fredag 20 juni 2008

Midsommarafton

Det är midsommar, och vi är hemma i Stureby.
Skall fira midsommar i Vällingby med goda vännerna J och J och deras barn.

Jag är så glad att vi bestämde oss för att inte störta iväg till landet i går kväll! Det känns ju som att i stort sett hela Stockholm åker bort över midsommar; en tredjedel norrut, en tredjedel ut i skärgådren och en tredjedel söderut. Tanken på att sitta i bilkö på väg ut till landet kvällen innan midsommar, var inte särskilt lockande.

Det hade ineburit en enorm kraftansträngning att packa och planera inför hela semesterns vistelse på landet, utöver all den extra packning som midsommarfirandet innebär. Att ens försöka få till allt detta hade bara slutat illa.

Det var så skönt att vakna hemma i morse. Nu skall vi ha trevligt midsommarfirande, och ägna morgondagen åt att packa och fixa inför en härlig, lång vistelse på landet.

Vill det sig väl, och vi känner oss klara, så åker vi till landet redan i morgon kväll. I annat fall bär det av på söndag.

Efter önskemål från återfunna Stureby-mamman A, skall jag verkligen anstränga mig och försöka se till att visa lite bilder från hur vi har det på landet. Det känns som ett lagom projekt för semestern.

onsdag 18 juni 2008

En epok går i graven

Låter kanske lite överdrivet - men det är så det känns.

I morgon är det store H's absolut sista dag på dagis.

Någonsin.

Den 18:e augusti tar han det stora klivet in i skolans värld. Visserligen verkar sexårs vara en sorts mjuk övergång mellan förskola och skola, men det känns ändå oerhört ödesmättat för mig, att mitt första barn blivit så stort.

Jag har accepterat faktum, men kommer nog alltid i hjärtat gräma mig över att han råkade födas på fel sida årsskiftet.

Han skulle ju varit ett februaribarn, född 2003! I stället blev han ett decemberbarn, född 2002.

Det är ju ganska så mycket försent att göra något åt det nu. Men mitt vemod känner inga gränser.

måndag 16 juni 2008

Lekstuga med förhinder


Ja - så går det när man inte får fingarna ur. När man inte tagit itu med det i tid, för att det alltid, alltid kommer saker och ting emellan. Och när man inte varit helt överens.

Vi kan få lekstugan i september.
Det var den lekstugesommaren, det.

Jag skulle så klart ha legat på här hemma och tjatat mer, för att vi skulle komma fram till något. Men hur kul är det att tjata? Inte min stil alls. Det är tillräckligt tråkigt att inte vara överens. Inte sjutton blir det roligare för att man tjatar? Skulle ha sett till att fått in en beställning innan varenda tidning satt igång med sina sommarbilagor och lekstugeartiklar.

Vad det är lätt att vara efterklok!

söndag 15 juni 2008

När prinsessor fyller år

I eftermiddags hade vi fyraårskalas för lilla H. En ganska stillsam tillställning, med en utvald liten skara gäster. Den bestod av tre små dagiskompisar, samt store H och lille F. Kompisen S kunde inte komma, eftersom familjen drabbats av magsjuka. När jag berättade detta för lilla H i går, resulterade det i följande konversation:

Lilla H: Men S måste komma på mitt kalas?
Jag: Det går ju inte, hon är sjuk och kräks.
Lilla H: Men hon kan ju kräkas i en låda!?

Vi har nämligen kräks-lådor i bilen, som barnen får använd när de blir åksjuka. Lilla H's idé var således helt genial. Klart att S kunde komma, om hon bara kunde se till att pricka lådan när det var kräkdags! Om man bortser från smittorisken, vill säga.

Vi har inte tidigare haft något barnkalas för lilla H. Hon fyller egentligen inte fyra förrän den 26:e juni. Då är vi på landet, och har påbörjat vår semester. Mormor och morfar kommer på besök, och vi skall givetvis fira lilla H med all tillbörlig pompa och ståt. Det var så klart ändå väldigt viktigt att hon fick ett kalas i år. Store H har ju haft sina kalas, och varit bjuden på otaliga, under de senaste två åren.

Vår äldsta dotter är av en särskild sort. Impulsiv, viljestark, envis som synden. Snabbtänkt, fantasirik och bedårande söt. Hon satt och hoppade på stolen, iklädd sin vita klänning, med silverhjärta runt halsen, och lockat hår.
Bordet var dukat i vitt, grönt och rosa, med en liten bukett av rosa dubbla fresior och brudslöja mitt på bordet. Lilla H var nöjd!

Store H hade förresten vissa problem med att det var lilla H som var huvudperson. Detta accentuerar hur mycket jag och A som föräldrar tenderar att sätta honom och hans behov i första rummet. Det är snart slut på det. Lilla H har snarlika behov av aktiviteter, kamratkontakter och uppmärksamhet.

Eftersom store H är vår förstfödde, den vi testar allt på och den vi gör flest misstag med, har vi velat kompensera honom. Så känns det fortfarande, men samtidigt får vi så klart inte ge honom uppmärksamhet och privilegier på bekostnad av syskonen. Det är en svår balansgång.

lördag 14 juni 2008

Mina vänner

Ni är inte så många.

Jag är inte den som har många vänner.

Inte den typen, helt enkelt.

Jag får inte träffa er så ofta som jag skulle önska.

Men - jag tänker på er.

Förr var jag inte så bra på att behålla vänner. Jag var helt enkelt dålig på att hålla kontakten.

Numera är min devis, att det viktiga är att det finns ett ömsesidigt intresse.
En ömsesidig vilja att umgås, eller att åtminstone hålla kontakten.
Hålla sig á jour med varandra.
En omsorg och en omtanke om varandra.
Hur ofta man hör av sig, eller om man hör av sig lika ofta till varandra - det är helt ointressant.

Kram till er (alla) där ute!

torsdag 12 juni 2008

Kompisar från förr

Det är ju det som är vitsen med Facebook, eller hur? Jag har återknutit några riktigt värdefulla bekantskaper från förr, och det är jag oerhört glad över.

I dag överraskades jag emellertid av att en god vän från förr har hittat mig. Det skall bli intressant att få reda på hur hon lyckades, eftersom hon kände mig innan jag gifte mig och bytte efternamn. Jag är dessutom extremt nyfiken på vad hon har sysslat med de senaste åtta åren! Jo...jag tror faktiskt att det är åtta år sedan vi senast träffade varandra.

K var min bästa vän under mitt år som au pair på Island. Jag for dit i augusti 1993, och kom hem i juli 1994. Om jag minns rätt, så hittade jag henne tack vare en lapp hon satt upp på anslagstavlan vid toaletterna i Nordens Hus i Reykjavik.
Vi hördes på telefon, och bestämde oss för att träffas på Hard Rock Café i köpcentrat Kringlan, i utkanten av Reykjavik.
Jag minns att jag var ganska pank, och därtill dåligt orienterad i Reykjaviks lokaltrafik, och därför promenerade dit.
Jag var iklädd mina då för tiden sedvanliga kängor, svarta jeans, vit skjorta och broderad väst från Indiska. K berättade efteråt att hon tyckte jag var lite skum, den där första gången vi sågs.
Vi rökte, drack cola och pratade. Det är inte några starka minnesbilder som dyker upp i huvudet från just det tillfället. Däremot minns jag mycket annat. Våra kafébesök, utekvällar, resor....

K var viktig för mig, och utan henne hade jag nog inte klarat av att vara kvar hela mitt au pair-år. Jag mådde verkligen inte särskilt bra alla dagar under vistelsen på Island.

Problemet är ju att man vänjer sig, man vänjer sig även vid att inte må bra. Och det är så lätt att fasta i det, att inte förmå sig att ta sig ur den onda cirkeln av nedstämdhet och låg självkänsla.

Nu ligger det så långt bakom mig att det inte gör mig ledsen längre. Länge hade jag svårt att förlika mig med mina bortkastade år, åren då jag inte riktigt levde. Det var så det var, helt enkelt; inget att göra åt det. Det formade mig, på gott och ont.

Tur att jag är jag, och nu är nu.

Alla Saker 2.0

Jag har ägnat lite tid åt att göra något jag borde gjort från första början, när jag började blogga. Numera finns det alltså även i denna blogg etiketter på inläggen.

Mest gjorde jag detta för att det är lite kul, ett sätt för mig att sammanfatta det jag skrivit här och få lite perspektiv på vad som hänt med mig och familjen under det tid jag skrivit.

Dessutom närmar jag mig mitt hundrade inlägg med stormsteg! Det känns, ärligt talat, ganska stort för mig. Att jag lyckats i min uppsåt - att sätta igång ett litet projekt och fullfölja det. Att jag inte lagt av och tappat sugen, fastän jag hade ett långt uppehåll på flera månader.

Nu har det blivit en vana att skriva här, och jag har svårt att föreställa mig att jag skulle sluta.

Jag undviker dock en sak - besöksräknare. Jag är nämligen, kan jag helt ärligt skriva, inte så intresserad av hur många som besöker bloggen och läser i den. Det är faktiskt inte därför jag skriver. Och jag vet ju ändå vilka vänner som besöker bloggen. Dessutom är det bara om man känner mig någorlunda, som det i längden ger något att läsa här. Eller hur?

tisdag 10 juni 2008

Back in town

Vi överlevde helgen. Lämnade Stureby vid halv nio i torsdags kväll, då vi anträdde bilfärden mot Göteborg. Hade en bra långhelg; mycket släkt, mycket sömn, ett sexårskalas och ett barndop. Det var förstås lilla M som döptes, i Tjolöholms slottskyrka. Vi gifte oss i den kyrkan, och alla barn har döpts där. Samme präst, B, har vigt oss och döpt barnen. Vi har ju lyckats klämma in en hel del under de senaste sju åren:

Vigsel i augusti 2001.
Dop i maj 2003.
Dop i september 2004.
Dop i augusti 2006.
Dop i juni 2008.


Det kändes riktigt sorgligt att säga adjö till prästen; nu skall vi ju inte anlita honom mer. Vi är klara. Märkligt.

Allt var lyckat, trots att vår lilla H var minst sagt yster under dopceremonin. Efteråt bjöd vi på dopkalas på Storstugan, precis som vi brukar. Det var även där vi höll vår bröllopsfest, och tillbringade vår bröllopsnatt, i bröllopssviten. Vi känner oss riktigt hemma där, som ni säkert förstår.

Gårdagen ägnades åt hemfärd. Vi tog det extremt lugnt. Många stopp längs vägen. Nu återstår bara för mig att brodera lilla H's, lille F's och lilla M's namn och dopdatum på dopklänningen. Få se när det blir av.

Klänningen är ett kapitel för sig. När store H var pytteliten bebis sov han mest, som ju många bebisar gör. Jag var lite uttråkad och sysslolös, och kom då på den geniala idén att jag skulle brodera en dopklänning.
Sagt och gjort.
Jag begav mig till den underbara, numera tyvärr nerlagda butiken Brodera Mera, som låg på Drottninggatan här i Stockholm. Hittade där en mönstersats till en vacker dopklänning, med broderi i form av rankor av krysantemum, i lite Arts and Crafts-stil.
Att brodera den var ingen match för mig, inte heller att för hand sy på spets vid ärmsluten och längs kjolens fåll. Men att sy ihop delarna var däremot minst sagt en pärs.
Herregud, vad jag svettades över symaskinen! Min strategi bestod i princip av att dra ett djupt andetag, och sedan med gasen i botten sy så fort jag bara kunde, för att bli av med det hela.
Inte så smart kanske, men det funkade för mig. Klänningen är vacker, men man skall inte detaljstudera sömmarna...

tisdag 3 juni 2008

Kära Nanso

Nanso är ett favoritmärke sedan vännen J introducerade det för mig för två år sedan . I höstas hade Nanso Lempivaate en katastrofal kollektion. Det fanns inte ett enda plagg jag kunnat tänka mig att köpa! Jag tänkte för mig själv, att det var lika bra att jag var gravid, och ändå inte kunde handla.Den första kollektionen som dök upp i vintras var inte heller den mycket att hurra för, i mina ögon. Men nu börjar det arta sig! I förra veckan klickade jag hem dessa sköna plagg. Och jag blev inte besviken på min favorit-nätbutik, Unik Design . Det är en butik att lita på! Snabb leverans, och alltid något litet extra. Denna gången i form av ett Nanso-örngott och 20% rabatt på mitt nästa köp. Stort tack!

Detox

Jag har definitivt lämnat den lyriska fasen och krashlandat i det chockartade uppvaknandets fas. Nu är det sockeravgiftning som gäller.

Precis efter förlossningen är kroppen sprutfull av diverse hormoner, som på mig verkar i form av en gigantisk självkänsleboost. Jag känner mig supersmal och supersnygg - och det är man ju, som nyförlöst, i jämförelse med hur det är att vara höggravid! Jag erkänner villigt att jag är så ytlig att jag var stolt, då jag spatserade ut från BB i ny jeanskjol i storlek 40.

Den där första tiden kan man äta precis vad som helst, och hur mycket som helst, utan att det spelar någon som helst roll. Men - efter två månader funkar det inte likadant. Jag ser mig i spegeln och känner, att detta är inte riktigt den Annika jag eftersträvar att vara.
Jag känner mig snyggare än vad spegeln visar, vilket är coolt, och fullständigt stick i stäv med erfarenheter från när jag var yngre. Undrar vad det kan kallas tro? Raka motsatsen till dysmorfofobi är det i vart fall!

Det är dags att sluta med det dagliga intaget av onyttigheter, innan det definitivt blivit en befäst vana. Som helammande mamma knarkar jag, och många med mig, koffein och socker. Fastän jag i egenskap av luttrad flerbarnsmor begåvats med en mer avslappnad inställning till mig själv, så känns det inte särskilt vettigt och sunt att konsumera så stora mängder onyttigheter. Dyrt är det dessutom.

Må så vara att min självkänsla får mig att känna mig snyggare än jag kanske är - det är väl bara positivt. Men någon måtta får det väl ändå vara.

Nu är det följande regim som får råda: onyttigheter intages endast i trevliga människor sällskap! Det vill säga, i klartext: sluta moffa lösgodis framför datorn!

måndag 2 juni 2008

I fas

Mannen sade lite bekymrat för en tid sedan, att han trodde att vissa av våra vänner kanske skulle växa ifrån oss, eftersom vi valt att fortsätta i spädbarnsträsket, medan de andra lämnar den fasen och går vidare.

Nu är återväxten tryggad, då vännerna J och J väntar sin lilla trea/fyra (trea för hustrun, fyra för maken). Lilla M kommer således få en jämnårig kamrat i den familjen, precis som store H och lilla H har. Och vi blev av med vår gamla bebisvagn, och med många av mina sparade gravidplagg, under gårdagens trevliga lek- och middagsbesök. Så slapp vi lägga ut dessa saker på Blocket, och kunde samtidigt glädjas åt vännernas växande familj.

Kursaren S och hennes blivande man R väntar dessutom tvåan i oktober. Och P och F fick ju sin tvåa några veckor före lilla M. Så, jag vet inte riktigt vad det var mannen oroade sig för, om jag skall vara ärlig!

Mer fillunch åt folket!

Mannen och jag bestämde oss för en tid sedan att köra en favorit i repris i sommar. Senast vi var långlediga en sommar tillsammans, gjorde vi det så enkelt för oss som möjligt, i form av att vi körde samma rutin varje dag. Mackor till frukost, fil eller yoghurt med flingor till lunch. Eller tvärtom; om vi skulle ut på äventyr, med medhavd matsäck.
Samma tanke återfinns i denna artikel på sajten Allt om Barn. Temat lyder: "Så räddar du kärleken i sommar ". Visst låter det spännande? Tyvärr tror jag inte på att rädda någon kärlek, i synnerhet inte under sommaren.
Om förhållandet inte funkar, är det väl snarast under sommaren, och då i synnerhet semestern, som allt fullständigt havererar? Nu är detta inte det exakta temat för artikeln, men det ligger som ett underliggande hot.

Att välja fillunch är ett av exemplen på hur man kan minska arbetsbördan, och därmed förhoppningsvis öka harmonin. I vårt fall blir det alltid ett eller annat litet fixarprojekt under semestern, men det brukar inte upplevas som så traumatiskt. Inget som får mig att fundera på skilsmässa, i vart fall. Men jag kan mer än väl föreställa mig irritation intill vansinnets gräns framkallad av överdimensionerade renoveringsprojekt, oharmoniska släktbesök och prestationsångest till följd av föreställningar om hur man förväntas bete sig, och vad man förväntas göra, för att "vårda sin relation".

Rimliga förväntningar, och insikt om att semester och sommar inte kan plåstra ihop en skadad relation. Det är inte svårare/enklare än så.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...