Mamma-melankoli

Jag frångår min princip om att inte visa bilder på barnens ansikten. En bebis är så anonym, i synnerhet en oskarp bebis som äter...

Min lilla M. Hon sitter där i stolen, och trycker in ris och kyckling i munnen. Lilla M är en liten pappagris, och jag tror ärligt talat inte hon kommer märka att jag inte är med henne hela dagarna från och med måndag.

Jag tror också att jag själv kommer att dyka in i jobbet, och ganska snabbt minnas föräldraledigheten som i en dimma.

Man glömmer så fort, det är det som är det värsta. Så här har ju de andra tre också suttit. Ja, förutom den förtryckte/snälle äldste då, som vi matade tills han vid ett år och ett halvt års ålder kunde greppa besticken och med gott bordsskick själv föra maten till munnen.
Nu väcks minnen av alla de minst sagt grisiga middagar vi genomled när äldsta dotern var mellan tio månader och tre års ålder. Kladd, gegg och noll självbehärskning. Fast - nu har hon ju blivit ganska bra, hon med.

Jag undrar, efter en ganska oharmonisk kväll, hurdan barnens dom över mig kommer att bli.
När de som vuxna ser tillbaka på sin barndom - vad är det de kommer minnas? Alla gånger då deras mamma tappade behärskningen och undslapp sig svordomar?
Nej, jag hoppas att de tänker på våra lugna stunder. På trevliga måltider, upplevelser och gemenskap.
Och kanske kommer de ha förståelse för mina sämre sidor, om eller när de själva får barn.
Vi säger så.

T-banebibbla i Högdalen

Det här läste jag redan i förra veckan.
Jag tycker det är fantastiskt inovativt att förlägga biblioteket i omedelbar anslutning till tunnelbanan.

Vi har inte varit på biblioteket på flera månader - bland annat för att det känndes lite meckigt att ta sig dit. Tidigare, vill säga. Nu, när man alltså kan fortsätta med rultrappa rakt upp från tunnelbanespärren (om jag förstått saken rätt) känns det betydligt mer tillgängligt.

Jag får återkomma med rapport efter vårt första besök!

Vem har mest rätt att gnälla?

Ebba eller Linda?

Livet kan vara lätt eller jobbigt, och det beror så klart inte enbart på om man har familj och barn eller ej.
Men en sak är säker - de som inte har barn, vet inte hur de själva kommer att bli när de väl får barn (om de nu kan få och vill ha barn, vill säga).
De som har barn, vet å andra sidan hur det var att inte ha barn - och det är väl det som skiljer dessa två grupper.

Därmed menar jag inte att de som har barn sitter med någon sorts facit - absolut inte. Livet är mer komplicerat än så.

Det enda jag tycker att man med bestämdhet kan säga, det är följande:
Oavsett arbetsbelastning och livsstil, ekonomiska förutsättningar, hälsa med mera, så är det ofrånkomligt så att som förälder har man ansvar sina barns väl och ve, på ett sätt som man inte har om man är barnlös. Som förälder måste du hela tiden sätta dig själv i andra rummet, på ett sätt som du faktiskt inte behöver som barnlös. Det är inte någon duktighetstävling - det är ett faktum.

Jag respekterar Ebba von Sydow, och jag tycker hon verkar både intelligent och trevlig. Hon kommer säkert att göra ett alldeles utmärkt jobb i 2,6-miljonersklubben. Men, det finns fler personer i klubbens kärntrupp. Vi kan säkert - de flesta av oss - hitta någon att identifiera oss med, om vi så önskar.
Jag respekterar även Linda Skugge, för hennes fantastiska arbetskapacitet och hennes hängivna föräldraskap. Däremot håller jag inte med henne om allt. Men, just i det här fallet tycker jag att hon har en poäng - även fast jag tycker hon var lite onödigt hård om Ebba.
Ebbas krönika, som startade hela "bråket", handlade ju egentligen bara om vikten av att nöja sig med att vara tillräckligt bra.

Varför särskild mat för barn?

34% kött. Till mina barn? Aldrig i livet.

I dagens DN Ekonomi kan man läsa om att produkter som riktar sig särskilt till barn är sämre än motsvarande likvärdiga produkter.
Själv kan jag faktiskt inte begripa varför man skall köpa särskilda barnprodukter över huvud taget. Särskilt inte när det rör sådana saker som översötade "barnyoghurtar", "barnflingor" och dylikt.
Visserligen gjorde jag i höstas undantaget att köpa Chokladsiffror från Dinkelboden, men då kände jag mig å andra sidan outsägligt präktig.
Scans motivering i artikeln, att barn skulle ha lättare att äta och tugga korv med lägre kötthalt, är ju bara skitsnack - på ren svenska.

Rent allmänt känns det nog bara som att vissa konsumenter inte får vara så naiva och lättlurade och tro att livsmedelsindustrin av sitt hjärtas godhet tar fram särskilda, utvalda produkter som är bra för våra barn.

Inför veckan som komma skall

Skall bara börja med att säga, angående mitt förra inlägg, att det var som jag trodde. Nu vet jag hur det känns. Att sedan besöket i fråga väljer att dyka upp precis när jag står på den sunkiga toan på barnens simskola och skall ned i bassängen i nästa minut, det får väl bara betraktas som lite vardags-edge, eller hur?

Vi har haft besök av mormor och morfar/mina föräldrar i helgen. Umgåtts, ätit gott (så klart) och bortsett från besöket på skridskobanan tidigt på lördagsmorgonen har vi hållit oss inomhus. Det kyliga vädret har i ärlighetens namn inte kännts så inbjudande.

Jag har trots lugnet sovit erbarmligt dåligt natten som gick. Vår lilla dotter vill först dricka sin nattvälling - sedan vill hon tutt-snutta. Annars vrålar hon i högan sky.
Jag har slutat amma - det här är något annat. Och det måste få ett slut. Om inte förr, så när mannen tar över föräldraledigheten. Då får jag väl helt sonika ta mitt täcke och min kudde och gå och kägga mig på soffan i lekrummet.

Nu står jag alltså inför min näst sista vecka som föräldraledig.
Vad skall den ägnas åt?
Kanske nånting någorlunda nyttigt?
Jag har faktiskt lovat mig själv att tillbringa mindre tid vid datorn, och lite mer tid ute i verkligheten.
Men, nu skall vi inte bli för ivriga - jag tar en dag i taget.
I morgon skall jag, oavsett vad som händer ta hand om våra tre kubikmeter ren tvätt som måste vikas.
Jag skall också börja gå igenom alla gamla mattidningar och kokböcker som jag ärvt av min morbror.
Jag skall dessutom baka en isländsk banankaka (jo, faktiskt!) av de tre brutalt övermogna bananer som ligger på köksbänken.
Sedan skall jag fika med barnen efter dagis- och skolhämtning, och rent allmänt försöka vara en glad och snäll mamma.

Personligt

Det har blivit många inlägg som handlat om vad jag läser, snarare än om vad jag tänker. Det finns goda skäl till detta.
Just nu känner jag mig inte helt i form. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det har så klart att göra med nedräkningen.
Sjutton dagar kvar i dag. Sedan är det slut.

Jag kan bara hoppas att min letargiska melankoli går över.
Eller om det kanske är PMS? Eftersom jag har PCOS är mina erfarenheter av den normala menstruationscykeln och de därtill hörande känslosvängningarna minst sagt begränsad. När har man/får man PMS? Är det strax innan mens? Kan man bli ilsk och smådeppig (retorisk fråga)?
Dags att googla.

Vikltmässigt står jag stilla. Och det är jag banne mig tacksam över - med tanke på vad jag vräkt i mig den senaste veckan. Återigen undrar jag - PMS?

På återseende....

Small talk

Visserligen har det gått en vecka sedan den här artikeln publicerades på DN's Insidan, men ämnet är tidlöst.
Viveka Adel­swärd, som är professor i samtalsforskning vid Linköpings universitet, har skrivit boken "Till struntpratets lov".

"Undersökningar har visat att småpratet har ett värde och det ordnas till och med kurser där man lär ut hur det går till. Å andra sidan har jag en känsla av att småpratet har fått allt lägre status. Speciellt i akademiska, intellektuella miljöer finns ett förakt för sådant prat, man ser det som tillgjort och tomt."

Småprat. Ringaktat av många , föraktat av somliga, av de mer pretantiösa ofta betraktat som ytligt och opersonligt. Varför då?

"Att struntprat, eller småprat, om ditt och datt fungerar som ett socialt bindemedel vet nog de flesta. Att behärska småpratet ingår i begreppet social förmåga. Behöver man verkligen försvara struntpratet i dag, när så mycket betoning redan läggs på "social kompetens" i olika delar av samhället?"

Vet ni vad småprat är för mig? Det är att jag bjuder på mig själv en stund. Att våga småprata en smula, att fälla en lite oskyldig kommentar, det är att vara medmänsklig. Att visa att jag ser den andra människan. Inte så att jag alltid har lust att prata, men det finns faktiskt situationer som kräver att man bjuder till en aning. Dessutom skapar det faktiskt, förvånadsvärt ofta, en god stämning.

Rent allmänt så tycker jag att äldre är bättre på småprat/kallprat än vad yngre är. Många verkar ju direkt livrädda för att byta ett par ord med en främmande människa. De låtsas nästan hellre som att de inte ens ser människan i fråga, eller vänder demonstrativt bort ansiktet.
Ibland har det känts som att jag genom att jag visar att jag vågar prata, gör så att en annan människa också vågar.

Visst kan det finnas situationer då man inte orkar prata, men det måste ju ändå tillhöra undantagen?

Småprat är ju också den trevliga typ av samtal man kan ägna sig åt med sympatisk butikspersonal. Att handla över disk och byta ett par ord - det förhöjer ju ofta hela upplevelsen.
I artikeln skrivs också om att vi i dag har färre sociala markörer som visar vilka vi är. Förr var det ofta tydligare vilken plats människor hade i samhället. Numera kan struntpratet/småpratet enligt Viveca Adelswärs ofta vara ett sätt att positionera sig, visa vem man är, för nya människor.
Visst är det så. Men det är ju också det som är själva vitsen. Att skicka ut en signal, till en mottagare. Att upprätta kontakt.

Småpratet - kallpratet - struntpratet - anklagas ofta för att vara opersonligt.

"Struntprat associeras ofta med klyschor, och sådana vill Viveka Adelswärd slå ett slag för i sin bok. Klyschor är ju slitna fraser som har använts så mycket att de kan uppfattas som meningslösa och tomma. Men klyschor behöver inte alls vara fel, de kan ibland ha en vettig och viktig funktion, tycker Viveka Adelswärd.

Klyschorna har fått oförtjänt mycket stryk. När man behöver tala, eller skriva, om det som är svårt att ta upp, som när någon drabbats av sorg, är det bra att kunna ta till väl använda och beprövade standarduttryck som att man "deltar i sorgen". Det är ett sätt att uttrycka sin medkänsla och ge tröst när man kanske saknar ord."

Är det inte lite barnsligt och fåfängt att sträva efter att vi alla skall vara så unika, originella och bara säga något när vi tror att vi kan uttrycka det på ett sätt som ingen annan tidigare gjort? Artighetsfraser är inte per automatik tomma ord. Och, som Viveca Adelswärd avslutningsvis citeras:

"- Det blir lite fel fokus om man står där och bara tänker på hur man ska undvika att låta banal. Jag förstår inte riktigt varför de traditionella fraserna döms ut som tomma och oäkta. Skulle någon kalla uttrycket "jag älskar dig" för en klyscha?"

Hanne Kjöller säger som det är

Hanne Kjöller skrev riktigt lysande på DN's Debattsida i går. Hon öppnade ögonen på mig, kan man nästan säga.
Vid mitt första besök på kvällstid på den för allmänheten öppna skridskobanan i Gubbängen-Tallkrogen, reagerade jag över att så många åkte fort och spelade med klubba och puck eller bandyboll. Nu gick det inte riktigt så aggressivt till som i Hannes exempel. Vi blev inte bortkörda. Det intressanta för mig var kopplingen till mina egna reaktioner.

"Ibland får man väja för puckarna, men på det stora hela fungerar uppdelningen rätt bra. De första tio femton minuterna vill säga.

För sedan blir uppenbart denna relativa brist på lebensraum övermäktig för de stackars papporna. Sakta men säkert är det sedan inte bara puckarna, utan även de medelålders männen som börjar röra sig över den osynliga gränslinjen."

Hur reagerade jag då? Jo, på ungefär samma sätt som Hanne beskriver i artikeln. Jag vejde, och försökte att inte vara i vägen. Inte hela tiden, men det kändes av någon underlig anledning som om det vore vi som inte spelade och inte åkte fort och vårdslöst som skulle akta oss och hålla oss undan.

Detta trots att ungefär en tredjedel av isen var avdelad för just - spel.

Tänk, att det är så djupt inprogrammerat, det där att ta överdriven hänsyn. Det är så jag häpnar över mig själv ibland.

Duktiga medelklassföräldrar slår knut på sig själva

Jag upptäckte nyss denna (om än sporadiskt uppdaterade) blogg. Det är alltså Svd:s Idag-redaktion som bloggar. Eftersom jag oftast läser artiklarna de skriver, blev jag givetvis nyfiken på bloggen.
Titeln på det första inlägget jag snubblar över lyder som följer:

Duktiga föräldrar vill vara ännu duktigare

Mycket intressant! Lucas Forsberg heter mannen vars avhandling inlägget refererar till. Avhandlingen heter ”Involved parenthood: Everyday Lives of Swedish Middle-Class Families”, och Lucas Forsberg disputerar med den vid Tema Barn i Linköping den 27 februari.

Han har i sin avhandling undersökt åtta medelklassfamiljer med barn i skolåldern, där båda föräldrarna arbetar minst 75%. Gå in själva och läs vad han kommit fram till, vet jag!
Jag citerar ut bloggen:

"Förväntningarna på föräldrarna är höga, både från dem själva och från skolan. De ska se till att barnen gör sina läxor på ett smidigt och självständigt sätt. Lucas Forsberg noterade att några veckomeddelanden från skolan lät förstå att föräldrarna ska hjälpa sina barn, men de ska inte göra läxorna. Läxorna är det som skapar mest konflikter i familjerna.

Ett tydligt resultat är också att det är kvinnorna som har huvudansvaret i familjerna. 2000-talets engagerade förälder är fortfarande en mamma, enligt Lucas Forsberg. Jämställdheten må vara en del av vår nationella identitet, ett svenskt ideal, och i många familjer gör papporna mycket hushållsarbete. Men ansvaret och överblicken finns hos mammorna, konstaterar Lucas Forsberg, och tillägger att han ändå tittat in i några mycket medvetna och uttalat jämställda familjer.

Trots att många föräldrar idag säger att ”jag tror inte på kvalitetstid, det är kvantitet som räknas”, så ser Lucas Forsberg att kvalitetstid ännu är idealet som driver de engagerade föräldrarna. Det är tid med barnen som ger den stora tillfredsställelsen. Inte tid för barnen. "

Ja, vad skall man säga?
Det skall f*n vara medelklass i Sverigen på 2000-talet.
Mission impossible.

I inlägget länkas till en artikelserie på Idag-sidan om curlingföräldrar, som de publicerade redan 2004.

Pappor

Jag är inte inne och läser på Newsmill särskilt ofta. Efter det makalösa debacle som följde på den artikel i höstas som bland annat handlade om att ett slag i ansiktet kan vara ett ömhetsbevis, blev jag ärligt talat lite avskräckt.

Nu har jag emellertid hittat tillbaka, och där finns faktiskt en hel del läsvärt. Och så tillkommer det ju inte minst ständigt nya texter.
Många har skrivit om sina pappor. Ja, Newsmill kallar till och med det hela för Stora pappa-debatten. Bland annat har Andreas Ekström (alias "Hemliga pappan"), har skrivit om papparollen, eller skall jag kanske snarare skriva pappa som förälder. Detta är något jag ofta går runt och funderar över.

Kanske har jag fel, men alla tecken i samhället tyder på att det finns en hel del pappor som lyckas vara pappa men inte förälder.
Pappa, ja , det är ju alla män som avlat ett eller flera barn.
Men förälder, då?
Förälder är man först när man både helhjärtat och samtidigt motvilligt accepterat att sätta sig själv i andra rummet. När man slavat tillräckligt många timmar med trista hushållssysslor, torkat bajsrumpor, snutit näsor och tvättat såväl nedkissade som nedkräkta lakan.
Givetvis handlar det inte bara om hushållsarbete och att avlägsna kroppsvätskor från hud och textilier. Även om dessa sysslor ger en stor ödmjukhet, och perspektiv på tillvaron.
Egentligen tänker jag mycket på barnets beroendesituation gentemot sin eller sina föräldrar. Tilliten. Den självklara tryggheten i att mamma och pappa finns där när barnet behöver dem. Vet vem barnet är, förstår vad barnet vill (ja, oftast i varje fall). Avstyr konflikter och styr upp aktiviteter. Utfodrar, planerar och genomför.

Den som alldrig med hull och hår ger sig in i detta är inte förälder.
Och de som kan, vill eller tvingas avstå - de är ofta just pappor.

Hanna Hellqvist har skrivit om sin pappa, Hannas pappa har skrivit om sitt faderskap. Nils Claesson har skrivit om sin kände pappa, Slas.
Detta är ett axplock.
Titta in - det finns mer läsvärt i ämnet.
Fundera sedan över era egna pappor (och om papporna till era eventuella barn).
Eller bara om pappor, rent allmänt.

Söndag är den nya måndag

Ja, åtminstone i vår familj. I höstas var måndagar den dag då eftermiddagen planerats med militärisk disciplin.
Jag hämtade först barn på dagis vid 15.00, och därefter på skola, drog hem skocken och utfodrade den med mellis; såg till att store H bytte om till fotbollskläder, och ångade därefter med andan i halsen upp till grusplanen vid skolan.
Allt detta för att store H skulle kunna idka fotbollsspel där mellan klockan 17-18.
Om nu någon undrar var min man och tillika barnens far befann sig under tiden, så är svaret att han var på väg hem till sin familj, så snabbt som stockholmstrafiken och framkomligheten på Essingeleden tillät.
Väl hemkomna till radhuset framåt 18.15 intog vi den under eftermiddagen förberedda pastagratängen.

Nu är det söndag som är pastagratängsdag. Söndag eftermiddag är synonymt med simskola för lilla och store H under halva våren 2009. Och så länge som säsongen medger, vill jag att vi skall åka skridskor på kvällen.

Således:
14.30 - simskola för lilla H.
16.00 - simskola för store H.

Därefter middag för samtliga.
18.00 - skridskoåkning.

Som sagt - söndag är det nya måndag.