Läsvärt från dagens DN Debatt

Jag citerar direkt ur texten på DN Debatt, ur artikeln "Rik pappa viktigare än talang och utbildning" (understrykningarna är mina.)

"... att Sverige skulle ha en ojämn inkomstfördelning är en myt. I relativa termer är Sverige fortfarande det mest eller näst mest (beroende av mått) jämlika samhället i den industrialiserade världen vad gäller inkomster, i konkurrens bara med Danmark. Gränsen för att kvala in i den tiondel som tjänar mest går vid 27.000 kronor efter skatt. Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.

Lägg till det faktum att boendekostnaderna ofta är högre där de välbetalda jobben finns, att det finns en åldersaspekt som gör att de som tjänar bra ofta har fler barn och att det tillkommer andra fördyrande faktorer med välavlönade och tidskrävande jobb – och det är lätt att inse att skillnaderna i inkomst mellan de flesta i Sverige är mycket små.

Bonusar och höga chefslöner som det står om i medierna är randfenomen. Sverige har en mycket jämn inkomstfördelning och de skillnader som finns kan inte alls förklara de olikheter som finns i standard.

Förklaringen till detta finner vi i stället i förmögenhetsstatistiken. Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar."

Läs hela artikeln! Det bästa jag läst på länge. Jag är så trött på att det tjatas om att klyftorna har ökat och att höginkomsttagarna måste betala mer. Dessa höginkomsttagare är i hög grad samma människort som det syftas på i citatet ovan.
A och jag
brukar säga att ett av de största problemen i verige är att en så liten del av befolkningen förstår precenträkning. Att 25% av något är lika stor andel av summan, vare sig det är 25% av 100:- eller 25% av 10.000:-.

Detta leder mig osökt till artikelns avslutande meningar:

"Det slentrianmässiga motargumentet att det är orättvist att sänka skatten på högre inkomster bemöts bäst med hur alternativet ser ut. Nämligen att ha det som i dag då det är viktigare att köpa ett radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit. Är det verkligen så drömmen om jämlikhet ser ut?"

Tillägg: Jag retar mig något otroligt på att det inte lönar sig att skaffa sig en utbildning. Jag har lägre livstidsinkomst, samt studieskulder (om än inte så höga, men CSN:s intrikata återbetalningssystem gör ju att skulden knappt krymper). MIn lön är densamma som snittlönen för en VVS-montör, och det känns inte som att det är rimligt efter en fyraårig paramedicinsk legitimerad utbildning.

Lugn lördag

Sent i går kväll deklarerade en mycket trött store H att han inte ville gå på bandyträning som idag, lördag. Han har varit en flitig deltagare hela säsongen. Det är viktigt att han får pausa en helg, om han känner sig sliten.
Resultatet av att han avstod från att träna blev en sällsynt lugn och rofylld morgon. Jag började visserligen med att åka och besiktiga vår stora bil, samt handla kaffe, men när jag kom hem vankades det sconesfrukost. A bakar världen bästa scones.

Det här blir en extremt lugn helg. Jag vill egentligen mest bara ligga i soffan ta det lugnt. Läsa någon timma. Kanske till och med ta en liten lur? Matlagning lär det bli, men det är ju bara avkopplande.
Jag har tidigare i förmiddags introducerat store H i glasstillverkningens mått och steg. Skilja gulor från vitor, värma gräddmjölk med smaksättning, sjuda över vattenbad - det ska böjas i tid.

Är det det här som är livet?

Det kan jag undra, när det tar en timma från att vi är påklädda och redo att gå ut genom ytterdörren, tills att jag stämplar in på jobbet. Allt på grund av omständiga omständigheter. Till att börja med, så måste jag skrapa bilen, bära ut mina saker, sedan bära ut lilla M, och därefter gå och hämta lilla H och F. Vågar inte låta dem gå med mig och lilla M ut nu när det är så snömoddigt och eländigt. Bilarna kör för fort på vår lilla väg, och hur lång bromssträcka de har, det vill jag inte ens tänka på.
Först vänta bakom en plog, på vår gata. Att backa två kvarter för att köra en stickväg känns inte som ett alternativ. Köra upp till förskolan i snömodden, på oplogade gator.
Sedan veja för alla fotgängare som går och svajar mitt ute i vägen. Håll er på trottoarerna, för sjutton - eller ha åtminstone vett att flytta på er när det kommer en bil.
Strax innan förskolan måste jag stanna och vänta på att någon person som verkar ha svårt att framföra sitt fordon ska slira sig ut från sin parkeringsplats; stå och spinna en stund i modden, och sedan köra iväg med en snödriva på motorhuven och med dåligt skrapade rutor. Det känns inte precis tryggt att sådana bilister ska ut på vägarna.
Parkera halvvägs upp i en driva utanför förskolan. Ut med barnen ur bilen. In med de större på sin avdelning, sedan vidare till lilla M' s avdelning.
Ut till bilen igen. Då har det gått 35 minuter. Jag kör till jobbet. Rödljus. Smömodd. Stannar för långt ifrån låset till garaget på grund av all snö, och måste närmast kliva ur bilen för att kunna låsa upp. Parkera; vandra i kulvert under huset; ta hissen upp till elfte våningen.
Framme.
En timma av mitt liv.

En "nära ettbarns-upplevelse"

I dag var barnens förskola stängd för planeringsdag. A skulle vara hemma med lilla H, F och M. Det var således bara jag och store H som behövde gå upp i tid i morse.
Det är en viss skillnad mellan att vara två vuxna och fyra barn runt frukostbordet, och att vara en vuxen och ett barn som stillsamt frukosterar i soffan framför TV:n. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men det var ganska trevligt med lite omväxling.

Jag fick också en flashback till min uppväxt, och mina och mammas lugna frukostar. Pappa började jobba så tidigt på morgnarna att han bara åt frukost i vårt sällskap på helgerna. Frukostarna under uppväxten står inte i bjärt kontrast mot våra, i den meningen att våra frukostar går vilt till; absolut inte. Men, det är så klart skillnad. Vi är ett ganska stort gäng runt frukostbordet.
Frukostbordet dukar vi kvällen innan, med allt som kan stå framme över natten. Brödet tar vi fram ur frysen, så att det hinner tina. Kläderna plockas fram och stryks; allt för att spara tid nästföljande morgon.
Vi äter en lugn och avslappnad frukost, i bemärkelsen att alla har tid att äta upp i sin egen takt. Det är viktigt

På föräldramötet i store H's klass för några veckor sedan, poängterade hans lärare vikten av god nattsömn och att äta frukost innan skoldagen. Man skulle kunna tycka att det är ganska självklara saker. Jag tror inte hon menade att förmana någon. Däremot är jag övertygad i min tro på att gå upp i god tid och äta frukost i lugn och ro. Det blir en bra start på så vis. Och vi vet nog alla hur mycket en stressig och stökig morgon påverkar resten av dagen.

En bok jag inte mindes att jag läst

Jag satt och hade läst ett par sidor i Bodil Malmstens Mitt första liv, då jag plötsligt insåg att jag läst den förut. Jag vill minnas att jag lånade den på biblioteket, när den var ganska nyutkommen; på sådant där enveckas snabblån.
Varför och när jag köpte den i pocket och ställde på landet, det minns jag inte. Någon lust att läsa om den har jag i varje fall inte; åtminstone inte just nu.

Fick låna En halv gul solm av E i bokcirkeln; nu ska jag ägna mig åt den, i stället.

Alla saker

Nu har det gått en månad av 2010. Jag kan inte begripa hur tiden kan gå så fort som den gör.
Vad har hänt? Vad har jag åstadkommit? Inte så mycket som jag trodde.

Hur fördelas kraften? Hur mycket av mig lägger jag på familjen, och hur mycket blir över och ska räcka till att klara av jobbet? Jag tyckte jag var på väg att komma igång ganska bra, med avseende på just jobbet. Nu, efter en vecka med i stort sett enbart vab, måste jag anstränga mig för att få upp lite tempo igen. Vilket inte är det lättaste.
Förkyld är jag, dessutom.

Lite självömkan på söndagskvällen, det kan jag väl få kosta på mig?

Recensionsdags: Nattvakten av Sarah Waters

Jag har skrivit en kort recension av ovan nämnda bok. På min virtuella bokcirkels blogg. Publicerar samma text även här, fast i förkortat form (vill inte förstöra någons läsupplevelse genom att berätta för mycket.

Jag har tidigare läst tre av Sarah Waters romaner (Ficktjuven, Kyssa sammet och Livstråden) . Nattvakten är helt klart den bästa hittills! Till stor del tror jag att det beror på att jag har en fascination för vardagslivet under andra världskriget så som det tedde sig för de som inte stred (dvs för majoriteten av Europas befolkning). Sarah Waters lyckas verkligen förmedla vad som känn som en äkta inblick i hur torftigt livet var även efter att kriget var slut. Hela slutet av 1940- talet och början av 1950-talet präglades ju av brist, ransoneringar och en förändring av hela det brittiska (klass)samhället, inte minst genom att Labour kom till makten.

Jag beundrar Sarah Waters förmåga att skildra det som kan kallas för trovärdiga karaktärer, att ge lite nutid och en hel del dåtid, men lämna luckor som inte fylls i; där vi som läsare får stå kvar med vår frustration, eller helt enkelt välja att fantisera och fylla i det vi inte får oss serverat.
Dessa personer som möts och påverkar varandra; till en början var jag nästan lite förvirrad, men allt eftersom det klarnade, blev jag bara mer och mer fängslad.

(...)Detta var en bok som levde kvar i mitt huvud flera dagar efter att jag läst ut den. Faktum är att den nog är en av de bästa böcker jag läst på länge.