måndagen den 31:e augusti 2009

Vad en mamma behöver

Väska från Fossil.


Plånbok från Fossil


Underkläder från Tiger, på Twilfit.


Underbara stövletter från Vagabond.

söndagen den 30:e augusti 2009

Kanske finns det en enkel förklaring

Jag har kännt mig riktigt knäckt efter att jag vägde mig i fredags. Mina ansträngningar resulterar inte i några fantastiska resultat - 300 gram är ju inte något att jubla över.
Jag försökte dra mig till minnes hur våren var, hur jag åt, och vad jag egentligen sysslade med. Då insåg jag att vikten inte rimligtvis kan ha exploderat bara under semestern. Jo, visst var det då se sista obehagliga kilona satte sig, de som får byxorna att strama, och som får mig att känna mig svullen.
Det började nog redan efter jul- och nyårshelgen. I november förra året var jag nere på en lagom vikt. Sedan drog jag på mig 2,5 kilo över helgerna. Därefter har det nog helt enkelt långsamt rullat uppåt.

Det må så vara. Jag kan inte anat göra än att hålla igen. Nu gör det inte längre ont i knät, så jag ska våga mig på att springa på tisdag. Inga fler långprommenader i kilklack, dock, den saken är säker. Det var det som utlöste eländet nu senast.

Vi pratade böcker och läsning på jobbet, några arbetskamrater och jag. Förmågan till att koncentrera sig kom också upp. I samband med det insåg jag något som egentligen är rätt så självklart. Numera har jag svårt att hålla kvar fokus. Det kan vara åldern (plats för överseende skratt), det faktum att jag ofta har många tankar i huvudet (vådan av att vara förälder), men mest av allt tror jag det beror på just det jag kom på, och kläckte ur mig, där under vår diskussion på kafferasten.

Ju älder jag blir, dessto fler referenspunkter får jag. Fler associationsbanor, fler potentiella risker att spåra ur därför att det jag läser öppnar dörrar till minnen av annat jag läst, tankar jag tänkt och händelser jag varit med om.
Kanske är det då inte så konstigt att det inte alltid går så förfärligt bra att hålla koncentrationen och inte sväva ut i egna tankar och funderingar?

I kväll har vi rensat bland barnkläderna; stoppar undan sådant som ska växas i av småsyskon, och plockat bort de plagg som nu blivit för små för lilla M, och som aldrig mer ska användas; inte av något av våra barn, i varje fall.
Katharsis i garderober.

fredagen den 28:e augusti 2009

Plats för skratt


...och som vanligt blir bilden större om du klickar på den.

torsdagen den 27:e augusti 2009

En milstolpe, många frågor

I dag börjar A skola in lilla M inpå förskolan. Sista barnet; sista inskolningen (för jag räknar inte "inskolningen" på sexårs som en riktig inskolning).

Det kommer givetvis att gå som smort. Vår lilla apa är som gjord för att vara på förskola. Dessutom har hon ju med sig lilla H och lille F. Det blir med andra ord fullt ös.

Frågan som många ställer sig är hur långt det är kvar innan Rothugget är återuppbyggt. Rykten florerar, som vanligt, när de berörda inte får adekvat information. Det senaste officiella budet från i våras är att förskolan ska stå klar i december. Ja, det ska bli ett möte så snart förskolechefen har information att ge oss (jag mailade, så klart, och frågade efter ett sådan).
Att det ska vara så svårt att förstå att det är a och o att lämna ut information. Även om informationen består av att det inte finns något nytt att informera om.
De viktigaste frågorna, som jag som förälder vill få svar på, är givetvis frågor rörande barngruppernas sammansättning, personalens fördelning i grupperna, maten på förskolan samt den nya gårdens utformning.

Jag undrar, jag, hur länge det kommer att dröja innan det utlovade mötet kommer till stånd. Hoppas jag är onödigt negativ, och blir glatt överraskad. Hoppas det.

onsdagen den 26:e augusti 2009

Huvudet på spiken

Klicka på bilden, så förstoras den

Skrattade högt när jag läste detta för ett par veckor sedan. Samtidigt är det rent ut sagt tragiskt att detta inte bara är ett skämt, utan faktiskt speglar verkligheten.

Med undantag från min pretantiösa ungdomstid, då jag försökte vara så intellektuell som möjligt (men läste tantsnusk i smyg), så tror jag mig vara hyfsat bred i mina litterära preferenser. Visst har jag så kallade tunga namn bland mina favoritförfattare, men jag väljer inte Halldór Laxness eller Sara Lidman när jag vill koppla av.
(Däremot går det förvånadsvärt bra att koppla av med Margaret Attwood, kom jag precis att tänka på. Omläsningsdags!)
De flesta vill ha både och, på samma vis som vi både vill ha nyttig vardagsmat och frossa loss när det är helg och kalas.

Vart vill jag komma med deta? Jo, att det är obegripligt att det verkar så allmänt accepterat att alla ska ha en åsikt om just litteratur, och att allas åsikt ska räknas lika mycket. Tänk bara på allt tjafs i samband med det årligt återkommande beskedet om vem som belömats med Nobels Litteraturpris.
Samma skriverier och tjat vareviga gång. Inte fasen blir det samma tjat när pristagaren i kemi eller medicin utses? Inte kommer då kreti och pleti med kritik och med förslag på vem de tycker i stället borde hedrats med dessa priser?
Men- så fort det handlar om litteratur - DÅ. Då ska alla komma med sina hemsnickrade expertutlåtanden. Det enda raka parallell jag kan dra är till sportens värld, en värld som är okänd för mig och som jag aktivt håller mig undan ifrån. Där är ältandet upphöjt till konst. Först tjatar man innan sportevenemanget i fråga, sedan tjatas det under det hela och slutligen eftertjatas det lite extra.

Astrid Lindgren fick inte Nobels Litteraturpris. Det finns många förklaringar till detta.
Årets pristagare i medicin...någon som har några kvalificerade förslag?
Inte jag, i varje fall.

tisdagen den 25:e augusti 2009

Dubbelt aj, och hurra

A har gjort illa ryggen och hasar runt här hemma. Han lekte hantverkare igen.
Själv var jag uppe med tuppen i morse, omklädd och redo vid sexsnåret - men upptäckte när jag började springa att jag har ont i mitt vänstra knä. Verkligen riktigt ont. Snöpligt. Det blev en patetisk morgonpromenad i stället. Inte alls samma känsla.

Jag tröstar mig med att jag faktiskt gick ned 1,5 kilo förra veckan.
Det innebär att jag nu ligger + 7,4 kilo. Det är bara att vara uthållig.

måndagen den 17:e augusti 2009

55 unika besökare

Så många hittade hit under gårdagen. Inte så vidare värst imponerande, kanske? Betänk då att medeltalet den senaste månaden ligger på 33 unika besökare per dag. Detta trots att jag knappt bloggat över huvhud taget.
det imponerar på mig.

Vilka det är som läser här vet jag väl egentligen inte. Jo, till viss del, så klart. Några släktingar, en del vänner, ett antal bekanta och så en och annan som hittat hit från SMASKENS.

Varför skriver jag över huvud taget fortfarande här, om än sporadiskt? Främst är det för att det finns ganska många ämnen som inte passar på SMASKENS. Jag vill kunna grotta in mig i ämnen som jag tror skulle stöta bort de som bara är intresserade av mit matig jag.
Jag ser också en utveckling hos mig själv när jag går tillbaka och läser vad jag tänkte, vad jag gjorde och hur det sedan blev. Förra hösten, och den långa hösten dessförinnan, då jag nästan helt slutade skriva.

Jag fortsätter så länge jag har något att skriva om. Med mer eller mindre långa uppehåll.

Här och där


Detta åkte vi ifrån. En alldeles nygjord altan. Inbjudande adirondackstolar; stora ytor att röra sig på. Vi älskar trädäck. Tack A, min älskling, för att du byggt detta åt oss. Jag ser fram emot många lata, sköna stunder och goda måltider på dessa kvadrat.


Tänk, att det kan bli en sådan skillnad bara man tar bort en massa onödiga räcken. Ja, ni som varit hos oss på landet lär se vilken stor förändring detta är!


Detta är vad vi kom hem till. En trädgård som var fullständigt övervuxen av bokarabinda. Ja, ni ser ju själva. När grillen är övervuxen, och stolarna är på väg att anekteras som spaljéer, då är det dags att komma hem och ta fram sekatören. Vi ägnade en hel del av eftermiddagen åt att avverka.
Framsidan av huset tog jag inte ens något kort på. Ogräs - det var bara förnamnet.
Det blir onekligen så när man som vi varit borta i nästan två månader. Hela huset känns lite instängt. Dammigt. Vi röjer successivt, rum för rum.
Jag slås av hur ombonat det är på landet, och hur lätt det är att trivas där. Här hemma är det inte riktigt lika inbjudande. men, vi vänjer oss så klart. Det tar någon vecka, så känns det som att vi alltid varit hemma.
I morgon börjar lilla H och F på dagis igen. På onsdag börjar store H i första klass, och nästa torsdag börjar lilla M skolas in på dagis. Själv börjar jag, som jag tidigare nämnt, jobba i morgon. Just nu väljer jag att inte tänka på det.

söndagen den 16:e augusti 2009

Min nya springrunda

Jag kom ut och sprang i morse - och det var härligt. Faktiskt riktigt härligt. Svalkande vind, och morgonsol. Knappt en människa ute. Jag kutade på till mitt vanliga soundtrack, och hittade en riktigt bra runda. Det är inte lika mycket backar i stan som det är kring vårt lantställe, och det är faktiskt ganska skönt. Jag spurtar hellre på på raksträckorna än segar i backar, om jag får välja.
Nästa tillfälle blir på tisdag. Sex på morgonen.

Det här med att springa på morgonen har alltid tilltalat mig mest. Mycket annat är jobbigt att göra precis när man stigit upp, men konstigt nog gäller detta inte att ta sig ut och springa.

26 minuter och 36 sekunder tog rundan i morse. De där sekunderna, de räknar jag bort; de gick medan jag satte på respektive stängde av timern på iPoden. Få se hur lång tid rundan tar om några veckor?

Världen blir så enkel när man har på sig sina idiotglasögon (del 2)

Jag höll nästan på att få hjärnblödning när jag lyssnade på "Hallå P3" för några dagar sedan. Ämnet som avhandlades var kortfattat huruvida det är ok att ha städhjälp. För alla vettiga människor är svaren på båda denna fråga - givetvis - Ja!, följt av tillägget under förutsättning att det inte handlar om svart arbetskraft. Ja, åtminstone i min värld. Jag är själaglad över att vi tagit beslutet att ta in proffesionell städhjälp. Vi är fullt kapabla att städa, både A och jag.
Det är inte det det handlar om. Om det bara vore "städa" som i dammsuga, dammtorka, våttorka golv samt städa badrumm - då hade det inte varit något problem. Det är ju bara det att innan man kan börja utföra de ovan nämnda sysslorna så måste man lägga ned en väldigt massa tid på att plocka undan saker. Och det är nog den biten som många av motståndarna till städhjälp inte riktigt förstår. Att det inte handlar om lättja, eller bristande kunskap i hur man håller rent hemma; förlåt, tar hand om sin egen skit.
Jag kan städa hela vårt hus på 1,5 timma, vågar jag påstå - om det är renplockat innan. Inga leksaker på golvet, inga torkställningar med tvätt som ska vikas undan. Ingen disk i köket. . Då kan jag städa huset på 1,5 timma.

Nu sällar jag, eller rättare sagt vi, oss alltså till gruppen hänsynslösa kapitalistsvin som inte tar hand om sin egen skit, och som unyttjar de stackars städerskorna...förlåt, pigorna - som vi ju givetvis ser ner på, ja, rentutav föraktar, eftersom vi är just kapitalistsvin.
För det är ju så världen ser ut - eller hur? Om man har sina idiotglasögon på sig.

Ett väl utfört arbete förtjänar alltid respekt, eller hur? Men att det skulle krävas yrkeskunskap och proffesionalism för att kunna städa, det är väl bara skitsnack?
Just det där dösnacket om att man ska ta hand om sin egen skit, det är nog det som provocerar mig mest av allt. Eller att det skulle vara att utnyttja kvinnor, att anlita städerskor.

Det är väl så enkelt att det handlar om att städning är en traditionell kvinnosyssla, ett sisyfosarbete av rang; något som bara syns och märks om det inte utförs. Det är ju inte samma symbolik i att ta in en snickare för att bygga något fysiskt bestående, något som finns kvar i åratal, kanske till och med i decennier, som man kan peka på och ta i. Det arbete som städerskan utför, det försvinner. Det upprepas med regelbundenhet, men lämnar inte några tydliga spår efter sig.

Jag lär återkomma till detta ämne, som ni nog förstår.

lördagen den 15:e augusti 2009

Dags att se sig i spegeln

Nu sitter vi hemma i vardagsrummet i Stureby igen, och ser oss lite förvånat omkring. Underligt att vara hemma. Märkligt att inte bara kunna släppa ut barnen på tomten. Nu är vi tillbaka igen, i det som inte känns helt optimalt, men som är vårt fasta boende, vår verklighet. Packat upp, det har vi nästan gjort. Det är bara det att uppackningen är mer än att tömma en väska, när man varit borta i nästan två månader. Det är så lätt hänt att uppackningen övergår i en regelrätt garderobsrensning, eller urartar i planer på ommöblering och idéer om hur man bäst förvarar urvixna kläder, i väntan på att näste man vuxit i dem.

Jag hade en dejt med vågen också. Det var samma sak förra året vid den här tiden. Väl tillbaka i stan tvingas jag inse att mina kläder inte sitter lika bra som de satt innan semestern. Gott vin, oda drinkar, många goda surdegsmackor samt en allmnänt avslappnad inställning till livets goda har helt enkelt satt sina spår kring midjan.
Jag lyckades komma igång med springandet igen innan vi lämnade landet - visserligen med ett nödrop (i fredags morse), men ändå. Det var viktigt för mig, inte minst rent symboliskt. I morgon bitti ska jag ut och springa här hemma, för första gången. Jag sprang ganska mycket fram tills att jag blev gravid med vår äldste. Sedan har jag aldrig hittat tillbaka. Nu har jag chansen att etablera en rutin. A är föräldraledig i nästan exakt en månad till. Då har jag nöjlighet att få in vanan att springa på morgnar, innan jobbet. Tre gånger i veckan är ett minimum för att det skla ge resultat och för att det ska kännas som en vana. Något jag vet att jag ganska lätt kan bli beroende av.
Utöver detta är det dags för lite stenhård LCHF (Low Caeb, High Fat) igen. Det vill säga - inget godis, inget bröd och ytterst begränsat med pasta och potatis. Det är så lätt när man läser om detta sätt att äta att det låter som NC - No Carb, men så är det ju inte.
Utöver detta blir det även en så kallad vit månad. Inte för att vi har alkoholåproblem, utan som ett sätt att rensa kroppen och att få en fräsh start på hösten. Det är inte någon särskilt stor uppoffring att avstå dfrån alkohol under en månads tid. I synnerhet inte när semester givit många tillfällen till att njuta av goda drycket till god mat, och att sitta i kvällssolen med en drink och titta ut över trädgården.

Jag gör som förra året. Med den skillnaden att jag inte, som då, har vikten från min glansperiod våren 2005 som slutmål. Det är förmodloigen inte särskilt reaölistioskt, och jag skulle bara bli besviken. I stället sätter jag ett mer realistiskt mål.
Jag ligger nu bara några decimaler från att ha en BMI som är klassad som övervikt, och det känns ju inte direkt upphetsande. Jag vill gå ned nästan nio kilo, viklet kommer att placera mig precis mitt i intervallet för vad som klassas som hälsosam, normal BMI.

Jag ligger alltså + 8,9 kilo. Där satt den.
Nästa avrapportering kommer om drygt en vecka, söndagen den 23:e augusti. Håll nu tummarna för mig. Det blir så plågsamt att komma till jobbet på måndag och vara skönt semesterbrun, men ack så semesterknubbig, och tvingas gå och hålla in magen hela dagen...

Världen blir så enkel när man har på sig sina idiotglasögon (del 1)

Jag har tänkt på kommentera detta ända sedan jag först läste Thomas Idegards inlägg på DN Debatt. Låt mig först säga att jag verkligen inte sympatiserar med Tankesmedjan Timbro i alla sakfrågor, men just i det här fallet kan jag inte göra annat än att ställa mig upp och spontant applådera.

Många svensk kommuner, oavsett partipolitiskt styre, verkar uppenbarligen ledas av tomtar. Människor som inte tar sin uppdrag på allvar; som inte verkar begripa att de förvaltar allas våra skattepengar, och att de pengarna först och främst ska användas till basala kommunala angelägenheter. Inte till äventyrsbad, skidtunnlar och ishockeyrinkar.

Edit: Glömde tillägga att många av de kommentarer som finns under artikeln är häpnadsväckande. Rent ut sagt skrämmande. Men, som sagt, om man har sina idiotglasögon på sig, kan nästan vad som helst bli rimligt och logiskt...

måndagen den 10:e augusti 2009

(Och vips gick det att surfa igen!)
Ditt och datt


Julita Gård; juli 2009.

Nu har uppenbarligen merparten av de sommarboende i området som haft mobilt bredband lämnat trakten - för nu går det minsann utmärkt att surfa igen.
Dessutom har jag återfått lusten att skriva, inte bara på SMASKENS, utan till och med här. Kors i taket!

Vad har jag ägnat mig åt i sommar? Vad har hänt, egentligen?
Jag börjar väl med mig själv. Jag har funderat en del över livet. Läst några riktigt bra böcker. Läst färre kok- och matlagningsböcker än jag trodde jag skulle göra. Blivit (ännu) bättre på att baka surdegsbröd. Bakat väldigt lite kakor och bullar, för att vara jag. Druckit många goda drinkar. Haft mycket trevligt med min man. Vi kan, tack och lov, vara lediga tillsammans i två månader utan att gå varandra på nerverna. Det är sannerligen något att vara tacksam för-
Semestern till ära har jag gått upp säkert fem kilo - det här till. Började springa så fint, men en elak halsinfektion och ett ömt knä (jag ska inte hoppa hopprep, uppenbarligen) satte käppar i hjulet. Jag ska ta tag i det där igen, förmodligen redan på onsdag.

Jag har insett att det är väldigt skönt med en sommar utan att ha en bebis, även fast bebisar är underbara. Lilla M är en mycket kompetent och klok flicka med tanke på sin ringa ålder, och hon kräver väldigt lite av oss föräldrar. Hon bara hänger på, och hon har skitkul nästan hela tiden. Älskad av tre äldre syskon, och med en härligt avspänd inställning till det mesta. dessutom har hon kunnat lulla runt väldigt frätt här på landet. Vi springer inte efter henne oxh passar henne.

Lille H blev blöjfri till slut, efter flera veckor av obehagliga fekalierelaterade olyckor. Det tackar vi för. Nu hoppas vi bara att det inte blir värsta bakslaget när barnen ska tillbaka till dagis nästa måndag.
Lilla H har fått en ny kompis här på landet. Huset mitt över gatan såldes, och vi fasade för ett nytt par i övre medelålder. Inget ont om den åldersgruppen, men vi tyckte det kunde vara trevligt med en barnfamilj. In flyttade en familj med en flicka på sju år, som funjar utmärkt bra ihop med lilla H. Hon är en fantastisk flicka, men hon behöver verkligen sitt sista dagisår. Intellektuellt skulle hon kunnat börja i sexårs i år, men hon behöver få hitta lite mer ro i kroppen, och bli lite bättre på impulskontroll. För att utrycka sig milt. Hon är fantastisk.
För store H är det mer av blandad kompott. Det finns en del jämnåriga samt några något äldre barn på gatan här på landet, som han känt på pulsen en smula, men det finns en märkvärdig hackordning och en ton i gänget som han inte uppskattar. En flicka har rollen som diktatorisk och intrigerande ledare, och store H är sin fars och sin mors son - han känner av vibbarna, och han tycker inte om henne. Därför väljer han bort dem - i år. Nästa år kan det vara annorlunda. Store H har haft en bra sommar med tanke på självkänsla och att lära sig nya saker. Han har lärt sig knyta knutar på till exempel skosnören, lärt sig cykla, samt simmade (med puffar visserligen, men ändå) ut till badflotten i sjön med mig igår eftermiddag. det var stort. Nu längtar vi bara efter att han ska lära sig läsa, och den värld det kommer att öppna för vår nyfikne och vetgirige gosse. Med min yrkeserfarenhet har jag dock kunnat konstatera att hans språkliga medvetenhet har viossa luckor, och det skulle inte förvåna mig om vi kommer få ägna en hel del tid åt lästräning under hösten och våren.

Det har varit en riktigt fin sommar. Och i morgon firar vi åttaårig bröllopsdag, min man och jag. I slute av augusti är det elva år sedan vi träffades. Det känns löjligt att tiden gått så fort.

Nu ska vi inleda hösten, med nya rutiner och nya ambitioner. Vi åker tillbaka till stan på lördag. Landar lite mjukt, innan jag börjar jobba igen på måndag. Jag har varit ledig sedan trettonde juni! Lilla H och F börjar på dagis samma dag, store H börjar i skolan igen på onsdagen,. och lilla M börjar skolas in på dagis en vecka senare. Det kommer att rulla på i hög fart; det vet jag, för det gör det alltid.

lördagen den 8:e augusti 2009

Semesterns sista suck

Några lata dagar kvar på landet. Gassande sol, glittrande vågor på sjön och glada barn som leker på stranden.
En skönt solbränd mamma parkerad på handduken med kaffemugg och två morgontidningar. Visserligen tunna morgontidningar - det är ju trots allt semestertider - men man kan ju inte begära allt.

Däremot skulle man kunna begära att det mobila bredbandet hade fungerat. Det gör det inte. Däreför säger jag helt sonika som så, att mobilt bredband suger.
Vi ses framåt skolstarten - ja, det vill säga, de tre läsare jag har kvar efter den här stiltjen. Ni vet var jag är, och ni vet var ni har mig.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...