måndag 16 april 2007

Morgonstund har guld i mund


Jag är en morgonmänniska. Jag har alltid fått mest nytta gjord under timmarna innan lunch. Under hela min uppväxt var det en självklarhet att gå upp i god tid; att i lugn och ro utföra morgonbestyren och att sedan lika lugnt, i god tid, bege sig hemifrån.

Sedan följde många år då jag bröt med detta och i stället blev konstant stressad. Alltid lite försenad, eller med andan i halsen. Jag förstod inte då hur dåligt jag mår av att stressa. Jag får ångest av att inte vara ute i god tid.
När man är många som skall komma sig iväg på morgonen, få frukost i magen och kläder på kroppen, då är det extra viktigt med tid. Om inte tiden är rikligt tilltagen blir Mamma stressad, och när Mamma blir stressad bir Mamma otrevlig och får kort stubin. Då finns inget utrymme för några infall eller avvikelser - och det funkar så klart inte.

Mamma går upp mellan halv sex och kvart i sex. Duschar, tvättar håret, sminkar sig. Stryker barnens och sina egna kläder. Barnen vaknar ett efter ett, någon behöver ibland bli väckt. De leker i lekrummet medan Mamma plockar dem en och en för påklädning, hårflätning, blöjbyten...

Storebror brukar vara den som först går ned till bottenvåningen; sätter på Barnkanalen. Mamma och övriga syskon ansluter. Mamma dukar frukostbordet, ofta med hjälp av Dottern. Storebror och Dotter äter smörgås och fil, Lillebror blir matad. Mamma äter fil och flingor, dricker kaffe och läser DN; barnen ser på Barnkanalen. Mamma, Dottern och Lillebror går upp i förväg och borstar tänder, tvättar smutsiga barnhänder och munnar. Storebror tittar klart och stänger av TV:n, ansluter till övriga familjen och gör sig i ordning. Därefter tågar skaran nedför trappan igen för påklädning av ytterkläder och fotbeklädnader, koll av innehåll i respektive dagisryggsäckar och därefter promenad till dagis vid kvart i niotiden.


Med gott om tid blir morgonen njutbar. Då känns livet bara glatt och lätt. Barnen är rara och Mamma är god och blid. Utan tid till förfogande är morgonen skit. Barnen är små monster och Mamma är en kolerisk ragata.

Således är det enkelt: gå upp i tid. Då och bara då kan man ta det lugnt. Då mår jag bra och är glad, då är jag en bra Mamma sådan som jag vill vara.

(Hur det skall gå till hösten när jag skall jobba och tre barn skall iväg till dagis, behöver jag ju inte bekymra mig för nu!)

tisdag 10 april 2007

Små och större barn




Min store pojke ville vara hemma med mig i dag i stället för att gå till dagis. Jag blev glad över att få hans sällskap under dagen. Så har de då rakt inte alltid kännts. Under perioder har jag nog varit en ganska knepig mamma. Det har tagit mig tre barn att inse hur fantastiskt det är att ha dessa små människor i mitt liv! Våra stora barn är dessutom egentligen så små, det är så märkligt hur kort tid de levat och hur mycket de redan kan. Jag är så glad att vi inte "slutade" vid två barn. Mitt tredje barn har gjort mig till en mycket bättre mamma.

Det handlar om den tidiga anknytningen; jag avfärdade den lite överseende innan jag själv fick upp en skär, kletig och varm bebis på magen, en bebis som mådde bra och som vi kunde bekanta oss med genast; inte successivt, via neonatalandelningen.

Vår förste son föddes nio veckor för tidigt. Vi visste att han, så fort jag fött honom, skulle föras till neonatalavdelningen och att han skulle få stanna där åtskilliga veckor. Vårt andra barn, vår dotter, föddes fullgången men med syrebrist och fördes, blå som en smurf, genast iväg för andningsstöd och fick bli kvar ett dygn för observation. Det var verkligen en känsla av tredje gången gillt att föda utan transportkuvös utanför förlossningssalen. Vår start med vår andre son, vårt tredje barn gav oss en insikt, vi blev medvetna om vad vi missade med våra två första barn. Vi sörjer inte detta, eller grämer oss, utan gläds åt att ha fått känna hur det är att verkligen ta emot ett barn, att få vara hos barnet under dess första timmar i livet. Därför känns det så privilegierat att vara överens om att önska ett fjärde barn. Men, oavsett vad som händer, så vet jag att erfarenheterna från vårt tredje barns födelse kommer att gagna oss vid en fjärde förlossning.
Jag har en inre bild av mig, min man och fyra små huvuden kring matbordet. Det är en drömbild och en känsla på samma gång. Om ett år hoppas jag att jag sitter med ett spädbarn i famnen igen.

måndag 9 april 2007

Nedräkning


Påskhelgen har varit trevlig. Besök av mormor och morfar, god mat samt avslutningsvis premiär för att sova över på vårt nyligen införskaffade lantställe! Mormor och morfar var vederbörligen imponerade och verkade helt ärligt bli lika förtjusta i stället som vi själva är.

När vi tagit farväl och de befann sig i bilen på väg hem till Göteborg, alla tre barnen hade somnat och mannen och jag satt och frossade i vin och ost medan brasan sprakade i skymningen, ja, då kändes det hela som en riktigt härlig kliché- i dess mest positiva bemärkelse.

Slitna småbarnsföräldrar fly storstadens larm - tar med
barnen till lantstället för miljöombyte och nedvarvning.


Underskatta aldrig värdet av miljöombyte! Vi känner det så starkt - det här kommer att göra underverk för oss. Vi trodde inte vi hade möjlighet, men rätt hus dök upp, till rätt pris och vid rätt tid på året. Nu säljer de hus i sämre skick i samma område för högre pris. Vi hade flyt.


Vi kommer att åka till lantstället de två nästkommande helgerna, laddade till tänderna med leksaker och mutor för att köpa lite sinnesfrid. Om tre veckor skall vi till London, tre hela nätter och två hela dagar barnfri tid! Vi har inte varit helt barnfria på två år, så det är inte konstigt att vi längtar. Känner vanligen inte något starkt behov av att fly från barnen, men nu kommer vi alla må bra av att vara ifrån varandra ett par dagar.
"Abscense makes the heart grow fonder", sägs det ju...

torsdag 5 april 2007

Ny start


Jag har inte varit trevlig att ha att göra med på sistone. Snarstucken, missunsam och allmänt negativ. För att vara ärlig så skäms jag faktiskt en smula.

Fikade med trevliga mammor/vänner härom dagen och inser nu i efterhand att jag måste ha låtit helt sinnessjuk när jag satt och orerade om hur avundsjuk jag är på en massa människor och om hur lite flyt jag själv har i min tillvaro. Allt är ju bara exempel på hur fast jag är i mina egna nojor och vanor och hur skrämd jag blir av med vilken lätthet många andra verkar leva sina liv. Känslan av att jag alltid missar något, att jag alltid står bredvid och ser på hur "alla andra" lever sina fantastiska, sociala liv med tusentals vänner och fantastiska upplevelser varje dag.

Nu vill jag försöka få lite perspektiv på min egen tillvaro.

Jag är en mamma med ganska många barn. Barnen är dessutom ganska små. Jag har ett någorlunda inrutat liv med rutiner och vanor och jag har inte några stora problem i vardagen. Jag älskar och respekterar min man. Vi har ett bra äktenskap och jag skulle inte vilja vara någon annanstans än där jag är just nu. Men jag skulle vilja vara lite annorlunda.

Lite lugnare.
Lite snällare - både mot barnen och mot mig själv ibland.
Lite mindre rädd för att missa chanser.
Lite mer nöjd över vad jag har och vad jag faktiskt kan; inte tänka så mycket på vad jag inte har och vad jag inte kan.
Vi får väl se vad som händer.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...