Driv ut demonerna!

Veckan som gick var ganska förskräcklig. Sedan husvisningen vi släpade oss iväg på har det kännts som att ingenting riktigt klaffat. Mycket frustration och irritation. Helgen på landet var dessto bättre; den blev kompensationen för alla känslor av misslyckande och alla motgångar - verkliga sådana, eller inbillade.

Att gå på husvisningar kan verka terapeutiskt. Husets olika sidor och egenskaper kommer fram, och därmed driver man ut demonerna. Det finns ju inga perfekta hus! Om man bara vågar sig på att gå och inspektera kan man känna stor lättnad. Det som på Hemnet såg ut som en hägring var i själva verket ett trevligt hus, med många rum, men inte optimalt för våra behov.

Det jobbiga är att huspriserna är så astronomiska att jag och käre maken konstaterat att vi sannolikt aldrig kommer ha råd att köpa ett större hus än det vi har. Någonsin. Det blir att tränga ihop sig, ständigt ha tvätt hängandes framme på tork och skeppa allt som inte får plats här hemma till lantstället. Mina erotiska drömmar om spatiösa, fullt utrustade tvättstugor få förbli just - drömmar. Tänk om det kunde dimpa ned ett arv - fast, det förutsätter ju att någon närstående måste dö, och det vill vi så klart inte. (Synd, där föll den idén.)

Hus är ändå värdsliga saker. Familjen är å andra sidan kött och blod. Önskan om en ytterligare famljemedlem är mer brännande än alla husdrömmar i världen. I mitt hjärta känns det av någon anledning som att det inte kommer att bo någon mer bebis i min mage. Jag har dåliga vibbar. Det kanske inte är meningen att vi skall ha fler barn. Men det är smärtsamt, jag känner mig inte färdig, kan inte acceptera att detta skulle vara min sista föräldraledighet, att Lillebror är det sista barn jag fött och att jag aldrig skall få vara med om det mer....

Kanske målar jag upp ett skräckscenario, bara för att det är lika bra att föreställa sig det värsta? Ta ut glädjen i förskott är jag ju något av expert på. Det ena utesluter ju inte det andra.

Det vore bara så skönt att veta - om det blir något mer barn eller inte. Så att jag slapp vänta och undra. Och kanske kunde koncentrera mig på något annat.

När kroppen sviker

Ja, nu är det inte bara kroppen som sviker, utan också själen, känns det som. Högtravande? Kanske det.

Min kropp har, trots en diagnosticerad ägglossningsdefekt, lyckats bära och föda fram trenne välskapta barn inom loppet av den hissnande korta tiden tre och ett halvt år. Jag har alla gångerna blivit gravid mycket snabbt. Känner därför en viss besvikelse och oro då jag denna månad inte är gravid, trots flitig aktivitet i sänghalmen. Skall tilläggas att aktiviteten alltid är flitig, men det är ändå något visst när man vet att man har oskyddat umgänge - det ger en liten kick, tycker jag personligen...

Som en extra ironi behagade mensen dyka upp som en fin födelsedagspresent i torsdags morse. Grattis på 33-årsdagen? Min besvikelse kan säkert låta löjlig i mångas öron, men min oro grundar sig i att jag befarar att min kropp skall sluta fungera såpass normalt som den gör, och börja "bete sig". Jag kan bara hoppas att jag blir gravid så snart som möjligt, annars står min mentala hälsa på spel.

Det finn ingen rim och reson, inget rationellt och behärskat över min längtan efter ett fjärde barn. Man skulle kunna tycka att jag har fullt upp som det är. I synnerhet efter dagen som gick.

De stora barnen har betett sig som besatta bortbytingar. Dottern verkar ha regredierat till någon sorts tvåårstrots och springer skrattande iväg från mig. Hallå - det fick vi nog av sommaren 2006, då hon var två! NU är hon snart tre! Lagom kul sits när bilarna dundrar i alldeles för hög fart genom den grönskande villkaidyllen. Store sonen verkar ha drabbats av selektiv hörselnedsättning. Mamman skriker sig hes. Fick i dag till och med en attack av akut skam på BVC då det kändes som att kontrollen över barnen var försvunnen. Alla kan ha dåliga dagar, men det känns extra tungt då barnens beteende är en förlängning av vilken uppfostran man tillämpar och någonstans vittnar om hurdant omdöme man har.....eller?

Trösten får som vanligt bli att omgivningen ofta brukar tycka att barnen är väluppfostrade och snälla.

Är jag en för hård mamma? Kväver jag dem; försöker kuva dem? Det skall jag nog inte fundera för mycket över just i kväll, när känslan av misslyckande och förlorad behärskning är såpass färsk. Tack och lov är det en ny dag i morgon.

Det grönögda monstret är tillbaka...

Just som jag tyckte att jag hade lugnat ned mig. Besinnat det faktum att familjen i grund och botten har det materiellt sett mycket bra. Då händer det! Ett av områdets snyggare och större hus kommer ut på marknaden. Åtta rum! 231 kvadratmeter boyta, 33 kvadratmeter biyta.

Allt till det facila utropspriset 4,9 miljoner kronor. Suck.

Mellan kaos och idylll

En ganska lugn eftermiddag med barnen - kan det bli mycket bättre? Visst finns det stunder av stor irritation från min sida, men jag är nöjd över att jag tror mig ha identifierat de främsta anledningarna till varför jag "faller igenom" och tappar tålamodet:

1 Tidsbrist
2 Låg blodsocker
3 Dålig planering

Tre farliga fiender! Men när dessa tre hålls stångna, funkar det mesta ganska ok.
När det blir alltför intensivt med tre små barn, finns alltid faran i att längta framåt i tiden. Jobbiga perioder går ju alltid över, och då går man ju inte omkring och grämer sig över det som varit, eller hur? Problemet med detta fantastiska faktum är att det slår orättvist! Barnen turas om att ha jobbiga perioder, men eftersom man glömmer det som varit minns man inte att den nu ganska snälle och lugne snart 4,5-årige gossen varit en jobbig 3-åring! I stället framstår han om ett mönsterbarn, medan lillasyster snarare verkar ha någon bokstavsdiagnos.....

Men vad är egentligen jobbigt, på en skala? Barnen är friska och ganska glada och verkar må rätt så bra. Det är i sig fantastiskt! Barnens mamma är däst och svullen och känner sig mer än lovligt lönnfet. Dagen som gick var en bra dag och det är bara att hoppas att morgondagen blir rätt så ok den med...