måndag 30 november 2009

Mer om mig

* Vad gör du helst på fritiden? Lagar mat, umgås med familjen, dricker vin, läser, spatserar på stan. Och bloggar, så klart. Både här och på SMASKENS. Antar att det är min främsta hobby numera.
* Samlar du på något? Inte medvetet, i varje fall.
* Favoritfärg? På kläder - svart. På annat - blått och vitt.
* Teve-serier som du uppskattar? Matador, Kalla Fötter, Couplings, Sex and the City, Star Trek Voyager & Next Generation
* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst? Mycket skiftande. Jag gillar allt från Kieslowskis trilogi "bleu-blanc-rouge" till The Wedding Singer; allt från Carrington till Working Girl. Inte actionfilmer, inte skräckfilmer.
* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak? Kaffe, helt klart. Hemma blir det vanligt, starkt bryggkaffe; Zoega, olika varianter av mörkrost. Oftast blir det Fairtyrade, numera.
* Vilket slags godis tycker du bäst om? Mörk choklad, och lakrits.
* Stjärntecken? Oxe.
* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul? Smaksatt te (frukt eller liknande), skumgodis, new age-böcker (eller sådana där "andliga" böcker för "sökande" människor).
* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul? Någon annans favoritbok, det skulle kunna bli hur spännande som helst. Någon godsak som jag inte prövat tidigare.
* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)? Jag är totalt icke-allergisk.

Jag är en person som just nu är i en fas i livet när det ofta känns som att jag hela tiden springer med andan i halsen, lite lätt försenad, på väg mot nästa mål. Därför uppskattar jag stunder med en bok, en bit choklad och kanske en kopp kaffe.
Läsning har under många år främst tjänat som avkoppling, eftersom jag fått en hel hög med barn under de senaste sju åren. Det är mest sommartid jag fördjupat mig i litteratur med lite mer motstånd.
Jag är inte någon snobbig finsmakare, men jag har ganska höga krav på det jag köper. Samtidigt är jag realistisk nog att inse att de flesta av oss är flerdimensionella. Vi behöver såväl lösgodis som finchoklad, såväl lättsmälta underhållningsromaner som nobelpristagarlitteratur.
Jag ser med spänning fram emot mitt paket!

Mitt livs första adventsljusstakar


Jag hittade dessa på vår lokala ICA. De väckte min uppmärksamhet, och stack ut ur mängden. Lite rustika, lite grovt tillyxade, men ändå med en lite elegant konsthantverks-touche.
Jag gillar dem mycket!

Vilket rövarpris de tar på bygghemma.se. På vår ICVA kostade samma ljsstake 298:-.

söndag 29 november 2009

Vad jag läser (inför Julklappspåse large - en special hos "En bok om dagen")

Jag hittade bloggen En bok om dagen (via Yllet, som är en av medlemmarna i den bloggbaserade bokcirkel jag är glad över att ha fått bli medlem i). Jag upptäckte att bloggförfattaren organiserar något så fantastiskt trevligt som ett sorts bok-kedjebrev. Jag hoppade glatt på upplägget "Julklappspåse large - en specialare". Helt tokigt, kan tyckas, men även om jag har häcken full (minst sagt), så har jag faktiskt ovanligt få personer jag köper julklappar till. Jag råkar dessutom tycka att det är väldigt roligt att köpa presenter. Därför kändes detta upplägg så lockande. Jag menar - hur fel kan dert bli? Det värsta som kan hända är att jag skulle råka få en bok jag redan läst, eller en genre som jag vanligtvis inte läser. Det sistnämnda skulle dessutom kunna vara både spännande och underhållande.

För att hela upplägget ska fungera, och deltagarna inte ska skicka böcker till varandra helt förutsättningslöst, har vi blivit ombedda att berätta lite om oss sjöva - eller snarare om vårt läsande.
Därav detta blogginlägg. Kanske kan det roa någon mer än enbart den för mig okända person som ska förse miog med ett spännande läspaket?

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser? Kan jag svara romaner? Romaner författade under den senare halvan av nittonhundratalet. Ofta av engelskspråkiga, kvinnliga författare ( men inte uteslutande). Sällan deckare; ibland så kallad chick lit som avkoppling ( i stället för TV, i mitt fall).
* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)Margater Atwood, Sara Lidman, Doris Lessing, Carol Shields...Halldór Laxness, Robertson Davies. Har även börjat läsa Joyse Carol Oates, dock bara två romaner jittills ur hennes gigantiska produktion.Vad gäller underhållningslitteratur, så sviker aldrig Joanna Trollope och Maeve Binchy.
* Läser du på andra språk än svenska? Vilka? Jag läser ganska ofta på engelska, dels för att hålla igång språket, och dels för att det ger mig en annan, långsammare och mer koncentrerad läsupplevelse
* Samlar du på böcker av någon särskild författare? Förr brandskattade jag ofta antikvariat i jakten på mina favoritförfattares böcker, Det är på så vis jag har så många av Sara Lidmans och Halldór Laxness romaner. Numera köper jag mest pocketböcker, och de böcker jag väljer att behålla hamnar på vårt lantställe - vi har helt enkelt inte plats med böcker hemma. Lite trist, en kompromiss.
* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var? Nej.
* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!) Det är helt olika, Ibland vill jag bara ha lättuggad avkoppling. Ofta vill jag ha en kombination av hjärngymnastik, bildning och nya erfarenheter, förpackade i ett så kallat kvinnoöde. Det är nog inte en slump att jag numera nästan enbart läser böcker skrivna av kvinnor.
* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken? Jag är inte särskilt förtjust i deckare; Måns Kallentoft är enda undantaget. Jag har också lite svårt för böcker som är "baserade på en sann historia...".
* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
Jag är öppen för att pröva nya författare, Vad gäller genre kan jag inte komma på någon i nuläget.
* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få? Det är sannolikt ingen risk/chans att jag skulle få just de titlar jag letar efter.

Jag ber att få återkomma med fler detaljer om mitt läsande, om författarfavoriter och annat matnyttigt. Jag har morgondagen på mig, innan 1 december ska informationen vara tillgänglig!

Låt Lena hjälpa er att förgylla advent

Min goda vän Lena är inte bara en sällsynt klok och trevlig kvinna - hon är dessutom utbildad florist. Nu delar hon med sig av sina idéer i den nystartade adventsbloggen Jul i luckan.
Alla bilder, samt bloggdesignen, är Lenas mycket begåvade äldsta dotter Cecilias verk.

Titta in och låt er inspireras! Jag sitter själv här med ett sällsynt oinspirerat sinne, i ett hus där vi pliktskyldigt satt upp två julstjärnor i barnens run, samt ställt två amaryllis i köksfönstret. Nåväl, det kommer mer.
Jag ska bara gaska upp mig en smula.
Skriva lite fler listor.
Vi är helt överens, A och jag, om att det är de två närmaste veckorna som gäller. Det är då vi vill försöka ordna så mycket som möjligt inför jul.

Seså, ta nu och klicka på länken, om du inte redan gjort det, och njut av Lenas vackra blomsterarrangemang och Cecilias fantastiska foton!

lördag 28 november 2009

Det är något visst med andra världskriget

I går kväll när jag satt och väntade på att A skulle komma hem från en tjänsteresa, började jag se på Matador igen. Jag kom av mig i våras, men nu längtade jag återigen efter att hälsa på i Korsbaek.
När jag satt där, kom jag att tänka på vad som för mig var sommarens största läsupplevelse. Förvisso en omläsning, men denna gång på originalspråket.

Första gången jag läste denna serie var för flera år sedan. Då fann jag första delen på biblioteket, av en slump. Böckerna i fråga är en serie i fyra delar, som handlar om den välbeställda, brittiska familjen Cazalet. Vi får följa familjen före, under och efter andra världkriget. Kanske låter det inte särskilt spännande? I så fall kan jag försäkra att det är en fantastisk berättelse. Dels ett så kallat myllrande persongalleri. Detta är något som förenar berättelserna om Matador och Familjen Cazalet. Casalets är en stor och barnrik familj. På ett detaljerat och inlevelsefullt vis skildras relationerna mellan tjänstefolk och herrskap, melan barn och föräldrar samt - inte minst - mellan kvinnor och män.

Det är en berättelse om två skilda världar, och det som finns mellan dem. Jag menar givetvis samhället de lever i, så som det ser ut. Jag njöt av Elisabeth Jane Howards fantastiska förmåga att skildra känslomässig utveckling. De som i första boken är barn, är i sista boken vuxna. De växer upp under andra världskriget, och påverkas alla, på olika sätt, av krigets effekter.
Det är en fantastisk romanserie, och jag kan inte annat rekommendera den.

The Light Years
Marking Time
Confusion
Casting Off

Edit, samma kväll: Det kan tyckas som slöseri med tid att läsa om böcker, men jag är och har alltid varit en "omläsare". Jag kan garantera att jag kommer att läsa om dessa fyra romaner ytterligare en gång - minst.

fredag 27 november 2009

Lite lagom spännande

Det där jobbet jag sökt.
Det som vissa av er som läser här redan vet en del om.
Jobbet som jag inte vill skriva om, innan jag fått någon form av besked.

Jag verkar ligga bra till.

Den person som jag efter mycken vånda bad vara min referens (det är smärtsamt att berätta för en nära medarbetare att jag söker en annan tjänst), berättade vad hon fått veta när hon samtalat med chefeb på stället i fråga. Tydligen hade chefen som avslutning sagt något i stil med:
"Finns det verkligen inget negativt att säga?"

Det är väl klart att det finns. Ingen är perfekt - allraminst jag!
Men, det är min erfarenhet här i livet, att så länge det positiva starkt överväger, så kan man ha överseende med de sämre sidorna.
På tal om det, så ska jag ta och sluta lunchblogga, gå och äta, och därefter idka lite journalföring.
Om vi nu ska gå in på dåliga samveten...

torsdag 26 november 2009

De långa listornas månad

Nu börjar list-skrivandet.

Julklappslistan
Adventskalenderlistan
Blogginläggslistan
Att-göra-innan-jul-listan

Det är nu jag känner att jag skulle vilja vara ledig. Hela december och ända över trettonhelgen; advents-älskare, som jag är.
Inte i bemärkelsen att jag pyntar hejvilt, utan snarare i att jag vill sitta i soffan; dricka glögg, knapra på pepparkakor och bara ta det lugnt. Lite levande ljus, någon adventsstjärna, och doften av hyacint.
Jag tänkte börja redan nu i kväll, genom att beställa några julklappar till barnen. Samt, kanske spana lite på sådant som jag själv önskar mig?

tisdag 24 november 2009

På tåget

I lördags morse, strax efter åtta, konstaterade jag att det var nästan ett år sedan jag senast åkte tåg med några av barnen. Jag stod med flickorna och väntade på att X2000 skulle rulla in på spår 10.
Att ta sig ombord på tåget är ingen match, som tur är. Inte heller att underhålla barnen. Jag måste ändå medge att jag hade lite, lite otur, just under denna tågresa.
Först tog batterierna till lilla H's walkman slut efter bara tio minuters sagolyssnande. Vi traskade till bistron, men där fanns inte några batterier att köpa. Lilla H tog det hela med jämnmod, måste jag säga. Hon är en ganska flexibel liten fröken, när det gäller.

Vi har varit vana vid att lyssna in olika typer av hosta, och ha öga för åksjukans skiftningar i store H's ansikte sedan han var ett och ett halvt, och första gången blev riktigt åksjuk. Sedan dess har vi finslipat denna kräks-radar till fulländning, i strålande samarbete med vår mycket insiktsfulle och självgående äldste son. Om man har haft ett åksjukt barn, då är man alltid på sin vakt och redo för att hantera attacker av illamående.
Om man däremot ännu inte vet om att ett barn utvecklat åksjuka, är situationen anorlunda; minst sagt. Jag satt således ganska handfallen, när lilla M plötsligt spydde upp hela sin frukost i mina kupade händer - bokstavligt talat. Med hjälp av paketet med våtservetter för spädbarn (alla föräldrars bästa vän) samt en hjälpsam kvinna mitt över gången (som anförtrodde mig att hennes barn varit åksjuka), så löste sig det hela riktigt bra. Det var bara att torka upp alltsamman, och byta kläder på den lilla gumman.
Jag köpte Postafen så fort vi kom till Göteborg. En flisa av tabletten i fråga, så kan jag förhoppningsvis i fortsättningen lugnt åka tåg även med vår yngsta förmåga.

måndag 23 november 2009

Just nu

Jag har haft en fantastiskt trevlig helg i Göteborg, trots min initiala besvikelse över att inte ha möjlighet att träffa vännerna A och M, som båda var upptagna på respektive håll. I stället yppade sig möjligheten att träffa släktingar, om än över en snabbfika.
Mat och vin med logopedkursarna och vännerna var precis lika trevligt som det brukar. Det var nog till och med särskilt trevligt just i lördags. Vi planerar nu inför nästkommande år. Då är det tio år sedan vi tog examen. Vi vill ses i det egna lilla gänget, utöver att försöka ordna någon sort mer officiellt jubileum för samtliga som gick ut Logopedkurs II vid Göteborgs universitet 2000. Det är alltid bra att börja planera och organisera i god tid.

I morgon ska jag göra något som jag inte gjort på nio och ett halvt år. Något som jag för bara en månad sedan inte trodde att jag skulle göra på mycket länge. Jag ska på en jobbintervju.
Jag vill inte skriva fler detaljer än så. Faktum är att jag enbart tycker att det hela är oerhört roligt. Jag är inte särskilt nervös. Det finns inget att vara nervös över.
Jag har ett jobb som jag faktiskt börjar trivas bättre och bättre med. Det var tungt i början, när jag precis kommit tillbaka efter föräldraledigheten. Nu under hösten har saker och ting börjat falla på plats.
Den tjänst jag nu säker är annorlunda, på alla sätt och vis.

onsdag 18 november 2009

Sent i november

Sent i november, titeln på en bok av Tove Jansson, passar så bra för att beskriva känslan jag gått omkring med sedan i helgen. Jag associerar då inte till den känsla som boken i fråga förmedlar, utan snarare till någon sorts stämning av senhöst som plötsligt infunnit sig. Det har varit halvljummet, fuktigt Göteborgsväder i Stockholm; ända sedan helgen som gick.
Det är ganska behagligt; nästan lite trolskt. Allt är som insvept i en dimma. Från huset i Flemingsberg där jag arbetar har jag vanligtvis utsikt mot Huddinge sjukhus. Ingen fager syn, precis; jag kommer aldrig glömma första gången jag kom till platsen och insåga ett detta är Huddinge Sjukhus. Det ser snarare ut som en stor, grå, betongkloss utslängd i skogen; så som jag föreställde mig att ett fängelse borde kunna se ut.
De senaste dagarna har denna byggnad varit så höljd i dimma att den bara svagt gått att skymta från vårt våningsplan.

Barnens förskola är stängs idag. Personalen ska planera barngruppernas sammansättning och personalfördelningen på nya förskolan Sten Sture, dit alla ska flytta i början av december. Själv tackar jag alls inte nej till en lugn dag hemma med barnen. Det enda avbrottet i lugnet är att vi tillsammans ska gå upp till skolan, och se till att store H blir vaccinerad mot svininfluensan, någon gång mellan nio och elva nu på förmiddagen.

Jag åker till Göteborg på lördag morgon, tillsammans med lilla H och M. A stannar hemma med pojkarna; det är en klassaktivitet för store H den här helgen.
Jag skulle nästan drista mmig till att säga att jag får en liten semester på ett och ett halvt dygn; en sorts weekendresa. Flickorna ska umgås med mormor och morfar. Mitt eget syfte med resan är en återträff med mina kursare och vänner; AK, L, J, M och M. Vi försöker träffas en gång om året, vilket är en mycket god anledning till att sätta sig på tåget ned till västkusten.

Huruvida jag får anledning att irritera mig över andra föräldrars beteende på tåget - det återstår att se. Med anledning av mitt förra inlägg, kan jag bara konstatera att det tydligen är väldigt starka, personliga känslor inblandade i resonemangen kring att företa sig långresor med sitt barn som alibi.

söndag 15 november 2009

Snälla DN! Låt mig slippa läsa
sådana här artiklar!

Nu skräder jag inte orden. Efter att ha läst artikeln i Rese-delen i söndags-DN, kokade jag av irritation. Jag skulle kunna rada upp de itiotiska citaten in absurdum, men det finns en handfull jag bara måste dela med mig av.

Scenariot består av en journalist och hans sambo, vilka åker med sin sju månader gamle son på en tvåmåmnadersresa till Sydostasien. Varför då?, undrar jag (eller snarare varför i h-vete då, om sanningen ska fram). Svaret lyder som följer, nämligen:

"Vi har åkt till Sydostasien i två månader för att svetsa familjen samman innan vi växlar stafettpinne i föräldraledigheten."

Giv mig styrka.
Nu börjar det.
Jag har av min man fått veta att detta tydligen blivit legio för en viss krets av innerstadsmänniskor. Vaddå "svetsa samman familjen innan vi växlar stafettpinne"? Är de inte riktigt kloka? Menar de alltså att de levat helt parallella liv hemma i Sverige, och att de inte hade kunnat avlösa varandra utan en långresa?
Snacka om att rationalisera för sig själv. Säg som det är, i stället - ni låter det generösa, svenska systemet för föräldraförsäkring finansiera era egna behov av att fortsätta att leva som ni gjorde innan ni fick barn. Kom inte och säg något annat, kom inte och påstå att det har med föräldraskapet att göra. Jag tycker det är rent ut sagt patetiskt att DN ens publicerar den här typen av artiklar. Sådant kan jag ha överseende med i tidningar som mama, men inte i Sveriges största dagstidning.

Avslutningen på artikeln är rent formidabel, i sin pinsamhet. Läs här:

"Albert är noll år gammal, har fått ett minne för livet, två nya tänder, säkert tre hundra thailändska vänner och har tillbringat en fjärdedel av sitt liv i tropikerna."

Så, lille Albert har fått ett minne för livet? Om det inte vore så patetiskt aningslöst, så skulle jag skratta. Men skrattet vill inte riktigt fram, för jag inser att artikelförfattaren och hans sambo verkligen tror att det förhåller sig så som de skriver.

Snälla innerstadsföräldrar (och alla andra som känner sig träffade, för den delen) - det finns ingen regel som säger att man måste resa till Sydostasien i två månader för att avlösa varandra i föräldraledigheten. Tro mig, det räcker med ett veckoslut hemma. På vilket sätt har ni hemma i vardagen nytta av det sätt på vilket familjen, enligt ert sätt att ses på saken, svetsats samman i Sydostasien?

En annan aspekt av långresande är att många övre medelklassföräldrar i innerstan gärna snobbar med att de köper KRAV-odlat och sopsorterar så att det sprutar ur öronen på dem. De kör etanoldrivna miljöbilar, och tycker sig säkerligen vara väldigt pålästa i klimatfrågor.
Och så raseras hela den fina bilden att att de glatt reser utomlands; flyger på långresor flera gånger om året.
Det är också den typen av föräldrar som jag stör mig på, då de verkar behöva vara två vuxna för att ta hand om ett litet barn.
Hur dessa typer beter sig på tåg, det ska jag inte ens gå in på. (Jag ska resa till Göteborg med X2000 i sällskap med lilla H och M nästa helg, och det enda, det enda jag fasar för med den resan, det är innerstads-medelklassföräldrar som reser med ett endaste litet barn.)

Jag var bara tvungen att spy en smula - tänk, att ni läste så här långt!

tisdag 10 november 2009

Ibland ska man ha lite flyt

I morse var jag på BVC med lilla M på 18-månaderskontroll. Jag pratade med BVC-sköterskan om vaccineringen mot svininfluensan, och fick veta att vaccinet var slut på Vårdcentralen, men att det fanns kvar på BVC. Det skulle vara drpo in-vaccination nu i eftermiddags, mellan kl 16-19.
Okej, tänkte jag, då åker jag dit med lilla H och F framåt halv sjutiden, på vinst och förlust, för hellre åker jag dit i onödan än sitta i timmar och vänta. Jag ventilerade ämnet på Facebook med några andra Enskede-mammor, och fick då motstridiga besked. Enligt en person skulle vaccinet vara helt slut.
När jag kom hem hade A kollat på vbårdfguiden, och fått bekräftat att det fanns vaccin på BVC.

Så, strax före halv sju i kväll stack vi iväg till Gullmarsplan. Fick en parkering, snabbt och lätt, och stötte på en dagisförälder på parkeringsplatsen. "Har ni också varit här och fått kölapp?", undrade hon. Jag förklarade min strategi. Hon berättade att de varit på BVC kl 16.00, fått en kölapp, och ombetts komma tillbaka vid sextiden.
Vi gick in på BVC. Där stod fyra sysslolösa sjuksköterskor och tittade på en familjs som klädde på sig för att gå. Egentligen fanns det inte vaccin kvar; alla kölappar var utdelade, men klockan redan var 18.45, och det verkade som att många inte tänkte dyka upp. Jag fick raskt fylla i två hälsodeklarationer, och fem minuter senare var både lilla H och F vaccinerade, beplåstrade med fina djurplåster och belönade med tatueringar.
Vi var hemma igen strax efter sju. Raskt marcherat!
Ibland ska man ha lite flyt.

måndag 9 november 2009

Utan mobilen är jag naken

Jag satt på fyrans buss på Hornsgatan i lördags, strax efter lunchtid; på väg till Dockteater Tittut med lilla H och F. Då plötsligt upptäcker jag att jag glömt mobilen.
A var på stan med store H och M. Jag fick inte panik - men jag kan erkänna att jag blev väldigt ställd. Vi hade kommit överens om att jag skulle ringa till A när pjäsen var slut. Genom bussfönstret såg jag plötsligt inte bara en, utan hela två, telefonkiosker i korsningen Ringvägen-Hornsgatan.
Kors i taket! Jag trodde inte sådana fanns längre. Jag fick anledning att försöka förklara fenomenet i fråga för en både oförstående, och med förlov sagt ganska ointresserad, lilla H.

Efter att pjäsen var slut (det var för övrigt "Vem ska trösta knyttet", och den var jättebra) upptäckte jag till min stora irritation att telefonkioskerna vägrade acceptera ett endaste av mina bank- och kreditkort. Det var bara "oläsligt kort" för hela slanten. Då drabbades jag av handlingsförlamning. Nej, jag hade inte lust att kasta mig fram och antasta en främling för att få låna en mobil. Det var trots allt inte en akutsituation.
Släpade barnen lite planlöst in på Konsum Zinkensdamm; funderade ett tag allvarligt på att hyra en av deras surfdatorer för att skicka ett mail till A's mobil...nej, det blev för långsökt.

Till slutr kom jag på det. Jag gick in på Sally Ann, Frälsis rara butik på Hornsgatan, och frågade snällt expediterna om jag fick låna telefonen. Och det fick jag så gärna. Halleluja!

Jag ska gå dit och stödköpa deras fina grejer, nästa gång jag har vägarna förbi - som tack för deras medmänsklighet.
Sannerligen - utan mobilen är jag naken.

söndag 8 november 2009

Vaccinationslogistik

Jag vägrar sitta tre timmar i ett väntrum med hundra andra människor för att vaccinera barnen. Det känns som att logistiken kring vaccineringen mot svininfluensa är obefintlig.
Själv har jag blivit vaccinerad genom jobbet. Nu ska store H vaccineras i skolan. Lågstadiebarn måste ha förälder med sig. Det är fullt förståeligt. Men - synd bara att vaccinationsdagen sammanfaller med att småsyskonens dagis är stängt på grund av planeringsdag. Vaccinationen sker mellan klockan nio och elva. Jag undrar när jag ska släpa mig dit med hela skocken, för att riskera minst väntetid. Kvart i elva, kanske? Ser inte fram emot scenariot att tillbringa två timmar i skolsköterskans väntrum med alla fyra barnen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att inte känna mig orolig. Faktiskt. Det går inte att oroa sig för allt här i världen. Om något av barnen tillhört en riskgrupp, hade jag resonerat annorlunda. Men inte ens store H's förkylningsastma kan få mig att darra av skräck inför influensans härjningar. Dessutom är det ju just han som i nuläget är den som kommer att bli vaccinerad.
Jag ska förhöra mig om vaccination av barn med BVC-sköterskan, när jag ska på 18-månaderskontroll med lilla M på tisdag. Hon är en klok kvinna, vars omdöme jag sätter högt.

fredag 6 november 2009

Nej, det var inte jag som vann...

...men, jag fick återigen bevis på hur underbart det är att internet finns. I min värld är internet det åttonde underverket. Jag har så många vänner och bekanta som jag ursprungligen träffat, eller kanske snarare fått kontakt med, genom internet. I dag hade jag det stora nöjet att träffa en handfull matbloggare; flera av dem personer som som jag inte träffat tidigare. Allt tack vare att jag matbloggar.
Det går inte att överdriva den sociala funktionen hos bloggar. Antingen förstår man det, eller så förblir man ovetande om vad som får betecknas som ett av de viktigaste och bästa sätten att skapa nya kontaktyer och ja, faktiskt - lära känna nya, trevliga människor.

torsdag 5 november 2009

När det väl händer, då går det fort

Barnens nya förskola ska slutbesiktigas om bara någon dryg vecka. Inflyttnig kommer att ske i början av december.
Så fort kan det gå, när det plötsligt händer.

Vi fick informationen på ett föräldramöte i tisdags, och det känns lite underligt, men samtidigt väldigt skönt. Som vi har längtat efter att slippa ha barnen på två olika ställen, så långt ifrån varandra att allt annat än bilåkande varit otänkbart. Nu kan jag börja upp till skolan och förskolan och hämta barnen. Visserligen känns just detta koncept inte så lockande i dag, när det fullkomligt vräker ned snöblandat regn. Bortsett från detta är allt bara positivt.
Vi får tillbaka personal som vi skiljdes ifrån då den första, temporära förskolan efter branden i december 2007 ersattes av de två enheter som existerat från den 18 mars 2008 och fram tills nu. Barnen får fler kamrater att leka med. Nya, fräsha lokaler att vara i. Det enda negativa är den yttepyttiga gården, när man varit van vid hela parken och skogen vid Stureby sjukhemsområde. Men, man kan inte få allt. Personalen får helt enkelt ta med barnen på utflykter och promenader i närområdet.

söndag 1 november 2009

Lättkränkt eller inte?

Jag läste ut David Eberhards bok, den jag skrev om för flera veckor sedan. Han är väldigt arg, precis som Ann Heberlein skrev i sin recension. Han måste ha haft många frustrerande upplevelser under sina år som överläkare på psykakuten - den saken är säker.
Mycket av det han skriver har för mycket ilska, för mycket avfärdande raljans över sig. Men, han skriver också en hel del vettigt och läsvärt.
Jag citerar:

"Vi måste lära våra barn hur de ska klara motgång. Vi måste helt enkelt förbereda dem för vuxenlivet och ge dem de redskap de behöver för att klara sig. Om vi bara vadderar hela deras värld kommer de gå under. de vet då inte att de är ledsna och att det är en normal känsla som man kan leva med. De tror att det är patoogiskt och därför får de ångest. Och det värsta är att det då bölir patologiskt. En självuppfyllande profetia.
Jag hävdar att en av de mest underliga företeelserna i dagens samhälle, att människor i gemen tycks ha förtvivlat svårt för att skilja ut om de är ledsna, rädda eller irriterade och i stället får ångest för allting, är ett tecken på att samhället, och alltså vi invånare i samhället, har misslyckats i förberedelserna för vuxenlivet. Men det är inte ett erkännande av en obskyr och verklighetsfrånvänd teori à la Ronald Laing från antipsykiatrins bakgårdar. För samtidigt finns det massor av människor vars problem inte alls har med detta att göra. Djupt deprimerade personer, människor med uttalade specifika ångestsyndrom, de med psykossjukdomar, manier, hypokondri och ett flertal andra verkliga psykiska störningar. Det är dem psykiatrin måste försöka hjälpa. Tyvärr drunknar de lätt i alla våra andra problem. Vi som inte borde besöka psykiatrin. Vi som bara är ouppfostrade när det kommer till hur man hanterar vanliga känslor."

Sidan 170-71, David Eberhard; "Ingen tar skit i de lättkränktas land" Prsma 2009.

Matbloggsprisets påverkan på besöksstatistiken

Så här såg det ut när jag för en liten stund sedan gick in för att kolla statistiken på SMASKENS för gårdagen. De blåa staplarna illustrerar unika besökare, de gula visar alla besökare. Tyvärr registreras inte de som läser bloggen via RSS-feed. Så, om någon som läser här känner sig träffad, och vill bättra på min statistik i fortsättningen - gå in manuellt.
I varje fall så hade jag igår min absolut bästa besöksdag på bloggen rent statistiskt sett, tack vare att jag är i final till Matbloggspriset 2009. 1030 unika besökare, drygt 1500 besökare allt som allt.
Detta är inte något bestående, och besökarna kommer ju inte för att de självmant sökt sig till mig, så det återstår att se hur många jag förmår hålla kvar. Inte tjänar jag något på det heller, men det är en förbaskat trevlig egotripp, i all enkelhet!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...