måndagen den 28:e september 2009

Skriet från kärnfamiljen -
och lite till

Den här bloggen har jag läst lite till och från, då och då, men nu lägger jag till den på min lista.
Jag tycker att bloggen Skriet från kärnfamiljen tar upp många intressanta ämnen, och att boken med samma namn helt klart verkar läsvärd. Dessutom håller åtminstone en av bloggerskorna, Rebecca Edgren Aldén, med Linda Skugge vad gäller barn och aktiviteter; jag skrev om det igår. Själv får jag inte pusslet att gå ihop, hur jag än försöker. Det fattas för många bitar.

Nu senast i helgen insåg jag att kommer vara tvungen att avstå från en fest med kollegorna. Detta på grund av att jag missat att skriva in ett åtagande i den kalender på nätet som A och jag båda har tillgång till.
När jag inte ens kan få den ekvationen att gå ihop, blir jag plågsamt påmind om ett uttalande från en person som arbetar på samma ställe som A. En fras vi skrattat lite åt. Nu får jag snarare en klump i halsen av den. Kanske ligger den närmare sanningen än jag velat förstå?

- Man kan ju inte skaffa fyra barn. Hur ska man då hinna köra dem till alla deras aktiviteter?

Ja - hur ska man hinna? Om man nu inte har mormor, farfar, syskon, kompisar med jämnåriga barn som bor i samma grannskap...
Svaret är väl helt enkelt att man inte hinner. Jag har dessutom ett handikapp i att jag har vansinnigt svårt att be om hjälp. Jag tycker att många är så gnälliga och bortskämda, att jag till varje pris vill klara mig själv med våra fyra barn. Är det orimligt?

Rebecka Edgren Aldén skriver i sitt inlägg att det är "för sent" att börja med många saker när man är tio. För sent för vad då? Måste allt handla om elitträning och tävlingar? Faktum är att många inte hittar "sin grej" förrän de är i förpuberteten. Jag blir riktigt ilsken, och det beror väl delvis på att jag själv som barn upplevde det som att det var för sent när jag var tio. Vem bestämmer att det ska vara så? Varför kan det inte finnas mer aktiviteter för barn som liknar aktiviteterna vi vuxna ägnar oss åt? Inte sjutton går man på Friskis och Svettis för att tävla?

Jag tänker och tänker. Just nu tänker jag nog ändå mest på att det viltigaste är att stora och lilla H lär sig att simma. När simskolan är avslutad för deras del - då kan vi börja snacka om aktiviteter. Desutom insåg jag precis att store H faktiskt spelar bandy. Det är bara det att säsongen inte börjat ännu...

söndagen den 27:e september 2009

Behöver jag säga att jag
inte håller med?

Jag är nog snarast Linda Skugges raka motsats. Jag har insett att jag inte orkar med aktivitetshetsen. Inte alls. I varje fall inte just nu.
Det är klart, om vi ingick i en sådant där mysigt grannkollektiv som turades om med att köra till alla olika aktiviteter, då hade det varit en annan sak. Men i verkligheten fungerar det inte så. I verkligheten bygger allt på att jag klarar mig själv. Och jag tycker inte längre att det är riktigt juste att tvinga småsyskon att sitta och vänta utanför medan de äldre har gymnastik.

Innerst inne har jag ändå lite dåligt samvete, det erkänner jag. Jag vill gärna att barnen ska hitta egna aktiviteter som de trivs med och tycker är roliga. Hitta nya kompisar och knyta kontakter. Självklart vill jag det. Men - är det verkligen meningen att all tid ska gå åt till att frakta barnen fram och tillbaka till olika aktiviteter? Är det det som är livet?

torsdagen den 24:e september 2009

Dubbelt intressant: Ann Heberlein recenserar David Eberhard

Det här är egentligen ett gammalt bortglömt inlägg från i maj. Hur jag kom att tänka på det och leta upp det bland mina utkast, det är en ren tillfällighet. Min arbetskamrat C, som lånade ut boken om hur platsen i syskonskaran påverkar oss, nämnde att hon läser David Eberhards senaste bok, och tycker den är både intressant och provocerande.
Jag läste Sydsvenska Dagbladets nätupplaga, och stötte då på recensionen. Det är väl ganska så passande att det är just Ann Heberlein som har läst David Eberhards senast utkomna bok, med den lite lätt provocerande titeln "Ingen tar skit i de lättkränktas land".
För de som inte känner till denne man, kan jag helt kort sammanfatta honom som överläkaren i psykiatri som på senare år figurerat en hel del i media, när ämnet varit svenska folkets generella trygghetsnarkomani. Han utkom 2006 med boken "I trygghetsnarkomanernas land".
Även Ann Heberlein förtjänar en presentation; jag kan inte ta för givet att alla känner till henne. Hon är doktor i etik och teologi, och blev mycket omskriven när hennes senaste bok kom ut, vars titel lyder "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. I denna bok, som jag alltså tyvärr ännu inte haft tillfälle att läsa, skriver hon om sin egen bipolära sjukdom som hon levat med sedan tjugoårsåldern. Jag skrev om henne här och här samband med hennes bok "Det var inte mitt fel", som kom ut 2008 och blev omskriven i bland annat Svenska Dagbladet.

Vad tycker då Ann Heberlein om boken? Jag citerar helt sonika följande passage ur recensinonen:

"Eberhard är förbannad på överklassen, Freud, kulturskribenter och andra översittaraktiga förståsigpåare.

Han sågar poesi och konst som är ”obegriplig” och anar en genusvetenskaplig konspiration. Ilska är på många sätt konstruktiv – ilska över missförhållanden, felaktigheter och orättvisor leder i bästa fall till engagemang och förändring – men okontrollerad ilska som slår vilt åt alla håll och kanter blir lätt patetisk.

Eberhard balanserar på gränsen mellan den konstruktiva och den patetiska ilskan, och om man sorterar bort övertrampen finner man några riktigt intressanta iakttagelser."

Jag ber att få återkomma när jag läst boken.

tisdagen den 22:e september 2009

Äntligen!


Efter flera veckors frustration blev vi i kväll äntligen av med vår fina tvillingvagn. Begagnatmarknaden verkar ha kapsejsat fullständigt. Vi sålde vagnen för ett i mitt tycke förnedrande underpris. Antar att de låga räntorna gör att många rusar åstad och köper nya vagnar för lånade pengar?

I varje fall, vi gläds åt att slippa en skrymmande vagn som tagit plats . Nu funderar vi på vad vi ska göra med pengarna. A och jag försöker se till att inkomster från Blocket inte bara försvinner in i det svarta hålet, utan investeras vidare i något familjen behöver.
Just nu funderar vi på en sådan här: KitchenAid Professional. Den lite hårdare varianten av den så snygga, men nästintill uttjatade köksmaskinen.

Det här är en KitchenAid på steroider. Det finns ännu värre värstingar, men inte att få tag på i Sverige. Eftersom vi när en orealistisk och fåfäng dröm om ett stort kök i restaurangstil, skulle denna kompis i köket kunna tjäna som en sorts tröst.

måndagen den 21:e september 2009

Mamma Snygg


Jag blev tipsad hos Weronica om denna vackra kappa. Den faller mig verkligen i smaken.
I vinter vill jag vara Mamma Snygg. Inte enbart i älskade tjockjackan och de varma stövlar jag så klokt investerade i förra vintern, hur snygga de än må vara. Ibland måste en mamma få känna sig lite mer glamourös och flärdfull; i all enkelhet.

söndagen den 20:e september 2009

I mina tankar; just nu

För drygt en vecka sedan fick jag av en arbetskamrat låna boken "Äldst, yngst och mittemellan: din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig", som är skriven av småbarnspedagogen och beteendevetaren Elisabeth Shönbeck. Ända sedan jag började läsa den, har jag dagligen gått omkring och funderat på det jag läst. I hela boken finns det egentligen bara två saker som jag retat mig på. Bortsett från detta är boken, tro det eller ej, fullständigt fri från generaliseringar.
Elisabeth Shönbeck beskriver både pedagogiskt och underhållande hur vår placering i syskonskaran påverkar våra personlighetsdrag, våra livsval och hur vi väljer och fungerar tillsammans med arbetskamrater och partners.
Jag läste ut boken i går kväll, och den har väckt väldigt många tankar i mitt huvud. Den kommer att ligga kvar som en kunskapsbank som jag kan hänvisa till. Det jag har läst har förklarat en hel del för mig, och fått mig att fundera än mer över mig själv:

*endabarn
*gift med ett äldstabarn
*mamma till ett pseudotvillingpar, och ytterligare två tätt födda barn
*dotter till ett äldstabarn och ett yngstabarn/funktionellt endabarn

Ja, ni märker själva, jag har lagt mig till med en terminologi.
Tack för lånet, C!

lördagen den 19:e september 2009

Som om jag skrivit det själv

Tidigare i veckan fick alla som plankar i Stockholms kollektivtrafik sig en välbehövlig avhyvling av Ann-Charlotte Marteus på Expressen.
Finns inte mycket att tillägga.
Som om jag skrivit det själv.

torsdagen den 17:e september 2009

Ni glömmer väl inte rösta på Sara?

I dag presenteras Sara lite mer utförligt som "Kandidat nummer 4" på Allt om barn. Rösta på henne, hon är väl värd att bli Årets hjälte-mama 2009!

onsdagen den 16:e september 2009


Längtar till helgen - redan. Jag och de tre äldsta ska till BoulevardteaternSagofoajé på lördag. Sedan vill jag prommenera på stan, och hänga i någon trevlig lekpark. Köpa med mig fisk hem och laga en riktigt god middag. Kanske till och med ta ett glas vin? Det var många veckor sedan sist.

Men mest av allt skulle jag vilja ha några goda praliner, och få krypa ned i soffan med Katerina Janouch senaste roman. den har jag väntat på många veckor nu, sedan förhandsbeställningen.

tisdagen den 15:e september 2009

Kan det vara det här det beror på?

Inget av våra barn har en endaste känd allergi. Kan det bero på kosten?

måndagen den 14:e september 2009

Ett klassperspektiv på barnspråk

Detta kändes inte som någon stor nyhet. Man måste dock betänka att i USA är det inte alls lika vanligt med förskolor som det är i Sverige. Jag lyssnade på en föreläsning av en känd profesor i lingvist och psykologi, som sade Sverige utmärker sig i världen just genom barnomsorgen, som effektivt utjämnar denna typ av klassklyftot.
Utjämnar, inte elliminerar. Vilka samtalsämnen som avhandlas, vilket ordförråd och i vilken utsträckning man som förälder bemäödar sig att förklara världen och göra den begriplig för barnen - det kan aldrig komma att se likadant ut i alla familjer. Oavsset samhällsklass.
Konsten är att sänka sig till barnets nivå, i bemärkelsen att kuna förklara, exemplifiera och beskriva. KOnsten att samtidigt ligga steget före, och inse att normalbegåvade barn med normal språkutveckling förstår mer än vi kanske tror.
När jag läser för barnen brukar jag med jämna mellanryum stanna upp, och fråga dem vad ett visst ord betyder, eller vad de tro menas med det jag just läste. Ett enkelt sätt att både få en uppfattning om vad de faktiskt förstår, och samtidigt få en inblick i hur de associerar och tolkar betydelsen i sagan på ett helt annat sätt än vad jag som vuxen gör.
Språket är nyckeln till de mesta i livet; så är det bara.

Medelklassen - kultureliten: 1-0

Sanna Raymann skriver ganska tankeväckande i dagens Svd om om kulturelitens hatiska inställning till den så kallade medelklassen.. Ett fascinerande ämne.
Vad är medelklass? Akademiker i villa som lyssnar på Tomas Ledin, dricker lådvin och åker till Thailand? Om det är lisstilen spm avgör, är det nog snarare flertalet ur den så kallade arbetarklassen som bor i småstäder, har låga utgifter och mer pengar kvar i månaden än akademikern i dyra storstaden.

Är det konsumtionsmönstret som är klassmarskören, snarare än inkomsten och utbildningsnivån? Ja, i varje fall i min värld. Tillsammans med värderingarna.
Det är min egen lilla analys. Själv vet jag inte riktigt var jag hör hemma. Någon sorts kvasi-intellektuell medelklass/klassresenär?

Sparka bara inte slentrianmässigt på medelklassen. Det är för lättköpt. Och desutom inte ens trovärdigt. Medelklassens problem är snarast att den vill för mycket. Den har för höga ambitioner. Den lever inte ett kämnslomässigt torftigt, materialistsikt liv, där bara yta räknas. Jag vill snarare stick aut hakan, och påstå att om det är någonstans ytan räknas, och kapitalvarorna, så är det snarare bland de så kallade nysvenskarna och den så kallade arbetarklassen.

torsdagen den 10:e september 2009

Låt Sara bli Årets mama-hjälte 2009

Gå genast in och rösta på Sara! Hon om någon förtjänar denna utmärkelse. Jag känner henne inte särskilt väl, vi är nog någon sorts välvilligt inställda bekanta; grannar här på gatan.
Det här är inte vad jag brukar skriva om, men gå nu genast in och läs, och följ instruktionerna för hur man röstar.

Edit: Läs mer här!

onsdagen den 9:e september 2009

Funderingar framåt kvällskvisten

Jag hade en otrevlig handledare när jag gick min utbildning. Egentligen hade jag flera otrevliga handledare, men denna kvinna sade vid ett tillfälle något till mig som fick mig att börja gråta, men som kanske i grund och botten var sant.
Jag vill vara till lags. Du är alldeles för angelägen om att vara till lags, sa handledaren till mig.

Jag blev givetvis ganska knäckt över hennes kommentar. I synnerhet som jag verkligen gjorde mitt bästa; trodde att det fungerade, om inte fantastiskt bra, så i varje fall ganska okej. Godkänt.

En annan handledare sade något i stil med att jag lade alla kort på bordet, för att förekomma, snarare än att bli förekommen. Han hade också rätt. Han var inte riktigt klok, men just i det fallet hade han faktiskt en poäng.

Med dessa minnesbilder vill jag komma fram till det jag alltid arbetar med, nämligen min självkänsla; detta gungfly. Självförtroendet är det inget fel på, det är upptränat och polerat och finjusterat och fungerar alldeles precis som det ska - tackar som frågar. Självkänslan är det däremot betydligt sämre ställt med.
Jag vet egentligen inte vad det är jag vill, vart jag vill komma med detta. Säkerligen har det att göra med att jag är i en ny fas i livet, fasen då jag inte ska ha fokus på graviditet och spädbarn. Nu är det arbetsliv som gäller. Och spirande känslor av frihet. Inte så att jag vill fly från barnen, men jag har som jag tidigare skrivit börjat uppskatta saker som jag tidigare inte kände något som helst sug efter.
Trevliga måltider med nygamla vänner, till exempel.
Jag längtar efter intellektuell stimulans, efter samtal om böcker och filmer.

Jag längtar efter att känna mig smart, duktig, kompetent och efter att känna att jag har koll på läget. Och om jag ändå ska rabbla en lista, så längtar jag också efter att känna mig riktigt snygg.

Jag kommer på mig själv med att gå och tänka på borttappade vänner, förlorade bekantskaper och umgängen som runnit ut i sanden - av skäl som var fullt logiska där och då, men som i efterhand ter sig obegripliga.

Jag går väl omkring och tänker på mitt liv, helt enkelt?

tisdagen den 8:e september 2009

En brand är fruktansvärd -
två bränder är fasansfullt

Jag fick ett mail av en dagisförälder. Hon undrade om jag läst om denna förskola i närbelägna Bandhagen, som nyinvigdes bara för några veckor sedan. Nu har den brunnit igen!

Jag blir så fruktansvärt upprörd av sådant här. Jag blir så arg på alla förbaskade skitungar som springer runt och förstör. Bränner ned byggnader, saboterar samhället och orsakar så mycket onödigt arbete och onödiga kostnader, för alla inblandade.
En brand är tillräckligt illa.

Jag kan bara hoppas att det kommer att finnas övervakning, rörelsedetektorer och brandlarm på barnens förskola, när den väl står klar. Eller, varför inte redan nu - även byggarbetsplatser kan sättas i brand. Tyvärr är det säkert att hoppas på för mycket. Övervakning brukar ju alltför ofta klassas som integritetskränkande.

Det ska då alltid vara något man ska behöva gå runt och oroa sig över. Stockholms kommun borde helt klart följa Upplands Väsbys exempel, och installera talande övervakningskameror.

tisdagen den 1:e september 2009

Tilltalande idé

I en annan del av Söderort har man gåtåg.
Jag undrar jag när jag ska kunna prommenera med alla barnen till och från skola och dagis? När dagis och skola ligger bredvid varandra igen?

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...