lördag 31 januari 2009

Alla dessa måsten

Den stress jag tidigar känt över alla dessa saker barn förväntas kunna har börjat lätta en aning. Egentligen handlar det väl mer om alla dessa saker som föräldrar förväntas se till att barn lär sig.
Vad skall en sexåring egentligen klara av? Ja, uppenbarligen betydligt mer än vi haft tid och ork att ta tag i.

Cykla.
Simma
Åka skridskor
Åka skidor!?
Kunna läsa???!!!

Jag har varit både arg och provocerad över alla dessa måsten. Givetvis har jag frågat mig själv varför dessa företeelser väcker så starka känslor hos mig. Är det en känsla av otillräcklighet? Av att inte ha kontroll? Eller skulle jag helt enkelt önska att jag slapp engagera mig i vissa saker?
Nu börjar jag lugna ned mig en aning. Simskola har vi kört sedan förra vinter. Inte med så stor framgång till en början, skall erkännas.
Vi blev liksom lite matta när det kändes som att simskolan verkade utgå från att alla barn har gått i plask-och-lek sedan tvåårsåldern.
I bland undrar jag om barn över huvud taget får vara nybörjare. De känns ibland som att man redan skall kunna allt innan man börjar.

När vi tog beslutet att strunta i simskolan på den närbelägna sim- och idrottshallen, och väja ett privat alternativ med mindre grupp och tempererad bassäng, började det lossna. Aldrig mer kommunal simskola för oss.

Nu när jag vaknat ur det bebis- och graviditetskoma som verkar ha omslutit mig de senaste sex åren, håller store H på att lära sig åka skridskor. Han är så positiv och ihärdig, och det är verkligen roligt.
Jag är så glad att jag började tvinga mig själv att tänka i nya banor. Synd bara att jag inte tvingade mig själv till det innan jullovet, när det fortfarande fanns skridskor även i lilla H's storlek i butikerna, och vi hade ljuvligt vinterväder i Stockholm. Nu får jag trösta mig med att vintern ännu inte är slut, och att vi kommer hinna träna ett par gånger till innan store H skall ha idrottsdag med skridskoåkning i mitten av februari.

Samtidigt kan jag så klart stressa upp mig över alla tvåbarnsföräldrar som verkar låta sina tvååringar börja åka skridskor. Om jag vill, kommer det alltid finnas något jag kan känna mig stressad över.

Skall vi tävla om vem som är mest ihärdig med att se till att barnen lär sig saker? Jag ger mig utan fight. Det känns som att jag kanske kommer att ha full koll när lilla M kommer upp i tre-fyraårsåldern. Nu är jag fortfarande något av en nybörjare på det mesta, känns det som. Trots att jag har varit mamma i sex år, och borde vara varm i kläderna vid det här laget.

Jag träffade en mamma till en av store H's klasskompisar vid skridskobanan i morse. Hon sade något som var så skönt för mig att höra:
"Så här höll vi inte alls på med hans äldre syskon. Det är först med N som vi börjat göra sådana här saker."
Fast, vad betyder egentligen det?
Att allt blivit värre?
Att alla måsten blivit fler?

torsdag 29 januari 2009

Laster


Vet ni vad som är absolut godast just nu, förutom mitt hembakade surdegsbröd, förstås?
Svaret är Chokladfabrikens lakritskola, täckt med mörk choklad och med smulat flingsalt uppepå.

Inget snack om att det måste vara den här kolan Johanna Westman försökte kopiera i sin julgodisbok som kom ut sent i höstas.
jag håller mig till originalet. Mitt stora matlagnings- och bakningsintresse till trots, så anser jag att somliga saker skall man inte försöka ge sig på att göra själv.

Vad då "just nu"...vem försöker jag lura? Det här har varit favoritgodis hos mig ända sedan jag, sent om sider, upptäckte den i höstas!
Har saknat kombinationen lakrits och choklad ända sedan året på Island. lakrits-Plopp kommer inte ens i närheten av denna godsak.

tisdag 27 januari 2009

Alla borde ha en uniform


Det här är min uniform. Min svarta omlottklänning från Nanso, som jag alltid känner mig lika trygg och säker i.
Det där lät skrämmande likt en fras som passat i reklam för mensskydd - men, jag tror ni förstpår vad jag menar.

Jag har burit klänningen i glädje, såväl som i sorg. På begravning, vid högtider och på fester.
Den är som en trollformel. Har jag bara den på mig, så vet jag att jag är oklanderlig. Osårbar - eller nästintill; något i den stilen, i varje fall.

Det är inre för inte som Camilla Thulin sagt att nansos svarta omlottklänning är världens bästa plagg.

Jag säger det igen: alla borde ha en uniform.

söndag 25 januari 2009

Söndag igen

Vart tar helgerna vägen?

Öppet hus i skolan på lördag förmiddag, lekkamrat hemma med lilla H lördag eftermiddag, store H hos lekkamrat på söndag förmiddagn och båda H:na på sina respektive simskolor på söndag eftermiddag....
Ja, det var den söndagen.

Lite god mat hann vi med att laga, så klart.

Jag kan lova bättring på bloggen under nästa vecka.
I nuläget skriver jag bara:

-200 gram.

Det gör -1,5 kilo på tre veckor, vilket får betraktas som ganska remarkabelt, med tanke på att jag inte precis späker mig.

Nu skall jag käka nötter och dricka vin!

onsdag 21 januari 2009

Glädjande, sorglig nyhet

Jag minns när jag såg den här familjen för första gången i media. Det gick inte att låta bli att bli starkt berörd av deras äldste sons öde och deras oro för att den ärftliga sjukdomen skulle bryta ut även yngste sonen.
När beslutet kom att man även här i Sverige skall tillåta gentestning av provrörsbefruktade embryon, tänkte jag att nu har familjen åtminstone en chans att rädda sin yngste son - och givetvis den fantastiska möjligheten att få ett friskt barn, som inte bär på anlagen till sjukdomen.

Det är det jag tycker är viktigt att komma ihåg.
Jag är övertygad om att inte någon "skaffar" ett barn (detta hemska uttryck) som en reservdelsbank, för att rädda ett redan existerande syskon.
Jag känner inte den här familjen, men jag kan tänka mig att de känner alla känslor på hela känslospektrat.
Sorg, ångest och ilska över det orättvisa i att deras äldste son blivit så nedbruten av sjukdomen, och maktlösa inför vetskapen om att han inte kommer att få leva till vuxen ålder.
Oro och ångets inför att sjukdomen skall hinna bryta ut hos yngste sonen. Samtidigt förtröstan i att de vet att hans ofödda lillaysster kan rädda honom.
Säkerligen en jublande glädje över att en ny familjemedlem skall födas - en lillasyster, ett friskt barn som inte bär på anlagen. En räddande ängel, men först och främst en ny familjemedlem. Som äldste brodern bestämt namnet på.

Det känns konstigt nog som ett lyckligt slut, även fast det ju absolut inte finns något lyckligt i situationen.
Jag blev bara så oerhört glad å familjens vägnar.

tisdag 20 januari 2009

På hal is


Bilden är lånad från Skatesports.
"Ddet blir nog bra med skridskor, bara det blir is."

Någon som har hört det uttrycket förut?
Jag har hört det ett antal gånger, under uppväxten. Det betyder väl ungefär som så att om bara förutsättningarna finns, så löser allt sig.

Just ni finne emellertid inte rätt förutsättningar. Som alltid (känns det åtminstone som) när det gäller nya aktiviteter, så är jag steget efter.
Jag pratar om att köpa skridskor i slutet av januari. Tro mig, det är inte lätt. Nu idag fick jag i varje fall det glädjande beskedet från en trevlig man på Stadium Kungsgatan, att de väntar en ny leverans i veckan. Eftersom det bara är tisdag i dag, så hoppas jag det betyder att dessa skridskor kan tänkas dyka upp innan helgen. Både jag och lilla H behöver skridskor tills på lördag, nämligen.
Även fast väderleksrapporten för lördag är aningen dyster:
0-5 grader och regn.
Ja, ja - det kan hända mycket tills dess.

måndag 19 januari 2009

Söndagsrapport

Tack alla högre makter, för min hemsnickrade variant på LCHF! Jag äter min goda mat, mitt goda surdegsbröd, och njuter av hemlagad glass.
Trots detta kan jag notera en viktnedgång på -600 gram under föregående vecka.
Nästan för bra för att vara sant - men, sant är det.

söndag 18 januari 2009

Grocery Store Wars

Bilden är lånad från Wikipedia.

Hittade det här hos Matälskaren. Lite långt, men hysteriskt kul - om man är ett Star Wars-fan och engelsktalande, vill säga.

tisdag 13 januari 2009

Tisdagsraport

Måndagskvällens invägning:

-700 gram från förra söndagen.

Det är egentligen för lite för att kännas i kroppen, men jag upplever mig sjäkv mindre svullen - precis som alltid när jag håller igen på kolhydraterna.

måndag 12 januari 2009

Halledudanemej

Visst är det ett allvarligt problem att kommunerna inte kan erbjuda förskoleplats inom en rimlig tidsrymd. I synnerhet Huddinge kommun, som har stor inflyttning, borde vara mer framsynt. Jag har erfarenhet från mitt jobb av hur vrång kommunen i fråga kan vara i förskole- och skolfrågor.

Men
Det finns problem, och så finns det problem.
Med all respekt för familjen i fråga, så kan jag inte tycka att just deras situation är så desperat.
Barnet är 21 månader. det vill säga, ett år och nio månader. Familjen söker förskoleplats i januari - en tid på året då de enda platser som spontant uppkommer är platser som frigörs om ett barn flyttar, eller om en helt ny förskola startas.
Alla vet att augusti är den tid på året då platser inom förskolan frigörs naturligt.
Familjen har både far- och morföräldrar i Stockholm som kan och vill ställa upp och ta hand om sitt barnbarn.
Vari består problemet - egentligen? Jo, att barnet i fråga verkar tycka det är roligt att träffa andra barn i sandlådan, men inte kan göra detta inom ramen för en kommunal förskola.
Att föräldrarna inte vill behöva ta ut alla föräldradagar just nu.
Att båda pojkens föräldrar vill kunna jobba heltid?

Antingen så hade de kunnat skola in sin pojke redan i höstas. Om han är 21 månader nu, så var han 15 månader i augusti. det går alldeles utmärkt att skola in ett barn på 15 månader.
Sedan hade de kunnat låta honom gå korta dagar, eller bara tre dagar i veckan, och därmed både haft kakan och ätit den. Det bästa av två världar.
Ett annat alternativ hade varit att ordna ett system, med hjälp av dessa otroligt hjälpsamma far- och morföräldrar. Det som här framställs som en desperat åtgärd, är ett scenario som många familjer skulle jubla över.

Så här hade det kunnat låta, utifrån ett annat perspektiv:

Föräldrarna vill inte att sonen skall börja i förskola förrän först till hösten 2009. Föräldrarna och far- och morföräldrarna hjälps därför åt att vara med pojken under vardagarna.
På så vis får han en fin relation med den äldre generationen, och föräldrarna får möjlighet att både arbeta och vara med sin pojke.

Ja, jag kanske är elak - men jag kan faktiskt inte tycka så förtvivlat synd om familjen.

Note to self

Inför framtiden, kom ihåg följande:

Om du handlar på lokala ICA, och stoppar varorna i det säckliknande utrymmet under barnvagnen - se då till att inte placera påsen med frysta lårkycklingfiléer under vagnens regnskydd.
Låt absolut inte nämnda påse
ligga kvar i vagnen i tre dygn, om du inte tycker det är mysigt att komma hem efter en helg på landet och mötas av en hall där det luktar brakskit.

Ett litet tips, som säkert fler än jag kan ha nytta av.

onsdag 7 januari 2009

Frestande sysselsättning

I dag damp det ned en hel hög med broshyrer från de tre stora studieförbunden i vår brevlåda.
Vilket i sig är intressant, med tanke på att vi har en skylt där vi tackar nej till reklam. Men det räknas kanske som samhällsinformation?

I vilket fall, så fann jag mig för omväxlings skull bläddrandes i broshyrerna, i stället för att förpassa dem till det konstanta berget av återvinningskassar i köket. Detta om något måste väl vara ett bevis på att min själ börjar lyfta sig från det rent fysiska i barnaföderi och marktjänst, och trånar efter annan stimulans?

Medborgarskolans kurser frestade mig svårt. Jag spanade suktande på Mia Öhrns kurser i pralintillverkning, på en kurs i lyxiga desserter och kurser i bakning med surdeg (där man roar sig med pralintillverkning, medan degen jäser!).

Min själ uppehåller sig helt klart i köksregionerna, även när den svävar iväg. Få se om det kan bli någon trevlig liten endagskurs under våren.

Till att börja med så skall vi emellertid inträda i vårterminen 2009 i morgon, överleva två dagar i den gamla vardagslunken - samt dra till landet på fredag kväll. Det skall bli härligt att komma dit. Inte bara för miljöombytet, utan för att det är en sådan frid där. Och för att vi längtar efter våren, och efter att sätta alla våra trädgårdsplaner i verket!

söndag 4 januari 2009

Nu är glada julen slut, slut, slut...

Julegranen klipptes ned och sopades ut igår. Efter att vi kom hem till ett hus på halv fas i fredags kväll.
Frysens temperatur hade krupit upp till endast -6 grader, och stod och tjöt i kör med larmet när vi öppnade ytterdörren.
Då kändes det dags att släcka och stoppa undan all jul-elektronik - som för övrigt fått en egen kartong under vår trånga trapp, som givetvis heter just Jul-el.

Dags att bita i det sura igen. Dags att återgå till LCHF. Slut på svullet. Det blev hemlagad pizza margherita till middag. Med gorgonzola, för oss vuxna.
Nu skall jag ta mig en överbliven vit chokladkräm med limoncellospetsade hallon och krypa till sängs.

Jo, förresten. Vi hade invägning i kväll.
Jag har gått upp 2,3 kg över jul.
Eller, ja - sedan mitten av december, då jag så att säga släppte tyglarna.

Nu är det ordning och reda som gäller igen.

fredag 2 januari 2009

Farhågor och förhoppningar


Tjolahopp - ett nytt år.

Efter snart tre veckor av alltför kolhydratrik kost känns det som att inte bara min kropp, utan också min hjärna har svullnat upp avsevärt. Kanske är det ett imaginärt inre tryck i min skalle som gör mig så trötänkt?
Jag hade för avsikt att författa någon sorts nyårskrönika, eftersom de frågor jag besvarade i ett tidigare inlägg trots allt inte var formulerade av mig, utan av någon för mig okänd.

Ett nytt år är ju i vissa många synonymt med prestationsångest. Är det meningen att jag ska starta på ny kula - eller skall jag försöka åstadkomma allt som inte blev av under föregående år?
Och hur länge har jag i så fall på mig?
Första kvartalet?
Fram till sommaren?

Mitt största stressmoment just nu, är det faktum att jag om mindre än två månader skall börja jobba igen.
Heltid.
Visserligen med hemmaman, och utan några andra tider att passa än att lämna store H på skolan innan jobbet.
Jag är bara så orolig över att jag skall komma in på jobbet och drabbas av total handlingsförlamning. Att jag satsade på fel utbildning har jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen här i bloggen. Egentligen är det inte utbildningen i sig, som det är fel på. Jag tror jag tar och slentrianmässigt skyller allt elände på Stockholms Läns Landsting.
Det är orättvist, det vet jag. Jag känner bara ett sådant motstånd. Jag hoppas innerligt att det kommer att visa sig att min farhågor är överdrivna, och att allt blir riktigt kul.
Med min negativa inställning finns det en viss chans att jag blir glatt överraskad.

Med mig är det, att ju mindre jag gör, desto mindre får jag gjort. I det avseendet är jag säkert inte unik.
Strategin måste alltså vara att försöka hålla mig i ett tillstånd av konstant aktivitet.
Annars kommer jag inte hinna med någonting av allt det jag vill göra.
TV-tittandet har jag redan reducerat till ett minimum. Det var inte ens en uppoffring. Vi måste ha helt fel kabelkanaler, för det finns nästan aldrig något intressant att titta på.
Slösurfandet - nja, det är inte så slött, det handlar ju mycket om rekognocering. Dessutom finns det så många vänner och bloggbekanta som jag måste hålla mig à jour med.
Tack och lov finns ju Netvibes. När jag efter nästan ett års övertalningskampanj fån mannens sida äntligen fick fingrarna ur, insåg jag att denna tjänst säker sparar en timma om dagen åt mig. Jag kan hålla kolla på allt och alla.

Matlagningen. Det är mitt största intresse, och jag lägger ned ganska mycket tid på inköp, planering och tillagning. I och med att jag börjar jobba, kommer jag vara tvungen att tänka om på den här punkten. Jag är så egoistisk att jag helst skulle vilja få behålla greppet om köket, även fast mannen skall vara föräldraledig. Åtminstone vill jag behålla greppet om grovplaneringen och inköpen av mat.
Vi kommer säkert att gå tillbaka till vår rutin från senast då båda arbetade, att klra långkok och förberdea måltiden under helgen, för att underlätta vardagarna. Matbloggandet skall vi inte ens prata om. Snacka om något som tar tid! Men det måste få ta tid. Om jag inte får fortsätta med det i den utsträckning jag vill, kommer jag att bli rent olycklig.

Så har vi det här med socialt umgänge. Ett par kvällar i månaden till sådant - är det rimligt? Och om jag lyckas ta mig iväg hemifrån (hindren sitter i mitt huvud och ingen annanstans) - vad är det i så fall jag vill göra?
Och med vem?

Att försöka komma igång med någon form av fysisk aktivitet utanför hemmet är kört. Jag får vänta in våren och skaffa mig ett par nya löparskor. Jag känner mig själv, och vet att det är det enda som skule funka. Jag har inte sprungit på åratal, men jag vet hur mycket jag tycker om det, och hur fort jag kommer in i det igen bara jag överlever de första fyra-fem gångerna.

Vet ni vad som kommer frigöra både tid och energi? Jo - det faktum att den barnafödande livsfasen snart är över. Jag är på slutspurten; tänker bara amma någon vecka till. Sedan är det slut. Jag får tillbaka min kropp helt för mig själv. Det brukar kännas lika konstigt varje gång, och den här gången blir det konstigare än någonsin.
Jag vet att många inte håller med om detta påstående, men i mitt fall så blir jag mentalt påverkad av att vara gravid och att leva med en liten bebis. Jag blir trögare i huvudet, och det sticker jag inte under stol med. Allmänt segare, helt enkelt.
Nu ser jag fram emot att se hur jag kommer att fungera. Som ni säkert förstår har jag ganska stora förhoppningar på hur jag kommer att vara. Låt oss hoppas att jag inte blir besviken.

Tillräckligt nöjd med jobbet.
Tid för det jag tycker om att göra.
Ut och springa.

Allt det här låter rimligt. Om det är rimligt, återstår att se.
Vi skall bara klämma in fyra barn i ekvationen också.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...