måndag 26 maj 2008

När man sticker ut

Jag spinner vidare på temat omföderskegrupp, för att berätta om min upplevelse för en vecka sedan.
Jag hade begett mig till BVC för att delta i den första av tre inplanerade träffar. Det var en ganska stor grupp; cirka tio personer, om jag minns rätt. Av en slump råkade jag komma sist i ordningen i presentationsrundan. Allt eftersom de övriga presenterade sig, insåg jag att det verkade som att de flesta fått sitt andra barn. Men - någon måste väl ändå vara nybliven trebarnsmor? I min förra omföderskegrupp var ju åtminstone hälften trebarnsmödrar!

Till min förvåning fick jag någon sorts nervös stressreaktion, allt eftersom den ena tvåbarnsmamman efter den andra presenterade sig. Det kändes lite som när man skulle hålla föredrag i högstadiet - pulsen ökade, det pirrade i kinderna, och jag kände mig nästan lite darrig!
Så var det till sist min tur. Jag var fyrabarnsmamma i en samling av enbart tvåbarnsmammor, och jag kände mig...helt klart avvikande.

Få se om jag kommer att delta i någon större utsträckning. Att få sitt andra barn är en stor omställning; tycker själv att det var den största. Frågeställningarna och problemen som kan uppstå känns emellertid lite överspelade just för min del.

Vi skall i vart fall ses på onsdag, för barnvagnspromenad och fika. Jag beger mig dit helt förutsättningslöst, så får vi se vad det ger.

Bättre nu

Det har vänt lite. Jag känner mig bättre till mods. Kan inte förklara vad det beror på. Vädret? Vem vet. Skall inte analysera, bara tacksamt acceptera.

Allt går väldigt fort just nu. Nästan lite för fort. Det känns som att jag riskerar att glömma bort något viktigt. Skall försöka samla ihop de lösa trådarna och bli av med några dåliga samveten!

Återbesök

Ett bra ord för att bildigt talat beskriva min trevliga förmiddag. Så här ligger det till:
Jag var med i en omföderskegrupp när lilla H var liten. För er som inte vet vad det är, skall jag beskriva det lite närmare. När man får sitt andra barn (eller något annat antal i barnaskaran) erbjuds man av barnavårdscentralen vara med i en sådan grupp - om man har tur, det funkar tydligen inte så på alla ställen. Jag hamnade i just denna grupp lite av en slump. Följde med en tjej jag börjat umgås med, och på den vägen var det. Vi turades om att träffas hemma hos varandra varje vecka under närmare ett års tid, och hade det fantastiskt kul! Alla var pratglada och tog plats. Vi diskuterade både högt och lågt. Tog del av varandras tankar och erfarenheter, och, inte minst - fikade!

Nu har jag stött på två trevliga tjejer från denna grupp, A och M, som fick sina tredje barn i slutet av förra året. A och M hade redan börjat träffas, och nu ansluter jag.
Man kan säga att vi startar upp en liten omföderskegrupp på eget bevåg. Ser fram emot att träffas många fler gånger.

onsdag 21 maj 2008

En liten svacka

Det känns lite tungt just nu. Lite segt och motigt. Jag kan inte riktigt förklara hur eller varför, och jag skäms lite över det dessutom.
Vad har jag att vara nedstämd över? Inget allvarligt, givetvis. Bara de gamla vanliga existensiella funderingarna. Mina gamla avundsjukor, min gamla oro och en känsla av otillräcklighet.
Att aldrig vara tillräckligt bra.
Saken är ju, att detta inte har med antalet barn att göra. Så enkelt är det inte. Givetvis påverkar en bebis familjen, men inte så mycket att det kan förklara min känsla av misslyckande.
Att inte ge barnen så mycket som de behöver.
Det hjälper inte att tänka positivt. Och det funkar inte att jämföra sig med andra. Jag tänkte först inte skriva om detta över huvud taget, men det skulle kännas så märkligt att bara låtsas som ingenting.

Kanske har det ändå en liten smula med lilla M att göra. Någon sorts baby blues light. Samtidigt finns det ett släktskap med hur jag kände mig under tonåren, fast ändå inte i närheten av hur dåligt jag mådde då.
Jag tycker inte illa om mig själv, och livet känns inte hopplöst. Jag känner mig bara nedstämd. Med ett fett citationstecken kring bara. För det är så klart inte så bara.
Det fluktuerar under dagen. Många stunder har jag helt enkelt inte tid att fundera över hur jag känner mig. Lika bra är det. Att vara upptagen med annat, viktigare.
Att inte ha tid att vara nedstämd. En sorts terapi, på sitt sätt.

fredag 16 maj 2008

Vår lille, store gosse


Lille F fyller två år idag. Två år! Han skall firas nu i eftermiddag, med jordgubbstårta och fina presenter. Vår lille guldlockige kerub, stark som en liten oxe och världens soligaste och godmodigaste lillebror. Älskad av sina storasyskon - de nästan tävlar om vem som skall sitta med honom, vara med honom och hjälpa honom.

Vi brukar ge ganska sparsamt med presenter till våra barn, i synnerhet när de är riktigt små. Finns ingen anledning att vräka över dem gåvor i överflöd;, hellre några få, utvalda saker.

Jag älskar det danska märket Maileg. Har köpt saker från dem under drygt två års tid; främst till lilla H, men även till hennes bröder. Av sin mamma och pappa får lille F i present denne rare kaningosse. Vi är säkra på att de kommer att tycka mycket om varandra!

Packningen är i full gång, och i kväll bär det av ut till landet. Det skall bli väldigt skönt med miljöombyte. Dessutom tycks väderleksprognosen nu mer lovande inför helgen. I stället för två dagars hällande regn verkar det kunna bli två dagar med växlande molnighet. Vi kommer att ha en skön helg, alldeles oavsett.

I morgon är det min tur att fylla år. Själv nöjer jag mig med en blodig köttbit och ett glas vin för att fira bemärkelsedagen. Mer presenter än så är egentligen inte nödvändigt.
Jag tycker att jag har allt som är viktigt. Min familj mår bra - och alla är friska. Ett nyttigt perspektiv, i en värld där hälsan inte kan tas för given.

torsdag 15 maj 2008

Kampen mot letargin

Jag är otroligt seg på dagtid för tillfället. Lyckas inte få särskilt mycket gjort, och det jag faktiskt gör tycks i gengäld ta tre gånger så lång tid som det borde. Hänga tvätt kan ta upp till fyrtio minuter. Fixa lunch? Fråga inte. Plocka undan allt som ligger framme? Skulle förmodligen ta en vecka.

Barnen är på dagis mellan 09.00-15.00. Det är så vi gör det här i Stockholm. De trivs ypperligt bra och har det kul med sina kompisar. Under tiden försöker jag skotta undan den värsta dyngan här i radhusidyllen, med varierande resultat. Om man räknar bort tiden det tar att ta sig från respektive till dagis, så har jag ungefär fem timmar på mig varje dag att amma, äta lunch och ägna mig åt hushållsarbete. Eller i undantagsfall träffa någon trevlig vän eller bekant. Fem timmar, det är ju ganska lång tid? Jo, jag vet. Det kan tyckas så. Men när allt tar tre gånger så lång tid att göra som det borde ta, så har jag egentligen inte mer än en timma och fyrtio minuter per dag på mig att försöka åstadkomma något.

Jag är dessutom väldigt väderpåverkad. När vädret är så rent ut sagt pissdåligt som det varit den här veckan, då har jag inte lust att göra någonting alls. Lägg därtill att lilla M varit lite småstökig två nätter i rad. Jag är med andra ord inte på topp.

Vi skall till landet i helgen, vilket kräver en hel del planering och packning. Många saker skall med ut, inför sommarens långa vistelse, och vi måste börja köra ut dem nu. Lille F fyller dessutom två år i morgon, vilket jag nästan hade glömt. Han måste så klart firas ordentligt. Men när, och hur? Förmodligen strax innan Bolibompa, efter middagen, i morgon kväll.

Med andra ord skall jag inte sitta här och dumblogga, utan i stället försöka göra lite nytta, innan det är dags att gå och hämta barnen.

onsdag 14 maj 2008

Naiv - på gränsen till korkad

Nu är jag medvetet elak, när jag skriver:

Hur dum får man lov att vara?

Alltombarn finns denna artikel som handlar om att privata bilder på kvinnor från sajten familjeliv.se har hamnat på sajten Flashback. Bilder på gravida kvinnor och nyförlösta kvinnor kommenteras där i sexuella ordalag. Jo, visst är det smaklöst.
Men - det är väl ingen nyhet att det finns män som tänder på gravida? Och framför allt kan det väl inte vara en nyhet för någon att de bilder man lägger ut på internet i de flesta fall blir tillgängliga för i stort sett vem som helst och för överskådlig framtid?

Den intervjuade kvinnan säger, som svar på frågan varför hon lagt ut dessa bilder:

"Alla mammalediga lägger ut bilder så att släkt och vänner, som man inte träffar så ofta, kan titta. Det är som en dagbok man har. I alla fall är det så det är tänkt att användas.

- De här bilderna är inte utlagda för att titta på det sättet. Det är jättemånga av mina vänner som använder familjeliv.se och lägger upp bilder. Usch, det här känns jobbigt."


Ursäkta mig. Inte utlagda för att titta på det sättet.
Du kan väl inte veta hur någon annan tittar?
Du kan inte bestämma vad någon annan ser i en bild!
Det är ju just därför man skall vara restriktiv med vilka bilder man lägger ut på nätet. Blotta tanken på att lägga ut bilder på gravidmagar, bilder från förlossningen eller liknande, är för mig helt främmande.

Artikeln belyser det faktum att det uppenbarligen finns en rent ut sagt skrämmande naiv syn på vad man delar med sig av när man lägger ut bilder på internet. Jag kan faktiskt inte fördöma de smaklösa typerna som kommenterar bilder på Flashback.

Däremot hoppas jag att de stackars naiva kvinnor som lagt ut fel sorts bilder nu lärt sig en läxa. Tänk till lite nästa gång!

Tänk om

Ett drömscenario:

Tänk om vi kunde äta frukost tillsammans, hela familjen, varje morgon.
Tänk om det var självklart att mannen och jag kunde turas om med att hämta och lämna på dagis och skola.
Tänk om vi kunde äta middag tillsammans varje kväll, hela familjen, och vara klara med middagen innan Bolibompa.
Tänk om mannen inte pendlade med två timmars resväg varje dag.
Tänk om...

Nu är det jag som är mamma

Jag har bloggat såpass regelbundet under en period, att ett litet uppehåll på några dagars känns som en evighet.

Tiden bara rullar på, och dagarna viner förbi. Helgen var underbart sommarvarm, och fördrevs med en hel del fixande och trixande här hemma, såväl som trevligt umgänge och egenhändigt lagad god mat. Jag lagade mat efter recept för första gången på länge, och även fast jag såklart kände mig manad att modifiera ingredienserna, så var det lika kul som det brukar vara.
Det blev dessutom ett bra trerättersupplägg, även fast jag kände mig ringrostig på den punkten. Tur att A och M kommer hem till oss och äter med jämna mellanrum, så att jag får skärpa till mig och inte tappa greppet.

Förmiddagen har tillbringats på Sturebyskolan. Det var det första av sammanlagt tre inskolningstillfällen för de blivande skolbarnen. Eller borde jag skriva förskoleklass-barnen? Vem vet. Det var i vart fall en rar skara barn som glada och förväntansfulla satte sig i ring och bekantade sig med varandra. Under tiden fick vi föräldrar roa oss med att dricka kaffe och prata. Haralds dagiskompisar M och E skall börja i samma förskoleklass, och tiden gick fort i deras trevliga mammors sällskap.
Min goda vän Lena har sagt att hon upplever det som att det är när barnen börjar skolan, som man lär känna och får god kontakt med andra föräldrar. Jag är nog böjd att hålla med henne, efter vad jag hittills sett och hört. Det är trevligt med den sortens kontakten.

Jag har under årens lopp ibland önskat att jag haft mer umgänge med andra dagisföräldrar. Det blir ju mycket som det slumpar sig. Om man inte lämnar eller hämtar barnen samtidigt och inte bor nära varandra blir det ju inte så många tilfällen till samtal.

Samtidigt blir perspektivet så lustigt. Nu är det ju jag som är mamma! Jo, det har jag varit länge - men det är först nu, när jag står inför att ha skolbarn, som det verkligen känns som att jag tar över stafettpinnen från min egen mamma. Det känns märkligt, men mest av allt fantastiskt coolt!

onsdag 7 maj 2008

Min logistiska mardröm?

Efter föräldramötet på Sturebyskolan i måndags kväll, har jag gått omkring och funderat på hur saker och ting kommer att funka rent praktiskt till hösten, då store H börjar skolan. Det kommer att vara en kännbar förändring att lämna honom på skolan i god tid innan kl 08.00.
Jag trodde i min enfald att verksamheten liknade förskolan mer, att man kunde lämna sitt barn när det passade. Så fel jag hade.
Efter en morgon som denna, då tiden bara försvann trots goda intentioner, inser jag att det kommer att krävas stenhård disciplin till hösten.
Det blir obligatorisk uppstigning senast 05.30 för min del. Därefter får jag plocka in barnen ett i taget i badrummet och se till att morgonhygien och påklädning utförs på tillfredställande sätt. Frukosten måste tidsbegränsas tydligare; givetvis ingen stress, men en klarare gräns för hur länge det är ok att sitta och veva med skeden i yoghurten (this one goes out to you, lilla H!). Tandborstning och påklädning av ytterkläder får väl för säkerhets skull påbörjas 40 minuter innan vi skall befinna oss vid skolan?

Hur det skall bli till vintern, det orkar jag nästan inte tänka på....
Alla dessa kläder som skall tas på, och så snön, sedan. Halka. Det kommer väl ta en halvtimme att gå till skolan. Men - jag kommer åtminstone inte vara gravid den här vintern. Det underlättar ju.

Mina funderingar utmynnar i lite olika resonemang kring hur det är meningen att man skall klara av sin vardag. Jag brukar hitta metoder för att få till det praktiska. Strategier för att underlätta de olika aktiviteterna som ingår i morgonrutinerna i vår, och säkerligen de flesta familjers, morgnar. Säkert kommer även denna förändring att bli etablerad och fungera smärtfritt efter en invänjningsperiod.

Och, det är väl delvis det det handlar om. Att inskolas som förälder. Att träda in i en ny sfär, ett nytt skede i livet. Att lära sig passa tider. Skolan börjar ju kl 08.00. Vare sig jag har hunnit borsta mina tänder eller inte.

Tilläggas skall att efter att store H levererats till skolporten, så skall så klart även lilla H och F till dagis. Vårt gamla nedbrunna dagis, Rothugget, ligger ironiskt nog precis vid Sturebyskolan. Jag brukade glädjas åt detta, när jag tänkte framåt på den tid då vi skulle komma att ha både skolbarn och förskolebarn. Det "permanent tillfälliga" dagiset ligger precis vid Svedmyra tunnelbanestation. Vi snackar alltå 20-25 minuters promenad (i barnens takt) varje morgon. Tur att vi gillar att gå. Och tur att det finns tunnelbana och buss, för de där dagarna då regnet står som spön i backen!

tisdag 6 maj 2008

Lilla M

Vår yngsta dotter växer och frodas. Nu börjar de minsta plaggen, storlek 50, bli för små.
Det innebär problem. Vilka kläder skall sparas? För första gången plockas inte allt undan i väntan på nästa bebis. Det är en ovan och obekväm situation. Goda vännen Lena skall hjälpa mig att träda in i Traderas fantastiska värld.
Detta är bara början. Vi får tänka positivt - mycket garderobsplats kommer att frigöras i takt med att storlekarna blir urvuxna. Det gäller bara att hålla tempo och se till att det inte blir liggande.

Tråkigt nog har jag ingen i vänkretsen som väntar barn. I så fall hade det varit givet att erbjuda våra bebiskläder. Nu satsar vi i stället på att tjäna en slant.

Försmak

Jag och barnen tillbringade i dag ett par trevliga timmar med Tove och hennes fina killar i närbelägna lekparken Bandängen. Det gav en försmak av vad som komma skall - åtta veckors skön ledighet i sommar.
Jag tycker om att hänga i parker. Stockholm är en fantastisk stad, med sitt stora utbud av parklekar i alla stadsdelar. Många sköna dagar med barnen har tillbringats i parklekar runt om i stan. På många ställen finns också plaskdamm. Det är ett okomplicerat sätt att underhålla barnen och samtidigt själv ha det trevligt. I synnerhet om man har så trevligt sällskap som jag hade i dag!

Det är inte långt kvar; vi påbörjar semestern veckan efter midsommar. Å andra sidan är det mycket som skall hinnas med innan dess. Vi, som tycker om att kunna vara spontana och ha luckor i kalendern, har något inbokat i princip varje helg fram tills dess. Det känns ganska stressande, ärligt talat. Inte för att det är så mycket att göra åt det. Och det är bara trevliga saker. Det rör sig om barnkalas, ett efterlängtat besök, barndop och ungänge med goda vänner.
Inte mycket att gnälla över, eller hur?

måndag 5 maj 2008

I dagens DN

Det är verkligen bra att det skrivs om det stora antalet skol- och förskolebränder som inträffade i Stockholm under 2007. Bränderna har kostat 108 miljoner kronor, pengar som kunde använts till betydligt bättre saker. Samtidigt tar jag för givet att försäkringar täcker stora delar av dessa kostnader.

Jag måste säga att bilden på mig och F i nätupplagan är allt annat än smickrande. Men, fotografen tyckte det var hysteriskt roligt att F smakade på jord ur rabatten (väldigt olikt gossen, för övrigt). Han tog massvis med bilder då jag med hjälp av en gammal pappersnäsduk sanerade den lilla smutsiga truten. Vi bjuder på det. Bilden i pappersupplagan är avsevärt bättre; alltid något att trösta sig med.

Jag blir återigen väldigt uppgiven av att läsa om hur lång tid det alltid verkar ta att bygga upp det som brunnit. Jag hade önskat att artikeln fokuserat lite mer på just detta. Varför tar det så lång tid, och vad kan göras för att förändra detta? Jag börjar någonstans tro att det kommer att dröja längre än till 2010 innan gamla Rothugget kan hysa förskolebarn igen. Samtidigt är det en sorts tröst att läsa om förskolan Gläntan i Östberga. Den brann ned i höstas, och beräknas vara återuppbyggd nästa höst. Inte för att det är något att jubla över, men ändå.
Det som oroar mig mest är, som jag tidigare skrivit, att det inte hänt ett dugg på Rothugget. Man undrar hur länge SISAB och försäkringsbolaget kan hålla på och dividera.
(Det är enligt uppgift ironiskt nog snarast att betrakta som en fördel för Östbergaförskolan att den brann ned fullständigt. Då är det ju ingen diskussion, finns inget att spara eller sanera; bara att börja bygga från början.)

Just idag är mina barn hemma. De hostar ganska mycket, och vi tar därför en lugn hemmadag. I kväll skall jag på det första föräldramötet på Sturebyskolan. Det skall bli intressant. Första steget in i skolans värld - som förälder, vill säga. Jag tar det med blandade känslor. Det är längesedan jag själv började skolan; hela 27 år sedan. I bland kan jag inte riktigt begripa att jag skall fylla 34 om bara en dryg vecka; att jag är mamma till fyra barn och vuxen. Någonstans inne i mig finns ju samma lilla skolflicka kvar.

söndag 4 maj 2008

Plats för fler

I en artikel i Svenska Dagbladet beskrivs bostadsbyggandet i Stockholm. Det är glädjande att det byggs såpass mycket som det gör. Ännu bättre vore, enligt min uppfattning, om det byggdes ännu mer. Och inte minst - att kreti och pleti inte kunde hålla på och förhala planerade bostadsbyggen i åratal genom att in absurdum överklaga minsta lilla förändring i närområdet.

Jag bär på ett fantastiskt citat som jag snappade upp för ett antal år sedan. Mannen gjorde ett försök att engagera sig lokalpolitiskt, men blev avskräckt bland annat av att det var så många personer som kändes som rena rättshaveristerna - samt att det var tydligt hur svårt det är att komma in i politiken som ny och kunna påverka.
En kvinna i 50-årsåldern med ett brinnande engagemang för att bekämpa nybyggnation i Söderort, uttryckte sig så här:

"Jag flyttade till Årsta för tallarnas och ekorrarnas skull".

I rest my case. Med den inställningen borde damen i fråga kanske i stället ha valt att flytta till någon mindre by i Sörmland. Inte till en av Stockholms absolut mest centralt belägna närförorter.

Jag brukar roa mig med att titta på kartor, även fast jag egentligen inte blir så road av att titta på kartan över Storstockholm. Bara här i mitt närområde, Söderort, finns det oändliga möjlighet att förtäta, som det ju kallas. Varför händer då ingenting? Har det sin grund i samma problem som förhindrar utbyggnaden av förskolor här i Stureby? Skulle väl tro det. Egoism och ren okunskap. Den som redan har sitt på det torra sätter käppar i hjulet för de som inte har bostad. De som har vuxna barn, är barnlösa eller har glömt hur det var att ha barn, saboterar för de nyinflyttade som har behov av barnomsorg. Man blir ju bara förbannad.

Tittar man sedan på kartor över kranskommuner, såsom närbelägna Huddinge, blir man inte förbannad utan snarare förbluffad. På kartan ser det ut som att Huddinge är en nationalpark. Det är ju för sjutton nästan bara grönt!

Det finns helt enkelt plats för många fler. Det är bara att sätta igång och bygga. Och - begränsa rätten att överklaga! Det får betraktas som särintressen, som man faktiskt inte har någon skyldighet att ta hänsyn till.

torsdag 1 maj 2008

Nattuggla

Nu när mannen är bortrest har jag, som alltid, svårt att komma till ro på kvällen. Jag sitter uppe alldeles för länge; har inte kommit i säng före midnatt en enda kväll. Det är ett dumt beteende, i synnerhet när jag har en liten gumma som vill tutta åtminstone två gånger varje natt.
Resultatet är att jag nu är extremt trött. Riktigt in i märgen uttröttad. Så himla klantigt och onödigt. Fick "sovmorgon" till halv åtta idag; något upphackad sådan, i och för sig. Jag väcktes vid halv sex av Folke och dåsade därefter; sov till och från, kan man beskriva det. Mamma är inte så skarp i dag, med andra ord. Ganska suddig i kanterna.

I går var det, som alla vet, Valborg. Det bli aldrig något av det för vår del.
Till att börja med härstammar jag från en del av landet där det inte förekommer brasor till Valborg. Saknar således rutin.
Utöver detta, så känns det som att det alltid funnits något som hindrat oss från att närvara vid brasan som organiseras på närbelägna Enskedefältet. Det lär ska vara ett ganska så ambitiöst arrangemang, har jag hört.

I gårkväll vid halv sex satt emellertid jag och de tre äldsta och smaskade ugnspannkaka. Därefter var det Bolibompa, dusch och sagoläsning som gällde. Lagom till åttatiden på kvällen, då jag vill minnas att brasan skulle ha tänts, sussade barnen gott i sina sängar. Så, jag förstår inte riktigt hur det skulle ha funkat att närvara vid brasan. Det hade i vart fall behövts en till vuxen, den saken är klar.

Kanske nästa år?

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...