måndagen den 31:e mars 2008

Bam-bam

Just nu känns det precis som att bebisen ligger och hamrar, verkligen bultar med sina små knytnävar. Bam-bam.
Antar att det är riktigt trångt och eländigt där inne.
Tro sjutton det!
Lägg av, och se till att komma ut i stället!

Hälsningar från Mamma

Perspektiv

I dag invigdes barnens nya förskolelokaler. De skall vistas där åtminstone två år, verkar det som. Tydligen tar det två år att bygga upp en förskola som brunnit. Det är ju bara ett stort skämt alltihop, men - låt oss strunta i det. Det är kommunal byråkrati, det kan vi inte påverka. Även om perspektivet två år är svindlande. Visserligen lever vi med perspektivet att vi kommer ha förskolebarn fram till hösten 2014, men när jag tänker på hur stora barnen kommer vara om två år blir jag yr. Store H drygt sju år, lilla H drygt fem och ett halvt, lille F nästan fyra år och bebisen...."bebisen" är då två år. Knepigt. Kommer vi ens att minnas hur det var att ha det gamla dagiset? Det börjar redan kännas avlägset, fastän det knapptä r fyra månader sedan branden.

Det härliga är att de nya lokalerna är fina och fräsha, personalen verkar superpeppad och entusiastisk och omgivningarna är oändligt mycket trevligare än dem kring den förra, tillfälliga förskolan. Barnen var glada och nöjda när vi promenerade hem den gamla välkända gångvägen från Svedmyra i eftermiddag. Bara detta, att kunna promenera till och från verksamheten, är i sig underbart.

Perspektivet blir ändå märkligt. Nu vankar jag fram med tung mage, otymplig och otålig. Snart vandrar jag med vår fina syskonvagn och liten bebis. Innan man vet ordet av, sitter bebisen i vagnen. En vinter, och sedan är min sista föräldraledighet slut, och det är A's tur att vara med barnen. Med tanke på tidigare erfarenheter så vet jag att den här tiden kommer att gå alldeles för fort. Därför kommer jag att försöka njuta av varje promenad.
(Och inte minst glädjas åt att det finns tunnelbana. Ovärderligt när regnet öser ned eller orken tryter.)

Mitt livs första p-bot

Övergången till sommartid har varit ovanligt problematisk för familjen i år. De två yngsta barnen betedde sig under gårdagskvällen som om de hade transatlantisk jetlag. Visserligen lät vi dem vila aningen för länge på dagen, men de somnade verkligen löjligt sent. På grund av detta var de givetvis svårväckta i morse.

Det största sommartidsrelaterade problemet var p-boten jag drog på mig under dagens besök på Farsta Centrum. Jag lyckades missa att ändra klockan i bilen, satte således p-skivan fel och hade, vid återkomsten till bilen, belönats med en mysig p-bot.
425:-. Tack för det, Carpark!
Hela syftet med besöket var att reklamera en P o. P jacka från hösten 2006. Reklamationen gick utan problem; jackan skall få både nya kardborrband och ny dragkedja. Det tråkiga är ju bara att jag nästan kunnat köpa en ny jacka för p-boten.

fredagen den 28:e mars 2008

Mer om ansvar (10 dagar kvar...)

Jag vet inte riktigt varför detta engagerar mig så mycket. Kanske för att jag känner ett behov av att renovera mig själv. Jag har en del synpunkter på mig själv vad gäller mina prestationer, både privat och på jobbet. Jag har vissa ambitioner med denna min sista föräldraledighet. Jag skriver bokslut över den period i mitt liv då jag varit gravid. Samtidigt befinner jag ju mig just nu i vad som närmast känns som ett vegetativt tillstånd. Det är så hjärndödande att bara gå och vänta på något man vet kommer att inträffa - bara inte när.

Det var riktigt skönt att barnen var hemma från dagis idag på grund att att man flyttar till andra lokaler. Jag behövde något som ruskade igång mig, så som att till exempel ta med alla tre barnen till barnmorskan. Där bokade vi för övrigt in nästa besök till torsdagen den 10 april. Jag blir tyvärr inte ett dugg förvånad om jag kommer att utnyttja den tiden. Lika bra att räkna med att passera det magiska datumet.

Ann Heberleins åtta råd:
1 Erkänn dina begränsningar. Sluta snegla på vad andra gör. Ställ rimliga krav på dig själv och hys rimliga förhoppningar om din förmåga, varken för höga eller för låga.

2 Acceptera att livet inte är rättvist. Orättvisor som kan jämnas ut bör vi arbeta för att minimera. De som är svårare att påverka måste vi lära oss att leva med.

3 Du kan välja och ta ansvar för dina val. Alla dina ord och handlingar får konsekvenser för dig och andra. De konsekvenserna måste du ta ansvar för.

4 Ta dina och andras skuldkänslor på allvar. Det är ett tecken på att du har moralisk identitet. Se skuldkänslor som en moralisk barometer, en hjälp att navigera i det egna moraliska landskapet.

5 Var rädd om din autonomi. Låt inte andra människor eller slumpen avgöra vad och vem du är, var och hur du lever ditt liv. Förlita dig inte på systemet när du kan förlita dig på dig själv.

6 Klandra och beröm, undvik ursäkter. Att klandra människor är att ta dem i anspråk, att faktiskt ta dem, deras värde som människor och deras ansvar på allvar. Det är att respektera den andra.

7 Inse att samarbete lönar sig. Det är reciprocitet, ömsesidighet, snarare än altruism och egoism som är grunden i vårt samhälle. Det är inte fult att förvänta sig att bli bemött på samma sätt som man själv bemöter andra.

8 Ta vara på din självrespekt och din makt. Sträva efter att vara en sådan människa du vill vara, en människa du kan respektera. Låt inte andra människor kränka dig. Lika lite ska du använda din frihet och din makt att kränka andra.

Vems fel?

Vansinnigt intressant artikel i SvD!

INGET ÄR MITT FEL
Sverige har blivit ett land där människorna skyller alla sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra. Det menar etikforskaren Ann Heberlein som i vredesmod har skrivit boken ”Det var inte mitt fel” där hon gör upp med folket som är på väg att rationalisera bort skulden – en känsla som i realiteten är viktig och konstruktiv.


Den här boken vill jag verkligen läsa. Ämnet är så viktigt, och artikeln tar upp många viktiga tankar. Varför är det så ok att skylla ifrån sig? Varför är det alltid någon annans fel när något går snett? Och när blev det så?

Det är så klart väldigt lätt att skylla ifrån sig. Vem gör inte det någon gång? Många gånger med all rätt. Det spelar ju t ex inte någon roll att man är ute i god tid, om tunnelbanan är ordentligt försenad. Men det är ju värdsligheter. Det finns områden där det personliga ansvaret väger tyngre än så. Lever vi i en kultur som inte uppmuntrar till ansvarstagande och reflektion över egna tillkortakommanden? Tyvärr känns det nog ofta så.

Jag kan ge ett exempel på ett undantag. För några veckor sedan gick dokumentären "Vi som överlevde Rågsved" på SVT. Det var en sådan befrielse att i slutet av dokumentären få höra en av de medverkande, skamfilad av livet, sitta och säga att det absolut inte var synd om honom. Han ville inte skylla på några yttre omständigheter. Han ansåg att han själv hade haft ansvar för hur hans liv gestaltat sig. En klok man. Själv slogs jag över bristen på frågor i dokumentären. Var det någon som tvingade ungdomarna att sitta i slänten vid tunnelbanan och dricka mellis och röka på? Var det så himla synd om dem egentligen? Jag tror inte det var värre på 70-talet än det är idag. Snarare fanns det fler chanser, fler möjligheter. Ta bara en sådan sak som att det faktiskt gick att sluta skolan efter högstadiet och få ett jobb! Fast, man kunde ju sätta sig i slänten vid tunnelbanan och dricka mellis och röka på i stället. Och skylla på samhället.

Oväntat

Min intellektuella storhetstid inföll någon gång mellan 14-26 års ålder. Sedan dess har det långsamt gått utför, känns det som. Jag älskar att läsa, men saknar koncentrationsförmågan och motivationen jag hade förr. Numera rusar jag oftast hem från biblioteket med kassen full av 90% så kallade pigromaner och 10% svensk skönlitteratur skriven efter 1985. Så kan det gå. Somliga av böckerna är så lättlästa att de känns som att proppa i sig en alldeles för stor påse godis. Jag känner en viss tillfredställelse när jag tar mig igenom böcker med något mer tuggmotstånd. Nu senast läste jag Linn Ullmans "Ett välsignat barn". Den var bra men väldigt lättläst. Absolut inget fel med det, om det inte varit för att jag hade förlitat mig på att den skulle räcka som lektyr medan jag satt på Bilia i Segeltorp i går förmiddag och väntade på att få några saker fixade med bilen. Det var ju faktiskt 150 sidor kvar av boken, resonerade jag, och avstod från att släpa med mig något mer att läsa. Efter en timma var jag hänvisad till planlöst bläddrande i kalendern och SMS-skickande för att fördriva tiden.

Döm därför om min förvåning då jag fick detta resultat:


Undrens tid är kanske ännu inte förbi? Månne är detta ett tecken. Det är ju trots allt Doris Lessings "Den femte sanningen" jag packat ned i BB-väskan.

torsdagen den 27:e mars 2008

Utmanad av Sara!

Sara utmanar mig att minnas vad jag gjorde för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan. Snacka om en resa längsmed minnenas allé!

1988 fyllde jag 14 år. Jag gick i åttonde klass på Göteborgs Högre Samskola, och trivdes ganska bra med livet. Mer positivt än negativt, i vart fall. De riktigt stora nojorna och komplexen hade inte riktigt uppenbarat sig ännu. Jag fick min första mens, och jag åkte på konfirmationsläger/engelskakurs till Torquay på sommaren. Jag hade extremt dåligt självförtroende, men stora förhoppningar om att allt nog skulle bli bättre.

1993 tog jag studenten, Samhällsvetenskaplig linje vid Göteborgs Högre Samskola. Jag jobbade nästan hela sommaren, men hann med att fjällvandra en härlig vecka med mamma mellan Saltoluokta och Kvikkjokk. Jag hade dessvärre fortfarande extremt dåligt självförtroende. I augusti åkte jag till Island, för att tillbringa ett år där som au pair. Detta visade sig vara både bra och dåligt för mig. Det bästa med vistelsen var, i efterskott, att jag lärde känna H, som skulle komma att vara min bästa vän och förtrogna under flera år. När jag kom hem efter detta år var jag överviktig, utfattig och desillusionerad. Men, då var det 1994...

1998 hade jag ganska framgångsrikt börjat gå i psykoterapi. Jag hade tagit mig i kragen, och börjat jobba ifatt mig på Logopedprogrammet. Låg inte längre 20 poäng efter, eftersom jag hade börjat tenta ikapp, vilket så klart fick mig att må väldigt mycket bättre. Skolkade inte från föreläsningar och tröståt inte i samma utsträckning som tidigare. Livet började kännas lite ljusare, efter att ha varit ganska kaotiskt och jobbigt under flera års tid.
I augusti hälsade jag på H, som flyttat till Stockholm. Där, hemma hos H och M, träffade jag min älskling A. And the rest is history.

2003 var det år då A och jag skulle bli föräldrar för första gången. Nu behagade ju store H komma till oss redan på juldagen 2002, men 2003 är ändå hans år, helt och fullt. A och jag lånade ett sommarhus i Tjuvkil, mellan Ytterby och Marstrand, där vi tillbringade många långhelger under våren och många veckor under sommaren. Vi var en ganska harmonisk liten familj, bortsett från att A vantrivdes så våldsamt på sitt jobb. Att komma tillbaka till lägenheten i Årsta, en och en halv trappa utan hiss, efter att ha bott på markplan nästan hela sommaren, blev katalysatorn till att börja se sig om efter en annan sorts boende. I september gick vi på visning i radhuset som skulle komma att bli vårt. Vi flyttade in den 23 november 2003.
Det enda jag kan ångra är att vi inte hade lite bättre framförhållning och såg husets avigsidor. Men, vi var förblindade av 112 kvadrat! Och vi kunde knappast haft bättre flyt, där och då. Tänk vad mycket som hänt sedan dess! 2004 kom lilla H, 2006 kom lille F, 2007 köpte vi vårt älskade fritidshus i Näshulta.....och nu är det 2008, sista bebisens år.

Vidarebefodrar utmaningen till Kicki och Tove! Är nyfiken på vad ni hade för er dessa årtal...

tisdagen den 25:e mars 2008

Imkomstprövat barnbidrag

Maud Olofssons senaste utspel angående att inkomstpröva barnbidraget gör mig bara trött. Det är så lätt att tycka en massa saker om barnbidraget. Att det bara skall gå till de absolut mest behövande. Jo visst, jag känner själv åtminstone en familj som sparar hela sina barns barnbidrag, men de som gör så eller har möjlighet att göra så är försvinnande få. Tro mig.
Vi är inte låginkomsttagare, men vi har stora utgifter. Det är dyrt att leva och bo i Stockholm. Det vet alla. Boende är dyrt. Studielån är inte gratis de heller. (Fast det är ju ytterligare ett förbjudet ämne - ve den akademiker som dristar sig till att tycka att CSN's ockerräntor är påfrestande. Nej, man skall vara glad och tacksam över att ha "fått" utbilda sig.)
Vi sparar ett par hundralappar i månaden åt våra barn, och tanken är att vi skall försöka göra det så länge vi känner att vi ekonomiskt klarar av det; låt säga en bit upp i lågstadiet för respektive barns del. Sedan hoppas vi givetvis att pengarna skall förränta sig, så klart, så att barnen har en liten hjälp på vägen när det är dags att ta körkort, flytta hemifrån eller vad det nu månde vara. Men barnbidrag åt alla är inte automatiskt manna från himlen som faller över de redan gynnade. Bara för att man inte är lågavlönad ensamstående mamma i hyresrätt, så innebär det inte att barnbidraget är oviktigt.

Tänk om man i stället kunde ha en konstruktiv diskussion om bidrag! Om skattetrycket i Sverige. Om hur mycket bättre det vore med platt skatt, slopade bidrag och slopade avdrag. Eller hur det är i Frankrike, för att ta det enda exempel jag känner till, där man betalar skatt efter försörjningsbörda. Det vore väl otänkbart i Sverige, då skulle ju folk börja orera om att man måste väl själv ta ansvar för att försörja de barn man satt till världen. Jovisst, men de barnen är ju blivande skattebetalare, de också! Man bidrar så gott man kan till att ålderspyramiden inte skall bli alltför skev...

Nu tror jag väl ärligt talat inte att förslaget kommer att bli verklighet. Hoppas åtminstone inte det. För vi behöver pengarna, den saken är säker. Och ingen som känner oss kan anklaga oss för någon flagrant överkonsumtion. Märkeskläder? Tja, det skulle väl vara att vi handlar en del på P o. P åt barnen (som de sedan ärver av varandra). Själva är vi stammisar på H&M. Vi frossar vare sig i kapitalvaror eller den för så många småbarnsfamiljer obligatoriska Thailandsresan på vinterm/Grekland varje sommar/Sälen varje sportlov. Dream on! Sådant kommer vi aldrig ha råd med.

Mitt rese-motto är att jag bara reser om någon annan betalar för det (tack mamma för den härliga Kreta-veckan i september!).

söndagen den 23:e mars 2008

Påsk


Från början hade vi hoppats kunna fira påsken på landet. När vi insåg hur tidigt påskhelgen ligger i år förstod vi att det kanske inte var så lämpligt. Det känns inte så smart att befinna sig en och en halv timma hemifrån när jag är gravid i v 38. Inget ont om sjukhuset i Eskilstuna, nmen det är inte där jag vill hamna om något sätter igång. Nu verkar det inte direkt som att något tänker sätta igång, men å andra sidan har påskvädret lämnat en hel del övrigt att önska. Vädret som råder hade varit det perfekta julvädret, i min värld. Snö så här sent på säsongen, efter en skön mild vinter, är enbart provocerande.
Mina föräldrar har varit här på besök. De kom i torsdags kväll, lagom till middagen, och åkte tidigt i eftermiddags. Vi har umgåtts med barnen, haft trevligt och - så klart - ätit god mat. Mycket god mat, i all enkelhet. Det är inte tid för nya recept och experiment just nu. Det är i stället tryggt och skönt att kunna falla tillbaka på gamla, beprövade klassiker.
Jag när en liten dröm om att matblogga, i all enkelhet. För att det skall bli möjligt krävs så klart att jag får in rutin på att ta bilder på maten jag lagar, och inte minst att jag ser till att föra över dem till datorn. Kan tyckas okomplicerat, men jag har en förmåga att göra enkla saker krångliga. Innan sommaren skall jag ha kommit igång med detta, det lovar jag mig själv.

Nu vilar lilla H och F, store H spelar datorspel och vi föräldrar latar oss i soffan. Lugnt och skönt. Dagens tema kommer att vara minsta motståndets lag. Det innebär film, popcorn och godis. Pålitliga knep för att skapa en lugn eftermiddag och kväll.

Jag har en oro i kroppen som fått mig att börja plocka fram, tvätta och förbereda det som skall ligga i BB-väskan. Jag vill att så mycket som möjligt skall vara ordnat. De praktiska detaljer som jag kan påverka är jag väldigt mån om att bli klar med innan tisdag. Just nu känns det lite som att leva i limbo. Lilla H föddes v 30+6, F föddes v 40+4. Det betyder att jag upplever det som att jag måste vara beredd från och med nästa måndag, vilket råkar vara barnens första dag i sina nya dagislokaler...
Hela den resan har jag låtit bli att skriva om här. Barnens dagis brann i december. De har sedan dess vistats i tillfälliga lokaler i Rågsved. På fredag flyttar dagis till lokaler i Stureby Sjukhemsområde, som skall fungera tills det "gamla" dagiset byggts upp igen (efter årsskiftet 2010, hotar man med!). Det är mycket nytt på gång.

Jag förlitar mig till viss del på min barnmorskas erfarenheter av kvinnor som fött fler än två barn. Hon hävdar bestämt att det är hennes erfarenhet att sådana omföderskor kan "styra" när förlossningen sätter igång. Det låter ju alldeles utmärkt.

Skönt att ha en blogg att älta i. Väldigt skönt.

onsdagen den 19:e mars 2008

Om det går fort...

Hillevi Wahl har läst samma artikel som jag - och verkar ha samma noja. Nu har visserligen mina senaste förlossningar tagit fyra timmar från första värken tills att bebisen kommit ut, så - så värst extremt fort har det ju inte gått. Men tänk om det gör det den här gången. Jag har en avlägsen bekant som bor i Huddinge, som skulle till Sös, fick krystvärkar i bilen vid Gullmarsplan och precis hann ur bilen och in i entrén på förlossningen innan gossen föddes.

Artikeln innehöll himla bra fakta att memorera i vart fall:

Är man hemma så ska kvinnan ställa sig på knä och luta sig framåt över en stol och så har man en kudde under stjärten. Pappan kan ta emot barnet men oftast kommer bebisen av sig själv.

Om man ser att navelsträngen är lindad runt halsen på barnet kan man försöka lirka bort den försiktigt över huvudet så kommer barnet sen.

Håll bebisen varm, hud mot hud, och så en filt över.

När barnet är ute behöver man inte klippa av navelsträngen själv utan kan i lugn och ro bege sig till sjukhuset och få vidare hjälp.


Min allra största oro är ju att inte få komma till Sös.....då tror jag nästan hellre jag stannar hemma. Men min stackars man skulle nog inte klara det. Så, det är bara att hålla tummarna för att jag får plats. Jag kommer att ringa in så fort värkarna börjat och vara stenhård. Fjärdegångsföderska, öppen nio centimeter sist jag kom in -det borde väl funka, hoppas jag.

tisdagen den 18:e mars 2008

20 dagar kvar

Jag är officiellt föräldraledig sedan i går. Det är väldigt skönt, måste jag säga. Stiger glatt upp lika tidigt som om jag skulle iväg till jobbet, men njuter oerhört av vetskapen om att jag får vara hemma. Lugna, sköna morgnar med barnen innan jag lämnar dem på dagis strax före nio.
Sedan då? Tja, det blir en hel del ligga i sängen, dega och spana "Sex and the City"-boxen. Surfa. Gå omkring och småplocka och röja. Leka lat hemmafru med väldigt tjock mage, helt enkelt. Funderar mycket på livet och på hur lyckligt lottad vår familj är. Oroar mig för att förlossningen skall sätta igång vid en krånglig tid på dygnet eller en dum dag, som till exempel nästa fredag, då dagis är stängt.

Mycket annat än så blir det inte. Skall plocka fram alla de älskade små bebisplaggen och tvätta dem. Minns i somras då jag stod och packade ned dem (de hade blivit kvar i lille F's garderob, bara knuffats längre och längre in). Jag grät en skvätt och undrade om jag skulle få lov att klä en liten varelse i dem igen? Så fnoskigt sentimental som man bara kan vara då man försökt bli gravid ett par månader utan att lyckas. Det vill säga, jag var ju van vid att det skall gå fortare än tredje försöket. Och nu sitter jag här och kan ha bebis i min famn nästan när som helst. Det är inte klokt!

fredagen den 14:e mars 2008

I väntans tider

24 dagar kvar, och officiellt föräldraledig från och med i dag. På grund av tidigare lättja var jag ändå tvungen att tillbringa eftermiddagen på jobbet för att verkligen bli klar med alla saker. Det är en liten tradition att jag skall stå och fylla kuvert med utlovade träningsmaterial och intyg i sista minuten, när jag borde sitta i bilen på väg att hämta på dagis.
Det känns bra att sluta! Jag tror inte att jag glömt något alltför viktigt. Utan att nedvärdera mitt jobb, så bedriver vi trots allt inte livsuppehållande verksamhet.

Nu kommer jag långsamt falla in i föräldraledighetslunken igen. Sista gången. Det skall bli otroligt lyxigt, det måste jag medge. Mycket kommer att hända; dagarna kommer inte direkt vara lata och händelselösa. Tid att umgås med lilla H och lilla F; möjlighet att när som helst välja att ha dem hemma med mig och bebisen. Store H kommer att gå i "sexårs", vilket ju trots allt inte är en obligatorisk verksamhet, så jag kommer nog att få njuta av även hans sällskap. Om inte annat så på lovdagar och studiedagar.
Tidigast i januari nästa år är jag tillbaka på jobbet, några dagar i veckan - om det funkar för A att börja dela föräldraledigheten på det viset. I annat fall är jag tillbaka på jobbet, som heltidsarbetande med hemmaman, från april.

Det är som två separata spår i mitt huvud. Rent intellektuellt vet jag att 24 dagar inte är lång tid, i synnerhet som förlossningen kan sätta igång innan dess. Känslo-mässigt upplever jag det ändå som om det vore flera månader kvar.
Jag var hos barnmorskan i förmiddags; allt var som det skulle. Nästa besök är om två veckor, och det kan vara det sista besöket. Det känns konstigt!

Nu är det dags att sova. Sällan har det känts så skönt att det är helg!

måndagen den 10:e mars 2008

Nedräkning: 28 dagar kvar


Måndag och uselt väder. Ändå känner jag mig piggare och gladare än på länge! Helgen har varit mycket trevlig. Vi har hunnit med att vara ambitiösa matlagare och njutit av det vi tillagat i goda vänners sällskap. Lördagen bjöd på god trerätters middag, inklusive min favorit, snittar med bubbel. Jag är verkligen barnsligt förtjust i snittar. Våra goda vänner A och M lagar alltid så god mat när vi är hos dem; det känns som att vi nästan skämmer bort varandra när vi träffas. Det är lika roligt att vara den som bjuder, som det är skönt att vara den som är bortbjuden, och sitta, och bara låta sig bli serverad...
Dessutom känns det som att detta var sista stöten innan bebisen fötts, åtminstone vad gäller bjuda på middag. En fika kan jag orka att fixa, eller någon enklare måltid - men en "riktig" middag, det vill jag helst fortsättningsvis bli bjuden på, så länge mitt nuvarande tillstånd råder.
Söndagen blev en stillsam hemmadag. Lilla H hade avslutning i sin lekjympa. Store H hade sin kompis V på besök. Killarna gick på samma dagis fram till för ett och ett halvt år sedan, då V med familj flyttade till Årsta. Vi har hållit kontakten, om än lite sporadiskt, men sedan i höstas träffas killarna regelbundet och leker. Det känns så kul, för jag vill inte att barnen skall känna sig hänvisade enbart till kompisar från dagis (eller längre fram från skolan). Det blir så begränsat.

Nu sitter jag och slösar bort jobbtid som jag borde ägna åt att komma i fatt med allt jag måste ha slutfört innan torsdag....var bara tvungen att ta en paus.

28 dagar kvar till bf. Dags att börja fixa BB-väskan, med andra ord. Det får bli ett av projekten nästa vecka.

söndagen den 9:e mars 2008

Hur många barn "skall" man ha?

Här kommer ett kärt ämne som jag ofta och gärna återkommer till. Antalet barn vi väljer (i den mån man har förmånen att kunna påverka) att skaffa, som vissa säger, eller ta emot, som andra föredrar att kalla det.
Jag har förvånats, och ibland nästan förfärats över alla spontana förtroenden jag översköljts av under denna min fjärde graviditet. Uppenbarligen passerar man någon magisk gräns när man väljer att ta emot fler än tre barn. Allt tyder enligt mina iakttagelser på att tre barn av de flesta betraktas som gränsen för vad som är normalt. Fler än så öppnar slussarna, väcker känslor och minnen och föder ett behov av att anförtro sig... visst, det låter klyshigt, men detta är alltså min erfarenhet. Kvinnor har berättat saker för mig som jag aldrig hade trott att jag skulle höra. Och det handlar alltså inte om nära vänner, eller ens alltid bekanta personer. Jag har fått ta emot förtroenden om missfall, önskan om fler barn, mäns vilja eller ovilja att ta emot fler barn, oönskade graviditeter och inte minst synen på kvinnorna själva och deras moderskap - eller avsaknad av vilja att bli mamma.
Det är makalöst intressant, ibland rent chockerande och alltid ganska spännande. Tänk, vilken stor betydelse reproduktionen har för våra vuxna liv. Barn som blir till, planerade eller inte. Barnen som inte vill komma. Åsikter om vad man tror sig kunna förmå i sitt föräldraskap; vad man tror sig klara av, både ekonomiskt och känslomässigt.

Jag vill inte pracka på någon mina åsikter. Jag försöker verkligen numera att vara mer öppen och vidsynt, att se andra människors infallsvinklar och livssistuationer. Det är absolut inte lätt, men det känns ganska bra att vara mindre fördömande, avfärdande och ifrågasättande. Vad vet jag om orsakerna till att människor gör som de gör? Så klart kan jag fundera på varför somliga medmänniskor ibland verkar göra det så svårt för sig. Å andra sidan kan jag tänka mig att människor kan se på mig och undra vad i helsike jag håller på med.

Jag har så klart fått många kommentarer om mitt, vårt, val att ta emot ett barn till. Reaktionerna har varit allt ifrån skräckblandad fascination till total förvåning. Nu har vi ju ändå varit ganska öppna med att vi kunde tänka oss ett fjärde barn, men det har inte hindrat människor i omgivningen från att förvånas över att vi gick från tanke till handling. Jag har tack och lov sluppit riktigt dumma kommentarer. De fånigaste jag fått har varit den gamla standardrepliken Har ni ingen TV? samt det självklara konstaterandet Då skall ni väl köpa större hus?.

Någonstans hörde jag också någon säga att det ju inte går att ha för många barn (fler än två?) för Hur skall man hinna köra dem till alla aktiviteter?...

Slutligen en artikel på Allt om Barn. Det är väl positivt att människor funderar kring sin ekonomi när de planerar sina familjer, men eftersom det inte känns som att alla precis tänker på ekonomin i alla andra avseenden, så ställer jag mig lite tveksam till om det verkligen kan stämma. Och om det stämmer, så känns det bara sorgligt. För till viss del handlar det om hur man prioriterar. Om utgångsläget är att man vill ha fler barn än standard, och vi säger att standard fortfarande är att ha två, men vill ha en levnardsstandard som om man bara hade två barn, då går ekvationen så klart inte ihop. Å andra sidan har vi det så förbaskat bra i det här landet (åtminstone de flesta av oss) att resonemanget känns ganska makabert. Jag dissar ingen för hur många barn personen i fråga har, missförstå mig rätt. Men jag tycker att diskussionen blir lite skev ibland. Det mest naturliga (för att använda ett fånigt ord) är ju faktiskt att ha syskon; till och med att ha fler än ett syskon. Det är det motsatta som är avvikande. Och vad avgör om man är lycklig eller inte? Storleken på huset? Antalet utlandssemestrar per år?

Vart ville jag komma med detta? Jo, så klart vill jag predika mitt eget barnalstringsevangelium, vad annat hade någon väntat sig?

Varen fruktsamma och föröken eder!

fredagen den 7:e mars 2008

Inför den 8:e mars

Visst skulle man önska att det inte fanns fog för en internationell kvinnodag. Somliga retar sig oerhört på företeelsen och fastnar i lam argumentation om att vi ju har det så bra här i Sverige. Nja....det är väl en fråga om vad man jämför med; hur man skulle vilja ha det, eller hur kvinnor i u-länder har det. Vilken jämförelse är mest relevant?
Sedan handlar det inte enbart om kvinnor, utan i lika stor utsträckning om män. Om våra små pojkar, som skall växa upp i den här världen, i det här landet och det här samhället - hur skall vi hjälpa dem att bli bra män och människor? Någonstans är jag nästan mer orolig för sönerna än för min dotter (eller snarare mina döttrar, om det nu stämmer att bebisen i magen är en flicka).
Vi lever i ett samhälle som förtrycker både män och kvinnor. Det är ett faktum. Tråkigt bara att så många inte kan se detta.

Det är fredag kväll, och jag är trött och seg. Piggar upp mig med att lyssna på världens bästa Internationella Kvinnodagen-låt:

torsdagen den 6:e mars 2008

Enda barnet, del 2

Hittade sent i går kväll en artikel i serien om syskon på DN's Insidan, som jag lyckats missa.
Nu handlade det om en fyrabarnsfamilj och om den gemenskap de fyra syskonen, två pojkar och två flickor, känner. Det var väldigt trevlig läsning och väckte givetvis förhoppningar hos mig om min egen barnaskara.

tisdagen den 4:e mars 2008

They're playing our song....

Detta är låten vi dansade vår bröllopsvals till.
Världens bästa låt, på många sätt och vis.
Och - inte, på många andra sätt och vis. Håll till godo...


Nostalgitripp

Jag är ofta ganska sen med att upptäcka eller ta till mig saker. I kväll är jag inne på youtube för första gången. Ja - det är sant, jag skämtar inte. Till följd av detta sitter jag nu och har värsta nostalgitrippen. Lyssnar på mina gamla husgudar Eurythmics, och skräms och förtjusas av att jag verkligen kan låtarna utantill. De sitter i ryggmärgen, minst sagt. Eller snarare i hjärnstammen, i anslutning till funktionerna som styr andningen.
Jesus.
Jag kan bli sittande här halva natten, känner jag. Annie Lennox överjordisk! Sämre förebild kunde jag helt klart haft. Extra kul är alla videos, eftersom min familj saknade såväl parabol som tillgång till kabel-TV. Därför såg jag aldrig dem när det, så att säga, begav sig.

Mannen är borta på något sorts jobb-relaterat som inkluderar övernattning. Han är måttligt förtjust i sådana arrangemang, men detta var så illa tvunget. Och hellre nu, när jag är i vecka 35, än längre fram i graviditeten. Enda problemet med att vara "ensam" är att jag aldrig kommer i säng. Det är liksom så meningslöst att gå och lägga sig utan sällskap. I stället sitter jag och dum-surfar, fastän jag borde veta bättre.

Tur att vi numera så sällan är ifrån varandra. De första två åren tillbringade vi mesta tiden på var sitt håll. Vårt rekord var länge att ha tillbringat sammanlagt sex dagar tillsammans på samma plats. Vi sågs på helgerna; varannan helg i Stockholm och varannan helg i Göteborg.
Jag kan fortfarande få stress-svett-bryt-attack-minnen när jag tänker på alla hetsiga transporter med flygbussar, språngmarscher till biljettautomater, och sedan det förnedrande stand-by-köandet utanför gaten. Det var tider det. Det är längesedan. Ändå minns jag så väl hur underbart det var när vi plötsligt bodde i samma stad, efter nästan 2,5 års flackande. Att komma hem till varandra varje kväll och få vara tillsammans var så lyxigt.
Jag kan fortfarande få ett snabbt litet pirr i magen om jag kastar en blick ut genom köksfönstret en kväll, och ser A kliva ur bilen. Att han är hemma! Hoppas det håller i sig i många år.

lördagen den 1:e mars 2008

Lat lördag (37 dagar kvar)


Det regnar och blåser i Stockholm idag - tack och lov! Perfekt väder för att utan dåligt samvete stanna inomhus hela dagen. Jag skall i och för sig våga mig på en kort utfärd framåt lunch i sällskap med tripp-trapp-trull; store H skall leka hos en dagiskompis i eftermiddag. Men efter avlämning bär det direkt hem, den saken är klar.


Mitt rostiga bäcken protesterar sedan ett par dagar mot alla former av fysisk aktivitet. Lite trist, men inte så konstigt. Planen för dagen är att lilla H och F skall sysselsätta sig själva, medan deras Ömma Moder (i dubbel bemärkelse) intar horisantalläge med en pigroman i högsta hugg, och en from förhoppning om att kanske till och med kunna dåsa till en stund.


Mannen skall vara flytthjälp åt en kompis. Snacka om skilda världar. De är lika gamla, fyller alltså 38 i år, och kompisen och hans nya tjej har precis köpt en liten trea på Söder för en absurt stor summa pengar. Anders i sin tur är snart fyrabarnsfar, och besitter alla de klassiska Svensson-attributen; förutom vovven, vill säga. Behöver jag tillägga att kompisen tycker att Anders lever ett väldigt märkligt liv?


(Vad gäller vovven, så skall jag återkomma till ämnet. Det finns nämligen en påhittad, men högst verklig vovve i store H´s medvetande. Men den vovven förtjänar en egen berättelse, en annan dag.)

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...