Vill ha!

En sådan här vill jag verkligen ha! Titta här så ser ni hur fin den är.
Give it to me...

Tillägg 081102: artikel på Aftonbladet PRYL.

Maten i familjen, del 2

Detta är ett ämne man som förälder inte kan förhålla sig oberörd till. Insidan i DN drar i dag igång en artikelserie som handlar om mat och ätande. Perspektivet kommer tack och lov inte enbart att vara utifrån barnfamiljer; människor i olika åldrar och med olika bakgrund skall få komma till tals i den åtta artiklar långa serien.
I dagens inledande artikel diskuteras egentligen inget särskilt. En familj får redogöra för sina rutiner kring dagens måltider, främst då moddagen. Det är väl inga direkta konstigheter med deras upplägg. Skulle tro att många har det ungefär likadant.
Verkar vara ett trist upplägg bara, att de äter i omgångar. Ettåringen vid 17.00, sexåringen och mamman vid 17.30 och pappan vid 18-18.30.

I bland känns det som att Bolibompa är den största källan till den eftermiddagsstress många familjer upplever. Jag kan ärligt säga att vi mycket ofta äter middag med Bolibompa på i bakgrunden. Hellre det, men att familjen ändå sitter och äter tillsammans.
För vår del hade det helt klart varit perfekt om Bolibompa hade sänts mellan 19-20 på kvällarna. Vi får väl skaffa en digitalbox med inspelningsfunktion, så kan Bolibompa börja när vi vill.

En trevlig start på veckan

Det känns bra att starta veckan med något trevligt och vackert.
Här kommer därför ett tips på en fantastiskt fin och läsvärd blogg, nämligen ALL IS PRETTY, som jag tittat in på en gång för längesedan.
Då blev jag avbruten av något av barnen; kom inte ihåg var jag hade varit, och hittade sedan följaktligen inte tillbaka.

Men nu slumpade det sig av kvinnan som skriver bloggen hittat till mig, på SMASKENS, i stället.

Som om jag inte kände mig usel som det är

+ 0,5 kg i kväll.
Jag har unnat mig några saker i veckan, och det märks nu.
Nu gäller det att inte nedslås, utan att bita ihop och tänka att den kommande veckan skall bli bättre.
Skall faktiskt bryta mot mina principer och ta en extra vägnming i morgon kväll, bara för att se om helgens kosthållning haft ett finger med i spelet.
men det känns då verkligen inte särskilt kul, att ha nått denna platå.

En dålig dotter

Den som glömmer sin älskade mammas födelsedag är en dålig dotter.
Eller känner sig åtminstone som en dålig dotter.
Mamma - jag vet att du läser här, och jag kände mig hemsk när du ringde i kväll och försynt frågade om jag mindes vilken dag det är i dag.

Det är klart att jag minns det. Jag har ju pratat om det under veckan.
Varför jag inte fick till det i dag, det kan jag inte svar på.
Nu får jag gå här med mitt dåliga samvete.

Mulle Meck i Järvastaden

För knappt två veckor sedan styrde vi kosan norr ut. Färden gick till den stora, fina lekparken i Mulle Meck-tema som byggts i Järvastaden.

Detta är en riktigt ambitiös och originell lekpark. Man skulle bara önska att det funnes lite mer initiativförmåga (och pengar, så klart) att renovera och förbättra de många befintliga lekparkerna runt om i Stockholm. Nu tillhör ju inte Järvastaden Stockholm, och jag har förstått av vänner som bor i kommuner norr om staden att det på många håll är extremt tunnsått till och med vad gäller vanliga lekplatser.
Stockholms fina parklekar, som återfinnns i varje stadsdel är ju unika med avseende på att de är bemannade, somliga alla veckans dagar. Att kunna låna en toalett och till och med köpa sig en fika, det är ju en oerhörd lyx i sammanhanget.

Kan inte låta bli att ge en känga åt min gamla hemstad Göteborg, där man verkligen inte satsat på lekparker, eller parklekar, på många år. Stadens största och mest besökta före detta parklek, i barntäta Linnéområdet, är sedan åratal tillbaka obemannad.
Hittade denna fantastiska, om än inte nya, artikel inne på Aftonbladet. Märkligt att det behövs så många lekparker och parklekar i Stockholm, men inte i Göteborg?

Givetvis är det oroande att Stockholms parklekar nu skall konkurrensutsättas. Jag vet, nyheten har ett par månader på nacken, men är ständigt aktuellt likafullt. Även fast jag är en varm förespråkare av konkurrensutsättning, så finns det gränser för hur kreativ man får lov att vara.

Vad är problemet?

I dagen DN Kultur står det att läsa att tittarna sviker barnkanalen, dit Bolibompa och alla andra av SVT's barnprogram flyttades tidigare i höst (hittar ingen länk och inget inne på nätupplagan, till min stora irritation).
Ett av skälen för flytten vara att Bolibompa skulle slippa skuffas runt då dess sändningstid råkar krocka med superviktiga evenemang av sportkaraktär. Alla som någon gång behövt förklara för besvikna barn varför Bolibompa är en kvart försenat (och därmed en kvart förkortat!) därför att några farbröder på TV spelar någon lagsport med boll, vet vad jag menar.
Vi blev jätteglada, när nyheten dök upp om en egen kanal bara för barnprogram! Kanaler såsom Nickelodeon och Disney Channel skulle aldrig komma över vår tröskel. I det avseendet är jag helt rabiat - tack och lov tycker vi likadant i den frågan, min man och jag.

Varför har då tittarsiffrorna sjunkit så mycket för nya barnkanalen? Det kan väl inte vara så att föräldrarna inte orkat ta reda på vilken kanal den sänds över?

Barnkanalen är underbar. Alla program som visas där passerar min censur utan minsta anmärkning.
Därmed inte sagt att alla program är så värst roliga, eller att jag uppskattar dem som vuxen. Men - det är inte en massa gap, skrik och flams. Programledarna är vettiga människor som inte pratar som om de går på speed eller är sinnesförvirrade eller gått någon jäkla teaterkurs på folkhögskola. (Det fanns ett undantag, men hon försvann nu i höstas; henne klarade jag bara inte av!)
Och, framför allt - programmen är populära hos våra barn.
Nu förstår jag ju självklart att de skulle älska Nickelodeon och Disney Channel, om de bara haft tillgång till dem. Det vet jag så väl, och det är just därför de aldrig kommer att få se dessa kanaler här hemma.

Om det nu går så lätt att ta reda på alla andra, konstiga kanaler för vuxna, så hoppas jag att fler föräldrar sätter sig med fjärren i hand och letar upp Barnkanalen. För sina barns skull, men också för sin egen .

En sjuk värld

I dagens Expressen skriver Marie Söderqvist om de föräldrar som lämnar sina barn på dagis, väl medvetna om att barnren är sjuka.
Vad tycker vi om sådana människor? Jo, saker som som inte är lämpliga att skriva i denna blogg. Men om jag skärper till mig, och ställer in hjärnan på svordomskontroll, så skulle kunna skriva så här:

Det är verkligen något av det mest egoistiska man kan göra som förälder. Att inte respekterar sitt barns rätt av få vara hemma, och i lugn och ro tillfriskna - utan i stället tycker att jobbet är viktigare. Hur tänker man då?

Precis som Marie Söderqvist själv skriver, går det ju faktiskt att ordna så att barnet får vara hemma, och slipper smitta ned dagiskompisarna. Det finns barnpassning att köpa, för den som är så himla viktig att han eller hon inte kan vara borta från jobbet. För den som inte förstår att en liten sjukling mår bäst av att vårdas av en för honom eller henne närstående person, i en lugn miljö.

Tänk också på förskolepersonalen - en kategori hårt arbetande medmänniskor, som inte direkt utmärker sig genom att vara överbetalda. Tänk på hur deras månadslöner påverkas av om de stup i kvarten måste stanna hemma bara för att några fullblodsegoister inte fattar att det får konsekvenser för andra, ifall man använder sig av vad jag hört kallas för alvedontricket.
Det vill säga, att man proppar i sin lilla sjuka unge en Alvedon innan dagis, så håller sig sjuklingen igång fram till lunch. Så blir det inte förrän först efter vilan som personalen på dagis ringer föräldern och säger att barnet är sjukt...och då släpar sig föräldern långsamt till dagis och hämtar, låt säga, en timma tidigare än planerat - och, simsalabim, så har mamma eller pappa sluppit en VAB-dag!

Så jäkla cyniskt!
Vi vet väl alla hur föga pigg och glad man är när man går till jobbet med en vanlig elak förkylning; en sådan där som är grym, men inte tillräckligt ond för att man med gott samvete skall kunna kalla sig sjuk. Tänk då det lilla barnet i samma sits, fast omgiven av ett gäng andra pigga och alerta småttingar.

Hur kan man med?

Någon som värmer mig

Bilden är lånad från Zoovillage.

Jag blev, helt oplanerat, med jacka i lördags. Min nya kompis är av märket Elvine och köpt på ETC i (gamla Skatte-) Skrapan (som den numera tydligen skall kallas).

Den är snyggare i verkligheten än på bild, och den har varit fantastikt skön att dra på sig de senaste morgnarna - det har ju blivit så kallt, helt plötsligt!

Jag hatar att frysa.
Det kommer säkert bli en jäkla lågkonjuktur-vargavinter i år...

Någon som känner igen sig?

Det är alltså detta som kännetecknar en "stockholmare"?
Ja, åtminstone enligt undersökningsresultaten som redovisas i Svenska Dagbladet:

1. Snabbare på att ta till sig tekniska innovationer.
2. Mer positiva ltill invandring och homosexualitet,
3. Mer postiva till distansarbete.
4. Känner större samhörighet med det svenska samhället.
5. Generellt sett mer missnöjda än andra svenskar.
6. Anser sig ha större möjlighet att påverka sitt eget liv.
7. Litar mindre på sina grannar.
8. Mindre nöjda med sin bostad, sitt arbete, sin fritid.
9. Mer positiva till ökad konsumtion.
10. Mer benägna att e-handla.

Jag vet ju för egen del vilka punkter som stämmer överens med hur jag själv är...

Åt rätt håll igen

De senaste söndagarna har jag stått stilla viktmässigt. Det känns helt okej, men jag gläds givetvis åt att det i kväll känns som att jag är tillbaka på rätt spår igen:

- 8,2 kg på nio veckor.

Nu skall jag bita ihop och ta de sista drygt fyra, sega kilona innan november månad är över!

Maten i familjen

I en kort liten artikel i Svenska Dagbladet i går, behandlas ämnet barnfamiljer och mat. Många föräldrar upplever att de har svårt att få tiden att räcka till, och att de har svårt att hinna med allt som behöver göras.

"Föräldrarna kallar denna timme för ”kristimman” eller ”hell hour”. Då är blodsockret lågt och barnen skriker – samtidigt som maten ska lagas.
Under den kritiska stund händer det lätt att något mer eller mindre onyttigt slinker ner, visar undersökningen. Det kan vara allt från bullar till smörgåsar. Småätande beskylls inte sällan för att orsaka övervikt."

Det här är spännande. "Hell hour"? Vad är det som är så helvetiskt med den timmen? Vad är det jag har missat? Kan det verkligen vara så enkelt som att det räcker med att vi ger våra barn morotsstavar och äppelklyftor - är det bara därför de inte löper amok mellan fem och sex varje eftermiddag?
Jag vill inte verka raljant eller fördömande - jag undrar helt ärligt om vi är så annorlunda hemma hos oss.

Det skall tilläggas att jag inte enbart har vår nuvarande livsstil som referens. Jag är föräldraledig, och det underlättar så klart tillvaron oerhört för hela familjen. Men, trots min föräldraledighet, händer det ofta att jag inte börjar laga mat förrän efter fem. Vi äter också middag väldigt sent i vår familj; aldrig före sex på kvällen, ofta framåt halvsjutiden.

Om man vill underlätta sin tillvaro vad gäller mat och barn, finns det egentligen bara ett riktigt bra tips: planering. Man kan inte börja fundera på vad familjen skall äta till middag när klockan är fem. Det skall man ha bestämt redan på morgonen.
Sedan skadar det inte heller att försöka laga flera rätter samtidigt, när man ändå håller på. Släng ihop en gratäng, och låt den puttra i ugnen samtidigt som du lagar dagens måltid. Då är morgondagens middag redan klar när familjen sätter sig för att äta kvällens måltid. Låter det präktigt och beskäftigt? Det bjuder jag på.

Annars kan man så klart göra som min kloka mamma-vän A. Hon är i likhet med mig föräldraledig - men verkligen inte road av matlagning, och hennes man jobbar mycket. Därför får de hem påsar från ett av de många företag som etablerat sig genom att förse familjer med alla ingredienser som krävs för kompletta middagar. A och hennes familj får riktig, hemlagar mat - dessutom ofta särskilt fina, ekologiska produkter, som hon själv kanske inte valt i butik.
Hon slipper planeringen, slipper frustrationen kring att besluta vad som skall ställas på bordet. Alla är nöjda och glada!

Det fanns också en liten undersökning i marginalen inne på Svd, där man kunde ange hur mycket tid man lägger ned på matlagning. Ärlig som jag i grund och botten är, valde jag att kryssa för alternativet "Mer än jag borde". Eftersom jag inte är representativ i bemärkelsen hur mycket tid jag faktiskt lägger ned på matlagning , ja, över huvud taget på att tänka kring och planera mat, så vill jag inte riskera att förstöra statistiken genom att ange det i mitt tycke mer passande alternativet:
"Tillräckligt".

Vad skall jag göra när jag blir stor?

De läsare som följt mig här inne, har nog märkt av att det dykt upp ett konkurrerande intresse. Jag är den första att medge att matbloggen tar ganska mycket tid, och att jag helt klart prioriterar den framför den här gamla trotjänaren.

Det är inte så enkelt som att det enbart handlar om nyhetens behag, och den kick jag får av att skriva och se besöksstatistiken stiga. Besöksstatistiken har för övrigt stigit lavinartat också här inne, av någon för mig outgrundlig anledning. Det ena driver kanske på det andra?

Vad det i grund och botten handlar om - det är att jag har kul.
Jag mår bra!
Det är bara en liten hobby, ett tidsfördriv för en föräldraledig fyrabarnsmamma - men det gör mig glad och får mig att känna mig engagerad! Jag upplever det som att hela min tillvaro blivit bättre; detta tack vare att jag mår så bra. Om nu en sådan trivial sak som att jag börjat matblogga kan få mig att må så bra - då känns det plötsligt lite allvarsamt.
Detta är alltså hur jag mår när jag mår bra; när jag får syssla med något som jag tycker är genuint kul. Hur skall jag då göra för att fortsätta att må så här bra?

Den frågan kan jag inte svara på.
Jag vet bara att jag skall börja arbeta, gå tillbaka till verkligheten, den första mars nästa år. Då byter min man och jag roll; det blir hans tur att få lov att vara föräldraledig. Om lite mer än fyra månader!

Jag kan ärligt säga att jag en gång i tiden valde fel utbildning. Jag menar inte att jag måste brinna för det jag gör för att dra in pengar, men jag skulle önska att det kändes lite roligare än det gör!
För mig är arbetskamraterna den största behållningen med jobbet. Bra arbetskamrater är förvisso nog så viktigt. Kanske är det ändå inte så adekvat att det är de som är den största behållningen med jobbet, när man som jag har en fyraårig paramedicinsk universitetsexamen. Vikten av goda arbetskamrater är väl snarare något som brukar förknippas med jobb som inte uppfattas som så stimulerande eller utvecklande.

När man som jag har skaffat sig en akademisk utbildning, då är det ju jobbet i sig som skall vara grejen. Eller?

Jag har funderat fram och tillbaka, och det enda som är säkert - det är att jag inte kan plugga mer. Jag har slösat bort alla möjligheter till att ta mer studielån. Om jag skall byta jobbinriktning, då får de ske på något annat sätt. Hur, och till vad, det har jag inte den blekaste aning om!

Jag hoppas och tror att det skall kännas helt okej att gå tillbaka till jobbet. När jag väl är där, och kan satsa lite mer, därför att jag vet att jag inte är där som en tillfällig gäst, på väg mot ytterligare en föräldraledighet...förvisso en ny erfarenhet.

Jag har inte jobbat sedan våren 2002 och inte varit gravid - vilket i sig helt absurt!

Är det fråga om en försenad trettioårskris, eller en förtidig fyrtioårskris?
Eller finns det något som heter trettiofemårskris?

Inte vet jag. Men det är så här jag känner mig just nu.

Om grannarna bara visste

Ett radhus en bit bort på gatan var ute till försäljning för några månader sedan. Hemnet-knarkare som jag är, och nyfiken därtill, så spanade jag givetvis in objektet på nätet.

Jag noterade då att det i ett av barnrummen stod en av oss så hett eftertraktad vit sådan här våningssäng. IKEA slutade av någon för mig obegriplig anledning att sälja den för ett par år sedan. Nu finns den bara i den för mig vidriga varianten antikbetsad furu (stort på den tyska marknaden?).
Vi har förgäves spanat efter en vit Hemnes-våningssäng på Blocket, och i andra sammanhang.
Men - nej.
Det har inte setts röken av någon sådan.
Vi har däremot sett den spyfärgade...förlåt, antikbetsade varianten på Blocket, till det facila priset av 1.500:-.

Nåväl. Vad jag skulle komma fram till var att när vi i går förmiddags lämnade hemmet i bil, körde vi förbi grannhuset, där flytten försiggått under den senaste veckan. Nu verkade det som attde höll på med att slänga skräp.
Skräpet inkluderade ovan nämnda våningsäng!

Om någon nu undrar varför jag inte tvingade mannen att tvärtnita, och kastade mig ut för att be att få köpa den?
Jo, förstår ni, den hade blivit itusågad!!! I stället för att montera isär den - till sängens storhet hör att den också kan användas som två, separata enkelsängar - så hade de helt sonika tagit fram fogsvansen och sågat isär våningssängen i två delar.

Att jag inte bara dog.

Tänk, så lätt det är att vara efterklok! Jag skulle kanske ha varit sådär översocialt distanslös och gått och pratat med dem, och frågat om de skulle göra sig av med våningssängen inför flytten?

Jäkla kapitalförstörning. De sågade itu 1.500:-, eller till och med mer!

Och vad jag grämer mig....

Dags att köpa ny våg!

Det är ju söndag, och med det följer veckans sedvanliga invägning. Jag skall väl säga som så, att det har inte varit någon fantastisk vecka - men jag känner att kläderna sitter lika bra som förra söndagen.
Vågen påstår emellertid motsatsen!

Det är inte därför jag väljer att skylla på vågen. Vågen har faktiskt alltid varit lite märklig, men vi har tyckt att den duger. Nu visar den helt enkelt aldrig samma vikt mer än en gång, hur man än beter sig. Inom loppet av ett par minuter kan man diffa på fem kilo på vågen.

Så, nu åker den i soptunnan (eller något motsvarande, miljövänligt alternativ). Här skall införskaffas en riktig våg nu i veckan, en som faktiskt visar vad vi egentligenväger. Får se, det kan ju bli en otrevlig eller trevlig överraskning...

Ledsna miner

Stor förstämning och besvikelse spred sig, när vännerna J och J ringde och berättade att de på grund av svinkoppor var tvugna att ställa in eftermiddagens planerade besök. Deras fina barn R och S är stora favoriter hos våra barn.
Vi har inte setts på länge, och maten puttrade redan på spisen.

Vad gör vi nu då?, tänker genast jag och mannen.
Och svaret blir - inget särskilt. Man kan inte alltid ha en Plan B. Vi har inte en uppsjö av vänner och bekanta att ringa och föreslå spontana aktiviteter med, när saker och ting plötsligt dyker upp. Barnen tog ändå det hela med större fattning än väntat.

Det får helt enkelt bli en lugn hemmadag.
Maten går ju att frysa in, och spara till ett annat tillfälle.
Vi bokade en ny dag att ses, om några veckor. Skall bli spännande att se om J och J's bebis hunnit komma tills dess! I så fall tar vi väl med oss maten hem till dem, och pysslar om dem!

Store H´s första studiedag...

...inföll i måndags. När jag var skolbarn och hade studiedag, brukade mamma ta ledigt från jobbet. Ofta gick vi på stan; tittade i affärer, och åt lunch eller fikade. Jag minns så väl hur mysigt jag tyckte det var, och givetvis vill jag föra detta vidare till mina egna barn.

När vi hade lämnat lilla H och lille F på dagis, åkte vi in till city. Vi besökte Ordning & Reda och Granit, och inhandlade några saker som store H önskat sig:

* ett detektivblock
* en större bok/ett album att rita och klistra in foton och klistermärken i
* en ny, glittrig penna

Store H´s ömma moder behövde också införskaffa lite saker, däribland en kalender för 2009. Visserligen använder jag i hög grad mobilen för påminnelser och möten, men jag är såpass gammaldags att jag även uppskattar en fysisk kalender i A6-format.

Trots att store H helst ätit lunch på den stora multinationella snabbmatskedjan, så fick mina önskemål råda, och vi styrde kosan till Vurma på Gästrikegatan. Mitt favorittillhåll när det skall lunchas på stan, oavsett om jag befinner mig på Söder, Kungsholmen eller som i måndags i Vasastan.

Vi tog fyrans buss från Dalagatan för att få njuta lite sköna stockholmsvyer i det vackra brittsommarvädret. Styrde kosan mot Skanstull. Efter lite kompletterande barnklädesshopping på H&M och Po.P , satte vi oss på treans buss upp till Chokladfabriken, där vi intog en makalöst lyxig eftermiddagsfika!

Store H har fått ta över en av våra gamla kameror, och dessa bilder har han själv tagit!

Med tanke på vilken kvalitet Chokladfabriken erbjuder, är en fika hos dem minst sagt prisvärd! Där får man en perfekt latte och en lyxig chokladbakelse för priset av en sunkig fika på vilket ställe som helst i city! Behöver jag ens skriva att vår lille chocoholic till son var eld och lågor!?

Tack, min store älsklingsgosse, för en jättemysig dag!

Söndagskväll

Efter kvällens goda middag stundade invägning. Förra veckan hade jag ju tappat otroliga 1,7 kilo! Således blev jag inte förvånad över att jag i kväll låg +300 gr på vågen.

Det var ganska väntat med en avmattning, efter dessa sju veckor av jämn och påtaglig viktnedgång.
Jag gläds åt att min garderob plötsligt utökats med två par jeans, och att midjemåttet var en centimeter mindre än förra söndagen.

Nu stundar en ny vecka!

30 tum

I går provade jag ett av de två par gamla smaljeans, som jag sparat trots att jag inte kommit i dem sedan september 2005.

Nu passar de igen.

Det var en sådan märklig känsla - att dra upp dem över höftena, stänga knappen, och dra upp dragkedjan. Plötsligt är jag där igen. Nästan, i vart fall.

Det går inte att bortse från att jag har fött fyra barn sedan december 2002. Men, det kunde varit så mycket värre.

Jag är på väg åt rätt håll.

Resten av hösten

Jag tycker verkligen om att bestämma saker i förväg. Boka en resa, planera en aktivitet...sitta och kolla i almanackan; räkna ned till Dagen D.

Vart tar alla dessa dagar som går vägen? Det är så lätt att nästan gripas av panik över att livet bara snurrar på. Veckorna bara viner förbi; det är knapp att jag begriper att det är oktober...

Under den del av hösten som återstår, har jag planerat in en hel del trevligheter. Det är väl på sätt och vis symtomatiskt att man i så hög utsträckning planerar saker?

Oktober domineras av socialt umgänge här hemma. Då kommer vänner som vi inte träffat på länge hit på middag. Två helger av trevligt sällskap och mycket matlagning, således. Menyer skall planeras, och det är i sig en del av nöjet i att träffas!
I slutet av månaden får vi kärt besök av mannens syster Sara, och hennes fina familj; barnens älskade kusiner. Vi ses på grund av det geografiska avståndet inte så ofta som vi skulle önska. Dessa tillfällen att umgås är därför extra värdefulla!

I november tar jag mina döttrar och reser på en långhelg ned till mina föräldrar i Göteborg. Vår stora flicka, lilla H, skall få bli lite bortskämd med att ha mormor och morfar för sig själv i flera dagar. Själv skall jag i sällskap av lilla M ägna mig åt att träffa vänner som jag annars inte riktigt hinner med.
När hela flocken på sex personer reser ned till Västkusten, är det ofta i ett bestämt syfte - någon som fyller år, eller något annat arrangemang. Jag hinner inte med mina vänner! Har i bland kunnat slita mig iväg till en snabb frukostfika med en vän, oftast i sällskap av något av barnen...
Nu skall jag vara egoistisk, och fokusera på vad jag själv vill göra!
Vi tänker också låta barnen ha en höstfest för sina kompisar. En fest utan att någon fyller år! Det har vi ju själva, så varför skulle inte barnen kunna ha det?

December. Advent. Förra året hade jag bestänt mig för att inte låta hela december bli en lång stressmaraton fram till julen. Jag ville verkligen hinna ta in av adventsstämningen; ha ro att stanna upp i julförberredelserna för att bara njuta - eftersom jag verkligen gillar julen och allt jobb som föregår ett ordentligt julfirande. Så skall jag se till att det blir även i år!
Dagen innan Lucia, fredagen den 12:e december, tar hela familjen tåget ned till Göteborg. Vi skall gå på Lisebergs julmarknad, något barnen ser fram emot oerhört mycket! För stora H och lilla H har Liseberg antagit mytologiska proportioner. Somrarnas besök med momor och morfar är viktiga milstolpar i barnens minnesbank. Jag ser faktiskt själv verkligen fram emot att uppleva ljusprakten i den vackra park som Liseberg faktiskt är... Vi skall således umgås med mormor och morfar, men också med Saras familj, vilket känns extra roligt, då vi i år inte kommer att fira jul tillsammans.

På min matblogg kommer jag också uppmärksamma advent, genom att ha dagliga inlägg på temat. Planeringen inför detta är redan nu i full gång!

Och sedan då? 2009. Hur kommer det året bli? Jag skall återgå till arbetslivet, efter den sista föräldraledigheten. Försöka hitta mig själv i min jobbidentitet. Just nu är det något som jag vare sig ser fram emot, eller vill tänka på. Det får vänta. Nu är det NU.