Nyårsfägring

Jag har hittat denna fantastiskt fina klänning att ha på nyår. Faktiskt köpte jag den redan i början av december; då i InWear-butiken på Åhléns, och till ordinarie pris.
Sedan hittade jag exakt samma klänning på smygstarts-rean på InWear-butiken vid Norrmalmstorg, och fick den för halva priset. Det första exemplaret av klänningen kunde jag lämna tillbaka.
Tyvärr kan jag inte bjuda på någon bättre bild än denna, från InWears webshop (där reapriset är högre än det jag betalade). Eftersom klänningen är ganska rymlig över bysten, och jag inte tillhör de välutrustades skara vad gäller just denna del av kvinnokroppen, kompletterar jag härligheten med en strassbrosch, som håller ihop omlottlinningen.

Den som vill se lite annan nyårsinspiration går raka spåret in till Weronica. Den kvinnan kan konsten att plocka ihop vackra saker och dela med sig av inspirerande, vackra bildkollage. Det kompenserar mycket väl för min egen brist på tid att såväl lära mig hur man gör som att samla på mig tillräckigt med material.

Nu ska jag slipa på vår åttarätters nyårsmeny. Nej, det blir nog nio rätter, om vi inkluderar granitén mellan fjärde förrätten och varmrätten.

En gång i halvåret, om vi har tur

Tack vare att mina föräldrar är på besök, och passar barnen, kan jag och A nu i eftermiddag ge oss iväg på tu man hand. Först blir det Pärlfiskarna på Folkoperan. Sedan går vi, bekvämt nog, till Folkbaren, för att äta middag.

Vi har inte regelbunden tillgång på barnvakt; det finns inte i vår värld. Det är vi inte ensamma om.
Alla som är i samma sits som vi, vet hur mycket det uppskattas att få möjlighet att vara tillsammans ett par timmar utan barnen. Det lever vi på i många månader.

Det visade sig först vara påtagligt många restauranger som har stängt just i dag, tredjedag jul. Även sådana som haft öppet juldagen och annandagen. Vi trodde ett tag att det skulle vara svårt att hitta någonstans att äta. Det hade väl varit typiskt, när vi nu för en gångs skull har tiden och möjligheten.

Biljetterna till Pärlfiskaren - det är ett blogginlägg i sig. Det tar jag en annan dag.

Dagens största skratt

Jag säger bara "Söderandan". Läs här, och se om du roas mest av blogginläggen, eller av de indignerade kommentarerna...

Något senare samma kväll känner jag mig plöstligt lite smutsig, när jag inser att bloggförfattaren i fråga länkar till MIG i ett svar till en kommentar under det här inlägget . Dra inte in mig i "Söderandan", tack!

Bara för att...

Pepparkakshusbak

Det viktigaste på pepparkakshuset är dekorationen. Jag är inte den som bygger snygga, rätvinkliga byggen som spritsas med tunna, snörräta rader av vit kristyr. Här är det mer snett, vint och buckligt. Å andra sidan är våra hus tungt dekorerade med mängder av kristyr, oftast i fyra-fem färger. Lägg därtill en veritabel mosaik av chokladlinser, samt inte sällan skumtomtar, och bilden är komplett.

Det är särskilt trevligt om jag lyckas undvika att bränna husdelarna i ugnen. Lilla H's hus råkade lite illa ut. Som tur är passade det ganska bra in i berättelsen hon kom på när vi höll på med att baka ut husdelarna.
I hennes hus bor tydligen en fattig familj, som inte har någon mat. Den sociala misären förstärks nu av att den lilla sneda och vinda stugan också kommer att se brandskadad ut.

Få se om jag får tag på någon lämplig gran i kväll? Förra året åkte jag Enskede runt, med hela barnaskaran i bilen, i jakten på en stor och tät gran. Jag höll på att få hjärtinfarkt på kuppen.
Det kan bara bli bättre i år.

Ännu ett kärt återseende

Först var det Matador. Tack vare Weronica fick jag nu upp ögonen för att även House of Elliot kommer i behändig DVD-box, till överkomligt pris.
Som jag har letat och längta efter denna serie! Den fanns ett tag att få tag på, men den var svindyr, rent ut sagt.

Nu har jag bokat. Det känns skönt.

Snö och tandgnissel

Det är så löjligt mycket snö här i Stockholm. Det snöade säkerligen tjugo, kanske trettio centimeter bara under natten. Sedan kom det mer i dag, dessutom.
Vitt, vackert och vansinnigt opraktiskt att vi bor på den sidan av gatan där plogbilarna skiter i att ploga bort snön, så att man får kämpa sig igenom en mur av snör för att ta sig in i huset.
Detta trots att det senast i morse stod i DN vilka regler som gäller för fastighetsägare i Stockholm. Trottoaren utanför är inte vårt ansvar. Frågan är bara vart man vänder sig med sina klagomål?

Tandgnissel. Vi lyckades, till råga på allt, med konststycket att glömma necessären i Göteborg i helgen. Det kostade en halv förmögenhet att skicka upp den. Å andra sidan höll jag på att gnissla sönder tänderna under de tre nätter jag tvingades sova utan min trogna vän bettskenan. Utan den skulle jag snart vara tandlös.

Bettskena är en livsstil; eller, en i varje fall integrerad del av mitt (natt)liv.

Tack, min Hemliga Vän!

I eftermiddags hämtade jag mitt paket med min Julklappspåse Large från min Hemliga Vän. Ett stort tack till dig, vem du än är! Jag blev mycket glad över påsens innehåll.
Detaljerna tar jag i morgon. I dag ska jag nämligen lägga mig innan klockan elva - det vill säga om fyra minuter.

Aftonbladet Hälsa skriver om PCOS

Inte direkt min favorittidning, men jag gillar alla som skriver sakligt och väl underbyggt om PCOS. Här hittar du artikeln.

PCOS förstörde mina tonår, och jag skulle önska att det fanns tilräckligt med kunskap bland läkare i allmänhet och gynekologer i synnerhet, så att unga tjejer (och vuixna kvinnor med, för den delen) inte skulle behöva lida av detta i onödan.

Edit: Tydligen måste man betala för att få läsa. Löjligt. Bra dock att de över huvud taget tar upp ämnet!

Helgen som gick

Vi missade tåget till Göteborg i fredags kväll, på grund av att det var en försening på tjugofem minuter på vårt tåg, gröna linjen mot Hässelby strand. Där stod vi och såg tiden ticka, och marginalen krympa. Hade vi bara varit två vuxna, så hade vi vågat oss på att åtminstone åka till T-centralen när tåget väl kom, och sedan springa genom Centralstationen på sisådär tre minuter, för att försöka hinna tåget.
Med fyra barn, varav ett i barnvagn, samt två väskor, var det en orealistisk plan. Vi traskade hem igen, fyllde en termos med kaffe, packade in barnen och prylarna i bilen och körde ned till Göteborg.

Lisebergs Julmarknad är helt klart värd ett besök. Barnen hade det otroligt kul, och även vi vuxna trivdes. Det föll till och med några små blöta snöflingor på oss; stämningsförhöjande.

Bilresan hem var mindre kul. Två spyor och en nedkissning. Men, vi har varit med om värre.
Nu gäller det bara att överleva veckan. Jag tror det ska gå alldeles utmärkt. Tiden går bara alldeles för fort. Jag bloggar, betalar räkningar, bakar småkakor till morgondagens grötlunch på jobbet (som jag så klart är inblandad i) samt ska koka en fudge. Det blir ännu en lång, sen kväll; men, det hör liksom till, så här i advent.
I lördags, hemma hos mamma och pappa, fick vi för övrigt sova till halv tio. Det var skönt, efter att ha kört bil från halv sex till halv tolv på kvällen.

Världens bästa Maja

Se här, vilken fin recension Maja fick av sin vernissage. Jag hade tyvärr inte tillfälle att ta mig dit när jag var i Göteborg.Hittade sent om sider denna länk.
Maja gör så coola saker. Jag är riktigt stolt över att hon är min vän.
Just nu är hon för övrigt i Indien. Snacka om skilda världar.

Snart är vi bergvärmda

Vi har fått tillåtelse att borra efter bergvärme. Det kommer att innebära lägre elkostnader, samt att vi kan bygga om vårt förråd/pannrum till något funktionellt, som vi faktiskt kan använda. Och gudarna ska veta att vi behöver biytor, i det här radhuset på 112 kvadrat, som saknar såväl källare som vind och garage.

Det var bara den där lilla detaljen med att de som ska borra hade glömt att höra av sig till oss. De kom så att säga oanmälda, i förmiddags. A fick göra en akut-utryckning från jobbet, för att åka hem och skälla på dem. Det ska i varje fall bli intressant att se skillnaden. Och att plötsligt vinna tolv kvadrat. Ett helt nytt utrymme, att fylla med hullsystem och förvaringsboxart, samt ett torkskåp.

No more hänga tvätt över hela övervåningen. Vi är sex personer i familjen, varav fyra är yngre än sju år - ni förstår nog själva vilka groteska mängder tvätt vi genererar.

Jag saknar Berglins, sedan vår helgprenumeration på Svd tog slut. Vi förnyade den inte; var helt enkelt för snåla. Att enbart prenumerera på fredags-, lördags- och söndagstidningarna betingar ett pris per styck á 12:-, räknade jag ut. Fast då tänkte jag inte på att lösnummerpriset stigit till sanslösa 20:- på våra morgontidningar.

Nu finns ju som tur är det mesta på svd.se, inklusive just Berglins. Jag överlever.

Förevigade, igen

Vi var hos fina fotograf-Jenny i eftermiddags. Det blev bilder på såväl enbart barnaskaran, som på Fadern, Modern och Avkomman.
Så vet ni det, alla nära och kära.
Det blir julkort, i år med.

Det mest positiva med den här helgen, ärligt talat. Det är lite motigt just nu.

Har jag blivit en MILF?

Jag tycker att jag blir så artigt bemött, och får så mycket positiv uppmärksamhet från det motsatta könet, numera. Det gäller män i åldrarna 25 år och uppåt. Inte så att någon stöter på mig; gud bevare oss, nej, mer subtilt än så. Låt oss kalla det positiv uppmärksamhet.
Det är faktiskt riktigt trevligt.
Från miffo till MILF på 15 år. Tänk, så det kan bli.
Kanske har det inte börjat nu. Kanske ser jag det helt enkelt inte förrän nu?

Gårdagens i-landsproblem: Hur svårt kan det vara att hitta klassiska, vita flick-blusar?

Det frågada jag mig vid ett flertal tillfällen i går eftermiddag, då jag i sällskap med Lena letade efter just klassiska, vita flick-blusar i ett flertal olika butiker.
H&M kunde inte erbjuda mig ens något att föraktfullt rata. Lindex och KappAhl, två butiker jag annars i stort sett sätter min fot i, hade bara hiskliga varianter med för mycket eller fel sorts rysch-pysch. Så kom kloka Lena på att vi givetyvis skulle gå till Zara. Jag gär annars aldrig til Zara; vet inte riktigt varför, men tycker butiken känns lite rörig. Och så har det opfta känts som att det inte går att gå dit och köpa ett plagg; man måste köpe en halv garderob för att allt ska passa ihop.
Det var som att komma till himlöen, att komma in i Zarras barnklädesavdelning. Det fanns inte mindre än sju, eller åtta olika modeller av vita blusar att välja mellan. Jag hittade två perfekta till lilla H och M. Dessutom hittade jag jättefina, klassiska skjortor till gossarna. Billigt var det, desutom.

Nu vet jag vart jag ska gå och handla kläder till lilla H fortsättningsvis. Där fanns hur mycket snyggt som helt att välja mellan.

Uppryckning

Jag tar mig i kragen. Det känns lite bättre idag.
Men - jag är fortfarande besviken. Jag funderade fram och tillbaka hela kvällen igår, över det faktum att mina erfarenhet av min inriktning inom logopedi uppenbarligen inte är värda särskilt mycket. Om inte min arbetslivserfarenhet är värd något ens inom min egen verksamhet - då är det väl rätt kört?

I morgon tar jag en halvdag flex. Jag ska äta lunch med Lena, gå på stan, shoppa julklappar...det är precis vad jag behöver.

Världens bäste A kom hem med detta fina halsband åt mig igår kväll. Inte för att det skulle göra mig mindre ledsen, utan bara som en uppmuntran.
Han är bra på sådant. Uselt foto, men det är silver och bergskristaller; från SNÖ of Sweden, min hovleverantör.

Ledsen, besviken och ganska så arg

För lite drygt en timma sedan fick jag veta att jag inte blivit erbjuden jobbet jag sökt. Nu gäller det att bita ihop, går ju inte an att sitta på jobbet och lipa.
Skärpning, Annika!

Jobbet gick till en sökande som har kortare arbetsliverfarenhet och kortare erfarenhet av just den inriktning som både mitt nuvarande jobb och denna tjänst har (lite kryptisk formulering, kanske). Personen har dock mer erfarenhet av att jobba med just den målgrupp som tjänsten riktar sig till.
Vad kan jag säga? Jag får väl vara glad att jag var en av de tre de valde mellan, och att det tydligen var ett svårt val (eller så är det bara något de säger).

Nu är det inte bara jobbet i sig det handlar om, utan min känsla av att vara fast. Jag känner mig inlåst. Må så vara att jag trivs helt okej på mitt jobb, men jag har trots allt varit anställd här i tio år nästa år. Mina fyra föräldraledigheter får visserligen räknas bort från anställningstiden, men tio år är en lång tid. I synnerhet när det känns som att det inte finns någon annan framtid än att bli kvar på samma jobb.
Om jag inte ska byta inriktning helt.

Det här låter väl helt horribelt för en läsare som inte har ett paramedicinskt yrke och är anställd av ett landsting. Men, det är så här verkligheten ser ut. Om jag vill fortsätta att jobba som logoped med den inriktning jag har, så finns det bara en arbetsgivare - Stockholms Läns Landsting. Och en viss division inom nämnda landsting.
Det finns flera olika ställen att utföra samma arbete på, rent geografiskt - men det gör ju inte någon skillnad. Inte i min värld.

Det kommer att vara tungt ett tag. Kanske till och med ganska länge. De kommande trettio åren, känns det som.