En vit liten stuga

Så kom den på plats, till slut. Den skulle ursprungligen levererats med Posten fraktgods under fredagen, men dök i stället upp levererad från fabriken av tillverkaren sjäv framåt halv sjutiden på fredagskvällen. Min snälla pappa, barnens älskade tatta (smeknamn för morfar) hade åkt upp till oss på landet för att vara behjälplig vid själva monteringen.

Och nog blev det fint. Jag är så nöjd, så nöjd, att man skulle kunna tro att det var jag som skulle leka i lekstugan.

Den får ett litet trädäck framför ytterdörren, och den skall även få en liten trappa upp till kioskluckan.
Jo, den var allt lite dyr, men den kommer att användas flitigt av en stor syskonskara, och den är en fröjd för ögat.

Jag skickar en tanke till morbror R, som gjorde detta möjligt.

Första besöket i stugan.

Fyra på rad

Förra sommaren såg det ut så här. Nu i helgen som gick satt plötsligt fyra barn på rad på altantrappan - och deras moder rusade snabb som blixten in i köket för att hämta kameran, och föreviga syskonskaran.

Det har helt klart hänt en hel del under det gågna året.

Nu ska jag skryta

Min man...ja, han är helt enkelt bra på att köpa presenter.
Se själva.

Jag bjuder till och med på två bilder - en med, och en utan blixt.

Jag älskar den. Den är vacker, den doftar så gott som bara äkta läder doftar, och den har ljust foder, vilket gör den lätt att hitta i. Den har föredömligt många fack för att vara en ganska nätt väska. Ett för mobilen, ett för nycklarna, och två för tuggummin, Läkerol, Lypsyl, läppglans, näsdukar och annat livets nödtorft.

När min ganla slitna svarta väska i konstläder fick stryka på foten för denna eleganta skönhet, drabbades dess trogna vapendragare, den svarta plånboken med trasigt myntfack, av en så djup skam att den kröp undan i ett mörkt hörn för att lägga sig och självdö. Nu fick den ett nytt värv, i form av leksak åt barnen. Själv var jag ju mer eller mindre tvungen att inhandla en matchande plånbok.
Den glömde jag dock att fota.
Bild kommer.

Edit 090526: Väskan kommer från butiken Fossil, som i Sverige endast finns i Nacka Forum (Nacka/Stockholm) och Frölunda Torg (Västra Frölunda/Göteborg).

Kom ihåg var ni först såg det!

Jag skriver det igen, bara för säkerhets skull:

Kom ihåg var ni först såg det!

Detta halsband var svårare att få fram än min man någonsin kunnat föreställa sig. Det började, som man brukar säga, som en kul grej. Han satt och pratade med barnen en eftermiddag när jag inte var hemma. Samtalet handlade om vad jag skulle ha för superhjältenamn - om jag hade varit en superhjälte. Så långt inga problem. Alla var överens om att Supermamma var det självklara namnet.
Problemen började när min man försökte beställa ett klassiskt sjuttiotals-halsband med denna titel. Se, det gick inte för sig. Åh, nej. Min man surfade runt på mänder av hemsidor, och kraven var följande:
Det måste vara ett personnamn.
Namnet får inte vara längre än åtta bokstäver.

Fullkomligt ologiskt! Varför begränsa sin egen marknad?

Min man blev dock inte avskräckt av detta, utan snarare sporrad. Han skulle fixa halsbandet. Så, det blev att börja tjata i en guldsmedsaffär som saluförde namnhalsband av olika fabrikat. De gav till slut med sig, och hjälpte motvilligt min man att beställa halsbandet, från Tyskland. Det fick ordnas en ny gjutform, och det krävdes ett antal samtal där butikspersonal övertygande hävdade att Supermamma visst är ett kvinnonamn som förekommer i Sverige.
Åtta veckors leveranstid.
När halsbandet väl nådde butiken insåg personalen tydligen att det trots allt inte var så fånigt - med tanke på att de lät halsbandet hänga i skyltfönstret tills min man kom och hämtade det...

Förra söndagen blev jag slutligen förärad detta fantastiska smycke av min förväntansfulla familj.

Jag bär det med stolthet- fattas bara annat!

What a girl wants, what a girl needs...

Det är sådana här gånger jag känner mina begränsingar, och inser att jag borde lära mig att göra lika snygga collage som Weronica. I brist på denna talang får ni hålla tillgodo med en rad av de saker som står på min önskelista.

Man fyller trots allt bara 35 en gång i livet - eller hur?

Min absoluta favorit bland Josef Franks tyger är magnifika Terazzo. Egentligen drömmer jag om att ha en fåtölj eller en soffa i det här tyget. En mer realistisk dröm vore att det hade funnits en bag...

och en sminkväska...

...men tyvärr verkart de inte tillverkas i just Terazzo för tillfället - om de någonsin gjort det?

En liten skål att lägga smycken i vore också trevligt.

En köttkvarnstillsats till vår Electrolux-assistens vore underbart. Tänk att köpa en bit fin högrev, och mala sin egen färs till middagen...

...Snygga pepparkvarnar av god kvalitet står också på önskelistan

Bilderna är lånade från Svenskt Tenn och Bagaren & Kocken.

Jag glömde berätta

När lilla M var sjuk, kunde hon inte dricka sin vanliga välling. Inte heller majsvälling, visade det sig (vi köpte den för att den, enligt uppgift, skulle vara snällare mot den lilla magsjukemagen).
När lilla M inte druckit välling på flera kvällar, och detta till trots somnat gott och sovit hela natten, insåg jag att vi vore minst sagt dumma om vi inte tog tillfället i akt och helt enkelt slutade med att erbjuda henne välling.

Sagt och gjort.
Det är väldigt skönt att ha en ettåring som sover hela nätterna, och som inte dricker välling. Lilla M äter smörgås och dricker själv, ur glas.
Glas-glas.
Inte plastglas, inte pipmugg.
Så blir det när man har äldre syskon att ta efter, och när ens föräldrar är svårt nappflaskeintoleranta.

Någon som vill hänga med på chicklit-kväll på stadsbiblan på torsdag 14 maj?

Hallå, mina vänner och bekanta - jo, jag vet att de flesta av er faktiskt läser här, även fast ni är rätt värdelösa på att kommentera (förlåt, men det är inte desto mindre sant).
Jag hittade precis detta på utmärkta bokbloggen Bokhora. Det låter väl alldeles förträffligt, att få lyssna på Denise Rudberg och Jenny Leeb; båda är författare vars romaner jag med stort nöje plöjt under lata sommardagar på landet.
Jag vill dock inte gå ensam. Inte till ett sådant evenemang.
Någon som vill hänga på?
Och kanske, till och med, ta en drink efteråt?

Belinda, Ann, Doreen och Ana - nu förstår jag!

Jag läste precis en riktigt intressant artikel inne på Svd.
Under många år hade jag inget som helst behov av att umgås med vänner och bekanta utan familjen. Det vill säga - att vara social på kvälltid, utan barn i släptåg. Det lockade mig inte det minsta.
Varför det kändes så, det vet jag egentligen inte. Orsakerna är nog många. Självkänsla, initiativförmåga och fas i livet är väl några av de faktorer somspelade in.
Nu är jag inte direkt sugen på att springa på krogen - jag har aldrig sprungit på krogen, om man säger så. Inte på det där glamorösa och flirtiga sättet, så som det ser ut i TV-serier och på bild, och så som det förefaller i tidningsartiklar och i chick-lit -romanerna. Det slutade jag med alldeles för tidigt. Jag var heller aldrig vidare bra på det, om sanningen skall fram. Jag hade inte uthålligheten att blir riktigt bekväm med mig själv i den kontexten; att hitta min roll i det sociala krog-spelet.
Nu däremot, uppskattar jag så oerhört mycket att göra sådant som jag gjorde så sent som i onsdags - att träffa morsorna. Omföderskorna kan jag ju inte gärna kalla oss längre, det signalerar en helt annat sammanhang och ger associationer till BVC och till barnvagnsprommenader.
Jag antecknar morsorna i min kalender, med klockslag och plats.

nu har jag ett behov av att prata, äta och umgås. Prata om det mesta; högt och lågt, både roliga saker och mer allvarliga. Och så just detta, att vi ses på lokal. Inte hemma i någosn vardagsrum. Det är härligt - riktigt härligt.

Tack för allt - och lycka till, kära fåtöljer!

När vi sålde vår lägenhet i Årsta hösten 2003 fick vi mycket mer betald för den än vi hade trott. Rusiga av dessa oväntade penningar lade vi genast in en beställning hos Svenssons i Lammhult på två Lamino-fåtöljer och fotpallar i ek med sitsar av rotting.
Lamino med rottingsits? Jo, de fanns faktiskt. Swedese tillverkade dem i ytterst begränsad omfattning under några år i början på 2000-talet.
När vi köpte stolarna hade vi aldrig kunnat ana i hur liten utsträckning vi skulle komma att använda dem. Jag har nog inte suttit i dem mer än max tio gånger under alla dessa år.
Långsamt växte tanken fram att vi kanske skulle försöka göra oss av med dem. Innan rottingen blivit alltför skör, och börjat gå sönder i en sådan utsträckning att det påverkar andrahandaspriset. Innan de blivit alltför oavsiktligt misshandlade av barnen.
I höstas hade vi dem ute till försäljning på Blocket. Vi fick några intressenter som hörde av sig, men ingen seriös; det var rena skambud de kom med.
Vi avvaktade, och lade så ut dem igen för några veckor sedan. Skambuden började återigen droppa in, men rätt som det var dök det upp en seriös köpare.

I gårkväll lämnade stolarna och fotpallarna vårt vardagsrum i Stureby, och anträdde en resa med slutdestination bestående av ett väntrum i Jakobsberg.
Pengarna i handen.
Mer plats i vardagsrumet.
Vi fick väl hälften så mycket betalt än vad vi gav för dem som nya, men vi är helnöjda.

Det var ett riktigt klokt beslut. Stolarna är och var vansinnigt vackra, men de var fel för oss. De köptes i ett annat liv, till en helt annan kontext.
De förtjänade helt enkelt bättre.

Deprimerande läsning

På utmärkta bloggen Howdy Sailor läser jag följande motbjudande skildring.
Vi lever i en ful och äcklig värld - på många sätt.

Två träffar på en dag

I eftermiddag skall jag på tidig Taffel-middag på Råkultur.
Sisådär två timmar senare stundar ännu en trevlig träff med morsorna på Enskede Värdshus. I afton kan skaran kanske till och med vara utökad med några mammor från förr.
Värdshuset i fråga har dock, till min besvikelse, inte ändrat menyn sedan vi var där senast; hopppas att det bara är hemsidan som är dåligt uppdaterad. Inte för att det är något större fel på menyn i sig, men lite mer vårliga smaker hade varit på sin plats.

Det känns i varje fall nästintill absurt att jag har ett eget socialt liv som inte bedrivs på dagtid, med ett eller fler barn i släptåg. Det finns fördelar med att vara på väg ut ur bebis-träsket, hur mysigt träsket i fråga än är...

Vila i frid, Marilyn French

Författaren och feministikonen Marilyn French har gått ur tiden, 79 år gammal. Hon är en författare som betydde oerhört mycket för mig under mina tonår, då jag började intressera mig för feminism och aktivt sökte och läste romaner och facklitteratur på detta tema.
Romanen Sin mors dotter fullkomligt överväldigade mig. Även hennes stora genombrott Kvinnorummet var en stor och omvälvande läsupplevelse.
det kanske är hög tid för en omläsning, inte bara för att hedra Marilyn French's minne, utan för att se hur jag uppfattar dessa romaner med mina vuxna ögon.

Åsa Linderborg har skrivit till minne av Marilyn French i Aftonbladet.