söndagen den 27:e juli 2008

Jag ligger så hopplöst efter!

Här sitter jag, och har tid att surfa runt. Det trådlösa bredbandet spinner som en katt här i Sörmlands-bushen. Då tappar jag sugen. Det var så länge sedan jag höll mig á jour att det känns som att det kommer ta mig veckor att komma i kapp med alla mina favorit-bloggar. Jag vet ju knappt var jag skall börja. Hos de mer produktiva skribenterna måste jag ju läsa ikapp så många inlägg att jag blir alldeles svettig bara av att börja försöka.

På tal om svett, så har temperaturen sjunkit påtagligt här i trakten, efter att ett hejdundrande åskväder drog in i eftermiddags. Det kom ett uppfriskande, monsunliknande regn som effektivt band vägdammet och gav växtligheten en välbehövlig uppfräshning. Någon timma innan hade jag stånkat upp i en brant slänt tvärs över vägen för att försöka repa ihop några deciliter halvtorra hallon att smaksätta muffins med. Jag lyckades få ihop tillräckligt, men de flesta var sorgligt små och förkrympta. Hade det inte varit så torrt, hade det varit ett riktigt hallonår. Nu blev det åtminstone en smaskig fika.

Vi var först nere vid badet i morse - igen. Och fastän klockan bara var knappt 09.30, önskade vi att vi kommit tidigare. Det är så ljuvligt där nere tidiga förmiddagar. Knappt några andra människor, och behagligare temperatur. Visserligen älskar jag värme, men strax efter lunchtid när stranden börjar bli proppfull av horder med familjer bepansrade med luftmadrasser, fällstolar och stora uppblåsbara djur, då är det skönt att dra sig tillbaka till den egna tomten.
Till vattenspridaren, den bekväma stolen i skuggan och en islatte.

Ännu lite senare är det dags för en uppfriskande dusch och en GT inne i huset, svalkad av luftvärmeväxlarens air conditioning, härligt solsvedd och tillbakalutad i soffan med en god bok. Lyx!

Mannen och jag konstaterade senast i går, för vilken gång i ordningen vet jag inte, hur bra vi är på att vara lediga tillsammans. Vi bråkar inte eller tröttnar på varandra. Ändå träffar vi knappt några andra människor här på landet. Vi har inte lärt känna några andra familjer, och grannarna är jämnåriga med våra föräldrar. Vi umgås mycket tätt i vår familj. Vi nöter på varandra, fast på ett skönt sätt. Slipar av varandras kanter. Och själva syftet med långsemester är ju att man skall överdosera familjen. Få sitt lystmäte. Snart är vi tillbaka i vardagslunken igen. Nåja - lunk och lunk. Jag undrar verkligen hur den här hösten kommer att bli.

torsdagen den 24:e juli 2008

Hetta

Nu är vi äntligen ordentligt uppvärmda. Sådana här heta dagar måste bara upplevas varje sommar. Det är dem jag lever på de där fasansfulla morgnarna i februari, då det känns som att Stockholm är täckt av inlandsis, och jag aldrig mer vill vakna.

När man går upp till brevlådan för att hämta DN på morgonen, doftar det så gudomligt att det nästan är klichéartat. Daggfrisk, svensk högsommar.
Ett par timmar senare är den dallrande hettan ett faktum.
Nu är det hårt tryck på den lilla fina stranden i vårt område. Hit kommer även sådana som inte bor här. Tur att det verkar vara strandhäng i treskift som gäller. Sällskapen avlöser varandra enligt något sorts spontant schema.

Jag snusar in doften av barnens söta svett och solvarma hud och hår. De har blivit så fint bruna. På kvällarna somnar de som klubbade sälar, skönt umattade av värme och lek.

Det skall hålla i sig till i slutet på nästa vecka, läste jag i morse. Jag blir så lycklig. Det kan inte bli bättre än så här. Stackars alla de som avslutar sin semester nu!

torsdagen den 3:e juli 2008

Livet på landet

Tänk att tillvaron kan vara så enkel.
Nu är det sommar på landet, vår andra sommar här. Det är underbart!

Visserligen har vi alla bekvämligheter här i vårt fritidshus: TV, DVD-spelare, diskmaskin och tvättmaskin. Det enkla livet på landet är inte fullt så enkelt. Ändå är det som att vara i ett främmande land. Ett exotiskt land, där allt har ett långsammare tempo.

Vad gör vi här på landet?
Vi plockar mängder av smultron. Det är ett riktigt smultronår i år.
Smultronår.
Att något kan dofta så gott och smaka så starkt! Barndomsminnena kommer vällande över mig som en störtflod. Nostalgi är ett otillräckligt ord för att beskriva känslan. Samtidigt är det bara här och nu, jag och barnen, en sommarkväll i Sörmland i början av juli. Ett överflöd av röda små bär.

Vi drar skrindan ned till sjön, till den lilla stranden. Plask och lek i strandkanten. Mannen och jag på en filt; kaffemuggen i den ena handen och semesterläsningen i den andra.

Stora, feta filéer av matjes med färskpotatis, gräddfil, hackad rödlök och gräslök. Iskall öl. Krispigt fäbodknäcke och Bregott med havssalt.

Fika på altanen. Nybakade kanelsnäckor, med morfars hemkokta vinbärssaft.

Nu mognar blåbären. Vår tomt lyckas till och med med konststycket att ha en liten blåbärsskog. I morgon bitti skall jag påminna barnen om att gå dit och plocka. Då blir det blåbärsbullar till fikat.

Givetvis finns det störande moment i vår idyll. Mannens ständigt ringande mobil är ett exempel. Hans jobb verkar inte riktigt begripa att han är ledig.

De stigande matpriserna, bensinpriserna och de höjda räntorna bevisar en gång för alla att ordspråket borde lyda alla onda ting är tre.

Det kommer att bli hårdare tider framöver.
Just nu orkar vi inte riktigt tänka på det.
Just nu är det bara sommar, och det är mer än sex veckor kvar av vår semester.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...