När är man egentligen sjuk?

Jag brukar säga att jag är uppfortrad till att inte känna efter. Dewt låter kanske märkligt - givetvis skall man inte låta bli att lyssna på sin krop och själ. Vad det handlar om är helt enkelt att man inte kan börja varje morgon med att ligga och känna efter innan det är dags att stiga upp. Då skulle i varje fall jag välja att inte gå upp, klä på mig och äta frukost.
I går var en sådan morgon då jag faktiskt kände efter. Problemet var att jag inte riktigt visste vad det var jag kände. Illamående och en svag huvudvärk.
Ett allmäntillstånd av fysiskt obehag.

Jag åkte till jobbet trots allt, även fast jag bara fått i mig ett glas juice. Hade med mig youghurt till jobbet, åt en liten skål; drack en skvätt kaffe, och kände mig aningen bättre. Detta varade dock inte. Efter ett halvdant observationsbesök ute på en förskola, insåg jag att jag inte hade på jobbet att göra. Jag åkte hem, lade mig i sängen under en filt, frös, och somnade slutligen.
Varför stannade jag inte hemma från första början? Bra fråga. Kanske för att jag inte riktigt litar på mitt eget omdöme?

Nu har 6 av 8 4 av 6 familjemedlemmar olika varianter av kräksjuka. Min är den lindriga varianten. Lilla M kräktes mer i söndags kväll, och även undeer gårdagen. Lille F kräktes i går eftermiddag och kväll, men verkar ha kommit över det.

Nu skall jag gå och lägga mig under en filt igen.

Det blir en lekstuga i år

Förra året var jag så ledsen och besviken. I år är det annorlunda. Lekstugan är bokad, med leverans i slutet av maj. Handpenningen skall betalas här i veckan. Det här är något som gör mig så ortoligt glad och upprymd. Jag hoppas att barnen kommer ha lika roligt i stugan som jag föreställer mig. Den rymmer så många möjligheter. Koja, affär eller kiosk, leka hus, detektivbyrå...bara fantasin sätter gränser.

Jag föreställer mig att denna lilla stuga skall glädja och underhålla barnen i många år framöver.
Kanske kan den i framtiden även fungera som tillflyktsort för någon i bokslukaråldern, en regnig dag i juli?

Det som möjliggör lekstugan är min morbror R's generositet. Jag tänker på honom med tacksamhet.

Kaskader och rockader

Jag har stora delar av dagen suttit med en mycket matt lilla M i famnen. Det började med att hon kräktes upp frukosten. Föga hade jag kunnat ana att frukostyoghurten med en halv banan skulle kunna resultera i tre rejäla kaskadkräkningar. Därefter har hon också kräkts upp vätskeersättning, men nu har det inte hänt något på närmare tre timmar, så jag hoppas att det betyder att det hela givit med sig. Sedan ROTA-incidenten med lille F förra året blir jag faktiskt lite stressad över bebisar som kräks.

Min man lägger golv idag. Barnens lekrum skall förvandlas till pojkrum för store H och lille F.
I vår familj byter någon sovrum vartannat åt; minst. Detta nya sovrum för pojkarna blir det fjärde rummet store H sovit i under tiden vi bott i radhuset. För lille F blir det tredje rummet. Lilla H, som fortsättningsvis själv kommer få disponera det rum hon i nuläget delar med lille F, kommer även hon ha sovit i tre olika rum. Lilla M, slutlige, är en exemplarisk elvamånadersbebis, som sover hela nätterna. Detta betyder givetvis att hon minst sagt är redo att flytta till eget rum.

Att ha ett eget rum är inget självändamål för små barn. Vår första tanke var att låta pojkarna och flickorna dela varsina rum; inte på grund av deras kön, utran mer utifrån hur deras personligheter passar ihop. Vi insåg emellertid att kanske inte är så lätt för en femårig flicka att dela rum med en ettårig lillasyster. Därför får nu lilla M ha eget rum, och hon kommer vara effektivt utestäng från syskonens rum tack vare att vi sätter upp grindar.

Min man var och köpte en våningssäng i torsdags. Vi hittade till slut den utgångna IKEA-modell vi var ute efter. Inte den jag skrivit om tidigare, utan en amnnan variant, som också den går att ta isär och göra om till två enkelsängar. Nu skall denna furusäng målas vit.
Allt detta jobb, bara för att IKEA fått för sig att sluta sälja vita våningssängar.

Ett riktigt bra köp

För någon månad sedan läste jag hos Weronica att den danska TV-serien Matador äntligen kommit på DVD-box. Givetvis klickade jag genast hem en sådan.
Nu sitter jag någon eller några kvällar i veckan och bara njuter.
Det blir inte mycket bättre än så - just nu.
Jag fascinerades av Matador när den gick på TV under min uppväxt. När jag nu ser den på nytt, slås jag av hur fantastiskt bra den är. Berättelsen, karaktärerna, miljöerna - jag önskar jag kunde få plöja igenom hela boxen i ett svep.

Hittade den här bloggen där det bland annat skrivs om Matador.

Min mans funderingar

Efter ett par veckors marktjänst har min man gjort följande analys av vad som ingår i en vanlig arbetsdag som föräldraledig:

Man tvättar minst 2 maskiner tvätt
Torktumlaren går i alla fall en gång.
Diskmaskinen går minst två gånger

Man är och handlar alla fall något i det närbelägna ICA
Resten av dagen är det logistik; lämna och hämta, och att plocka.

Det skrämmande är att det knappt finns tid att städa, så nu ser huset ut som skit....inget som jag är stolt över.

Om man inte har tid att städa när man är en som är hemma gör att man redan vet att det inte går när bägge här hemma arbetar. Hemfrid kommer att få en ny kund till hösten, det är ett absolut faktum men det räcker inte.

Ren körtid på två maskiner disk och två tvättar får man precic in på en kväll. skall man bli tvungen att återigen bygga om kök så att man kan ha två diskmaskiner sida vid sida, göra om så att man har två tvättmaskiner så att man sparar tid.

kan det vara så att vi börjar nå den punkt där familjen växt ifrån det hus vi bor i?

Ja - har det gått så långt? Jag vet inte. Givetvis blir situationen annorlunda till hösten. Tre barn på dagis; ett barn i skolan. Min man jobbar 100%; jag jobbar max 80%.
Det är ett scenario som vi inte kan sätta oss in i förrän vi är där. Det gäller att börja fundera kring strategier. Kanske lägga upp en striktare veckoplanering?

Hur skall jag ha det här, egentligen?

Just nu funderar jag på om jag skall ta mig i kragen och lägga ned den här bloggen. Jag skriver så sällan numare, och om det är något jag inte gillar så är det dåligt uppdaterade bloggar.
Men - jag ska ge mig själv en chans till. Jag har en månad på mig att komma igång igen. Jag kan inte bara skriva om mat - jag har faktiskt andra intressen.
Det var här inne allt började, det skall inte förglömmas.

På sistone har det surrat många tankar i mitt huvud. Livet blir aldrig riktigt som man tänkt sig; hittills har det blivit bättre än jag någonsin trodde under mina värsta år. Ändå kan jag inte låta bli allt älta.
Det är väl en sådan period i livet, helt enkelt?

Om de gamla kunde, och de unga visste

Detta är titeln på en roman av Doris Lessing (som hon för övrigt skrev under pseudonymen Jane Somers, så vitt jag vet för att ta reda på om hon kunde bli publicerad utan sitt välkända namn - och det kunde hon).
Jag tyckte det var en passande titel på ett inlägg, för det anknyter till min situation. Obegripligt för en utomstående, men helt logiskt för mig.
Nu är jag inte gammal, men jag fyller trettiofem i år, och vid den åldern har väl de flesta förhoppningsvis lärt sig åtminstone något om sig själva, och om världen och samhället vi lever i.
Det är så lätt, och så farligt, att se tillbaka på sitt yngre jag och ångra beslut och missade chanser. Det är inte konstruktivt för fem öre, men ibland bara måste man få lov att grotta ned sig i sådana tankar.

Jag sitter på jobbet och tar mig ett par minuters bloggtid, i stället för att dricka kaffe. Det känns fortfarande, efter alla dessa år, ganska ofta som att jag leker. Jag leker vuxen, jag leker att jag har en skyddad yrkestitel med legitimation från Socialstyrelsen. Missförstå mig inte, jag tar jobbet på största allvar!
Det är mig själv jag inte kan ta på allvar.

Mitt i all denna gegga av partiell vantrivsel och fruktan för att detta är vad jag skall syssla med de närmaste trettio åren, så är jag stolt och nöjd med det faktum att jag åtminstone inte fallit tillbaka på att sitta och tröst-snaska.
Ingenting blir bättre av det.
I kväll skall jag träffa fina mamma-vännerna A och M. Vi ska käka lite sunkigt thai-käk på ett lokalt hak, och prata om livet. Tisdagsmorsorna har blivit Torsdagsmorsorna den här månaden.
Nu är det tredje gången vi träffas på det här sättet.
Det börjar kännas riktigt etablerat, på min ära!

Stål och plåt

Jag glömde berätta vad som utspelade sig när min man köpte det armband jag fick på Alla Hjärtans Dag. Vår äldste son, H, var med, och ville så klart vara smakråd. Som de flesta barn är han oerhört förtjust i allt som är (eller ser ut att vara) av guld, och som glimmar av stenar och pärlor.

Mamma har bara på sig stål och plåt, sade gossen.
Han syftar då på min förkärlek för vitguld och silver. Gult och rött guld har jag aldrig burit eller valt som vuxen, även fast jag tycker det är väldigt snyggt på andra.

Stål och plåt.

Jo, det är väl så det ser ut i ett barns ögon.

Bling-bling

Bilden är lånad.

Jag lever, i allra högsta grad. Det är bara det att jag börjat jobba.
Att säga att jag är ringrostig på jobbet är en grov underdrift. Jag känner mig som om jag vore nyutexaminerad och skulle lära mig allt på nytt - fast tråkigt nog utan de färska kunskaper som en nyutexad har som kompensation för sin begränsade erfarenhet.
Det är lite jobbigt, skall erkännas. Jag känner mig inte precis på topp.

Lite saknar jag föräldraledigheten - så klart. Givetvis har det ändå sina fördelar att få sticka iväg med den lilla bilen på morgnarna.
A tar ruljansen, och lämnar på dagis samt hämtar på dagis och skola på eftermiddagarna. Allt flyter på bra.

Jag fick en fin present i söndags, ett tack för alla år jag varit hemma med barnen. Ni ser armbandet här ovan. Det var oväntat, och jag blev givetvis jätteglad. Dessutom var det inte längesedan jag blev översköljd med oväntade gåvor. På Alla Hjärtans Dag (en dag vi inte ens firar) fick jag både en fin schal och ett armband. Min man uttryckte sig så här:

Bara för att jag är snål mot mig själv, så behöver jag inte vara snål mot familjen.

Nu är han inte snål mot familjen; inte alls. Bara mot sig själv.

Men det är självklart så att en oväntad gåva är något helt fantastiskt.