lördag 29 november 2008

Slutspark

Läser inne på Aftonbladet Wendela att Sveriges Makalösa Föräldrar, riksorganisationen för ensamföräldrar, givit Maria Sveland priset Årets Stöttare. De vill "prisa hennes försök att problematisera kärnfamiljen".

För er som mot förmodan vare sig hört talas om Maria Sveland eller hennes omskrivna och omtalade roman "Bitterfittan", går det bra att till exempel läsa dessa recensioner på DN och Svd.

Det har ju sparkats en hel del på den så kallade kärnfamiljen under året.
Detta får kanske ses som en slutspark.

fredag 28 november 2008

Någonstans mellan S och 44

De senaste tre dagara har vi haft hantverkare här hemma. De är jättetrevliga, och vi känner dem sedan tidigare, men jag har trots detta inte känt mig riktigt bekväm med att vistas hemma.

Till följd av detta har jag mer eller mindre dragit runt på stan. Det var längesedan jag tog mig den tiden, och det har varit ganska så angenämt. Jag har besökt butiker, och fördrivit tiden genom att bland annat prova kläder.
Det var då jag kom fram till den intressanta iakttagelsen som föranledde rubriken på blogginlägget. Det är nämligen mellan dessa storleksspann jag befinner mig.

Det minsta plagg jag provade var ett kroppsnära, linne tillverkat av bomull och silke. Detta satt bra på mig och det var alltså i storlek S.
Tillåt mig att skratta.

Det plagg som hade störst storlek var en vacker, svart blus med spetsdetaljer i singoalla-stil. Spetsen var inte tillräckligt snygg upptill på blusen, men den satt i övrigt mycket bra. Hade kanske suttit ännu bättre om jag varit aningen mer bystig - men det går inte att göra så mycket åt.
I vilket fall hade denna blus storlek 44.

Visst är det intressant? Nu lever jag efter övertygelsen att storleken är ointressant, och passformen är avgörande. Jag är en vuxen kvinna, och inte en osäker tonåring med skev självbild.
Ni vet den där vinkeln man kan se i provrummet, när man plötsligt får en bild av hur andra ser på en? Den är ju i ärlighetens namn inte alltid så smickrande. Hemligheten är, som jag ser det, att inte bry sig så förtvivlat mycket om hur ens rygg (eller vilken kroppsdel man nu råkar ha mest problem med) ser ut i trekvartsprofil bakifrån. Fokusera i stället på det som är snyggt.

Men ändå. Något måste ju vara fel. Antingen är det fel på min kropp, eller så är det fel på storlekssättningen.
Jag väljer definitivt att tro det senare. Och jag är helt ärligt väldigt glad över att jag är 34, och inte 17.

Vi bygger en vägg, del 2


Dag två av att ha vardagsrummet som en deltids-byggarbetsplats.
Det går ju framåt, må jag säga. I dag hade vi elektriker och snickare här. I morgon vet jag inte riktigt vad som händer.
Det vill säga - jag vet ju vad det är vi har beställt, men inte hur mycket av det som kommer att utföras just under morgondagen.
Det drar ut på tiden en smula, vet vi åtminstone. Det blir nog först framåt tisdag som allt är klart. Och så återstår det för oss att spackla, slipa och måla.

Hörnsoffan är beställd från Det stora möbelvaruhuset. Mattan är inhandlad.

Gardinerna fanns inte inne i tisdags, skulle komma in igen som i dag. Jag lutar åt att vi beställer dem från webshopen.

Det kommer att bli bra.
Och det blir klart till jul.

onsdag 26 november 2008

Vi bygger en vägg, del 1

I morse när jag gick hemifrån hade vi fortfarande denna spaljé.


I eftermiddags när jag kom hem, hade projektet Vi bygger en vägg kommit så här långt.

Anledningen till bygget är att vi behöver väggytan för att kunna utnyttja vårt vardagsrum maximalt. Det är verkligen vårt viktigaste rum, där vi både intar alla måltider och utövar de flesta av våra gemensamma aktiviteter. Här skall vi få plats med mycket.
Genom tillkomsten av denna vägg möjliggör vi vad som tidigare inte varit realistiskt, och utnyttjar på så vis rummet på ett smartare sätt.

Fortsatt rapportering följer givetvis under veckan.

tisdag 25 november 2008

Skotta snö

Så här såg det ut i förrgår. Nu är snölagret betydligt tjockare.

Det har ju kommit en hel del snö, minst sagt. Vi råkar bopå den sidan av gatan där bilar oftast inte parkeras. Man skulle lätt kunna kalla vår sida av gatan för snösidan. När plogarna dragit förbi, lämnar de en bred och hög sträng av snö utanför vårt hus och vår infart. Då är det bara att ge sig ut och skotta undan.
Det stör mig ganska mycket att det är så här. De som bor i villorna på andra sidan gatan, och har stora tomter - de parkerar på gatan. Och slipper skotta. Vi har frimärksstora stumpar till tomter utanför radhusen i vår lilla länga. Våra parkeringsplatser är belägnapå våra tomter. Och vi får vackert skotta.

Jo, det är vackert. Och barnen har kul. Men - snön suger.
Är det någon som tror vi får en vit jul i år? Inte? Om snön blev liggande nu ett par månader, då skulle det väl ändå vara rätt så trevligt. Nu har ju stockholmsvintrarna börjat likna dem i Göteborg. På tirsdag töar det; 5-10 grader, skall det visst bli. Då blir det till att dra på sig gummistövlarna, och vada.

lördag 22 november 2008

Mattankar

Det är så mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Jag tänker väldigt mycket på mat, inte minst maten mina barn serveras utanför hemmet - det vill säga skolmaten, och maten på förskolan.
Jag läser dagligen på Kostdoktorn, och funderar mycket kring det jag får mig till livs där.
Min man har precis läst den mycket omskrivna boken Den hemlige kocken, och han konstaterade efter genomläsningen att fabriksbakat bröd och våra vanligaste charkvaror (med fler produkter) i fortsättningen inte kommer innanför våra fyra väggar.
Jag ser fram emot att läsa denna bok med blandade känslor. Tror att den kommer att bidra till att få oss att sluta att köpa en hel del av de produkter vi i nuläget har i kylskåpet.

En källa till irritation är de kostråd för förskolan som Livsmedelsverket pumpat ut, och som genomsyrar den mat som serveras på förskolor runtom i landet. När vi tidigare i höstas för första gången fick skriftlig information om att det bara serveras lätta mejeriprodukter och margarin på förskolorna, och att orsaken till detta skulle vara att mättat fett är farligt, då blev jag ordentligt upprörd.

Men vad kan man som förälder göra? Jag tog upp det hela till diskussion på föräldramötet vi hade på dagis för några veckor sedan, och samtliga föräldrar höll med mig. Men förskolan får ju sina direktiv uppifrån, oavsett om jag vill att mina barn skall få margarin och äta lättyoghurt eller ej.

Skolmaten...den vill jag inte ens tänka på just nu. Det har bara varit för mycket runt den på sistone, i TV och andra media. Jag vill i nuläget inte veta vad som serveras på Sturebyskolan. Jag får återkomma till det.

Det är lite stiltje här inne för tillfället, men jag återkommer.
Förmodligen kokande av vrede och med pekpinnen i högsta hugg.

onsdag 19 november 2008

Vad skall det bli av Årstafältet?


Ända sedan vi bodde i Årsta har jag retat mig på Årstafältet. Detta tomma, vindpinade blåshål som ligger så plågsamt centralt i närförorten, men som används i så tragiskt liten utsträckning.
Jo, det är klart att hundägare, joggare och enstaka stavgångare säkert frekventerar gångstigarna. Man kan även träna sin golfsving eller spela rugby, om det är sådant man tilltalas av. Några kolonilotter finns också på fältet.
Om man betraktar Årstafältets placering, så kan man omedelbart konstatera att det snarare skiljer än binder samman sin omgivning.

På ena sidan har vi nya Årsta. På andra sidan Östberga. Dessutom skiljs Årstafältet och Enskedefältet åt av industriokaler. Läget nära Årsta partihallar är inte optimalt. Rimlitvis måste det väl finnas en plan att dessa skall flyttas inom rimlig framtid?

Jag läser därför med intresse i dagens DN om de förslag som nu finns för beskådan i detta bildspel.
Personligen tycker jag att man borde knyta samman ny bebyggelse med den omgivande. Det som byggs åt Enskedefältets håll borde rimligen bli stadsradhus. Åt "nya Årsta"-hållet skall givetvis byggas punkthus, kanske succesivt lägre och lägre in mot parken. Måt Östbergahållet borde man också knyta an till den lägre bebyggelsen, och nöja sig med flerfamiljshus i tre-fyra våningar, gärna i samma stil som dem man byggt i den del av Östberga som man av någon outgrundlig anledning valt kalla "Årsta Park".

På Enskedefältet löper Vårflodsparken genom hela villaområdet. Det vore egentligen en god idé även för parken på Årstafältet, fast den där givetvis borde vara bredare än den på Enskedefältet.

Jag hoppas bara att det inte slutar med att man bygger för lite, och skall ha det till någon sorts Gärdet för söderort. Det är fler bostäder som främst behövs.
Planera i stället en riktig, vettigt anlagd park utifrån människors behov att vistas utomhus under sommarhalvåret. Kanske det kunde finnas underlag för ett parkkafé? Det kunde bli en park med plats för picknick och brännboll, med en stor plaskdamm, och inte minst en riktigt fin lekpark. Lika fin som den i Järvastaden, till exempel.

tisdag 18 november 2008

Det kommer mera

Men just nu kommer bara detta:

Måndagsrapport: (från gårdagskvällen)
- 200 gram sedan förra söndagen.
- 8 kilo på 13 veckor.

Stort för mig; av mindre intresse för andra.
Men - det är min blogg...

lördag 15 november 2008

Döttrar och mödrar

Vill du läsa något klokt om den komplicerade relationen mellan mödrar och döttrar, så läs det här.

Varje mor-dotterrelation har sina grundskär. Hur bra man än fungerar och hur mycket man än älskar varandra, så finns det vissa triggande faktorer, vissa uttryck eller personlighetsdrag, som man retar sig på hos den andra.

Jag har en hemsnickrad teori, som jag applicerar på alla känslomässiga relationer:
Om det mesta är bra, då bortser man från det som inte är lika bra.

Vad jag menar med detta är helt enkelt att man aldrig kan få något som är 100% bra. Får man något som är 80% bra, då är det fantastiskt.
Alla människor har bra och mindre bra egenskaper och personlighetsdrag. Vad vi skall försöka göra är att förstärka varandras bra sidor, och ha fördragsamhet med de sidor som inte är fullt lika bra.
Detta fungerar, så länge proportionerna inte är fel. Om de sämre sidorna är lika många eller fler än de goda - då börjar det bli svårt. Inte bara jobbigt att umgås, utan i längden förödande för relationen. Kärleken övervinner det mesta - men inte allt

Jag återkommer till det här ämnet, när jag har mer tid, och har tänkt lite mer.

torsdag 13 november 2008

Maten i familjen, del 7: Från den ena ytterligheten till den andra

Jag blir inte långrandig. Vill egentligen mest hänvisa till artikeln.
Vad är mest naturligt? Strikt, och i mitt tycke extrem veganmat?
Eller hardcore LCHF(Low Carb, High Fat)?
Båda är väl i grund och botten lika extrema på sitt sätt, men det är ju faktiskt veganen som riskerar att drabbas av bristsjukdomar. Det tycker jag är ett ganska tungt argument i debatten - om det nu är en debatt.

Sedan måste så klart vuxna människor själva få besluta om sina kostvanor. Även fast kostvanorna kan tyckas tveksamma ur ett hälsoperspektiv - till exempel matvanorna hos vissa extremt överviktiga.
Jag tyckler det är bra att DN väljer att beskriva dessa två exempel på kosthållning. Faktiskt gör de en sorts folkbildande gärning. Detta är verkligen inte sådant som alla läsare har kunskap om sedan tidigare.

Dessutom finns det goda korvar att köpa även i Sverige, med hög kötthalt. (Om det sista verkar obegripligt, så läs artikeln!)

onsdag 12 november 2008

Vad hände med söndagsrapporten?

Ja, vad hände med den? Det var så mycket annat som skulle hända.

- 200 gram. Jag jublade!

- 200 gram en söndagskväll, efter en megaportion ragu och hemlagad tagliatelle. Det betyder ett kilo i verklig viktnedgång.
Jag har kommit ur min tillfälliga viktsvacka; det känns bra. Tanken slog mig tidigare här i veckan att jag inte alls rör på mig i samma utsträckning som tidigare i höstas. Det är helt enkelt inte lika inbjudande att prommenera när regnet öser ner, och jag först skall till dagis och hämta lilla H och F och därefter upp till skolan och hämta store H. Då är jag själaglad över att vi har bil.
Så bekväm är jag, faktiskt.

En annan aspekt av söndagsrapport är att jag reser till Göteborg i morgon, med lilla H och lilla M. Vi åker hem på måndag.
Miljöombyte och sociala aktiviteter - det blir bra. Mycket mormor och morfar för lilla H. Det behöver hon.

Själv skall jag vila mina potatisplockarnävar. Mina valkiga, snustorra händer. När jag inte lagar mat, så byter jag blöjor eller torkar av någon kletig yta. Det frestar på de liljevita.
Jag skulle nog behöva en sådan där intensiv vaselinkur eller något i den stilen.
Eller helt enkelt olivolja och plasthandskar.

söndag 9 november 2008

Ytterligare ett inlägg i debatten

Hos Mellan Sabb och Skogis hittade jag denna kolumn av Anna Larsson i Svd.

Titeln på kolumnen lyder "Strunta i bilen och ta pappaledigt". Min vana trogen måste jag citera en godbit:

"Förra året föddes 107000 barn i Sverige. Bilhandlarna sålde 306000 nya bilar, drygt hälften av dem till privata köpare, med ett snittpris på runt 200000 kronor. Samtidigt lät papporna mammorna ta ut drygt fyra femtedelar av föräldraledigheten – ofta med hänvisning till att familjen inte hade råd med att mannen var hemma.

Folk får såklart göra vad de vill med sina pengar, konsumtionen är fri, men ibland är det svårt att förstå prioriteringarna.

200000 kronor delat på sex månaders pappaledighet blir 33000 kronor i månaden – så mycket mer än sina kvinnor är det nog få män som tjänar efter skatt. Idag lånar många pengar för att köpa bil – varför inte istället låna för att pappa ska kunna vara hemma?"

Visst är det tänkvärt?
Jag kastar inte sten i glashus, jag är medveten om att vår familj inte bidragit till att vrida statistiken rätt. Nu går mannen på ledighet från mars och fram till och med lilla M's inskolning nästa höst. Det går inte att förneka att det kommer svida utav bara helskotta i plånboken -hallå, vi lever i en värld där allt kostar pengar! Men det kommer helt självklart att vara värt varenda korvöre.
Att vi sedan kör omkring i en bättre begagnad Ford Galaxy beror ju på att vi inte får plats i något mindre...

Nu har jag hotat med den svarta sopsäcken


Det är Den Onda Modern som är i farten igen.
Barnuppfostran kan ta sig många olika uttryck. Just nu är jag väldigt trött och utled på att tjata om städning. Äldste sonen är jätteduktig på att städa. De mindre syskonen är väl ärligt talat ganska värdelösa.
Om inte barnen har städat lekrummet inom 20 minuter så kommer jag att börja plocka saker från golvet.

I bland måste man ta till kraftfulla hot, under förutsättning att man är beredd att fullfölja hotet. Annars blir det ju ett tomt hot, och maktbalansen i familjen blir snedfördelad...

Skall bli intressant att se om de hinner, eller om jag får langa in en säck i förrådet om en halvtimma?

Klokt, sant och väldigt sorgligt


Mammorna vill behålla monopolet på barnen, skriver PM Nilsson i dagens Expressen. Han har så klart helt rätt i detta provocerande påstående.
I min värld har det aldrig funnits någon konflikt i att staten går in och öronmärker föräldrapenningen. Det är ju för längesedan överbevisat att det inte fungerar att låta människor välja själva.
Vem som helst kan vara hemma hur länge som helst med barnen, under förutsättning att familjen kan finansiera individens frånvaro från arbetsmarknaden och det ekonomiska bortfall detta medför.

Det viktigaste argumentet PM Nilsson framför är detta:
"Skillnaden handlar om kärlek. Antingen får man den fullt ut, eller så får man den faktiskt inte alls. Man kanske får en god relation till sina barn, men inte kärlek."

Allvaret i detta är hjärtskärande. Sanningen är omöjlig att bortse från. Detta är spiken i kistan på det gamla skitsnacket om kvalitetstid. Tyvärr, alla ni som fortfarande slänger er med denna slitna kliché - man kan inte ha kvalitetstid med små barn, om man skall föreställa vara förälder. Så kallad kvalitetstid med småbarn, det kan far- och morföräldrar ha.
Det dagliga livet med småbarn; slitet, omvårdnaden och den ofrånkomliga monotonin - sisyfosarbetet - i alla dessa hushållssysslor som aldrig tar slut...det är ju det som är livet.

PM fortsätter leverera sanningar:
"På grund av graviditet, amning och den svenska föräldraförsäkringens utformning får mammor idag extremt gynnsamma förutsättningar för att skapa djupa relationer till sina barn. De är hemma länge, ofta 1,5 år. De får barnens fulla kärlek och känner ofta stark motivation för jobbet som förälder, ofta starkare än för det lönebetalda arbetet.
Visst är det slitigt och sömnlöst och smutsigt men påfallande många kvinnor beskriver sina småbarnsår som de mest värdefulla i sina liv."

Hur gärna jag än vill, kan jag inte kompensera min man för den tid han förlorat med våra små barn då han jobbat och jag varit hemma. Lyckligtvis är vi åtminstone medvetna om att det är så här det förhåller sig. Vi är inte så naiva att vi tror att vi har en lika nära relation till barnen. Han har inte hittills varit föräldraledig på heltid under en längre sammanhängande period.

Jag har ju skrivit om att jag fasar för att börja arbeta igen i början på mars. Detta har delvis sin grund i att jag har liknande känslor inför jobbet som PM tror att många kvinnor inom LO-kollektivet har.

Min glädje över att min man skall få möjlighet att umgås och vara i vardagen med våra barn är givetvis starkare än mina egna, egoistiska funderingar över vad som är fel med mitt priviligierade och fria jobb.

Jag vill ändå trycka på hur viktigt jag tror det är att föräldraförsäkringen förlängs. Detta skulle lämpligen kunna ske i samband med att den öronmärks. Föräldrarna skulle tilldelas en tredjedel var av försäkringen, och själva få disponera över den resterande tredjedelen. Detta på villkor att ingen föräldeer är hemma löängre sammanhängande tid än tio månader efter barnetsa födelse. Annars försöker så klart bara alla motståndare trixa med systemet så att barnet kan börja på dagis vid ett års plder, och pappan ta ut "sina" månader under semestern.

Nu vandrade jag iväg en smula. Avslutningsvis vill jag återigen citera PM Nilsson:
"Om man inte utvecklar starka och tidiga och kärleksfulla relationer till sina barn är arbetet hemma trist, ensamt och fattigt. Varför i hela friden ska man slita i onödan när det ändå är mamman som kan jobbet bättre och som barnen längtar till? Vilken roll har man egentligen när man går på ICA och handlar med fruns inköpslapp i fickan, går till parken med stränga regler om galonisar trots att morgonfukten dunstat för länge sedan och får ständiga telefonsamtal om att man inte ska glömma BVC i eftermiddag. Vem är man om inte en ganska simpel dräng som dessutom sliter med kvinnogöra? Är det inte då bättre att fortsätta jobba? Dessutom tjänar familjen lite mer och innerst inne vill ju hon hellre vara hemma.
Många män verkar dra den slutsatsen."

Det är så sorgligt. Så hjärtskärande sorgligt.

Tillägg: Jag fick en fråga av en vän varför jag tycker att föräldraförsäkringen skall förlängas. Skälet till det är att det finns föräldrar för vilka ekvationen inte går ihop. Man kanske som kvinna inte orkar arbeta hela graviditeten ut, men av olika skäl inte blir sjukskriver eller är berättigad till havandeskapspenning. Familjen kanke av privatekonomiska skäl måste ta ut sju dagar i veckan av föräldrapenningen. Det lilla barnet kanske dessutom haft den dåliga smaken att råka födas i "fel månad" utifrån ett inskolningsperspektiv. Då kan det hända att barnet inte erbjuds förskoleplacering när familjen så önskar; det kanske dröjer en månad eller två.
Då har föräldraförsäkringsdagarna för längesedan tagit slut. Det var så jag tänkte.

fredag 7 november 2008

Maten i familjen, del 6

Bilden är lånad från Arla.

Det här tycker jag var det hittills mest spännande ämnet i DN Insidans serie om mat. Vad vi väljer att äta, eller vad vi väljer att avstå från att äta, säger så mycket om oss och om vår livsstil.

Ännu mer intressant skulle, i mitt tycke, detta ämne vara:
Vad vi äter när ingen ser oss.

Det finns många paralleller mellan mat och alkohol. Många har ju svårt att acceptera människor som av olika skäl väljer att avstå från alkohol. Lika starka änslor kan det väcka när någon avstår från viss kost eller vissa råvaror. Jag talar av egen erfarenhet. I artikeln exemplifieras detta med en äldre kvinna som på grund av åldersdiabetes bör avstå från sötsaker. Trots detta trugar omgivningen gärna på henne tårta med kommentaren:
"Men lite tårta kan du väl ändå ta, det kan väl inte göra något?"

När man är ung och osäker gör man som alla andra i omgivningen gör. I takt med stigande ålder, och förhoppningsvis ökande förstånd, lär man sig i stället att göra det som passar en själv bäst och som känns rätt.
Detta gäller såklart även kost och vad man väljer att äta.
Det är märkligt att det kan vara lika provocerande at äta, som att inte äta. Många blir irriterade av att se överviktiga människor äta onyttig mat. Samma människor skulle säkert vilja tryga på den taniga tonårstjejen något gott till fikat.
De starka känslorna och åsikterna har givetvcis en förklaring:

"Matens sociala funktion gör att den som avviker från normen, och inte äter detsamma som andra, ses med misstänksamhet. Dessutom ses maten ofta som en "gåva" och ett avvisande av erbjuden mat, eller en vägran att äta detsamma som måltidssällskapet, kan såra."

Artikeln hänvisar till och refererar till den debatt som pågått bra länge nu kring vad som är "farligt": fett eller kolhydrater. Jag vet bara vad som funkar för mig. Vill tipsa om två riktigt bra sidor, givetvis Doktor Dahlkvists blogg, men inte minst Kostdoktorn.
Läs och lär.

onsdag 5 november 2008

Maten i familjen, del 5


Den fjärde delen av DN Insidans artikelserie om mat har titeln Gemenskap bekräftas med mat.
Sällskapet vid en måltid har naturligtvis stor betydelse. Ett trevligt sällskap förhöjer upplevelsen av den goda maten. Det kan till och med i viss utsträckning kompensera för att maten kanske inte är fantastisk.

"Mat och gemenskap hör alltså ihop; människor som delar en måltid vidmakthåller och utvecklar sina relationer och bekräftar varandras tillhörighet. Så har det varit i alla tider, alla kulturer och samhällsklasser, förklarar Christina Fjellström, etnolog och professor i måltidsforskning vid Uppsala universitet.

- Genom den delade måltiden konstruerar vi familjen och vänskapen, igen och igen. Det finns ingen annan aktivitet som har samma enande kraft och som bär på samma starka symbolik om gemenskap - och utan gemenskap förtvinar vi!"

Många människor som saknar sällskap i vardagen vid måltiderna, i synnerhet då vid middagen, äter sämre eller inte alls. I artikeln nämns främst två exempel på detta: ensamma åldringar, samt ensamstående kvinnor.

"Deras livsuppgift hade varit att föda mannen och barnen, de hade sett maten som en gåva till familjen och fått bekräftelse genom den tacksamhet och kärlek de hade upplevt. Som änkor kände de att de saknade både gemenskap och existensberättigande, och måltiderna hade förlorat sin mening."

Att laga mat till sin familj är en kärleksgåva. Om maten smakar bra, vill säga. Och om måltiden inte är ett socialt maktspel:

"Men matbordet kan också vara en plats för maktdemonstrationer. Föräldrar som alltid avkräver barnen perfekt bordsskick visar verkligen vem som bestämmer. Barn som trotsar genom att vägra äta har hittat ett effektivt sätt att komma åt sina föräldrar. Och den som lämnar matbordet i arg protest handlar med stark symbolik."

Sedan jag flyttat hemifrån bodde jag ensam i ett par år. Det må ha varit som det var med både det ena och det andra i mitt liv - men mat, det lagade jag.
När det var den tiden i månaden då pengarna trillat in på kontot, brukade jag ofta unna mig något extra gott. Detta bestod oftast i att jag gick och köpte mig en bit fint kött, en riktigt god biff. Den avnjöts blodig, med en god sallad och en halvflaska rödvin. Jag resonerade som så: varför skall inte jag kunna unna mig en festlig måltid bara för att jag råkar vara ensamstående?

Oj, vad det känns längesedan. När man som jag är mitt uppe i ett intensivt famjiljeliv, går det nästan inte att minnas hur det var då det bara var jag, och min lilla katt.
Att någon gång i framtiden bli ensamstående, eller änka - det går inte att föreställa sig just nu. men om eller när det sker, hoppas jag att jag inte missunnar mig själv att njuta av god mat även fast jag kanske saknar middagssällskap. Det var oerhört trevligt att läsa om hur kvinnan som intervjuades, pfoffessor Kristina Fjellström, tänkte kring detta:
"I går åt jag renskav med svart trumpetsvamp och kokt potatis. Till detta fick jag sockerärter som jag har odlat själv. I förrgår lagade jag saffransfisk med ris, och dagen innan citronkyckling med potatisklyftor.

Hon äter lunch med sina arbetskamrater varje vardag och är med i flera sällskap och akademier; det är bara skönt att få dra sig tillbaka och äta för sig själv i lugn och ro när arbetsdagen är över, tycker hon. Och varje helg gör hon i ordning minst en trerättersmiddag åt sig själv.

- Jag dukar fint och sitter vid matbordet med tända ljus, det är kolossalt trevligt! Eller så äter jag framför teven och tittar på nyheterna eller BBC Food, där får jag ofta inspiration till nya smakkombinationer.

En ny tid stundar för USA

Bilden är lånad från Svd.

Jag är inte överens med Obama i alla frågor, men tack och lov var det ju han som vann presidentvalet i natt.
Segertalet kan man se och höra på Aftonbladet TV.

tisdag 4 november 2008

Maten i familjen, del 4


Det del tre i Insidans artikelserie, men del fyra i min egen Alla Saker-serie. Aningen förvirrat, kanske.

Ämnet är verkligen intressant, och kanske lite laddat i landet där man länge ville låtsas som att det inte längre fanns några samhällsklasser. Klassmarkörerna känns ibland numera snarast otäckt tydliga.
Mat och dukning - en klassfråga. Ja, det är väl självklart att det är en klassfråga. Inte bara vad vi äter, utan också hur vi äter det. Givetvis var kontrasterna större förr, då det handlade om större skillnader i levnadsstandard än dem vi upplever i dag.

I dag handlar det kanske inte bara om tillagnigssätt och råvaror, utan också om kunskap. Många vet numer vilka ämnen i mat vi skall undvika. Tillsatser i form av sötningsmedel och onödigt höga salthalter i helfabrikat. Konsistensgivare, artificiella smakämnen och för hög förekomst av fett. Helfabrika, intaget t på stående fot kontra en balanserad, väl tillagad måltid som intas sittande, under matro. Är inte det en klasskillnad i sig?

Maten i familjen, del 3

Gott. Men inte mat. Bilden är lånad från Pågen.

I DN andra artikel på Insidan i serien om mat, gick turen i lördags till en tonårsfamilj.Jag har funderat en hel del fram och tillbaka på hur jag skall formulera mig, för att inte låta patroniserande och moraliserande. Det har inte gått särskilt bra. Jag får säga som det är: Om jag hade samma favoriträtt som den familjen, så hade jag nog ljugit för DN's reporter och sagt något annat.

I bland undrar jag om det är vår familj som är helt onormal. Vad äter folk egentligen? Vi är definitivt inte extremt hälsomedvetna. Jag tycker vi äter ganska vanlig mat. Inga konstigheter.

Känns det inte dessutom väldigt stereotypt av DN att illustrera artikeln med en bild av ett bord fullt av taco-tillbehör?

Jag tycker annars att föräldrarna har många sympatiska tankar. Givetvis måste inte alla äta allt. Men när mina barn är så stora som barnen i artikeln, hoppas jag att de påverkats att den mat vi lagar och som de får smaka på. Då kanske alla äter allt här hemma.
Att måltiden skall vara mysig och trevlig- javisst, det är oerhört viktigt. Måltiden skall präglas av logn och ro. Fastän våra barn är så små, pratar vi mycket om vikten av matro här hemma.
Jag skulle bara önska att jag i framtiden slipper en situation där vi bara äter middag tillsammans på helgerna. Det låter på många med större barn som att det oundvikligen kommer att bli ett sådant scenario.

Uppdatering: Min stackars, försummade blogg!

Nu skall det bli andra bullar. Jag har ju alltid retat mig på bloggar som inte uppdateras regelbundet (om inte bloggaren i fråga har goda skäl, vill säga). Nu har jag själv blivit precis sådan. Fy skäms!
Det är inte det att jag saknar saker att skriva om. Allt är SMASKENS fel. Den äter så mycket tid.
Dessutom vill jag så klart läsa en mängd andra bloggar, läsa tidningar och inte minst ha möjlighet att bara dumsurfa. Tiden räcker inte till alla dessa aktiviteter på en och samma dag.

För att göra någon form av uppdatering, så skall jag informera om följande:

Vikt: +/- 0.
Jag har delvis tappat motivationen. Skall det gås ned något mer, så får det ske genom att jag långsamt kryper nedåt. Kanske är det just vad jag håller på mig. Vår trogna vana att väga oss sent på söndagkvällar är egentligen ganska så machosistisk.
Om det är garanterat glädjande besked man är ute efter, är det klokare att väga sig före frukost på fredagar, efter en veckas balanserad kosthållning.
Kanske beror det delvis på årstiden? Är det mitt önsketänkande, eller påverkar det successivt minskande solljuset hjärnan och säger till den att det är dags att äta mer?

Nåväl, bättre att ligga stilla, än att gå upp. Motivationen kommer tillbaka, det vet jag.

söndag 2 november 2008

Dagens tips

Är symboliken långsökt? Inte alls.
Spåren leder ju från dig till någon annan.
En länk mellan två punkter, helt enkelt.

Tipset riktar sig till alla som i likhet med mig inte tycker det känns så kul att klistra in en lång länk i ett inlägg när man kommenterar inne på någon blogg. Det ser ju oerhört mycket proffsigare ut att kunna länka, och det inbjuder garanterat till att fler vill komma och läsa.

Jag tackar Lotten för det eminenta tipset och den oerhört pedagogiska förklaringen!

lördag 1 november 2008

Dags att börja julklappsspåna

Weronica tipsar om denna fantastiskt fina pigtittare från Brio, signerad Pia Wallin. Detta vore ju bara så rätt för vår lilla H!

Få se om detta blir hennes julklapp från oss föräldrar?

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...