onsdagen den 30:e april 2008

Rötägg

Jag ber om ursäkt, det var ett dåligt skämt! Men det här är också ett dåligt skämt, i min värld.
Det är så oerhört cyniskt att komma på en sådan "metod". Det handlar ju för det första inte bara om ägg. Det krävs mer än ett ägg för att ett barn skall bli till. Att lura kvinnor att det är riskfritt att vänta med att skaffa barn, därför att man enligt ett föga pålitligt test har friska ägg och därför rent teoretiskt borde kunna bli gravid genom IVF...det är osmakligt.
Men, det är väl helt rätt i tiden.

En erfarenhet jag hoppas slippa

Det fanns en artikel i gårdagens Svenska Dagbladet som handlade om ett par vars son föddes med två svåra handikapp och ett oerhört stort vårdbehov. I dag kom en efterföljande artikel där en överläkare på en anestesi- och intensivvårdsklinik samt socialministern uttalar sig.

Jag stöter på det här problemet i jobbet. Föräldrar som får ett svårt skadat barn med ett allt uppslukande vårdbehov. De skickas hem från sjukhuset och skall klara sig mer eller mindre på egen hand. Kommunen och Försäkringskassan bråkar, stödet blir otillräckligt och föräldrarna går på knäna. Det är så ovärdigt att det skall bråkas om vem som skall betala, och att behovet av avlastning och assistans skall ifrågasättas. Sverige är ett rikt land, och barnen med stora vårdbehov är inte så många.

I en anknytande artikel står det om en prejudicerande dom i Regeringsrätten. En familj med en svårt sjuk liten flicka har fått rätt till två assistenter dygnet runt. För de flesta av oss går det inte att föreställa sig hur livet ser ut när man har en svårt sjukt barn som behöver medicinsk omvårdnad eller övervakning dygnet runt. På sådana premisser går det inte att vara förälder utan stöd från samhället. Som domaren Anna-Karin Lundin säger, så blir de allmäna konsekvenserna av domen att

"...de barn som behöver mycket teknisk vård ska få den hjälpen från samhället. Domen är skriven ur ett barnperspektiv. Man skulle kunna säga att den här flickan har rätt till föräldrar som gullar med henne utan att de samtidigt ska hålla på med apparater och suga slem ur luftrören."

Det är inte för mycket begärt.

måndagen den 28:e april 2008

"Vi gör som skilda..."

"...delar upp ansvaret för barnen."
I måndagens Aftonbladet kunde man läsa om Lena och Bo Sundström, och hur de löst problemet med att få tid för sig själv. Jag tycker det är ganska inspirerande att läsa om hur de löste en situation som de inte var nöjda med, där Lena var den som tog mest ansvar för barnen. Nu har de var sin dag i veckan då de slipper allt ansvar för barnen och kan göra precis vad de vill.

Vad jag inte förstår är varför detta skall jämföras med hur skilda föräldrar gör (och då antar jag att man syftar på skiljda föräldrar som delar 50/50 på ansvaret). Det handlar väl snarare om att hitta strategier för att vara nöjda med ansvarsfördelningen; att båda skall känna att de har rätt till egentid.

Nu är ju just egentid inte en stor grej i min värld, som många redan vet. Det innebär ju inte att jag saknar intresse av hur andra människor, men äldre barn, organiserar sin tillvaro. Kanske vill jag ockå i framtiden att torsdagar skall vara min dag, då jag inte behöver hämta eller lämna någon, tänka på vad som skall lagas till middag eller vad som behöver handlas. Gå på teater, dricka ett glas vin med en vän eller åka till en kvällsöppen galleria och shoppa loss i lugn och ro...

Det får framtiden utvisa.

söndagen den 27:e april 2008

Skämtar hon med oss?

Är detta på allvar, tänkte jag först. Och, jo, det är det tydligen.

"Att föda som en man."

"Hur svårt behöver det vara att föda barn? Inte särskilt svårt alls om man utnyttjar den teknik och den kunskap som står till buds.
I Sverige har vi en tradition av att undvika medicinsk teknik och medicinskt kunnande i samband med barnafödande. Denna inställning har gjort att svenska föderskor får onödigt svåra och onödigt smärtsamma förlossningar. Så behöver det inte vara. Att föda barn i början av det tjugoförsta århundradet kan vara både enkelt och smärtfritt.

Denna bok visar hur man med rätt inställning och rätt metoder kan uppnå detta. Om att överge de fördomar om kvinnlighet som gör förlossningar onödigt besvärliga. Att föda som en man är att föda på nutidens villkor."



Det blossar ju upp debatter då och då kring smärtlindring vid förlossning, kejsarsnitt, förlossningsrädsla med mera. Detta var emellertid en ny vinkling som jag inte kan minnas att jag stött på tidigare.

Min första tanke var att undra om författaren själv fött barn, och hur hon upplevt detta. Jag kan inte relatera till ämnet utifrån det perspektiv som boken verkar ha.

I min värld är det skillnad på det jag kallar konstruktiv smärta, såsom den vid det normala förloppet under en förlossning, och meningslös smärta, såsom till exempel vid migrän eller njursten.

Jag måste nog helt enkelt läsa boken för att stilla min nyfikenhet.

Pretto?

I fredagens DN Bostad fanns en artikel om en Södermalmsfamilj som funnit sina drömmars sommarställe i en sportstuga från 60-talet, vid havet utanför Tierp. Kul läsning, tänkte jag. Och det var det, tills jag kommit en bit in i artikeln. Dit där det luftas åsikter om hur man skall renovera och vad man får köpa - eller, snarare hur man inte skall renovera och vad man inte får köpa till sitt sommarhus.

Är det mig de talar om?

Jag citerar:

"- Det skulle vara mycket lätt att måla taken vita, men då smyger vi in en New England-känsla som vi absolut inte vill ha, tillägger Ulrika. Visst, man ska trivas i huset man bor i, men många hem har blivit förstörda i onödan. Bara för att man följt en trend i nuet, i stället för att ta till vara de ursprungliga kvaliteterna."

För mig var det en stor förhöjning av livskvalitet att slippa vakna i sängen på landet och stirra rakt upp i ett pissgult furutak. Jag kan inte med bästa vilja se några stora värden eller kvaliteter i just det valet av material till tak. Inte heller kan jag hålla med om att New England-stilen skulle vara väldigt mycket en trend i nuet. Inte i min värld, i vart fall. Men, vad vet väl jag? Jag är ju inte industridesigner bosatt på Söder...

Ett härligt citat till:

"- Vi har ambitionen att inte dras med alltför mycket i konsumtionssamhället, helt enkelt för miljöns skull. Sen är det klart att vi också hamnar på Ikea. Men Ikea-saker till landet? Nej, det händer bara inte."

Jag skönjer en märklig sorts snobbism. Men så är jag ju inte typen som åker runt på loppis för att fynda bestick till landet, eller slipar om gamla matsalsbord. Tiden och intresset finns helt enkelt inte. Dessutom är en stor del av lyxen i att ha fritidshus just att kunna bygga upp ytterligare ett hem, från grunden. En fristad med en stil som fullständigt skiljer sig från den vi har hemma i stan. Så tänker vi.

I stället för att ytterligare låta mig provoceras, försöker jag tänka att det väl är tur att vi alla är olika. Jag är mer än nöjd med vårt 70-talsfritidshus i stilen "Sörmland goes New England with a twist of IKEA". Familjen i artikeln är uppenbarligen lika nöjda med sitt 60-talsfritidshus med loppisfynd.
Vackert så.

onsdagen den 23:e april 2008

Vemod

Jag skulle kunna skriva en lång lista på alla dumheter jag haft för mig, alla misstag jag gjort och alla onödiga situationer som uppstått under mina tidigare föräldraledigheter. Nu sitter jag med någon sorts facit i hand. Jag vet till 90% hur jag bör bete mig, planera och rent praktiskt förbereda, för att allt skall flyta på så smidigt som möjligt. Jag försöker att inte grotta ned mig i minnen av hur fel det blev och hur klumpigt jag betedde mig. Det är ju inte särskilt konstruktivt. Och det är ju inte konstigt att jag blivit en bättre förälder. Övning ger ju färdighet. Samtidigt får jag försöka tänka på att jag ju bara hållit på med det här i drygt fem år...

Med detta perspektiv är det ganska fridfullt att vara föräldraledig för fjärde gången. Fyra av fem vardagsmorgnar har varit rena idyllen under den här veckan. Det känns verkligen riktigt bra! Jag är ganska stolt och nöjd över att fixa allt morgonbestyr utan att panik utbryter. Det underlättar att förbereda så mycket som möjligt kvällen innan. Duka frukostbordet, plocka fram och stryka kläder - och - att pallra sig upp i tid så att vi slipper stressa!

Orsaken till att gårdagsmorgonen inte blev som den skulle var just den gamla klassiska anledningen - jag gick upp lite för sent. Hade dessutom en tid att passa, på sugiga jäkla Bilia i Segeltorp. De kan inte stava till service på det stället. Tack och lov lyckades de igår efter många om och men fixa det de skulle. Det var tredje gången gillt, för övrigt. Om jag hade ställts inför alternativet att vara tvungen att komma dit en fjärde gång, hade mitt huvud sannolikt exploderat.

Från och med idag och fram till nästa lördag är jag ensam med barnen. Mannen sitter i skrivande stund på flyget till USA. Fast, i ärlighetens namn så kommer jag inte att vara så värst ensam. Mamma kommer i kväll och stannar över helgen. Sedan kommer båda mina föräldrar hit upp på kvällen på Valborg, och stannar tills nästa söndag.

Att klara sig själv på vardagar är lugnt, men under helger och lediga dagar är det skönt att ha några extra händer till hands. Eftersom mannen varit tvungen att jobba mycket och kommit hem sent under veckan som gått, kan man säga att jag fått en försmak av vad som komma skall.

Jag njuter verkligen av att vara föräldraledig. Ser fram emot vår långa semester tillsammans, nästan två månader med familjen, vilka till största delen kommer att tillbringas på landet. Hoppas på en riktigt bra sommar.

måndagen den 21:e april 2008

Intervjuad för DN

I fredags blev jag tillfrågad av en personal på barnens dagis om jag kunde tänka mig att bli intervjuad angående branden på Rothugget den 9 december. Personalen hade tydligen blivit tillfrågad av förskolechefen om de visste om någon förälder som kunde tänkas vilja ställa upp, och hade då föreslagit mig.

Så, i eftermiddag träffade jag en journalist och en fotograf från DN på dagisgården vid barnens brandskadade dagis. För barnen var det ett kärt återseende. De lekte och hade roligt medan jag pratade med journalisten, och försökte låta bli att spänna mig och grimashera när jag blev fotad. Få se om det blir något av detta. Och hur det jag sade framställs.

Jag var tydlig med att vår familjs åsikter säkert inte är representativa. Vi var nog en av de familjer som var minst upprörda och irriterade under den period mellan 13 december och 27 mars då barnen vistades på det tillfälliga dagiset i Rågsved. Visst var det krångligare, och visst var lokalerna inte optimala, men - det fungerade, tack vare den fantastiska personalens engagemang och vilja att göra det bästa för barnen!

Turerna efter dagisbranden var en upplevelse. Det var förvånande och förfärande hur somliga vuxna reagerade och betedde sig. Jag har upprepat frasen privilegierade medelklassföräldrar i kris ganska många gånger - med all rätt, jag är ju själv en sådan förälder. Dock inte i kris. För mig var det inte en personlig förolämpning att mina barn vistades i en lokal i Rågsved under tre och en halv månad.

Det faktum att det finns föräldrar som på grund av branden faktiskt flyttade sina barn till andra dagis - det tycker jag säger allt om vems perspektiv somliga vuxna har i sådana här situationer. Att byta dagis för sitt barn är inte som att plantera om en pelargon. I min värld skall ett byte av dagis ske om man är oerhört missnöjd med hur verksamheten bedrivs; om man tror att ens barn inte mår bra eller verkligen inte trivs. Man byter inte dagis bara för att få fem minuter kortare väg eller för att man i grund och botten bara är sur för att man inte fick sitt förstahandsval på listan över önskade dagis. Och man flyttar inte sitt barn från välkänd personal och kamrater, i synnerhet inte precis efter en för barn såpass dramatisk händelse som att någon tuttat eld på dagis. Men vi är alla olika. Till och med väldigt olika, har jag insett.

Men - tillbaka till intervjun i eftermiddags. Undrar om någon kommer att ta illa upp, eller ogilla att just jag blev intervjuad? Jag har ibland undrat under tiden efter dagisbranden om jag och min man varit avtrubbade, som inte reagerat så starkt som somliga andra gjort. Det är ju så fruktansvärt onödigt och ledsamt att barnen tvingats bort från sitt älskade dagis bara för att några idioter till tonåringar fick för sig att tutta på byggnaden en mörk natt i december. Men, vad skall man göra, när det tråkiga väl har hänt? Göra det bästa av situationen, så klart. Drista sig till att hoppas att dagiset kanske är återuppbyggt redan till hösten 2009. Man vet ju aldrig!

Fast just i dag, utanför dagis, var det ganska deprimerande att se att abslout ingenting hade hänt sedan december, bortsett från att området inte är avspärrat. Tydligen tvistar det kommunala bolaget SISAB, som äger bygnaden, med försäkringsbolaget kring någon fråga. Jag tror det handlade om ifall man kan återanvända den gjutna plattan eller om man måste bygga helt nytt. Ja, herregud. Man blir ju matt bara av att tänka på det.

söndagen den 20:e april 2008

Vad är det med söndagar?

Söndagar är lömska. Risken är ofta stor att de urartar på ett eller annat sätt. Man skulle kunna säga att det går troll i dem. Något spårar ur; kanske är det på grund av för högt ställda förväntningar eller helt enkelt bara en följd av bristande initiativförmåga hos mig och min man?

Som vuxen vill man ofta få lov att bara ta det lugnt. Men för att detta lugn skall kunna infinna sig måste barnen vara sysselsatta med någon form av aktivitet. För att få ihop den ekvationen krävs lite planering och strategiskt tänkande.

Just den här söndagen har varit rent osannolikt lyckad! Den började med en lugn, harmonisk morgon. Visserligen väcktes jag 06.45 av en hungrig lite flicka, men det känns fortfarande som en ynnest. En rasande söt liten tolv dagar gammal flicka som ligger och gläfser och nafsar i luften, sökandes efter mat. Om en nio-tio månader komer jag ha lackat ur fullständigt på nattamningen, men just nu befinner jag mig fortfarande i någon sorts smekmånadsfas. Strålande solsken utanför fönstret. Lilla H kommer tassande och kryper ned för att gosa bredvid mig och lillasyster. En stund senare hörs lille F´s glada röst. En till besökare i sängen. Barnkanalen börjar sin morgonsändning, en sömndrucken store H kommer vacklande och ansluter till skocken.

Min gode make fixar kaffe på sängen, åtföljt av en härligt fet söndags-DN. Barnen får sina sedvanliga skålar med frukt; just i dag var det vindruvor som gällde. Vi knaprar på fullkorns-Digestive och njuter av en lång, slapp morgon i sängen. Ett under, för övrigt, att sex pers får plats på 180 cm!

Barnen tröttnar efterhand på TV:n och försvinner in i lekrummet.. Det plötsliga rasslet av lego som töms ut över golvet avslöjar vad som sysselsätter dem. Mannen och jag läser tidning, dricker upp kaffet och njuter av att allt är så osedvanligt harmoniskt och lugnt. Det brukar inte vara full kaos, men alla söndagsmorgnar ter sig inte så som denna gjorde. Långsamt segar vi oss upp ur sängen; dusch, lång frukost, följd av påklädning och tandborstning.

Sedan anträdde vi en resa som skulle tagit tio minuter, men som tog en timma. Dagens första och enda stora miss. Det är ju ett bra tips att kolla kartan ordentligt innan man skall köra till ett ställe dit man aldrig tidigare kört. Jag skall bespara er de för vår del ganska pinsamma detaljerna kring hur vi plötsligt förlorade all känsla för var vi rent geografiskt befann oss och vart vi var på väg.

Vi nådde i vart fall till slut fram till vårt mål, Nyckelvikens herrgård i Nacka. Har varit på planeringsstadiet till att ta oss dit vid flera tillfällen, men först i dag blev det av. Vii fick en fantastisk eftermiddag i det vackra vårvädret, och vi kommer definitivt att åka dit igen.

En lugn hemfärd, en fortsatt trevlig eftermiddag; god middagsmat och trötta nöjda barn som slocknar i sina sängar långt innan klockan slagit åtta - mycket mer kan man inte begära. Eller hur?

fredagen den 18:e april 2008

Mammas svarta bröd

Så kallar store H de fillimpor jag bakar ibland. Det rör sig om så kallat bikarbonatbröd; ni vet, sådana där snabba limpor som man bara rör ihop, häller i formar och låter stå i ugnen samtidigt som man softar i soffan.
Dessa fillimpor är de godaste jag någonsin ätit. De påminner en aning om danskt rågbröd, men har en sötare smak.
Tyvärr har jag inte någon tjusig bild att illustrera dem med, men jag måste ändå dela med mig av receptet:


5 dl vetemjöl
3 dl rågsikt
2 dl grahamsmjöl
2 dl solrosfrön
1 dl krossade linfrön
1 dl krossat bovete
1 tsk salt
4 tsk bikarbonat

Blanda dessa torra ingredienser. Rör sedan ned:
1/2 dl olja (funkar med vilken som helst; oliv, solros, raps...)
2 dl mörk sirap (ljus funkar också, så klart)
1 liter fil (funkar både med lättfil och fetare sorter, man tager vad man haver...)

Rör ihop till en geggig smet och häll i två smorda brödformar. Grädda i 200 grader i en timma. Brödet är godast när det vilat över natten!

tisdagen den 15:e april 2008

Juni 2009



Det ligger långt fram i tiden, men - det är trevligt att ha saker att se fram emot! Nästa år fyller min pappa 70 år, och jag fyller 35 år. Pappa vill därför bjuda med oss på en resa. I slutet av september förra året, bjöd mamma oss på en vecka på Kreta med anledning av att hon senare under hösten skulle fylla 60 år. Vi hade en härlig vistelse, och det var spännande att för första gången resa med barnen.

Nästa gång planerar vi att ha Korsika som mål. Bilden föreställer Langley´s Hotel Napoleon Bonaparte i Ile Rousse, på norra Korsika.

Det är så klart helt otroligt lyxigt att bli bjuden på en resa för hela familjen! Vi hade definitivt inte kunnat prioritera det ur egen plånbok.

För tolv år sedan bilade jag och H, min dåvarande bästa vän, Korsika runt under en veckas tid. Jag minns ön som ett fantastiskt ställe; vacker natur, charmiga städer och underbart god mat. En perfekt blandning av Frankrike och Italien, och mer glesbefolkat.

Med tanke på hur rasande fort tiden går, så är vi snart där. Då är store H 6,5 år, lilla H 5 år, lille F är tre år och lilla M drygt 14 månader...

måndagen den 14:e april 2008

Utmanad igen

Kicki har utmanat mig; jag svarar efter bästa förmåga:

TRE namn jag går under:
Annika
Mamma
Skrotten (pappas smeknamn på mig, fast det var ett tag sedan det användes...)


TRE saker som skrämmer mig:
Samma svar som Kicki: Att barnen ska råka ut får något (Engla....)
Att någon som står mig nära skulle bli svårt sjuk.
Att så många människor verkar trasiga och dysfunktionella, och därför gör onda saker.


TRE saker jag har på mig:
Förlovningsring.
Vigselring.
Den nya ringen från Efva Attling som min älskade man gav mig morgonen efter att Lilla M fötts.


TRE sanningar:
Jag skall bli mer effektiv.
Jag har sömnbrist.
Barnen sover (samma som hos Kicki, för övrigt)


TRE saker jag verkligen vill ha:
Mer tålamod.
Mer initiativförmåga.
Mer pengar (ytligt och världsligt, men sant).


TRE personer jag utmanar:
Tove
Sofia
Sara

Återbloggning


Trevliga världsligheter lyser upp vardagen. Nu är vardagen i och för sig väldigt ljus och vacker i sig själv, när man har en liten flicka som fyller en vecka strax efter midnatt.
Men - ett besök på Jysk som resulterar i två adirondackstolar till 50% reducerat pris, det vill säga 350 :- styck......det är inte helt fel. Jag köpte två stolar, de två sista en butik, i juni förra året. De förgyllde sommaren på landet; sköna att sitta i, vackra att se på. Så klart ville vi ha fler! Det fanns bara fem exemplar kvar i butiken, och tydligen är stolarna en utgående modell. Märkligt. De känns väl snarare helt rätt i tiden?

Engla

Jag vill inte ens tänka på det hemska som hänt. Men det går så klart inte att låta bli att tänka; på henne, vad hon kände, på hennes mamma och storasyster.

Det är när sådana här grymma saker sker som det känns plågsamt att ha barn. Oron kommer bara att växa ju äldre de blir.

fredagen den 11:e april 2008

Välja att slippa välja

Nu är Terri Eriksson och jag överens igen. Hennes senaste krönika i Expressen avhandlar hur tacksam hon är att hon slapp välja skola åt sin dotter, som tydligen börjar sexårs till hösten, precis som vår store H.

Jag kan bara instämma. Vår närmaste skola, vars upptagningsområde vi tillhör, har gott rykte. Det finns dock många förskoleklasser, varav vissa tydligen har bättre rykte än andra, har jag fått höra. Och det är då jag bara blir trött. Ett rykte är en färskvara. En sexårsverksamhet är först och främst beroende av sin personal. I varje klass finns alltid något eller några barn som tar mer plats eller har större behov än de andra. Detta kan man aldrig gardera sig mot, så ser livet ut. Jag blev bara trött av tanken på att börja vandra runt och välja och jämföra. Dessutom kände jag, att det vore trevligt om H fick börja i den förskoleklass han tillhör utifrån just vårt lilla geografiska upptagningsområde. Så har det inte varit på vårt dagis, där barnen går med barn boendes i hela området och inte enbart från vårt omedelbara närområde.

Det skall bli spännande att se om han får någon med sig över huvud taget från dagis. Om så inte är fallet, är vi säkra på att det ändå skall gå bra.
Det finns ju faktiskt fördelar med att inte gå med samma barn från dagis och upp genom hela grundskolan.

Kroppen minns

Var det så här det var att ha en liten nyfödd? Tänk, så lite man minns. Jag kan inte begripa att det går så fort att glömma. För bara lite mer än två år sedan var lille F nyfödd. Nu dyker ju minnesbilderna upp en efter en, i takt med att välbekanta situationer uppstår. Det är som att ha sin egen tipsbank i huvudet.

Kroppens minnen kan ju överraska. Jag mår fysiskt väldigt bra, så här snart fyra dygn efter förlossningen. Ändå molar den underliggande känslan av att vara lätt mörbultad. Brösten skall lära sig att amma igen; ni vet vad jag menar, alla mammor som ammat. Då är det skönt att ha varit med tidigare. Inte mycket nytt på den fronten. Det är bara att bita ihop ett par dagar, så flyter det på som om inget hade hänt.
På det hela taget är det bara sömnen som varit lite slitsam hittills. Eller snarare då bristen på sömn. De första två nätterna hemma har varit ganska upphackade. Jag känner mig lite suddig i kanterna. Det är skönt att mina föräldrar är här; skönt att ha två par extra händer till syskonen. De gör utflykter med de äldsta barnen på dagarna; hittar på roliga saker och har trevligt tillsammans. Sedan har vi storfamiljtid hela eftermiddagarna och kvällarna. Vi är ju en nätt liten skara på åtta personer - lilla M medräknad.

Stora och lilla H älskar att vara med mormor och morfar, och det är så roligt att de får vara tillsammans. Samtidigt kan jag utan minsta dåligt samvete ta det så lugnt som jag vill och behöver. Jag har inte varit utanför huset sedan vi kom hem, och har inga planer på att dra ut på några vilda utfärder. Ett återbesök på Sös i morgon efeter lunch - det får räcka.

Lille F får stanna hemma med mamma, pappa och lillasyster. Mannen har varit ute några snabba ärenden på dagtid. Då, när jag varit ensam med F och M, minns jag hur avgrundsdjup min känsla av otillräcklighet var under augusti 2004, då lilla H var bebis och stor H var 18 månader. Mannen hade precis börjat jobba efeter semestern, och store H var ännu inte inskomad på dagis. Jag hade noll koll på läget och var verkligen i total tvåbarnschock under fyra veckors tid. Nu sitter jag och softar med bara två barn hemma och fattar inte vad som var så besvärligt. Vilken tur att man lär sig och blir bättre på att vara förälder. Det känns coolt!


Nu hägrar en stor kopp te och lite god choklad...

onsdagen den 9:e april 2008

Så är jag fyrabarnsmor, till slut!

Nu är hon här! Vårt fjärde barn, vår andra dotter, lilla M.
Det blev en helt annan typ av förlossning än jag väntat mig!

Min pappa var ju hos oss i helgen, och blev kvar i måndags morse. Han brydde sig inte om att åka hem, eftersom jag kände på mig att något var på g. Hade glesa sammandragningar under förmiddagen. De kom lite tätare efter lunch; ringde hem mannen då de började komma var tionde minut och långsamt började göra ondare.

Vi åkte in till förlossningen vid fyratiden i måndags eftermiddag. Jag hade inte så jätteont, men regelbundna värkar var sjunde minut. Och det har ju gått ganska fort tidigare, så jag ville inte stanna hemma. Var så glad över att det fanns plats på Sös!
Sammanfattningsvis så kan jag berätta att jag under eftermiddagen fick två omgångar hinnsvepning, följda av timslånga prommenader. Jag var nämligen inte så öppen som jag trodde. Vid första undersökningen bara 2 cm....men den underbara barnmorskan Malin förstod min situation, och lobbade stenhårt för att jag skulle slippa vända och åka hem igen. Hon lovade mig att få stanna om jag bara lyckades bli 4 cm öppen innan hon gick av skiftet. När jag var 3,5 cm öppen sade hon åt mig att byta om till landstingsskjortan ;), satte på mig armband med personuppgifter och sade leende att "nu kan de inte skicka hem dig"! En PÄRLA till barnmorska!

Sedan var jag uppe och vandrade i vad som kändes som flera timmar. Och det var nog åtminstone två timmar. När jag var närmare 5 cm öppen vid elvatiden på kvällen tog barnmorskan hål på hinnorna. Sedan gick det fort! Och nog gjorde det ont...
När smärtorna kommer, väcks minnesbilderna av tidigare förlossningar. Men med facit i hand måste jag säga att detta var min lättaste, trots att det tog tid innan det satte igång på allvar. Jag kände verkligen hur kroppen arbetade, visste hela tiden vad som hände. Kvinnokroppen är fantastisk; det låter nog som värsta klyshan, men det är sådana starka, primitiva krafter det handlar om!
00.40 kom första krystvärken och nästan överföll mig, i slutet av en sammandragning. Barnmorskan och undersköterskan hade precis lämnat rummet, när vi tryckte på knappen och snabbt fick in dem igen. Och 00.52 föddes vår lilla M - den 8 april, på det beräknade förlossningsdatumet.
Det otroliga är att hon vägde - på grammet - lika mycket som sin storebror, lille F, som föddes för knappt två år sedan!!! 3615 gr, 50 cm och ett huvudomfång på hela 38 cm! Men det märkligaste av allt var att jag bara behövde bli sydd med ett enda stygn! Jag gick inte sönder! Mycket ovanlig upplevelse för mig, som alltid behövt bli lagad efteråt i varierande utsträckning.

Tyvärr fanns det så klart inga lediga familjerum.....men vi blev ju ändå kvar på förlossningen ända till fyratiden på morgonen; så hann vi både fika i lugn och ro, bekanta oss med lilla M och slumra till en stund.
Mannen åkte hem till de andra barnen, som morfar tagit hand om. Jag blev kvar en natt till på egen begäran, och kom hem nu i dag strax efter lunch. Mår toppenbra, men har haft de vidrigaste eftervärkar jag någonsin kunnat föreställa mig!

Störst av allt är, att nu är jag NÖJD! Efter lille F, vårt tredje barn, kände jag att jag ville föda igen (redan när jag låg kvar i förlossningssalen kände jag så!). Men den här gången känner jag verkligen att vi är klara. Vår familj är komplett!

måndagen den 7:e april 2008

Vecka 40+0 = dagen D?

Och...något är på g, helt klart. Var fyrtionde minut ungefär får jag en ordentlig sammandragning. En sådan som gör lite ont, yttepytte ont på en smärtskala utifrån hur ont det gör att föda. Men - ändå tillräckligt ont för att det skall kännas att det är på riktigt. Den som varit med om det förstår vad jag menar.

Lite annorlunda mot tidigare gånger, med andra ord. Kanske blir det lite mer utdraget den här gången? Kanske blir det här min "tredje" förlossning, den som alla påstår skall kunna vara knepig? Även fast det är fjärde gången gillt, så var första gången så speciell att den liksom inte räknas riktigt. Att föda i v 30+6, efter att ha legat och skakat i två dygn med Bricanyldropp, fått EDA och sedan snedklipp och yttre press (det var inte alls så hemskt som det säkert låter!) - det kvalar kanske inte in som något man kan räkna...

Vi lär ju alla bli varse - inte minst jag själv. Håll tummarna för mig, ni tre (typ) personer som läser här inne! Kanske har jag bebis i famnen innan kvällen!!!

söndagen den 6:e april 2008

En av sex kvinnor barnlös 2010

Blev tipsad om en artikel i Göteborgs-Posten i dag. Temat är vare sig nytt eller originellt, men det återknyter i viss del till mina tidigare blogginlägg. I artikeln listas fakta som de flesta säkert redan känner till, men som många ändå inte verkar ta till sig:

Den enskilt största anledningen till att nativiteten sjunker, är att kvinnorna väntar upp till 30-årsåldern innan de ens funderar på att skaffa sitt första barn. (...) Efter att en kvinna fyllt 30 år sker en successiv försämring av hennes fertilitet för varje år. Kvinnans ägg åldras i samma takt som hennes kropp, och blir därför både färre och av sämre kvalitet ju äldre hon blir.

Varför väntar vi så länge i Sverige? På grund av ekonomi, utbildning, att man inte "hittat den rätte" eller inte är "redo", antar jag. Men i artikeln har kvinnan som skrivit en doktorsavhandling i ämnet, kommit fram till att kvinnorna oavsett utbildningsnivå och geografisk lokalisation gav samma svar. De ville uppleva massor av saker först, utan att behöva känna sig beroende av någon. Jättekonstigt svar. Vad då "beroende av någon"? Det borde väl snarare formulerats som att de inte ville att någon (läs: ett barn) skulle vara beroende av dem?

Kravet på självförverkligande var nästan betungande stort hos deltagarna, berättar Disa Bergnéhr. Men även ett framtida föräldraskap var fullt av bilder av "hur det skulle vara".
- De skulle inte förändras, utan fortsätta att träffa nya människor och utvecklas, säger hon.
Hon förvånades över hur fokuserade intervjupersonerna var på sig själva. När de diskuterade familjebildande handlade svaren enbart om vad barnet kunde innebära för dem som individer.
- Ändå var kärnfamiljsidealet starkt, och ingen kunde tänka sig ett liv utan barn, berättar hon. Som en extra säkerhetsåtgärd väntade man därför med att bilda familj. Och många av deltagarna hade levt ihop i 5-10 år, utan att börja planera för det första barnet. Fast jobb och stadig inkomst stod också högre upp på önskelistan.
- Samtidigt ville de absolut inte bli för gamla föräldrar. Någonstans i 30-årsåldern tyckte de att det var dags.

Vad vill de egentligen ha? Eller snarare, vad är det de är avskräckta från; vilken är den hemska bild av familj som de till varje pris vill ta avstånd ifrån? Man utläser en påtaglig ambivalens i det hela.

Informationen är knappast ny - ändå har medelåldern på landets förstföderskor stigit stadigt under många år. Och så hög som den är idag, 29,9 år, har den aldrig tidigare varit i historien
- Men nu blir nog inte mammorna äldre. Vi ser en tendens till att ökningen har avstannat, säger Lotta Persson, statistiker och demograf vid statistiska centralbyrån.
- För att vi ska kunna reproducera oss själva bör alla kvinnor föda 2,1 barn under sin fertila period, förklarar Lotta Persson.


Jag är medveten om att jag är tjatig. (Och att jag nästan citerat hela artikeln.) Jag är lite fixerad vid ämnet, det medger jag. Det är helt enkelt därför att jag inte förstår. Varför väntar så många? Och varför väljer även många som har utbildningen klar, som har jobb och en stabil relation att aktivt vänta?
Sitt inte och gråt på Sofiahemmet när ni plötsligt förstått att det kanske inte är optimalt att försöka få första barnet vid 37, tänker jag. Eller när ni plötsligt inser att ni inte komer att hinna med att få så många barn som ni önskade, därför att ni inte kom igång i tid. Skyll er själva!

Fast, så elak är jag faktiskt inte. Det är såklart djupt tragisk att ha väntat så länge med att bli förälder att det inte går som man ville, trodde och önskade.
Men - kom inte och säg att ni inte visste om riskerna, för de har pumpats i åratal. Man kan se ung och fräsh ut och leva som en 25-åring, även fast man är 35, men man kan inte lura biologin.

lördagen den 5:e april 2008

Pigg och glad - 2 dagar kvar

Har precis kommit hem efter ett par härliga timmar utomhus i det vackra vårvädret. Min pappa är här över helgen, vilket känns extra bra inte minst med tanke på barnvaktssituationen om något skulle sätta igång...
Mit humör är på topp idag, och jag har prommenerat långt utan att känna mig särskilt trött. Först bort till Svedmyra lokala ICA för att handla, och för att visa morfar var barnens nya dagis ligger. Därefter hem igen och vidare till den närbelägna parkleken i Bandhagen. Visst underlättar det att ha en, eller i det här fallet två, andra vuxna med sig. Jag kunde sitta på en bänk i solen medan A och morfar hade koll på barnen.

Någonstans tror jag inte att bebisen kommer förrän framåt slutet av nästa vecka. Jag skall verkligen försöka landa i det, och fokusera på att jag ju faktiskt mår bra och att det egentligen inte finns något att vara otålig över. Den åttonde april är bara ett påhitt. Datumet har ingenting med min och barnets biologi att göra. Det är bara en matematisk uträkning baserad på en standardkvinnas standardiserade menstruationscykel. För sjutton - enligt den första uträkningen, som enbart baserade sig på den gamla klassikern "sista mensens första dag" och barnmorskans snurra, så skulle bebisen haft 30 mars som beräknat födelsedatum!

Var snäll och påminn mig om detta, någon, om jag är nedstämd och uttråkad igen på måndag, efter en natts dålig sömn.

torsdagen den 3:e april 2008

Ett ögonblick av ouppmärksamhet

I går eftermiddag var lille F plötsligt försvunnen. Det var inte särskilt underhållande. Store H och lilla H lekte med en grannpojke. De hade gått ut genom vår lilla trädgård, och blivit strängt förmanade att stänga haspen på grinden efter sig. När så store H plötsligt drabbades av akut toa-besök, var jag ouppmärksam en kort stund. Då, givetvis, slinker lille F ut genom grinden som storasyster H glömt att stänga. Han är inte ett smitande barn, han ville nog bara leta efter storasyster. Men, han begav sig över den lilla allmänningen utanför vår trädgård, ut på trottoaren, förbi den lilla huslängan bakom oss och ytterligare en bit bort....
Det var där jag såg och hörde honom storgråta när jag, så fort jag kunde, vaggade fram för att fånga in min lille rymling. Han var verkligen både rädd och ledsen. Själv hann jag inte bli rädd. Sådan är jag - jag kan brusa upp, skrika och gapa över rena petitesser och skitsaker, men när det verkligen händer något allvarligt, då blir jag iskall och fokuserad. Grannmamman tyckte säker jag var oerhört känslokall, men det är ju inte lättare att leta efter ett barn om man är hysterisk och stressad!

Läxan jag lärde mig är att aldrig släppa Folke med blicken i liknande situationer.

Lilla H lyckades smita från mig sommaren 2006 vid ett besök i en parklek i Hökarängen. Hon var borta i säkert 20 minuter, och då hann jag verkligen bli skärrad. Hon är av en annan kaliber än lille F - hon var då inte det minsta ledsen då hon blev återfunnen! Lilla H hade helt sonika prommenerat iväg längs en gångstig, där hon blev stoppad av en dam som undrade vad en sådan liten tjej gjorde ute alldeles ensam. Damen i fråga var klok nog att leda lilla H tillbaka till lekparken. Sådana incidenter glömmer man så klart aldrig.

Jag hoppas att lilla H skall mogna i sin roll som storasyster under sommaren. Hon visar ansvarstagande tendenser, men ligger ljusår efter sin storebror. Å andra sidan är jämförelsen inte intressant, det är snarare mina önskemål som lyser igenom. Två stora som kan hjälpa till att hålla ett öga på de två mindre. Nästa sommar är lilla H fem år och bebisen drygt ett år. Det skall nog ordna sig...

Det kunde varit värre - 4 dagar kvar

Jag kom plötsligt i morse att tänka på vad jag gjorde fyra dagar innan bf när jag väntade lille F. Eller, rättare sagt, jag insåg att jag inte minns särskilt mycket av dagarna av väntan. Vädret var gudomligt under första halvan av maj. Soligt och varmt. Tyväörr var detta helt bortkastat på mig. Jag avskydde att vara tvungen att lätta på kläderna för att inte få värmeslag. Att blotta en höggravid kropp är inget för mig. På så vis kan jag ju vara tacksam över att torsdagen den 3 april 2008 är en mulen dag i Stockholm, med en temperatur som tillåter mig att behålla min trygga gravidkappa på!
Jag har ryckt upp mig en smula och varit lite mer aktiv än igår. Det finns gränser till och med för hur lat jag kan med att vara!
Det finns saker jag känner att jag borde göra, men det är svårt att stressa sig själv när det ändå känns som att jag har en vecka på mig, minst, innan det smäller.

onsdagen den 2:e april 2008

Trött, ledsen och uppgiven - 5 dagar kvar

Så känner jag mig idag. Sov dåligt i natt, för ovanlighetens skull. Vaknade till ett regngrått Stockholm, och tänkte för mig själv att det var mitt önskeväder. Bara ligga inomhus och försöka fördriva dagen på bästa sätt, utan påfrestande solsken. Givetvis klarnade det upp lagom tills vi skulle till dagis.

Dessa resterande fem dagar som är kvar fram till det beräknade datumet känns just nu som fem veckor. Jag vill inte vara med längre. Jag vill bara vara i fred. Det är inte trevligt att vara tjock, trött, förvirrad och ledsen. Uppgiven. Skulle önska att Anders kunde ta barnen och resa bort med dem. Inte så realistiskt scenario, jag vet. Och det är såklart inte det jag vill egentligen...

Vad jag egentligen önskar är att vakna tidigt i morgon bitti med värkar. Ha bebis i famnen lagom till lunch. Vilket drömscenario!

tisdagen den 1:e april 2008

Favorit i repris


Till min stora glädje har Cornetto citron kommit tillbaka! Jag sörjde verkligen när den försvann. Minns inte riktigt när den plötsligt togs bort ur sortimentet, men det var ett par år sedan. Jag var så pass desperat att jag sprang runt och letade efter glassar som låg kvar i frysdiskarna sedan föregående säsong. Bäst före-datumet var nog sisådär på dem...

Solen skiner och det är vår i luften. Självklart skall det firas med en glass! Har dessutom varit inne på Söder och ätit lunch med vännen J. Trevligt sällskap och välbehövlig omväxling. Jag mår egentligen bättre av att vara ute, tycker bara det är så jobbigt. Undrar vad det kan bero på, denna överkänslighet mot att synas i slutet av graviditeten . Är orsakerna hormonella eller psykiska? Vem vet.
Nu skall jag äta upp min goda glass.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...