Utmanad

Yes!

Äntligen utmanad. En viktig milstolpe i min mediokra bloggar-karriär. Tove har utmanat mig att berätta sju sanningar om mig själv, och sedan länka utmaningen vidare till sju andra bloggare. Det sista blir definitivt det svåraste. SJU andra bloggare? Hur skall det går till? Får komma på något...

1. Jag är lat. I bland tror jag att lättja är mitt mest utmärkande karaktärsdrag. Jag gör ofta saker bara för att slippa skämmas, eller för att jag helt enkelt måste eftersom det skulle drabba någon annan om jag inte gjorde det. Gäller såväl jobbet som privatlivet. Med andra ord löper jag ingen risk att bli utbränd . alltid något att glädjas åt!

2. Jag är osocial. Min sociala förmåga har jag tränat upp under mitt vuxna liv. Jag har lärt mig, helt enkelt tränat upp, hur man tar kontakt med okända människor, lär känna dem och till och med behåller kontakten med dem. Klar Aspherger-varning, med andra ord. Men det har ju funkat!

3. Jag har inte några fritidsintressen (du är inte ensam, Tove!). Eller...jag har många intressen, men inget jag aktivt utövar. Kanske borde jag erkänna att den aktivitet jag mest frekvent ägnar mig åt, som skulle kunna klassas som någon sorts hobby-liknande sysselsättning, är nät-shopping. Ytligt och pinsamt, javisst! I min fantasi kommer jag, den dag våra barn vuxit upp och flyttat hemifrån, ha sådana eoner av fritid att jag kommer att läsa italienska, ta pianolektioner och börja styrketräna dagligen.......men det mest troliga är väl helt enkelt att vi skaffar hund.

4. Jag har konstant dåligt samvete över att jag borde kunna prestera mer - jag vet att jag kan prestera mer - men jag orkar inte. "Tillräckligt bra" är mitt motto; tyvärr lever jag inte som jag lär. Jag får väl skylla på att vi har så många småbarn.....det verkar kunna funka som ett bra argument, av omgivningens reaktioner att döma.

5. Jag älskar min man mer och mer för varje dag som går. Och det är sant! Ingen klysha, inget larv eller frisering av verkligheten. Jag är så glad att vi hittade varandra; vi är gjorda för varandra.

6. Jag är stolt över att min familj klarar sig själv. Det är ett sårbart system, men det är så livet ser ut. Släkten bor 60 mil bort och vi har ingen barnvakt som kan hoppa in och ställa upp. Alla vänner är i samma fas i livet, det vill säga har egna småbarn och ingen möjlighet att vara "lektant"/"lekfarbror" om vi skulle vilja ha lite barnfri tid någon gång. Trots detta lunkar livet på; det funkar bra. Och jag kan känna mig lite stolt över att vår tillvaro inte är uppbyggd kring barnflicka eller att morfar kan ställa upp och hämta på dagis två dagar i veckan. Kanske är jag bara pretantiös, men det är så jag känner det.

7. Jag undrar fortfarande vad jag skall göra när jag blir stor. Och jag undrar om jag valde rätt när jag valde att utbilda mig till logoped. Jag kom in på journalistprogrammet, kostekonomprogram- met och logopedprogrammet. Världen har definitivt inte gått miste om en lysande journalist.... men månne har världen gått miste om en rasande duktig kostekonom?

...vem skall jag nu vidarebefodra detta till? jag ger mig själv dispens tills i morgon!

Dysmorfofobi?

Har suttit och surfat och tittat med ett halvt öga på en dokumentär om människor med dysmorfofobi. Fruktansvärt tragiskt, så klart. Ett sådant slöseri med livet att gå omkring och uppleva sig själv som ful och motbjudande; vara helt besatt av sitt "avvikande" utseende och begränsa sitt liv utifrån denna fixering.

Men - jag känner igen mig. Många har nog en släng av dysmorfofobi i tonåren. Jag var nog ett gränsfall till en fullt utvecklad dysmorfofobiker (eller vad det nu kan tänkas kallas?).

Det är så märkligt att minnas. Jag skulle önska att jag kunde resa tillbaka i tiden och ge mitt tonårsjag en injektion av det ibland orimligt goda självförtroende jag tillförskansat mig i vuxen ålder. Jag duger nu, jag är helt okej. Och får jag någon gång en dålig dag, brukar jag påminna mig själv om den euforiska svallvåg av god självkänsla som översköljt mig efter mina förlossningar. GUD vad jag kännt mig snygg! Och smal! För att inte tala om urstark och fullkomligt kokande av kroppens eget uppåttjack! Jäklar, vilken egotripp....

Det fanns hopp i dokumentären trots allt - en av de medverkande genomgick någon sorts kognitiv beteendeterapi, och mådde på slutet väldigt mycket bättre. Hade fått sjukdomsinsikt, och lärt sig att visa sig utomhus utan lager av smink och utan intrikata frisyrer för att dölja sina inbillade missbildningar. Hon mådde ganska bra, och det var vackert att se.

En sjuk liten gosse

Vår yngste gosse F blev magsjuk i torsdags. Han var ganska dålig under dagen, och kräktes upp precis allt. Efter att ha vilat blev han skedmatad med vätskeersättning under eftermiddagen, och fick behålla den. Sov gott under natten, och vaknade betydligt piggare på fredagens morgon. Pigg, men törstig!

Under fredagseftermiddagen blev han så, plötsligt, sämre. Vätskan bara rann igenom kroppen.

A hade kontinuerlig kontakt med sjukvårdsupplysningen, och strax efter sjutiden i går kväll beslöt vi efter kontakt med Sachsska barnsjukhhuset att A skulle åka in med F. Det blev en jobbig natt, med mycket väntan. F var så uttorkad att det inte gick att sätta nål för dropp - så det fick bli vätskeeresättning per sond. Den arge gossen har under dagen piggnat till ordentligt och fått majsvälling i sonden, och även ätit lite. Han är helt klart på bättringsvägen. Den elaka orsaken till hans magsjuka heter Rota-virus!

Tankarna går till alla de små barn som dör av diarré i tredje världen varje år. Den oro jag kände i natt då jag försökte sova medan jag väntade på varje SMS, MMS eller samtal på mobilen var en påminnelse om hur maktlös man känner sig när barn är ordentligt sjuka.

Jag är glad över att bo i en storstad. Det hade helt klart inte känts bra om A skulle ha behövt köra 20 mil till närmaste barnsjukhus!

Sent skall syndaren vakna!

Men, nu har jag vaknat till på allvar, och insett att det är så längesedan jag skrev något här att jag väl egentligen borde lägga ned bloggen och börja om från början. Men kunde Tove ta ett brejk så kan väl jag (även fast hennes var kortare, och av en betydligt mer seriös anledning än min).

Ganska långt gången i graviditeten är jag dessutom; är redan i vecka 28+3. Nedräkningen kan snart börja, med andra ord.

Det "stora" ultraljudet visade att det med största sannolikhet är en lillasyster som bor i min mage. Nästan för bra för att vara sant. Pojke född 2002, flicka född 2004, pojke född 2006 och så som grädden på moset en flicka född 2008. Nästan som om vi kryssat i ett beställningsförmulär - "leverera dessa varor punktligt, tack!".

Nu känns det så avlägset att jag våndades så mycket i somras och trodde att jag inte skulle få bära något mer barn. Det var väl klart att det skulle ordna sig!

Jobbet känns fullständigt oengagerande, och jag är dessutom ganska omfångsrik rent kroppsligt - vilket i kombination med en viss mental seghet inte borgar för några fantastiska behandlingsinsatser från min sida. Håhå, jaja! Har tröstätit godis sedan innan lunch - inte får det mig att känna mig piggare, direkt. Men lunchen hade bra GI, å andra sidan. Man får göra så gott man kan.

Från och med nu är min målsättning att skriva något varje dag. Kvantitet går nämligen före kvalitet just nu! Så det så.