onsdag 27 februari 2008

40 dagar kvar!

Dagen har bland annat innehållit ett trevligt eftermiddagsbesök hos en grannfamilj en liten bit bort, som dessutom råkar vara "bekantas bekanta", som man brukar säga. Vi har bott så nära, med jämnåriga barn, sedan flera år tillbaka - men inte träffats på riktigt förrän först nu. Och det är faktiskt tack vare Sofias blogg, skulle man kunna säga. Jag hittade till grannfamiljens blogg, och mamman i grannfamiljen hittade till min...

Barnen var nöjda och glada, de hade haft kul. Och jag häpnade över det för mig så exotiska, men egentligen plågsamt normala, att mina stora barn kunde springa hem till vår ytterdörr.
Vår trevliga närförort är alldeles för full av bilar som kör alldeles för fort för min smak, vilket innebär att barnen i alltför liten utsträckning kan röra sig fritt.
Å andra sidan kommer de ha en annan sorts frihet om bara några år (tiden rusar ju så fort), då alla närförortens fördelar överväger ett liv "på landet". Närheten till stan, och tillgången till tunnelbana och bussar, borgar för att barnen kommer att kunna förflytta sig självständigt och röra sig fritt. Fast det är en klen tröst de dagar då jag tänker mörka tankar, och undrar om vi inte borde flyttat till ett nyproducerat radhusområde med mer "Bullerbyn goes nyfunkis" -feeling.
Det är lätt att vara efterklok.
Men, som min käre man brukar svara, då han på jobbet får frågan varför vi inte bor norr om stan i t ex Silverdal, för det borde väl du ha råd med (jo, det är sant, sådant är tydligen helt ok att fråga folk!): "vi som har arbetarklassbakgrund trivs bäst söder om Söder"...

tisdag 26 februari 2008

Jag är en spärrballong

Något har hänt. Magen är SÅ STOR!!! Helt ofattbart, jättelikt stor. Som en badboll. Som tur är så är jag omgiven av vänliga mäniskor; både arbetskamrater, vänner och min man, som tycker att jag är fin.
För - jag är ju inte mer än människa. En snart 34-årig medelklasskvinna. Bara för att jag är höggravid är jag inte mentalt avstängd vad gäller mitt utseende och hur jag ter mig i andras ögon. Själv känner jag mig som smalast naken. For your information ;)
Jag är barnsligt glad över att vår förändrade kosthållning efter årskiftet resulterat i att jag vara gått upp 1 kg i vikt sedan januari. Min karaktär är lika usel som alltid, men man skall aldrig underskatta lojalitet. Om inte min man kvälls-svullar, så gör inte jag det heller. Känns ganska trevligt att vara gravid och "fin".
Jag minns med fasa de sista veckorna innan F föddes, i maj 2006. Jag var folkskygg och ville helst inte röra mig utomhus utan "beskydd"" i form av väninna, man eller barn. Väldigt besvärligt. Jag kände mig så blottad, så naken i min graviditet. Hoppas att jag slipper känna det så den här gången.

Enda smolket i bägaren är att jag dragit på mig en förkylning: Dessutom råkade jag ut för den otrevliga känslan att jag för en stund sedan trodde jag skulle svimma och/eller kräkas här i kontorsstolen. Det var väl antagligen bebisen som lyckades trycka på stora kroppspulsådern och magsäcken samtidigt...

torsdag 21 februari 2008

Enda barnet

I gårdagens Insidan i DN handlar det om att vara enda barnet. Det är "ett ämne som starkt engagerar mig" (som man brukar skriva om något man ältat i åratal utan att komma någonvart).

Jag är ju själv enda barnet. Mina föräldrar kunde inte få fler barn. De vet inte varför, och de tog aldrig reda på vad som kan ha varit orsaken. På 70-talet fanns det heller inget som hette "sekundär barnlöshet". Jag har så länge jag kan minnas vetat om detta; att de hade önskat sig fler, men att de var glada över att de över huvud taget hade fått barn.

Eftersom jag själv har PCO, och har vetat om det sedan jag var cirka 20 år, var jag beredd på att kanske inte kunna få barn. Otroligt nog har jag, tvärt emot vad som borde vara rimligt, lyckats med konststycket att snabbt blir gravid vid hela fyra tillfällen. I mitt fall är det helt klart min uppväxt utan syskon som legat till grund för min önskan att få en, med svenska mått mätt, stor familj.

Som enda barnet saknar man inte bara syskon. Man saknar också framtida kusiner till sina egna barn. Jag fasar för den dag då mina föräldrar inte längre är i livet, och jag är ensam kvar med minnesbilderna av min barndom. Jag sörjer redan nu att jag inte har någon att dela minnena från vårt familjeliv och min uppväxt med. Därför känns det så viktigt att mina barn och mina föräldrar har en god och nära relation. Som tur är finns det ett starkt engagemang från mina föräldrar, trots att vi bor 60 mil ifrån varandra. Vi ses ungefär var fjärde till sjätte vecka, och då umgås vi oftast intensivt, över en helg. Det gör mig så glad att mormor och morfar är viktiga, nära personer för mina barn.

Det är så klart av egoistiska skäl jag velat ha en stor familj. Givetvis finns det ingen garanti för att barnens nära, varma relation under småbarnsåren utvecklas till en vänskap som håller upp i skolåldern, under tonåren och in i vuxenlivet. Så klart hade det också varit enklare med bara två barn, både praktiskt och ekonomiskt. Det finns inget sunt förnuft i att ta emot fyra barn när all släkt bor långt borta, alla vänner själva är upptagna med egna småbarn och de egna barnen dessutom kommer så tätt att de inte kan "passa varandra".

Vi är väl helt enkelt inte riktigt kloka?

onsdag 20 februari 2008

47 dagar kvar


Det är underligt. Nu kommer det lite krämpor smygande. Lite svullna ben, lite andfåddhet, ganska mycket trötthet.....men samtliga får klassas som "symtom light", i jämförelse med hur det kan vara. Hur jag vet att gravida medsystrar har det. Om detta vore första barnet hade jag förmodligen bara svävat fram. Nu finns det ju en del dagliga göromål som obevekligen drar ned mig på jorden.



Den 8:e april är vårt magiska datum. Som alla vet, är det just bara ett datum. Ändå får det så stor betydelse. Givetvis skulle jag önska att jag visste när förlossningen sätter igång. Främst för att det har en rent praktisk betydelse - barnvakt! Vem skall ta hand om barnen när vi åker in? Vi hoppas att jag föder på en vardag, under den tid på dygnet då dagis är öppet. Måndag-fredag mellan 07.00-17.30, helt enkelt!


Den nya lilla bebisen måste ju få något nytt, något som inte suttit på ett syskon. Eller, förresten - måste och måste, det är lite trevligt helt enkelt, att handla något litet plagg och försöka förstå att om bara några veckor finns det en till liten människa i familjen. Vår sista lilla bebis. Därför var det så perfekt att hitta en liten tröja och en liten pantalong i storlek 62 på P o. P´s restrea. Tillverkade av eko-bomull dessutom, som Den Ömma Modern nu kan tvätta i familjens parfymfria tvättmedel och känna sig som en riktigt duktig förälder.

fredag 15 februari 2008

Svenne-meze

Jag var så vansinnigt trött i eftermiddags. Satte på en Charlie & Lola-DVD bara för att slippa tänka eller engagera mig i barnen en stund. Filmepisoderna med detta brittiska syskonpar är så rasande ambitiöst och kreativt animerade att det faktiskt är riktigt behagligt att ha som bakgrundssorl. När jag kände att jag var nära att somna till framför datorn i soffan, insåg jag att det var hög tid att släpa sig in i köket och sätta igång med middag.
*Svordomar*.
Man förstår ju varför många kör med hämtmat på fredagar. Till slut sparkade jag igång mitt rostiga maskineri till gravid mamma-kropp, och resultatet blev riktigt bra. Jag längtade efter våra shish kebaber, som tillagas ungefär så här:
Cirka ett kilo nötfärs kryddad med salt, svartpeppar, en riven gul lök, 3 rivna vitlöksklyftor, en halv deciliter hackad bladpersilja, två teskedar spiskummin och en tesked rivet citronskal. Grillas i ugn på 250 grader, omkring 20 minuter - vänd dem efter halva tiden.

Avnjutes med fördel tillsammans med vitlökskryddad bladspenat-kikärtsfräs, hoummus, sallad på tomat-bladpersilja-rödlök-citronsaft, stark ajvar (och en klick gräddfil, i brist på yoghurt), guacamole (jodå, tro det eller ej!!! när vi nu hade fina, mogna avocados i kylen).....ja, man tager lite av vad man haver i sitt kylskåp och skafferi. Zetas Filoncini med sesamfrön passar till exempel utmärkt till!

Och nu är det helg. Tack och lov för det.

torsdag 14 februari 2008

Apropå dåligt samvete

Barnteater har för mig något av ett magiskt skimmer kring sig . Jag minns teaterupplevelser från barndomen. Dessutom brukar barnteater som regel hålla rätt hög kvalitet. Barn är ju inte sällan skönt och okomplicerat oartiga när det gäller sådant som inte fängslar och intresserar dem...

Jag har, i tanken, varit på väg i ett och ett halvt års tid. Först nu har jag tagit tag i saken:
I morgon får yngste gossen, F, vara själv på dagis. Jag, store H och dottern H skall på teater! Vi skall till Teater Peró på Sveavägen och se "En dag med mössens brandkår". Jag tror vi lånade boken på biblioteket redan för två och ett halvt år sedan. Då var store H för liten för att förstå, men ändå märkvärdigt lockad av berättelsen. Sedan har vi återkommit till den; läst den och också lyssnat på den på CD i en fantastiskt framförd version. Den har blivit en klassiker för såväl store H som syster H. Nu skall vi alltså få se och höra den i teaterform. Barnens entusiasm är inte att ta miste på. Jag ser fram emot 50 intensiva minuter i morgon förmiddag.

Nästa fredag är det dags igen. Då heter pjäsen "Rut och Knut leker doktor", baserad på boken med samma namn. Det känns verkligen som att jag är på slutspurten; vill passa på att hinna med vissa aktiviteter innan bebisen kommer och jag (av erfarenhet) vet att jag kommer att vara låst, i ordets bästa och mest positiva bemärkelse, vid bebisen i åtminstone ett halvår innan det ens kan komma i fråga att vara borta ett par timmar på dagtid.

Kärlek





Alla hjärtans dag har aldrig varit någon viktig dag för mig. Det är dessutom så många år sedan jag gick i skolan, att jag inte har någon minnesbild av något som ens var i närheten av den hysteri som tydligen råder bland "skolungdomarna" numera.

Det ligger något fundamentalt provocerande i alla kommersiella högtider som syftar till att visa kärlek och uppskattning genom att köpa ett färdigt koncept. Må det sedan vara Mors dag, Fars dag eller Alla hjärtans dag. Jag, som så många andra, har valt att ignorera dessa dagar, och avfärda dem som något ospontana människor kan ägna sig åt. De som inte kan eller förmår visa äkta och innerlig uppskattning, utan måste bli uppmanade av kommersiella krafter att få fingrarna ur och inhandla en blomsterkvast, ett fånigt kort eller någon annan symbolisk gåva.

Men - som ett led i min uppriktiga strävan efter att bli en mer förlåtande, öppen och mindre fördömande vuxen kvinna, så har jag börjat fundera lite mer kring det här. För, om det nu är så att en person har svårt för att vara spontan med kärleksbevis - vem är då jag att döma? Är det inte bättre att visa sin uppskattning och kärlek än att inte visa den alls? Röda rosor kanske inte gör mig lycklig - men de gör många andra människor lyckliga. Om någon får en komplimang från sin älskade just i dag, och blir lycklig av det, vore det inte bara förmätet utan faktiskt riktigt otrevligt att mig att vara hånfull och överlägsen.

Jag behöver ärligt talat inte reta upp mig över saker som inte berör mig personligen. Åtminstone inte så här världsliga saker! Själv har jag köpt chokladhjärtan till barnen. Det här är nämligen första året som något av barnen (läs: store H) är medvetet om vilken dag det är.
Tänkte äta en god köttbit med min man och dricka ett glas rödvin därtill (aj, aj, aj - där blev det minuspoäng hos Socialstyrelsen!).

Få se om barnen kanske också har med sig något vackert pyntat kort från dagis som jag kan få njuta av.

onsdag 13 februari 2008

Om jag hade pengar


Sju rum och kök, varav 4-5 sovrum.
Boyta på 136 kvadrat; biyta 99 kvadrat.
Tvättstuga!
Öppen spis i vardagsrummet!
Fortfarande nära till tunnelbanan....
Allt till utropspriset 4.200000:-. Skall vi slå vad om att det slutar på 5.500000:-?
Adressen är Munksjövägen 7 i Stureby.
Och - ja! Annika är igång och Hemnet-knarkar igen. Återfallsmissbrukare som jag är.

tisdag 12 februari 2008

En dag som börjat bra


Jag vaknade av klockradion, som maken satt på den okristliga väckningstiden 05.00. Han behövde komma iväg tidigt eftersom han skulle åka kommunalt till jobbet. Det låter så klart inte så bra, men råkade sammanfalla (antar jag helt pseudovetenskapligt) med en nyss avslutad sömncykel, så jag var vaken och utvilad! Kunde ligga och dra mig en kvart, för att därefter kliva ur sängen utan vare sig spykisk eller fysiskt smärta. Dusha och sminka mig. Den yngste gossen vaknade, lika morgonmysig som alltid (och faktiskt inte nybajsad, vilket var en klar bonus). Väckte försiktigt den äldste gossen och bar in honom till badrummet. Han vaknade långsamt medan han tvättade sig och klädde på sig.

Inte ens dottern störde den himmelska friden. Hennes morgonhumör är annars något i hästväg. Det stackars barnet vansläktas å det grövsta, då resten av familjen är morgonmänniskor. Hon verkar helt klart vara en kvällsmänniska. Det spelar ingen roll hur mjukt man väcker henne; förvarnar, klappar och varsamt lyfter ur sängen. Hon vrålar ändå i protest och spänner kroppen som om hon drabbats av ett epileptiskt anfall. Men...ibland, så som idag, är även denna flicka mild och lugn vid uppvaknandet.

Äppelklyftor och lite morgon-Bolibompa medan den Ömma Modern planerar eftermiddagens cirkusjympa-besök, då äldste gossen skall roa sig medan Modern och småsyskonen häckar på en bänk i Högdalens sim- och idrottshall och fördriver tiden med diverse böcker, bananer och annat livets nödtorft. Kontrollerar innehållet i diverse jympaväskor och mellispåsar; utebyxor i en särskild väska, fram med vagnen......in med alltsamman i nya bilen (som jag inte hunnit provköra under helgen - drar ett djupt andetag). Lassa in barnen, skrapa rutor.....vilken ironi, det är väl bara femte gången den här välsignade milda vintern!

Bilen är som en dröm att köra! En dröm i form av en silverfärgad buss. Solen stiger medan vi kör genom frostig söderort bort till barnens extra-dagis i Rågsved. Milt och stillsamt intåg, barnen får frukost och jag kan fortsätta min färd mot arbetet. Vilken frid. I all enkelhet. Vardagsfrid.

fredag 8 februari 2008

"Egentid"

Jag skulle kunna skriva en uppsats om det här löjliga ordet. Terri Eriksson har skrivit en krönika i Aftonbladet som avhandlar ämnet i fråga på ett ganska bra sätt. Håller verkligen inte alltid med henne om det hon skriver, men vi delar vissa uppfattningar i det här fallet, den saken är klar.

Vad är egentid? Det var väl sådant man sysslade med innan man fick barn. Varför vill vi ha barn? Antagligen för att vi vill leva någon sorts familjeliv. Familjeliv kan ju se ut på lika många sätt som det finns familjer. Egentid, jag antar att det är tid för sig själv - tid man tillbringar ensam/i fred eller tillsammans med någon annan/andra vuxna - utan barn.


Till somliga skulle jag bara vilja säga så här:

Vet du vad? Den allra största delen av ditt liv kommer dina barn att vara vuxna! VUXNA!!! Män och kvinnor med ett eget liv, där mamma och pappa bara spelar biroller. Periodvis kommer de kanske inte ens vara intresserade av att umgås med dig! DU kommer vara den behövande parten, den som ber dem att komma och hälsa på!
Nu är dina barn fortfarande så små att de tycker det är trevligt att vara tillsammans med dig. Och ju mer tid ni tillbringar tillsammans när barnen är små, desto bättre kontakt kommer ni att ha under resten av deras uppväxt. Jag kanske kommer att märka att jag hade fel i det här fallet, men jag tror helt ärligt att det är så här det förhåller sig.

Jag tror också att fixeringen vid egentid i grund och botten beror på den falska bilden av att vi skall hinna med en massa löjliga saker samtidigt som vi skall vara föräldrar åt våra barn. Den ekvationen går inte ihop. När barnen somnat på kvällen skulle jag så klart i teorin kunna ägna mig åt språkstudier, yoga eller pubbesök, men just nu umgås jag hellre med min man.
Det kanske också räknas som egentid?

Our new ride


Så lyder rubriken till det MMS min käre make skickade till mig i går. Han har varit nere i Göteborg och bytt vår gamla trotjänare, vår Volvo V70, mot en gigantisk bil - mer passande för en familj som snart kommer att bestå av sex (!) personer. En Ford Galaxy.
Det känns konstigt. Vi är inte intresserade av bilar annat än som fortskaffningsmedel. Min man köpte inte bil förrän han var över 30; ganska ovanligt för att vara född på bonnvishan. Det är helt enkelt inte så kul med saker som kostar mycket pengar och som man i många sammanhang bara måste ha. Livet skulle vara väldigt mycket mer komplicerat utan bilen. Jag föredrar i de flesta situationer att åka kollektivt, men måste medge att tillgången till bil i min vardag har underlättat mitt liv oerhört, och avlastar mig mycket, inte minst nu när jag är höggravid.

Men.....jag undrar hur det kommer kännas första gången jag skall ut och köra med denna jättebil. Förmodligen raka motsatsen till när jag i går körde vår lilla Renault Clio med tre bilbarnstolar i. Det kändes som att barnen och jag satt i en sardinburk. Inget man ger sig ut på E4:an i, helt klart. men helt ok om man bara skall ftån Stureby till Rågsved.

söndag 3 februari 2008

Fjärde gången gillt




Skall jag bli en riktig lattemamma den här föräldraledigheten? Glida runt på sta´n med min Urban Jungle syskonvagn och glassa?


Det känns inte som att vi har mycket att välja på. Barnvagndjungeln blir bara snårigare för varje år. Med fyra barn räcker det att ha två till fots på kommunala färdmedel. Jag tror inte jag fixar att ha F på ståbräda, H och H hållandes i ömse sida av vagnen och bebisen därtill. F behöver kunna få sitta och även vila i över ett år till - prommenera kommer han att få göra ändå. Kruxet är UJ´hutlösa pris. Svetten bryter fram vid blotta tanken.




I morgon skall jag dra in till sta´n och ta ett beslut. Store H skall få göra mig sällskap.

Den Onda Modern

Jag har varit en sur, trött och elak mamma med kort stubin precis hela dagen. Hade drömt om en lugn helg med återhämtning och familjemys, och får väl erkänna att lördagen var en helt ok dag. Söndagen har dock aktivt raderat ut minnet av den godkända lördagen, och ersatt det med det bestående intrycket av två bortkastade, misslyckade dagar. A blev magsjuk i går kväll och har varit matt och mer eller mindre sängliggande hela dagen. Själv har jag mest haft en önskan om att bli lämnad i fred, vilket ju inte är så realistiskt om man har en inomhusdag med tre små barn. Barnen har nog lärt sig en del nya svordomar, och själv har jag insett att jag är DÄR nu. De två sista, jävliga månaderna på graviditeten. Allt är tråkigt; jag är konstant trött och misstänker att det finns en biologisk plan att man som kvinna skall glömma dessa två månader, på samma vis som man glömmer förlossningssmärtorna.

Vår äldste, H, föddes ju motsvarande i dag - vecka 30+6. Det känns märkligt. Inte bara för att min gravidmage med honom enligt bildbevis var hälften så stor som den är nu, när jag bär på fyran. Tanken på att det ligger ett barn i min livmoder som är drygt 40 cm långt och väger 1800 gram.....ett magert litet spädbarn, med ryckigt rörelsemönster, ett gnäggande läte och tomma små påsar till skinkor....en tunn, aningens klibbig och röd liten stackare vars muskler och skelett känns genom huden i brist på underhudsfett.....det är en märklig tanke. Med detta perspektiv gläds jag såklart åt att det är ett antal veckor kvar innan bebisen kommer ut.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...