söndag 31 januari 2010

Alla saker

Nu har det gått en månad av 2010. Jag kan inte begripa hur tiden kan gå så fort som den gör.
Vad har hänt? Vad har jag åstadkommit? Inte så mycket som jag trodde.

Hur fördelas kraften? Hur mycket av mig lägger jag på familjen, och hur mycket blir över och ska räcka till att klara av jobbet? Jag tyckte jag var på väg att komma igång ganska bra, med avseende på just jobbet. Nu, efter en vecka med i stort sett enbart vab, måste jag anstränga mig för att få upp lite tempo igen. Vilket inte är det lättaste.
Förkyld är jag, dessutom.

Lite självömkan på söndagskvällen, det kan jag väl få kosta på mig?

lördag 30 januari 2010

Recensionsdags:
Nattvakten av Sarah Waters

Jag har skrivit en kort recension av ovan nämnda bok. På min virtuella bokcirkels blogg. Publicerar samma text även här, fast i förkortat form (vill inte förstöra någons läsupplevelse genom att berätta för mycket).

Jag har tidigare läst tre av Sarah Waters romaner (Ficktjuven, Kyssa sammet och Livstråden) . Nattvakten är helt klart den bästa hittills! Till stor del tror jag att det beror på att jag har en fascination för vardagslivet under andra världskriget så som det tedde sig för de som inte stred (dvs för majoriteten av Europas befolkning). Sarah Waters lyckas verkligen förmedla vad som känn som en äkta inblick i hur torftigt livet var även efter att kriget var slut. Hela slutet av 1940- talet och början av 1950-talet präglades ju av brist, ransoneringar och en förändring av hela det brittiska (klass)samhället, inte minst genom att Labour kom till makten.


Jag beundrar Sarah Waters förmåga att skildra det som kan kallas för trovärdiga karaktärer, att ge lite nutid och en hel del dåtid, men lämna luckor som inte fylls i; där vi som läsare får stå kvar med vår frustration, eller helt enkelt välja att fantisera och fylla i det vi inte får oss serverat.
Dessa personer som möts och påverkar varandra; till en början var jag nästan lite förvirrad, men allt eftersom det klarnade, blev jag bara mer och mer fängslad.

(...)Detta var en bok som levde kvar i mitt huvud flera dagar efter att jag läst ut den. Faktum är att den nog är en av de bästa böcker jag läst på länge.

torsdag 28 januari 2010

I stället för "Årets Kock"

Jag hade fått biljett till Årets Kock, tack vare en trevlig Twitter-bekant. Planerade att lägga en del av dagen på detta evenemang, men på grund av vabbandet gick dessa planer om intet.
I gengäld fick jag möjlighet att ta en kaffe med bästa Lena. Vi fick hålla oss hemifrån, lilla M och jag, så att vår fantastiska G kunde utföra den så uppskattade veckostädningen.

Bisarra mängder snö har fallit över oss idag. Det är otroligt vad handikappande det är när det inte skottas eller plogas i den utsträckning som behövs för att det ska gå att ta sig fram. Här har det pulsats och baxats barnvagn för hela slanten. Jag känner mig riktigt ruggig och småfrusen. I kväll blir det en filt, soffläge, värmande dryck samt någon utvald DVD-box.

onsdag 27 januari 2010

Ännu en bok till "vill läsa-listan"

Ända sedan jag skymtande Yvonne Hirdmans roman Röda GrevinnanAdLibris i förra veckan har jag varit nyfiken på att läsa den. När jag sedan läste den här artikeln i Svd, blev jag inte mindre nyfiken.
Lägger den genast till listan över böcker jag vill läsa 2010. Det blir en diger hög till sommaren.

Vad övrigt är, är vab. Lilla M verkade i morse må tillräckligt bra för att vara på förskolan. Två timmar senare visste jag bättre. Nu sover hon som vore hon klubbad; febrig, och snorig. Själv ställer jag in mig på vab resten av veckan. Jag kommer ändå inte kunna göra mina resterande besök, eftersom jag inte hunnit planera dem.

fredag 22 januari 2010

Vänta lite, nu - jag kom just på något

Jag kom just på något som jag funderade över som hastigast i somras, men inte tänkt på förrän nu. Vet ni om att jag bloggade redan 2001? Visserligen på ett slutet community, men ändå. En blogg var det, lika fullt.
I januari 2001 hittade jag av en slump forat Ultimate Wedding. Den sidan finns inte längre, vilket den som eventuellt följde länken här innan strax blev varse.
Det var att blogga, i alla bemärkelser. Dagliga inlägg, publicering av bilder och en mängd medbloggare på sajten vars bröllopsplaner och nedräkning inför bröllop jag slaviskt följde.
Det var helt insnöat; precis lika insnöat som Allt För Föräldrar ankomstgrupper är för de som väntar barn.
Underligt ändå att det är så lätt att glömma. Livsfaserna går i varandra, och det som var högaktellt för bara ett par år sedan känns redan avlägset och mentalt väldigt långt borta. Planera bröllop? Det var ett helt annat liv.

Någon sorts summering

Veckan blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag är sådär trött igen, som jag var innan jul. Visserligen lägger jag mig lite väl sent på kvällarna, men kan det verkligen vara enda orsaken? Jag tror jag får för lite frisk luft på dagarna. Kanske borde jag försöka ta en kort promenad varje kväll.
Snart, snarare än man kan tro, kommer det kännas som ett måste att promenera och hämta på dagis och skola på eftermiddagarna. det känns inte så just nu, men jag ser fram emot det. Samt, att börja springa igen. Än vill jag vila mitt knä, men framåt mars måste jag ut. Eller när det nu kan tänkas vara barmark. Helst ska de väl ha sopat gångvägar, trottoarer och gator också. När det nu blir. Det känns avlägset.

I morgon åker vi till landet. Vi hade gärna åkt ikväll, men vågar inte. Vattnet har varit avstängt under den långvariga kylan, men tänk om något har hänt? Vi vågar inte komma fram mitt i becksvarta fredagskvällsmörkret till ett hus utan fungerande vatten (eller i värsta fall et hus med strömavbrott, om man nu ska föreställa sig det värsta).
Det blir fredagskväll hemma; filmkväll med kramkalas i soffan. Föra fredagen somnade alla barn utom lille F i en stor hög i soffan.
Hur härligt som helst.

söndag 17 januari 2010

London! London! LONDON!

Kors i taket! I går kväll, på åttiofjärde försöket (känns det som), lyckades A slutligen domptera SAS urusla hemsida och boka våra flygbiljetter med sina ungefär två miljarder sjuhundrafemtusen åttahundranio SAS-bonuspoäng. Jag tror på fullaste allvara att det finns en bug på sidan, därför att SAS vill försöka hindra att människor utnyttjar sina bonuspoäng. Nu gick det emellertid vägen.
London i slutet av april. Vi flyger ut på fredag morgon den 23:e april och flyger hem på måndag förmiddag den 26:e. Utan barn, ska kanske tilläggas.

Jag skrev tidigare att vi valde mellan London och Bryssel. Nu valde vi det säkra kortet; det välkända. Det finns många fördelar med det. Dessutom tycker jag verkligen om London. Det är helt rätt för oss, just nu. I ärlighetens namn känns det som att jag inte riktigt orkar åka till ett helt nytt och okänt ställe, där jag aldrig satt min fot, inte hittar någonstans, och kanske måste tala franska.
Nu samlar jag in nya, spännande tips på saker som andra brukar göra när de är i London. Butiker, restauranger eller för mig okända sevärdheter. Har du som läser något att bidra med, så släng in en kommentar! Jag tackar på förhand. Och längtar...

lördag 16 januari 2010

Mitt enda nyårslöfte


Nyårslöften ska vara positiva, tycker jag. Löftesrika och livsbejakande, inte begränsande och självbestraffande. Jag har lovat mig själv att köpa fler praliner med frukttryffel från Chokladfabriken. Mina smakfavoriter stjärnanis, rosépeppar, ingefära och espresso är mycket fina, men det är inte fel att variera sig en smula, eller hur?

Vid gårdagens planeringsdag med jobbet på Ersta Diakoni, passade jag på att slinka ned till butiken vid Tjärhovsplan på lunchen för att fylla på förråden.
Apelsintryffel, svartvinbärstryffel, mango-kokos-tryffel, körsbärstryffel och chokladdoppad fransk kola. Det är smakerna som får prägla januari 2010.

onsdag 13 januari 2010

Valuta för kyrkoskatten

Tack vare tips från vännen A, en annan radhus-mamma i en annan del av Stureby, har vi i kväll en mycket nöjd sångfågel i form av lilla H. A tipsade mig om de utmärkta barnkörerna i Söderledskyrkan, och det är jag mycket tacksam för.
Vår äldsta dotter har sjungit lika länge som hon har haft talets gåva (för att travestera ABBA); hon har grym taktkänsla, är oerhört tonsäker och kan jazza till och synkopera i stort sett vilket musikstycke som helst. Jag har haft ett lite gnagande dåligt samvete över att jag inte lyckars tillgodo se hennes behov av sångrelaterad fritidsaktivitet.

Nu kan jag andas ut. Hon hade jättekul under 45 minuters körträning i eftermiddag. Till saken hör dessutom att jag, lille F och lilla M som väntade utanför hade tillgång till fika, soffor och ett lekrum. Det kan inte bli bättre. Dessutom är det gratis.

Snacka om att vi nu får valuta för alla sköna slantar vi betalat i kyskoskatt under årens lopp. Vi har ju inte fått något gratis tidigare, eftersom vi hyrt både präst och kyrkorum för såväl vår vigsel som våra barndop.
Lite småtrevligt, i sig.

tisdag 12 januari 2010

Kylig morgon

Vaknade halv se - det var kallt igen. A gick ut och tittade på värmepumpen. Nu står det inte ens LARM. Displayen är svart.
Vad händer nu under dagen tro? Kommer vi hem med barnen till ett utkylt hus i eftermiddag? Må så vara att vi har luftvärmeväxlare, och att vi har golvvärme i klk/hall och badrummet, men det kan ju inte kompensera för bortfallet mer än till en liten del.

Jag är egentligen rasande, jag har bara inte riktigt landat ännu.

"God morgon".

måndag 11 januari 2010

Adrenalinet kokar

För en och en halv timma upptäckte vi att det stod LARM på värmepumpen. Den värmepump som inte anslutits till borrhålet utanför.
Det borrhål som vi skulle fått bergvärme från.
Bergvärme, som hade varit förbaskat trevligt att haft tillgång till, och väldigt mycket billigare än den el vi tvingats värma upp huset med under de senaste kalla veckorna.

Firman i fråga är på min hat-lista. Något är så allvarligt fel dår. Vi har inte fått tag på dem på telefon, och de svarar knappt på mail. Vi har ingen aning om vad som händer.

Och så blir det kallt. Temperaturen sjunker. Panik, Ilska. Vrede och frustration. Vi ringer firman. Telefonsvarare; man kan inte lämna meddelande.
Jag blir iskallt pragmatisk, och säger till A, att nu kollar vi firmaägarens namn på Eniro. Så ringer vi hem till honom. Han är på "semester". Frun skakar fram någon stackars underhuggare, som kommer hit och fixar värmen.
När resten händer, det har vi ingen aning om.

"Bergvärmespecialisten" - vilket skämt.

söndag 10 januari 2010

Den sista dagen

Lite härligt med en rubrik som andas lite dramatik. Den sista dagen på julledigheten låter inte lika spännande.

Är det inte krossade knäskålar, så är det inflamerade ögon. Har min kropp passerat sitt bäst före-datum? Gick garantin ut i onsdags? Finns det reservdelar att tillgå, eller är det mer ekonomiskt att köpa en ny modell?

Jag blev plötsligt irriterad i mitt vänstra öga sent igår eftermiddag. Det kändes inte så farligt; kliade lite, och var lite rött och svullet. Jag var ändå mogen och ansvarsfull nog att plocka ut linserna, och ta på de förhatliga glasögonen. (Detta fick till följd att jag stapplade runt med påverkad balans och nedsatta spatiala förmågor. Må så vara att jag alltid haft denna känsla när jag burit glasögon, men jag vet med mig att jag borde gå till någon av alla lågpriskedjor som dykt upp, och skaffa mig ett par nya. Mina glasögon är från senhösten 2002. Ett dåligt samvete.)

I morse vaknade jag med ett klippigt öga; ett öga som svider, och som kliar konstant. Höger öga är precis som det brukar. Vad är detta?

Sista dagen på julledigheten. Det har varit härligt, på alla sätt ocvh vis. En fin och genuint mysig jul. Jag vet att det är ett ganska slitet och förskräckligt uttryck, men det var faktiskt just - mysigt. Nyår var så lyckat att jag knappt kan begripa vilken tur vi hade. Goda vänners sällskap, god mat, och glada barn.
Att vi dessutom haft snö på marken sedan Lucia kan inte annat än beskrivas som otroligt. En vit Lucia. En vit jul. Pulkaåkning, skridskoåkning; vinter, så som det borde vara?

Tillbaka till jobbet, då. Varje ny termin är en nystart, även fast vi egentligen inte arbetar så. Det är på ett mer informellt plan vi följer skolåret; så uppfattar åtminstone jag saken. Jag får en chans att strukturera arbetet en smula. Skapa lite nya, goda rutiner. Det kan ju aldrig vara fel.
Om ögat känns lika illa i morgon, blir det emellertid inget jobb av för mig. Ögoninflamation? Hade det "bara" varit ett sår på hornhinnan, så hade det inte känts och sett ut så här.

fredag 8 januari 2010

Jag tror jag överlever

Mina knän är mycket bättre idag, ja, de är mycket bättre nu i kväll än de var i morse. Tack och lov! Jag sov gott i natt, och har inte behövt ta något smärtstillande. Största skillnaden märks i att det inte alls gör lika ont att gå nedför trappor eller att resa sig. Jag är inte alls så stressad över detta som jag var igår. Vulcan-skydd är fantastiska, och jag kommer att bo i våra resten av helgen.

Det har varit en väldigt skön ledighet, ett riktigt toppen-jullov. I morgon ska vi få besök av goda vänner; äta god mat, och umgås. Vi har avnjutit en riktigt god fredagspasta tillagad av A, och druckit gott rödvin därtill.

Jag tänker då och då på vilken tur jag har, som har det så bra. Jag skulle verkligen inte vilja vara någon annanstans. Allt är inte perfekt, men vår familj är fantastisk, och jag skulle definitivt inte vilja vara gift med någon annan än A. (Förmodligen skulle ingen annan stå ut med mig, för den delen.) Vi är ett bra team, helt enkelt.
Nu ska jag ha en riktigt trevlig kväll.

"Mödradöd kan hindas med små medel"

Läs här i Svd. Inte mycket nytt under solen, men ändå intressant.

torsdag 7 januari 2010

Mina tonårs feminist-ikon, ett artikeltips och en bok till min "vill läsa"-lista

Jag läste det här inlägget hos Skriet från kärnfamiljen, och blev då tipsat om den här artikeln på Aftonbladet. Artikeln är författad av Katrine Kielos, vars politiska åsikter jag inte sympatiserar med, men som jag i det här fallet inte kan annat än applådera.

För att citera titeln på blogginlägget där jag fann artikeln i fråga:

Det eviga kriget mot kvinnan fortsätter
.

"Det eviga kriget mot kvinnan" (The War Against Women) är titeln på en mastodontvolym med kvinnohistorisk analys, av Marilyn French; den står fortfarande i min bokhylla, och jag läste den i tonåren då jag blev medveten om den rådande världsordningen.
Vad kan jag skriva? Det är en fasansfull värld vi lever i. Jag kan inte annat än vara glad att jag är född i ett i-land, och i den tid vi lever i. Trots allt.

Jag lägger Half the Sky: Turning Oppression Into Opportunity for Women Worldwide av Nicholas D. Kristof och Sheryl WuDunn på min Böcker jag vill läsa 2010-lista. Fastän jag i grund och botten inte ser fram emot att läsa den, eftersom jag säkerligen bara blir deprimerad.

Dödsstöten för mina knän?

På hal is. Det började så bra. Hela familjen på Gubbängens IP; nyskottad is, inte en kotte mer än sex stycken Ingemarsson, varav fem på skridskor. Den sjätte, en lite småsur lilla M, satt väl påpälsad i sin vagn. Sedan hände det onödiga.
Jag gjorde en hemsk framåtvurpa, när jag skulle hjälpa lille F då han ramlat på isen. Landade med knänskålarna i isen, och det gjorde så ont, så vidrigt ont, att jag knappt var kommunicerbar på flera minuter. Har linkat omkring med Vulcan-skydd på knäna hela dagen, och det gör ont; så ont.
Jag är sjukt stressad över situationen. Har jag förstört knäna? Har jag fått sprickor, eller är det bara svullnaden som gör så ont? Jag ska ringa husläkaren i morgon, till att börja med. Måste ta detta på allvar, känner jag.

Typiskt nog skulle jag se Hamlet på Stadsteatern med Fröken Dill, min matbloggvän. Det blir inget med det. Jag kommer att tillbringa morgondagen i soffan, med benen i högläge.

Kan meddela de av er som är intresserade att det blir semester i morgon. Kanske borde jag snarare sjukskriva mig för detta? Fast, det känns lite som att liera sig med de skamlösa typer som sjukskriver sig för att de stukat foten eller fått ryggskott när de tacklat polarna i innebandyn eller korp-fotbollen. Sådant föraktar jag. Jag får stå mitt kast, och acceptera att jag är ett stelt, halvgammalt fruntimmer.
Jag har alltid hjälm ute på isen. Nu är det väl dags att skaffa knäskydd också.

Min största oro gäller om jag någonsin ska kunna springa igen. Låter det överdrivet? Inte så som mina knän känns just nu, kan jag meddela.

onsdag 6 januari 2010

Lite arbetsskygg, framåt kvällskvisten

Jag kunde först inte begripa varför jag ska arbeta på fredag. Efter en stunds fundering, kom jag på att det berodde på ett felaktigt datum i skolans kalendarium tidigare i höstas, där de påstod att vårterminen börjar den åttonde januari. Fel, fel, fel. Så är det för lärarna; inte för eleverna. På grund av denna lilla felaktighet tog jag inte ledigt.
Varför bryta en skön ledighet med en dags arbete, om jag inte måste? Nu kontemplerar jag att ta semester, i stället för att arbeta. Jag har gott om semesterdagar.

Jag vill vara med familjen, inte sitta och ringa runt till personer som med stor sannolikhet ändå inte är på plats, utan förmodligen har lov, de med.

Det blir till att ringa jobbet i morgon bitti, helt enkelt.

tisdag 5 januari 2010

Nu har jag städat en smula

Här på bloggen, vill säga. Samlat Etiketterna i ett Moln, och slagit samman eller tagit bort vissa etiketter, som jag upplevde som dubletter, eller som var för snäva. Förmodligen mest intressant för mig, men kanske kan det också vara till nytta för någon som läser här.

Böcker lästa under 2010

Jag kopierar denna strålande intelligenta idé från bloggen En bok om dagen. Jag tänker lista alla böcker jag läser i detta inlägg, för att ha en bättre översikt i slutet av året.
Omläsningar marker jag, för att i slutet av året kunna göra någon sorts sammanställning.

Hjärtdjur - Hertha Müller
Svart flicka, vit flicka - Joyce Carol Oates
Kärlek, vänskap, hat - Alice Munro
Nattvakten - Sarah Waters
Kvinnornas Decamerone - Julia Voznesenskaja (omläsning)
Mitt första liv - Bodil Malmsten
En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie

Baba Jaga la ett ägg
Halva liv - Mats Strandberg
Bunny Monroes död
Sin ensamma kropp - Elsie Rydsjö
En dag ska jag berätta om mamma - Karin Thunberg
Second Honeymoon - Joanna Trollope (omläsning)
Brother and Sister - Joanna Trollope (omläsning, fast på engelska)
Friday Nights - Joanna Trollope
Kunzelmann & Kunzelmann - Karl-Johan Wallgren


Påbörjade 100414:

Vi, de drunknade

Flickvännen







lördag 2 januari 2010

Det nya året, det gångna decenniet,
och allt som hör till

Det florerar en mängd olika frågor på bloggar, där man genom att svara ska beskriva sitt 2009 och sina förhoppningar inför 2010. Jag tror jag hoppar dessa frågor i år, och försöker formulera mina egna.
Det ska tilläggas att jag obegripligt nog inte riktigt insåg att vi lämnar ett decennium bakom oss, och träder in i ett nytt. Kanske ska jag helt enkelt börja med att beskriva mitt 00-tal?

2000Nyår firades i Dalarna, i ett otroligt lyxigt fritidshus (så många stugor att det kändes som en egen liten by) som tillhörde föräldrarna till min mans dåvarande väns flickvän. Det var ett ganska så grandiost nyår, men det mest underliga är att vi i dag, tio år senare, inte umgås eller har någon särskilt kontakt med någon av de personer som vi firade nyår med. Snö och kallt var det i varje fall; stämningsfullt så det förslog.
2000 var året då jag tog min logopedexamen, sålde lägenheten i Göteborg och flyttade upp till min man (eller rättare sagt fästman) i Stockholm. Vi gick från 1,5 rum och kök till 3,5 rum och kök i Årsta. Vi tyckte att innerstadslägenheterna var så hutlöst dyra. Ja, vad ska man säga, så här i efterhand? Synd att vi var så arbetarklassigt dumsnåla och inte begrep att det var billigt. Att det bara skulle komma att bli dyrare.
Jag sökte och fick det jobba jag fortfarande har idag. Vi började planera vårt bröllop.

2001Året präglades i hög grad av bröllopsförberedelser. Vi gifte oss den elfte augusti, i min mans hemtrakter; i Tjolöholms kyrka, med bröllopsfest på den mycket närbelägna Storstugan. För bröllopet gäller detsamma som för den ovan beskrivna nyårsfesten. Det är många människor som vi knappt träffat sedan bröllopet. Två av mina släktingar som var med har också gått bort.
Vår bröllopsresa gick först till Mölle Grand Hotel, och sedan vidare till Österlen.
Jag hade det lite motigt på jobbet, ny i yrket som jag var, och utan logopedkollega. Trivdes nog egentligen inte riktigt så bra som man kan önska, men hade gott stöd i andra arbetskamrater och teammedlemmar. A bytte hastigt jobb; en lågkonjunktur var under uppsegling, och detta jobb visade sig inte vara alls vad han trott.

2002 var året då jag insåg att jag med min PCOS i åtanke inte ville vänta tills efter trettio med att se om jag över huvud tagt kunde bli gravid "för egen maskin". Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle gå vägen på första försöket. I juni testade jag positivt, och bebisen var beräknad till slutet av februari 2003. Graviditeten var komplikationsfri, och jag mådde bra och var mycket lycklig. På jobbet blev det roligare och roligare, inte minst tack vare den för mig stora utmaningen att ta emot nästan färdiga logopedstudenter i praktik när jag själv bara hade två års arbetslivserfarenhet. A vantrivdes på sitt jobb, och mådde i grund och botten inte så särskilt bra.
Jag gick på julledighet i gott mod. Sedan blev det inte som vi tänkt oss, eftersom vår äldste son efter några dagars försök att på sjukhus stoppa förloppet föddes på juldagen 2002, i vecka 30+6 det vill säga nio veckor för tidigt. Han var 41,5 centimeter lång, och vägde 1850 gram.
Vi var lugna och trygga i förvissningen om ann store H mådde bra, och att han enbart var för tidigt född, utan medicinska komplikationer.På nyårsaftion gick vi med gott samvete på eftermiddagsbio, hälsade därefter på store H en sista sväng uppe på Neonatalen på Saschska Barnsjukhuset och åkte sedan hem för att avnjuta nyårssupé på tu man hand.

2003 var store H´s år. Han låg först några veckor på neonatalen, innan vi fick hem honom med hemsjukvård. Det var en mycket snöig vinter i Stockholm, 2002-03. Slutligen kunde vi dra sonden, store H blev utskriven från neo och fick träffa sin mormor och morfar för första gången när han precis uppnått en vikt på tre kilo.
Jag träffade flera fantastiskt fina vänner via dåvarande Föräldranätet, varav jag fortfarande har kontakt med många, och betraktar flera som riktigt nära vänner.
Sommarhalvåret 2003 fick vi låna ett fritidshus i Tjuvkil, mellan Kungälv och Marstrand. Dit åkte vi ned många helger, och bodde där en och en halv månad över sommaren. Det var när vi kom hem till lägenheten i Årsta på 1,5 trappa, som vi första gången började fundera på om kanske det där med hus (närmare bestämt radhus) möjligen kunde vara något för oss. Innan dess hade vi varit inbitna lägenhetsmänniskor.
Av en ren slump såg jag en annons på Hemnet på ett radhus i Stureby. Vi åkte och tittade, bjöd, och vann budgivningen. På den vägen är det. Vi flyttade till huset i slutet av november 2003. Då var jag en bit på väg i graviditeten med lilla H.

2004 var året då A började vantrivas så till den milda grad på sitt jobb att han i stort sett var deprimerad. Jag arbetade några dagar i veckan, men blev sjukskriven i maj. Lilla H föddes på vad som det året var midsommardagen, 26 juni, efter att vi firat en trevlig midsommar hos goda vännerna J och J. Det var en harmonisk sommar.
I augusti började A jobba igen efter semestern, och jag skolade in en blott 20 månader gammal store H på förskolan, vilket var rena räddningen för mig, som var totalt tvåbarnschockad. Lilla H var ett barn som ville äta dygnet runt, som inte gick upp i vikt som hon skulle och dessutom vägrade ta flaska. Jag började i ren panik ge henne smakportioner redan vid knappa tre månaders ålder. Tvåbarnschocken släppte när hon kom uppåt sexmånadersåldern, det vid säga kring årsskiftet.

2005.A fick äntligen nytt jobb, och lyckades samtidigt se til att bli uppsagd från det gamla skitjobbet, så att vi fick en lång ledighet tillsammans under februari-mars. Allt vände. Jag var glad över förändringen, men samtidigt vansinnig över att A mått så dåligt och hur det påverkat hela vår lilla familj.
Jag skolade in lilla H på förskolan i augusti, och började sedan arbeta. Arbetsplatsen genomgick förändringar; sammanslagningar och chefsbyten. På fredagen min första arbetsvecka testade jag potitivt på ett graviditetstest. Det var lille F som var på väg.
Under graviditeten träffade jag fler trevliga bekantskaper genom Föräldranätet (Allt för Föräldrar); inte minst A och hennes M, som blivit några av våra närmaste vänner.

2006. Jag arbetade fram till mitten av april. Lille F föddes den sextonde maj, dagen innan min egen födelsedag. Han var en extremt lättskött och förnöjd bebis, som i stort sett bara åt och sov. Att få tredje barnet var ingenting i jämförelse med att få andra barnet.
Sommaren 2006 var varm och härlig. Efter att ha hälsat på A och M i deras fritidshus, väcktes vår egen längtan efter ett sådant. Vi började titta runtom Stockholm, men fann föga förvånande att det var ganska så dyrt. Var på en visning under hösten, och spanade mycket på Hemnet. Stötte på ett intressant objekt, som egentligen låg lite längre från stan än vi tänkt oss. Vi åkte dit och tittade, och ville köpa. Gjorde en besiktning, varvid det uppdagades en hel del anmärkningar. Detta gjorde säljarna bestörta. Processen avstannade. Vi deklarerade att vi ville ha felen åtgärdade om vi skulle köpa, och eftersom vi var de enda spekulanterna, vad det ingen som bjöd emot. Huset blev vårt, en bit in på 2007.

2007. Vi tillträdde fritidshuset i månadsskiftet januari-februari. Tillbringade mycket tid där under hela året, och lade ned mycket jobb på att göra i ordning huset invärtes så som vi ville ha det.
I augusti var jag återigen gravid, med lilla M, vårt fjärde och sista barn. Jag börjad arbeta på nytt, och A skolade in lille F på förskolan.
2007 var också året jag började blogga; till en början mycket trevande. Ville egentligen helst av allt matblogga, men tyckte det verkade så svårt.
På jobbet var jag ganska omotiverad; det kändes mest tungt, och hade ekonomin tillåtit, hade jag gärna fortsatt vara föräldraledig.
I december brann barnens förskola, vilket kom att påverka familjen under de följande två åren. Barnen flyttas till tillfälliga förskolelokaler i Rågsved.

2008. Jag arbetar i så liten utsträckning som jag kan, i kombination med semesterdagar och föräldradagar. Mår dock bra i graviditeten.
I slutet av mars får barnen nya, "tillfälliga permanenta" förskolelokaler i Svedmyra. Lilla M föds den åttonde april. Hon är en lugn och lättskött bebis, och livet som fyrabarnsföräldrar flyter på utan större ansträngning. Vi har en lång, skön sommar på landet.
I augusti börjar store H i sexårs. Det är samma månad som jag börjar matblogga. Därigenom förändras mitt liv. nej, men i ärlighetens namn så får jag, för första gången sedan ungdomen, ett riktigt fritidsintresse. Matbloggandet präglar i hög grad hösten 2008.

2009. Jag är föräldraledig fram till början av mars. Går tillbaka till jobbet med viss vånda. Det tar ett par månader att komma in i ruljansen igen. Tack vare att A är föräldraledig, kan jag arbeta heltid fram till semestern.
Vi tillbringar återigen en lång sommar på landet.
A skolar in lilla M på förskolan i augusti-september.
I november blir min matblogg SMASKENS.NU en av de elva nominerade till Matbloggspriset 2009; en otrolig ära.
Det dyker oväntat upp en intressant tjänst, som jag söker, och kommer på intrevju till. Får inte tjänsten, och blir mycket besviken.
I december får barnen flytta tillbaka till den nyuppbyggda förskolan. På den vägen är vi.

Hur ska jag sammanfatta 2009? Det har varit ett bra år. Som alla år har det haft sina toppar och dalar. Jag har sluppit dödsfall i familjen och vänkretsen, och det har kommit nya små liv till världen. Familjen mår bra, och barnen trivs i skola och förskola. De små irritationsmoment som finns är egentligen av väldigt världslig karaktär.
Jag har fått ett större socialt nätverk, och börjat göra saker på egen hand och umgås med vänner mer regelbundet. Kännetecknande för året är att jag först nu, i denna fas av småbarnsåren, har börjar känna ett starkt behov av att få sticka iväg och träffa andra vuxna (kvinnor). Det känns fantastiskt trevligt att jag träffat mamma-vännerna A och M och går ut och äter en gång i månaden. Bokcirkeln jag startad tillsammans med E, mamma till store H´s kompis A, verkar ochså den mycket lovande.

Vad ser jag då fram emot i år? I slutet av april ska jag och A åka iväg över en långweekend tillsammans, i samband med att han fyller 40. Det är som alltid mina föräldrar som generöst ställer upp och tar hand om barnen. Vi står i nuläget och väger mellan London (älskat och mer välkänt) och Bryssel (lockande och nytt).
Vi ska försöka få en så lång semester på landet som möjligt. I augusti börjar lilla H sexårs - ännu ett skolbarn i familjen, vilket känns ofattbart.

Jag hoppas att det ska bli ett lugnt och skönt år. Ingen dramatik, tack! Att allt bara får flyta på, och att alla ska få vara friska.

Jag vill träffa vänner, både med och utan familjen; äta goda måltider, och gärna gå mer på teater och konsert. Det är vad jag hoppas på av 2010.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...