det är ju kallt inomhus.

För den goda sakens skull

den här veckan tar jag det väldigt lugnt med matbloggandet. Jag tar det väldigt lugnt med maten över huvud taget. Vi kör säkra gamla kort; spageti med tomatsås, köttbullar och stuvade makaroner och liknande gamla stöttepelare. Alltsamman hemlagat, dock (måste jag givetvis påpeka).

Vissa saker gör jag bara för att jag måste. Att baka semlor stod inte högst upp på önskelistan i går, men jag gjórde det ändå; för barnens skull, för att de ville, trots att jag visste att de inte skulle ätra med någon större aptit. Är semlor egentligen särskilt barnvänliga?
Bilden blev bra, och semlorna ser godare ut än de var. Så kan det också vara.

Vi åker till landet på fredag kväll. Det ska bli underbart att få vakna där på lördag morgon. Jag har stora förhoppningar om avancerad snölek.
Packning, matplanering, listör över allt vi ska ta med oss dit. Det har sina sidor att vara vuxen, den saken är säker. Det är understundom ett jäkla slit.

Så fel det kan bli

Där kommer jag rusande in på Högdalens bibliotek, med andan i halsen; redo att hämta ut den beställda boken och att göra rätt för mig. Vad händer? Jo, jag får veta att jag beställt boken till Hagsätra bibliotek. Tack så mycket.
Dit hann jag inte. Det får bli en bok beställd för billig penning från Böckernas Klubb i stället. Ni känner igen konceptet - ett sådant där superbilligt erbjudande, mot att man köper X antal böcker til fullpris under året som kommer. Min gamla husgud Doris Lessing har skrivit om vad hennes föräldrar kunde ha varit i Alfred och Emily. SKa bli intressant (hoppas jag).

Sparar Baba Jaga till helgen, då vi ska softa på landet. Älskar namnet, "Baba Jaga", det ligger på något underligt sätt så gott i munnen. Det är för övrigt en av barnens favoritkaraktärer i den underbara, och nästan sönderälskade boken Monster och drakar, ett veritabelt lexikon över alla hemska typer som florerar i folktron jorden runt.

Om den här kroppen är ett tempel (dessutom en kort recension)

Jag sover för lite, har under ett par veckor ätit för mycket socker (nallat av barnens lördagsgodis, i helgen till och med köpt eget) samt suttit alldeles för mycket framför datorn på kvällarna. Dessutom är jag nästan aldrig utomhus. Låter det sunt?
Dags för en upprycknig.

Jag blir mycket avundsjuk på de personer jag ser som är ute och springer. Mitt eget, härliga springande i höstas känns som ett avlägset minne. Vågar jag mig ut nu, mitt i vintern? Utan broddar? De som jag ser som springer, ser inte ut att ha broddar.
Kläderna att springa i har jag; fyndade löparkläder på herravdelningen i storlek small i somras. Det var av outgrundlig anledning inte rea på damavdelningen.

Jag har nu läst ut En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
(notera att den nu är överstruken på listan i högerkolumnen). Minst sagt läsvärd. Ändå blev jag en liten, liten aning besviken. Så som det kan bli, när en bok haussats så otroligt som denna. Jag hade nog väntat mig mer. Sista fjärdedelen av boken, om än nog så dramatisk och förskräcklig, var inte riktigt så som jag trott att den skulle vara.
Detta till trots är boken fantastisk.

I eftermiddag ska jag försöka hinna förbi biblioteket och hämta ut den bok jag beställde för flera veckor sedan, och som nu plötsligt kommit in. Baba Jaga la ett ägg, av Dubravka Ugresic. Ska också passa på att betala en gammal biblioteksskuld för försenade böcker. Tur att de inte tar ut ränta.

Déjà vu, del 1

Under uppväxten hade jag ett flertal smärtsamma uppvaknanden, då jag insåg att jag inte var så bra på vissa saker som jag trott mig vara.
I vuxen ålder har jag lärt mig att leva med att jag inte är sådär särskilt fantastiskt bra på något. Ganska bra, på många saker, men inte jättebra på något. Det är väl så det är för de flesta.

Kanske är det därför jag klamrar mig fast vid matlagningen?
Där kan jag ibland få briljera. Där känner jag att jag hela tiden utvecklas; lär mig nya tekniker, ökar mina kunskaper.
Det är nog det enda jag känner att jag är ganska bra på.

Jag är inte en person som drar igång saker. Jag är den som hänger på, eller ganska ofta bara den som tittar på. Det får lov att vara så. Jag kan inte vända ut och in på mig själv. Jag är den jag är. Försöker spetsa till vissa sidor; fila ned andra.
Undrar ofta hur jag ska se tillbaka på mitt liv. Undrar ofta hur barnen ska se på sin uppväxt när de blivit vuxna.

Kanske tänker jag helt enkelt för mycket. Sluta tänka; handla, i stället?

Läsvärt från dagens DN Debatt

Jag citerar direkt ur texten på DN Debatt, ur artikeln "Rik pappa viktigare än talang och utbildning" (understrykningarna är mina.)

"... att Sverige skulle ha en ojämn inkomstfördelning är en myt. I relativa termer är Sverige fortfarande det mest eller näst mest (beroende av mått) jämlika samhället i den industrialiserade världen vad gäller inkomster, i konkurrens bara med Danmark. Gränsen för att kvala in i den tiondel som tjänar mest går vid 27.000 kronor efter skatt. Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.

Lägg till det faktum att boendekostnaderna ofta är högre där de välbetalda jobben finns, att det finns en åldersaspekt som gör att de som tjänar bra ofta har fler barn och att det tillkommer andra fördyrande faktorer med välavlönade och tidskrävande jobb – och det är lätt att inse att skillnaderna i inkomst mellan de flesta i Sverige är mycket små.

Bonusar och höga chefslöner som det står om i medierna är randfenomen. Sverige har en mycket jämn inkomstfördelning och de skillnader som finns kan inte alls förklara de olikheter som finns i standard.

Förklaringen till detta finner vi i stället i förmögenhetsstatistiken. Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar."

Läs hela artikeln! Det bästa jag läst på länge. Jag är så trött på att det tjatas om att klyftorna har ökat och att höginkomsttagarna måste betala mer. Dessa höginkomsttagare är i hög grad samma människort som det syftas på i citatet ovan. A och jag brukar säga att ett av de största problemen i Sverige är att en så liten del av befolkningen förstår procenträkning. Att 25% av något är lika stor andel av summan, vare sig det är 25% av 100:- eller 25% av 10.000:-.

Detta leder mig osökt till artikelns avslutande meningar:

"Det slentrianmässiga motargumentet att det är orättvist att sänka skatten på högre inkomster bemöts bäst med hur alternativet ser ut. Nämligen att ha det som i dag då det är viktigare att köpa ett radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit. Är det verkligen så drömmen om jämlikhet ser ut?"

Tillägg: Jag retar mig något otroligt på att det inte lönar sig att skaffa sig en akademisk utbildning. Jag har lägre livstidsinkomst, samt studieskulder (om än inte så höga, men CSN:s intrikata återbetalningssystem gör ju att skulden knappt krymper). Min lön är densamma som snittlönen för en VVS-montör, och det känns inte som att det är rimligt efter en fyraårig paramedicinsk legitimerad utbildning.

Lugn lördag

Sent i går kväll deklarerade en mycket trött store H att han inte ville gå på bandyträning som idag, lördag. Han har varit en flitig deltagare hela säsongen. Det är viktigt att han får pausa en helg, om han känner sig sliten.
Resultatet av att han avstod från att träna blev en sällsynt lugn och rofylld morgon. Jag började visserligen med att åka och besiktiga vår stora bil, samt handla kaffe, men när jag kom hem vankades det sconesfrukost. A bakar världen bästa scones.

Det här blir en extremt lugn helg. Jag vill egentligen mest bara ligga i soffan ta det lugnt. Läsa någon timma. Kanske till och med ta en liten lur? Matlagning lär det bli, men det är ju bara avkopplande.
Jag har tidigare i förmiddags introducerat store H i glasstillverkningens mått och steg. Skilja gulor från vitor, värma gräddmjölk med smaksättning, sjuda över vattenbad - det ska böjas i tid.

Är det det här som är livet?

Det kan jag undra, när det tar en timma från att vi är påklädda och redo att gå ut genom ytterdörren, tills att jag stämplar in på jobbet. Allt på grund av omständiga omständigheter. Till att börja med, så måste jag skrapa bilen, bära ut mina saker, sedan bära ut lilla M, och därefter gå och hämta lilla H och F. Vågar inte låta dem gå med mig och lilla M ut nu när det är så snömoddigt och eländigt. Bilarna kör för fort på vår lilla väg, och hur lång bromssträcka de har, det vill jag inte ens tänka på.
Först vänta bakom en plog, på vår gata. Att backa två kvarter för att köra en stickväg känns inte som ett alternativ. Köra upp till förskolan i snömodden, på oplogade gator.
Sedan veja för alla fotgängare som går och svajar mitt ute i vägen. Håll er på trottoarerna, för sjutton - eller ha åtminstone vett att flytta på er när det kommer en bil.
Strax innan förskolan måste jag stanna och vänta på att någon person som verkar ha svårt att framföra sitt fordon ska slira sig ut från sin parkeringsplats; stå och spinna en stund i modden, och sedan köra iväg med en snödriva på motorhuven och med dåligt skrapade rutor. Det känns inte precis tryggt att sådana bilister ska ut på vägarna.
Parkera halvvägs upp i en driva utanför förskolan. Ut med barnen ur bilen. In med de större på sin avdelning, sedan vidare till lilla M' s avdelning.
Ut till bilen igen. Då har det gått 35 minuter. Jag kör till jobbet. Rödljus. Smömodd. Stannar för långt ifrån låset till garaget på grund av all snö, och måste närmast kliva ur bilen för att kunna låsa upp. Parkera; vandra i kulvert under huset; ta hissen upp till elfte våningen.
Framme.
En timma av mitt liv.

En "nära ettbarns-upplevelse"

I dag var barnens förskola stängd för planeringsdag. A skulle vara hemma med lilla H, F och M. Det var således bara jag och store H som behövde gå upp i tid i morse.
Det är en viss skillnad mellan att vara två vuxna och fyra barn runt frukostbordet, och att vara en vuxen och ett barn som stillsamt frukosterar i soffan framför TV:n. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men det var ganska trevligt med lite omväxling.

Jag fick också en flashback till min uppväxt, och mina och mammas lugna frukostar. Pappa började jobba så tidigt på morgnarna att han bara åt frukost i vårt sällskap på helgerna. Frukostarna under uppväxten står inte i bjärt kontrast mot våra, i den meningen att våra frukostar går vilt till; absolut inte. Men, det är så klart skillnad. Vi är ett ganska stort gäng runt frukostbordet.
Frukostbordet dukar vi kvällen innan, med allt som kan stå framme över natten. Brödet tar vi fram ur frysen, så att det hinner tina. Kläderna plockas fram och stryks; allt för att spara tid nästföljande morgon.
Vi äter en lugn och avslappnad frukost, i bemärkelsen att alla har tid att äta upp i sin egen takt. Det är viktigt

På föräldramötet i store H's klass för några veckor sedan, poängterade hans lärare vikten av god nattsömn och att äta frukost innan skoldagen. Man skulle kunna tycka att det är ganska självklara saker. Jag tror inte hon menade att förmana någon. Däremot är jag övertygad i min tro på att gå upp i god tid och äta frukost i lugn och ro. Det blir en bra start på så vis. Och vi vet nog alla hur mycket en stressig och stökig morgon påverkar resten av dagen.

En bok jag inte mindes att jag läst

Jag satt och hade läst ett par sidor i Bodil Malmstens Mitt första liv, då jag plötsligt insåg att jag läst den förut. Jag vill minnas att jag lånade den på biblioteket, när den var ganska nyutkommen; på sådant där enveckas snabblån.
Varför och när jag köpte den i pocket och ställde på landet, det minns jag inte. Någon lust att läsa om den har jag i varje fall inte; åtminstone inte just nu.

Fick låna En halv gul sol av E i bokcirkeln; nu ska jag ägna mig åt den, i stället.